”Dagens Nyheter” och de som aldrig gjort sig själva till ”flyktingar”

Saxi setti stein þenna eptir Ásbjôrn, sinn félaga, Tóka son. Sá fló eigi at Uppsôlum, en vá með hann vápn hafði.

Så står det skrivet på Sjörup-stenen, en av vårt lands mest kända runstenar – eller översatt till modern svenska: ”Saxe satte denna sten efter Asbjörn, sin Félaga, Tokes son. Han flydde inte vid Uppsala, utan kämpade, så länge han hade vapen”. Vad som står på Wikipedia om stenen är inte korrekt. ”Félaga” betyder inte alls släkting eller frände, utan en person som äger lösöre eller rörlig egendom – alltså fä – som i F-runan – ihop med en annan. Medlem i en samfällighet eller ett skeppslag, skulle vi säga – ifall vi vill använda en juridiskt exakt term – och det ska vi – allt annat vore nämligen fel i sak. En del har föredragit läsarten Tofa son eller Toves son, eftersom de tror att en skadad runa i texten inte är ett K eller en Kaun, men det är av mindre betydelse.

200px-DR_279_Sjörup

De mer bildade ibland mina läsare känner kanske till, att samma sten också insiprerade Essayisten och Humanisten Frans G Bengtsson – på sin tid – till att skriva sin stora roman ”Röde Orm” eftersom en av huvudpersonerna i den råkar heta just Toke och inget annat, och för min del har jag seglat och rott med många män, som kanske heter så ännu.

Expedition Vittfarne

 

De kristna slog på sin tid sönder det enda spåret och eftermälet Asbjörn en gång fick; och skändade hans grav genom att mura in stenen i en kyrkvägg – många av dessa kristna har gjort ännu värre saker – men eftermälet om denne Tokes son finns ännu kvar – och det centrala i det – det som verkligen betyder något efter tusen år och mer – det är helt enkelt detta:

Asbjörn vände inte ryggen till och flydde, varken vid Uppsala eller någon annanstans. Han fortsatte att kämpa – till sista andetaget, till sista minuten, så länge han alls hade några vapen eller några möjligheter kvar. Det finns många sådana människor i vår Värld, än idag – och tror ni mig inte så öppna era dagstidningar, och läs vad där står. Här ser ni en av dem:

bigOriginal

Ukrainska, som inte Viker ned sig för Skitstövlar #1: Löjtnant Nadezjda Savtjenko

Ifall ni inte har hört hela Nadezja Savtjenkos historia – hon är fortfarande pilot, arméflygerska och löjtnant i den Ukrainska Armén – så kan ni läsa bitar av den här, men vad våra vanliga svenska dagstidningar berättar för er, är förstås i hög grad påverkat av Vladimir Putins propagandister – det finns massor av dem på Dagens Nyheters redaktion också. Vad man inte berättat för er, till exempel, är att hon alltsedan 2014 och två års fångenskap, helt i strid med Geneve-konventionen inte bara de facto är krigsfånge i Putins Ryssland, utan också sedan lång tid tillbaka verksam som politiker i sitt hemland, och att hon faktiskt är medlem av det Ukrainska Parlamentet, efter att ha blivit satt på valbar plats hos ett av detta Parlaments partier – jag säger ”blivit satt” eftersom hon ursprungligen inte alls blivit tillfrågad om saken, och därför att det hände under hennes tid i fångenskap.

Hon tillfångatogs av en grupp beväpnat slödder som kallar sig ”Donbass Folkarmé” och som säger sig representera den inbillade ”Folkrepubliken Luhansk” – den enda kvarvarande påstådda ryssvänliga ”delrepubliken” eller utbrytarstaten ur Ukraina, som varken erkänts av FN, EU eller Sverige eller ens några civiliserade stater överhuvudtaget.

