Asatemplet om ”Inkräktarna” – ny roman om Asatro

Den Hedniska sajten ”Asatemplet” – som inte behandlar sk ”forn sed” och annat som du helt klart bör avstå ifrån – recenserade idag en nyutkommen roman av den tidigare för mig helt okände författaren Linus Karlén. Böcker som skildrar Asatron och Hedendomen i ett positivt ljus är det sannerligen inte gott om i dagens Sverige, även om undantag finns.

Till de absoluta klassikerna hör givetvis Frans G Bengtssons odödliga mästerverk ”Röde Orm” som utgavs i två delar under andra världskriget, och som sedan dess ansetts stilbilande, även om nästan ingen författare kommit upp i den suveräna språkbehandling och det sätt att använda originalkällor från Vikingatiden som underlag för spännande äventyrshistorier som denna bok ger. ”Röde Orm” har förlorat avsevärt på att översättas till engelska, och den engelskspråkiga versionen från 1994 når inte alls upp till originalets kraft och charm.

Redan inledningskapitlet ”Hur de rakade hade det i Skåne i Kung Harald Blåtands tid visar var Frans G Bengtssons sympatier i själva verket låg, liksom episoderna om fader Willibald, den supige och oduglige missionären som slutar som omvänd till hedendomen tack vara Värends kvinnor vid Kraka Sten och att han också var Hedning i själ och hjärta, även om han aldrig offentligt vågade erkänna det. Före 1952 var det inte tillåtet att utträda ur Svenska Kyrkan, som alla vet.

818bLgoDlcL

Fortfarande ett odödligt mästerverk – skrivet av en mycket kunnig språkman

På 1960- och 1970-talet dominerade Vänstern i Sverige, och då var det ett tag högsta mode bland ”proletärförfattare” som Jan Fridegård och Sven Wernström att skriva mycket negativt om allt som hade med Asatro och Hedendom att göra. Åter dominerade de kristnas skräcksyner, där de Asatroende offrar människor (trots att arkeologiska och historiska bevis för den saken helt saknas, åtminstone om vi håller oss efter 400-talet) och plågar ihjäl sina trälar på löpande band, trots att de flesta forskare numera anser att det var just de kristna och inte hedningarna som på bred front införde träldomen i Sverige. Tidigare hade kortvarig träldom använts som ett juridisk straff, och i form av ”gävträlar” för de som inte kunde betala sina skulder på annat sätt, men någon ärftlig träldom, som i Fridegårds böcker existerade knappast. Ändå var ”Holme-serien” som Jan Fridegårds tre böcker hette inte ensidigt negativ emot Asatron.

images-7

Fridegård erkände att positiva drag hos Asatron fanns, och att kristendomen på många punkter gjorde vanligt folks levnadsvillkor oerhört mycket sämre, bland annat för kvinnorna. En festlig skildring bland många är hur en kristen person dyker upp och vandaliserar en Frejsbild under en fredlig Midsommarfest, en händelse som nog också många gånger hade direkta motsvarigheter i verkligheten, om vi ser till hur Mordbrännarbiskopen Eskil och många andra missionärer bar sig åt, i Södermanland och andra delar av landet. Också Vilhelm Moberg skrev positivt om Asatron, åtminstone ibland. Hans teaterpjäs ”Gudens Hustru” som just behandlade Frejskulten, samt hans svenska historia och andra icke-skönlitterära verk bär syn för sägen.

033-tralarnas-framtid Wernstrom-tralarna

Redan omslagen från Wernströms böcker, som hyllar inbördeskrig och väpnat våld, under 1000-talet lika mycket som i vår tid, visar också tydligt vad författaren stod för. Den här ensidigt negativa synen på allt vad Asatro och Hedendom heter, samt rent fördomsfulla eller rasistiskt färgade böcker – ett verkligt ”skräck-exempel” är den kristne rasisten och fanatikern Måns Kallentofts dåliga deckare ”Midvinterblod” från 2007 – i den boken skildras också genomgående alla moderna Asatroende som kallblodiga mördare, medan hjältarna undantagslöst är kristna. Kallentoft är rasist, helt enkelt, och det är också viktigt att förstå.

