Ruriks Stridsyxa återfunnen ? – och om en helt bortglömd ”Flyktingkatastrof”

SvD – Svenska Dagbladet – skriver idag om en verklig – inte påstådd – flyktingkatastrof som Dagens Nyheter och nästan alla andra svenska media, stora eller små, helt ignorerar. I Ukraina råder nämligen fortfarande ett indbördeskrig, som just nu har gått in i ett oblodigt skede, men som fördrivit minst lika många Ukrainare och Ryssar från sina hem som den Syriska krisen, till exempel. Fler än 250 000 internflyktingar uppges nu finnas i Ukraina, emot 100 000 ryssar på den ryska sidan – också fördrivna – men det är självfallet osäkra siffror, mest beroende på ryska medias – och svenska ”medlöpares” hållning i frågan.

Och i Pakistan, Uzbekistan, Iran med flera andra länder, vars befolkning numera påstår att den skulle vara ”förföljd” och därför oundgängligen måste söka asyl i just Sverige av alla länder, trots att samma befolkningsströmmar då handlar helt i strid med alla internationella konventioner principen om ”första asyl-land” till exempel (man kan nämligen inte påstå att man är ”i fara” eller ens ”förföljd” om man först reser till exempelvis Grekland, sedan Turkiet, sedan Ungern, så Österrike, Tyskland, Danmark och så till sist Sverige – all fara upphörde nämligen redan när man passerade den första nationsgränsen, och sökte asyl där – vad det handlar om är istället ”välfärdsturism” – för att använda den förre Socialdemokratiske statsministern Göran Perssons egna ord – eller rättare sagt måttlös opportunism, möjligen också emigration)

2000px-Lesser_Coat_of_Arms_of_Ukraine.svg

Men – och det är det viktigaste. Inte en enda Ukrainare har någonsin emigrerat, och sökt asyl i Sverige. Inte en enda. Och knappast några Ukrainare har lämnat sitt hemland för att söka asyl i exempelvis Polen, Litauen eller något annat Europeiskt land – men samtidigt gör inte ett enda Europeiskt land det minsta för att hjälpa det fortfarande fria Ukraina, av rädsla och undergivenhet för Ryssland – på några få undantag när.

Det är skillnad på folk och folk, som sagt. Det är skillnad på nation och nation, eller kultur och kultur.

Ukrainarna flyr aldrig – hur svårt de än har det. De stannar kvar, och försvarar lojalt och modigt sitt eget land istället för att fegt bara vända ryggen till, svika sin försvarsplikt och det egna landet, och smita iväg som rävar eller råttor, så fort det inte passar… SvD rapporterar idag från de östra delarna av Ukraina, där svält nu råder och alla sociala strukturer, all sjukvård och hela samhällen i övrigt fullständigt brutit samman, sedan de ryska ”separatisterna” eller de beväpnade banditgängen tagit över alltihop, och återinfört sin älskade kommunism, samma kommunism som många journalister och många andra här i Sverige märkvärdigt nog står kvar och försvarar.

Och mitt i detta virrvarr, och politiska spekulationer om en rysk kollaps efter Putin (ja, också han måste avgå någon gång, trots att vi borde vara tacksamma emot en rysk President, som i realiteten ”frusit” kriget och inte låtit det eskalera till en total invasion av ett fredligt Ukraina) kommer så en arkeologisk nyhet.

Ryska arkologer anser sig i staden Suzdal, 20 mil nordöst om Moskva, ha hittat en stridsyxa av rent vikingatida modell, och med omisskänligt nordiska drag, som bär Ruriks vapenmärke, och sannolikt burits av någon i Ruriks hird eller direkta tjänst, dvs en av hans ”Druzina” eller följe – ordet betyder på modern ryska närmast släkt eller familj – eller så är den kanske från Jaroslav den vises tid, säger en dåligt översatt text på engelska, som nyligen publicerats och som ger grundläggande information om saken.

Att Rurik eller den Nordiske Hrörek grundade Svitjod hin Mikla, eller Gårdarike – det som en gång var Kievriket och som sedan blev det egentliga Ryssland, är numera välkänt och accepterat av alla, utom mer slavofila ryska arkeologer – och att orden Rus, Roden (Roslagen) och ordet för Hird eller Druzina – en ”Rod” sa man i gamla svenska texter – också hör ihop, är även det ganska välkänt. Och fram ur den ryska jorden kommer ännu en skäggyxa, med typiskt nordiska drag, om än lätt russifierad.