Hon har tjänat sitt eget land och det fria Ukraina sedan hon var 16 år gammal – alltid som frivillig, och med full vetskap om att detta en dag kunde sluta mycket, mycket illa, och har deltagit också i FN-operationer, bland annat i Irak. Hon var den första kvinnan i Ukraina som flugit både jetplanet Sukhoi 24 och attackhelikoptern Mig-24 och ingen kan betvivla hennes skicklighet med just vapen, eller hennes förmåga som pilot. Ryssland anklagar henne nu för att ha ”infiltrerat ryskt territorium” – vilket hon aldrig någonsin gjort – hon tillfångatogs och misshandlades på Ukrainskt statsterritorium 17 Juni 2014 – och enda anledningen till att hon nu befinner sig i Ryssland alls, är att ryssarna förde henne dit. Man har också diktat ihop en historia om att hon flygande ett mindre privatplan skulle ha verkat som eldledare för granatkastarartilleri och pilot samtidigt, och påstår att hon därför med vett och vilja skulle ha dödat tre ryska journalister vid en illegal ”checkpoint” som det ryska separatistslöddret upprättat.

O-2A_fires_smoke_rocket_in_Vietnam

Smärre privatflygplan kan leda artilleri, men knappast granatkastare. Inte ens den skickligaste pilot kan vara eldledare och flyga samtidigt. Ukrainska armén har aldrig förfogat över sådana elektroniska system, eller precisionsvapen. Vad man anklagar Pilot Savtjenko för är fullständigt gripet ur luften, och för övrigt händer det ganska ofta i Ryssland att journalister dör eller får på käften vid en eller annan vägspärr…

Därför vill man nu döma henne till 25 års fängelse, när hennes enda brott är att ha varit soldat, och försvarat sitt eget land. DN gör idag ”Nadja”Savtjenko till en clown, en idiot, en pajas, enbart därför att hon visar de ryska ”folkdomstolsdomarna” fingret – men inte ens DN kan förneka hennes mod, för…

– Ryssland kommer att få sitt eget Majdan. Vill ni höra mina avslutningsord? Var så goda! sade Nadezjda Savtjenko, klev upp på bänken och visade domaren långfingret.

Gesten är typisk för Savtjenko. Ända sedan hon hamnade bakom ryskt galler har den 34-åriga, hårdföra ukrainska helikopterpiloten med stridserfarenhet från Irak vägrat vika en tum. När rättegången avslutades i  onsdags var hon inne på sjätte dagen utan mat och dryck, efter att tidigare ha genomfört flera hungerstrejker.

– Om domen kommer om några veckor, i slutet av april eller om ett halvår… det spelar ingen roll. Ni vill visa er styrka – var så goda. Men kom ihåg att ni spelar med mitt liv, sade Savtjenko, som flera gånger har sagt sig vara beredd att löpa linan ut.

– Ryssland blir tvunget att återlämna mig till Ukraina. Död eller levande – men jag återvänder!

Under torsdagen avbröt hon dock hungerstrejken efter en uppmaning från ukrainska presidenten Petro Porosjenko, rapporterar AFP.

Ryska myndigheter påstår att hon själv hade gått över gränsen och låtsats vara flykting, något som man inte har kunnat uppvisa bevis för.

Savtjenko ingick i marktrupperna och enligt hennes advokater bevisar samtalslistan på hennes mobil hon inte kan ha varit eldledare vid det tillfälle då de ryska journalisterna dödades.

Hon tänker inte överklaga när domen kommer. – Jag vill visa med mitt eget exempel att man hålla den totalitära ryska regimen stången genom att vägra böja sig, säger hon.