124976

En både rasistisk, fördomsfull och skadlig bok, som tyvärr fått många efterföljare…

Tyvärr har rasisten Kallentoft fått en del efterföljare, bland annat i Tyskland och Danmark. Ett exempel på dessa ytterligt fördomsfulla och rasistiska böcker är Sara Blaedels ”Dödsängeln” från 2014 – den skildrar också alla moderna Asatroende som ritualmördare, helt utan undantag, och sprider en förvirrad och stympad berättelse om något som bara ytligt inspirerats av diverse äldre källor (Muslimen Ibn Fadhlans fördomsfulla ”Risala” till exempel, fast utan den berättelsens försonande drag) – att böcker som dessa ens får säljas i Sverige är otroligt – författare som Kallentoft och andra borde anmälas för Hets emot Folkgrupp, om rätt skulle vara rätt. Tänk er att någon skulle skriva en deckare, där exempelvis Eritreaner, Zigenare eller Muslimer hela tiden skildras som ritualmördare. Hur skulle en sådan bok tagits emot av en svensk kritikerkår ?

9789137136486_200_sigrid

Motbilder emot Kallentofts och andras rasistiska dynga saknas dock inte. Från 2004 och framåt har exempelvis Johanne Hildebrandt, annars kvinnlig krigsreporter skrivit en bokserie i flera delar som Antropomorfiserar de Nordiska Gudarna – någonting redan Snorre Sturlasson gjorde under början av den kristna eran, när han utmålade Oden och de andra Asarna som fiktiva kungar över Svitjod, som skulle levt någon gång i den grå forntiden. Böcker som de här ger åtminstone de Asatrogna under tidigare sekel lite rättvisa, och försöker i alla fall skildra våra förfäder på ett något mer objektivt sätt, även om Hildebrandts berättelser är mycket färgade av hennes moderna glasögon. Det märks inte minst när hon kommer in på historiska personer som faktiskt levat och funnits, som Sigrid Storråda, till exempel – eller hennes bild av Vikingatida äktenskap och kvinnoöden. Också Hildebrandts uppfattning om Vanerna och deras kult är mycket personligt färgad, och har kanske inte så mycket med Asatron som den skildras i andra icke-skönlitterära källor att göra, men den är i alla fall inte helt nedsablande och fylld av idel kristna fördomar.

En bok jag tidigare recenserat är den här romanen från 2012 – ”Sagas Krönika” som till rätt stor del bygger på arkeologiskt och till och med osteologiskt underlag, men som här och där inte kan undvika att ta ”politiska poänger” (jag tänker då främst på baksidestexten). De Asatrogna skildras här i alla fall inte som stereotypt onda, eller primitiva, människo-offrande vildar eller något ditåt – men Agneta Andersson Westerdahl målar upp ett scenario, där en Vikingatida gydja utnyttjar tron på Freja för sina egna syften och lyckas lura alla i sitt godord till ett människooffer – något som antagligen inte alls skulle kunna lyckas i verkligheten. Eftersom jag rensat i mitt länkarkiv har jag inte texten kvar, men delar av den finns på författarens bloggsida.

sagas-kronika

Böcker av kvinnliga författare är inte alltid ”Margit Sandemo-litteratur” eller det man skulle kunna kalla ”Miss-romaner” (jfr engelskans uttryck ”bodice-ripping romance” ) och emot denna genre – som jag verkligen inte tycker är särskilt bra – profilerar sig i alla fall Linus Karlén som en mycket ”manlig” författare med en helt annan syn på nordens kristnande än som tidigare varit vanligt…

Viking+Takes+a+KnightVisste ni att det finns en hel genre med ”Vikinga-mjukporr” i USA ? Trash och Sleaze med andra ord – jag har redan skrivit om det populärkulturella fenomenet…

Linus Karléns roman – som bara kostar 152 kr från adlibris, och 145 kr från bokus (det är mycket billigt i dagens läge) – rubriceras enligt förlagspresentationen såhär:

Inkräktarna utspelar sig i 1000-talets Norden. Vi får träffa Leif – en hednisk ung man som bor i en liten bygd där frid och fröjd råder. Folket lever i harmoni med naturen och varandra. Allt detta ändras dock när två hemvändare kommer till bygden efter att ha levt flera år på andra sidan världen. De har nämligen med sig femtio krigare i följe. Tillsammans är de ett kristet fanatiskt brödraskap, som snart kommer att kallas för ”korsbärarna” i folkmun. Det uppstår en kulturkamp och konflikten är ofrånkomlig. Bygden kommer aldrig mer att vara sig lik.
Vi får en annan bild av Nordens kristnande.