457bYPd5a58

UyKLQbbVWrg

På yxeggen syns också inläggningar av guld och silver, som i den ryska artikeln kallas för ”en trefot”. (Titta själv noga på den undre bilden !) Dessa liknar ganska exakt det ”fågelmotiv” som många forskare tyckt sig återfinna i den nuvarande Ukrainska republikens vapensköld – och motivet återfinns förresten också i den ”Turul” eller mytiska örn, som till och med Ungrarna haft som heraldisk symbol, senare i historien. Inte undra på, när också den Nordiska mytologin har mycket att säga om just örnar och falkar, förresten – Örnen är ju just Odens fågel, förutom Korparna, liksom Falken är Frejas.

Jag har en hel del att säga om situationen i Ukraina, som ni märker – men jag anser mig faktiskt ha rätt till det, när jag själv varit där, och nästan förlorat en god kamrat och vän – sedan mer än tio långa år på samma arbetsplats – i det landet – hos just dessa ryska separatister. Han utsattes för minst en skenavrättning, nämligen, och var nära att dö i östra Ukraina på grund av andra orsaker – men det var för nu snart två år sedan.

slapps3Jodå – ”Och fram ur den ryska jorden kommer ännu en skäggyxa” – sanna våra ord !

För övrigt har jag – vilket jag redan berättat – mist tio goda kamrater – en del kände jag väl, andra mindre väl – somliga dog här hemma, somliga i främmande land – under de sista femton åren av mitt liv. Undrar ni ens varför jag är Hedning, eller Asatroende ? Hur skulle jag någonsin kunna vara något annat ? säger jag. Vad tänker man, när du ena dagen – låt oss säga en fredag – själv på väg österut hör hur din gode kamrat sedan tio år tillfångatagits, och hur han står inför döden ? Och vad tänker du när du hör att han plötsligt släppts, två dagar senare – med sådär 4-5 timmar kvar att leva, rent medicinskt, och efter skenavrättningen ? Om du själv upplevt allt detta, och liknande saker – vad inser du väl då ?

Och om du själv – dag efter dag – också just den dag som är idag, med dagens datum och allt – tvingas se nya kamrater – som du mött dagligen i tre fyra års tid – ge sig av, denna gång i riktning Damaskus – ifall de nu blir insläppta där – i vitögat, hur tänker du väl då ? Det är du som möter deras blick, tvärs över ett bord någonstans, 1300 eller 0800 på morgonen – och på samma sätt vet du, att några av dem nog aldrig mer kommer tillbaka, och så får du ett nytt namn, ett nytt datum och en ny dödsdag att hålla reda på, någonstans.

Då är du hedning, trots allt.

Och då imponeras du inte av vad media skriver, och du tror inte heller på alla lögner om inbillade ”flyktingkatastrofer” som media och politiker här hemma hittat på, därför att du själv vet bra mycket bättre än så. Och när du ser alla andra förvanskningar omkring dig, allt skitsnack; och all förstörelse av det som en gång var en levande kultur och en levande identitet, i Ukraina eller här hemma – hur ska du då reagera, så säg ?

12662734_10205723551424028_4186381853930318681_n

För vissa människor och för vissa kulturer har jag bara kallt förakt till övers, det är sant. Men för andra – och för de som visat sig vara värdiga det – känner jag den allra mest uppriktiga värme och vänskap. Det finns så mycket man minns. Om hur den där kollegan, som närapå dog och försvann österut någonstans, långsamt långsamt utvecklade en sjukdom, som först satte sig på smaksinnet, och som yttrade sig så att han åt starkare och starkare kryddad mat. Tills beskedet kom att han hade diabetes, och behövde dagliga insulininjektioner, men det var innan de skickade honom österut, en sista gång – inte till centralasien den gången – och det vid över 50 års ålder. Hade de låtit honom stanna hemma, och istället skickat en yngre och raskare man, hade han kollegan kanske inte fått hälsan förstörd, och fått uppleva skenavrättningen och allt det där andra. Eller den gången samme kollega inför dig lanserade sin egen version av firmans berömda ”tvåölsregel” – och beställde in två stycken åtta liters ölkrus, ett per man.

Ja – av ”gamla yxor” kan man lära mycket.

Jag lämnar er alla med den Ukrainska soldathymnen – Bože velyký, jedyný – deras version av ”Vår gud är oss en väldig Borg” som vi Asatroende sjunger om Tor – vi sa ju aldrig vilken Gud det gällde, eller hur – samma sång, som redan sjöngs vid Breitenfeld och vid Lützen, och som ännu sjungs i Finland, hos vårt broderfolk, och åter andra kollegor.

Mycket har vi uträttat, genom åren. Vi grundade Ryssland, och vi skänkte Ukraina dess frihet. Men så är det. Handlingens väg är vår – Asatrons – och den tillhör ingen passiv ”forn sed”

Vår Tor är oss en väldig borg,
han är vår sköld och värja.
Han hjälper oss ur nöd och sorg
och allt som vill oss snärja.
Nu lögnens furste vred
han vill oss trampa ned.
Stor makt och mycken list
hans rustning är förvisst.
Likväl vi må ej frukta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s