  • Dagens Nyheter, 2016-03-10

Detta är helt korrekt. Ryssland är och förblir ett åtminstone delvis totalitärt land – det har alltid varit det, först under Tsarerna, sedan under Kommunismen, nu under Putin, och det ryska folket är – på grund av sina inneboende egenskaper eller sin identitet – knappast kapabla att ens förstå vad verklig demokrati innebär, eftersom det är något de aldrig någonsin upplevt, och därför har högst dimmiga föreställningar om. Så länge Vladimir Putins tredje presidentperiod – man har aldrig sett en populärare president – nu varar, härskar ett bedrägligt lugn, och några Majdan i Moskva har inte skett ännu, liksom vi inte fått se någon fortsättning på kriget i Ukraina. Men fortare än vi tror kan det bli ändring på den saken – och fastän Löjtnant Savtjenko nu – på direkt order från sin President – hon är fortfarande soldat, hungerstrejkande eller ej – avbrutit sina protester, kan vi alla minnas Hávamáls ord – samt det faktum att alla kulturer inte är lika – eller ens likvärdiga..

Jag tar mig friheten att citera dem i en engelsk översättning:

Cattle die, kinsmen die – you yourself must die likewise / But word-fame never dies – for those who achieve it well… Cattle die, kinsmen die – you yourself must die likewise – One thing I do know, which never can die – and this is the verdict on each death..

Nadezjda Savtjenko – eller Nadja – om vi nu får kalla henne så – har aldrig varit någon flykting. Hon har fortsatt kämpa – och kämpar fortfarande – så länge hon har vapen.  Jag har idag fått förmånen att tala med en av mina bröder i Särimner – och vi befinner oss nu på Överstelöjtnants nivå – inte alls i någon ”frälsningsarmé” som oroar sig över dagens ungdom – utan en högst reell sådan – och haft ett ganska intressant samtal beträffande Ryska och Ukrainska piloter, samt deras förmåga. ”Greater love has no one, than these who die for their friends” eller något liknande, påstås det stå i en version av den kristna Bibeln – men engelskan här är inte ”The King James version”. Och ”cattle” här ovan är återigen fä, F-runan eller själva lösöret, de vapen och flygplan sagda piloter måste slåss med.

images-1Du ser inte Särimner – men han ser dig ! Vi finns överallt….

No-Pasaran-2012-as-worn-by-Nadezhda-Tolokonnikova

Ur dagens mediabrus plockar jag upp ett antal andra intressanta notiser – angående Japan till exempel. 5 år efter kärnkatastrofen i Fukushima – liknande den som skedde i Ukrainas Chernobyl – har det nu kommit fram, att den japanska Regeringen varit redo att evakuera 50 millioner människor. I verkligheten dog bara 16 000 av dem, och kanske drygt 130 000 evakuerades, men inte en endaste enda av dessa katastrofdrabbade, övervägde någonsin att lämna sitt hemland. Inte en enda Japansk man, inte en enda Japansk kvinna gjorde sig frivilligt till flykting utomlands. Inte en enda Ukrainare eller en enda Ukrainska har släppts in i Socialdemokratins Sverige heller, har det visat sig – trots att mer än 50 000 av dem varit på flykt från ett inbördeskrig, och Ryssland har för sin del 200 000 eller fler internflyktingar – enligt vad President Putin själv lär ha uppgett.

Att katastrofen vid Fukushima inte blev så stor, beror som vid Chernobyl till mycket stor del på frivilliga brandmäns och övrig räddningspersonals insats, inklusive insatsen från militära styrkor. Minst 1000 av dessa män och kvinnor lär ha fått sätta livet till, liksom det antal ryska brandmän – fortfarande okänt – som dog vid Chernobyl.

De dog för att rädda sina landsmän, och utan en tanke på flykt. De fortsatte kämpa, så länge de överhuvudtaget hade vapen.

main_1200Det krävs ganska mycket mod för att flyga över en brinnande reaktorhärd och en härdsmälta – åtminstone om piloten faktiskt ser den brinna…

Fast – det är ju klart. Ingen av dessa Ukrainare eller Ryssar röstar ju rätt – för ingen av dem röstar längre rött. Kommunism, Socialism och annat sådant har de för länge sen fått nog av, och de vill inte göra sig själva till flyktingar eller offer heller. De kan inte drillas eller dompteras till att bli någon lydig valboskap eller ”fä” av svensk folkhemsk modell – och därför passar de inte in i Regeringen Löfvéns politiska program.