9789174659177_200_inkraktarna_haftad

Själv har jag inte ännu läst den aktuella boken – och något jag alltid sagt är att ingen författare, skönlitterär eller inte – bör bedömas oläst, men onekligen tycker jag att Karléns version av Nordens kristnande känns mycket fräschare och mer intressant än vad vi kunnat läsa i bokhandeln på flera decennier. Han försöker i alla fall att förstå vår svenska historia ur de Asatrognas eget perspektiv, och inte minst det tycker jag är viktigt.

Många historiker har dock sagt, att 1000-talet inte alls var slutpunkten för Sveriges kristnande – i själva verket hade kristnandeprocessen bara precis börjat vid denna tid. De gamla lögnerna om Ansgar och Birka är i alla fall inget Karlén ägnar sig åt att föra vidare, antar jag – men ”Schwertmission” eller rent våld i missionssyfte, som boken förefaller skildra, kontra ”tatmission” (alltså attentat, mordbränder, ödeläggelse och det vi idag kallar terrorism – vilket de kristna bevisligen bedrev rätt flitigt i 1000-talets och 1100-talerts Sverige) och slutligen ”wortmission” (som Ansgar bedrev i början, innan de kristna började nästla sig in på allvar) finns onekligen flera steg. Dessutom får man heller inte glömma bort, att de kristna tillämpade olika taktik eller en kombination av tvångsmedel hela tiden – dvs ”piska och morot” – först inbillade belöningar, sedan hot och trugande, parat med brännande av gudalundar och kungahallar, sedan rent våld emot oliktänkande osv. – viktigt att förstå är att det hela var en kulturkamp och ett inbördeskrig, precis som Karlén också beskriver det – naturligtvis är hans bok skönlitterär, men helt utan verklighetsförankring kan den antagligen inte sägas vara – det är i alla fall så det framstår för mig vid ett ytligt bedömande om saken.

En hel del forskare anser nu, att kristendomen inte alls var etablerad utanför Sveriges mest centrala jordbruksbygder ens på 1200-talet

kyrkor

Karta, som visar medeltidskyrkornas utbredning i Sverige och Danmark på 1230-talet. I Norra Sverige fanns inga kyrkor alls, och utanför centralbygderna var de ytterst sällsynta. Småland, Dalsland och Norra Skåne var inte kristet, och inte Södermanland, Tiveden och Närke heller.

Kanhända är den verkliga romanen om Sveriges kristnande – oaktat ”Arn” och andra kristifierade amsagor – inte skriven ännu. En ny roman som ger en helt annorlunda bild av saken tycker jag är bra, och mycket berikande – men förutom att Kungahuset och en handfull stormansätter blev kristna, liksom en del ledande bönder – hur kristet var det svenska 1000-talet och 1100-talet egentligen, och är vi alls kristna idag, för den delen ? Bara 10 % av alla svenskar lär ens tro en aning på jehova eller den kristne guden, och det är ju inte särskilt mycket – medan Asatron växer så det knakar – och påstådd ”forn sed” snabbt glöms bort…

4 thoughts on “Asatemplet om ”Inkräktarna” – ny roman om Asatro

    • ”forn sed” är något som uppfunnits under 2010-talet, och som är ett slags ”mischmaschreligion” eller ett hopplock av new age, mysticism, ekologism och en del politik, medan Asatro är en opolitisk, rekonstruktivistisk nyhedendom, som funnits – i sin nuvarande form – sedan 1960 talet och vidare framåt – samt bakåt i tiden sedan innan vår tideräknings begynnelse

      Liked by 2 people

      • Nej – det stämmer – Östen Kjellmans uppfattning om vad som verkligen var ”forn sed” är något helt annorlunda än den PK-lära och New Age Mischmasch Miljöpartism etc som idag lanseras under samma namn av diverse obskyra ”samfud”

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s