Nej – till Sverige kommer bara analfabeter från Somalia, romer från Rumänien och ett antal personer från bland annat Pakistan, Afghanistan och Syrien – vars ”Syriska” status i de flesta fall kan ifrågasättas, eftersom dessa personer med rätt eller orätt säger sig vara ”papperslösa”, ”ensamkommande barn” och utan giltiga dokument eller något godtagbart sätt att styrka sin identitet överhuvudtaget. Är dessa människor ens flyktingar – förutom då den Syriska gruppen ? I många fall har de här personerna aldrig haft någon reell eller ens juridisk flyktingstatus alls, utom som ekonomiska flyktingar möjligtvis, eller exempel på ”social turism”.

flyktsoda_beer5_905

Hur kan man ens tro, att de som gör sig själva till ”Flyktingar” eller vill ”hävda flyktingstatus” på något sätt skall kunna bidra till det samhälle de kommer till ?

Här i Sverige har vi ett brott, som heter ”Svikande av Försvarsplikt”. Man döms nu visserligen inte till 25 års fängelse för det, eller ens till döden – utom i krigstid – för förrädare emot det egna folket och staten kan fortfarande få dödsstraff enligt svensk lag – och som sagt – vad ska man till exempel säga om alla dem, som säger sig ha rott över Medelhavet i små öppna båtar och helt misslyckats med uppgiften – med resultat att deras egna barn dött, till och med – enbart därför att de saknar omdöme eller beslutsamhet av Asbjörns eller Savtjenkos slag…?

Jag har nämligen själv rott över ganska så många öppna hav jag med – Östersjön, Svarta Havet, Nordsjön med mera – allt i mycket primitiva och helt öppna båtar – det kan jag försäkra er – men jag kallar mig inte för ”flykting” bara för det – och jag har också tjänat mitt eget land och folk – sedan 16 års ålder. Dessutom har jag haft det synnerligen dåliga omdömet att lyckas och överleva istället, vad det nu än må bero på. Jag är inte som den svenske UD-tjänsteman som när Tsunamin vid Khao Lak i Thailand pågick som bäst svek sina egna landsmän och lät dem dö i stora hopar, enbart därför att han skulle ”hem och fira Jul med sina egna barn

Skulle vi gå längre tillbaka i historien, finner vi att Cornelius Tacitus, den gamle skriftställaren och underrättelseofficeren säger i sin ”Germania” att diverse stammar i norden har för vana att dränka de som ”vanärat sin kropp” eller svikit försvarsplikten gentemot det egna folket, eller kvinnor och barn i stora kärr. Kanske något att tänka på. Vi har alla en skyldighet att hålla våra egna kroppar någorlunda funktionsdugliga, friska och rena, samt att inte genast vända ryggen till, fly och inte hjälpa våra landsmän som någotslags ”syrier”  även om Hávamál säger att:

”Den halte kan rida /Handlös sköter hjorden /också en dövstum duger i strid / det är bättre att vara blind än bränd – lite hjälp ger ett lik…”

Vilka hinder som än finns, och vad man än blir utsatt för – om så krigsfångenskap, om än radioaktivitet, tortyr eller lemlästning – så finns det hopp i alla fall, och störst mod har de tålmodiga.

jung-1

En till som aldrig vek ned sig: Flygförare Arne Jung, död 1995 vid 78 års ålder. Två skenavrättningar, ett självmordsförsök, sex månaders tortyr hos NKVD, Lubjanka, Moskva. Återvände hem, pensionerad Överstelöjtnant

Appropå piloter, så lär väl få svenskar idag minnas Flygförare Arne Jung till exempel – Fänrik och Finlandsfrivillig vid F 19 år 1940 – som tillfångatogs av Stalins NKVD och sattes i Lubjanka. Han skenavrättades minst två gånger, misshandlades naturligtvis och tvangs skriva under en berättelse eller falsk bekännelse han inte förstod, och inte kunde läsa – eftersom han inte var rysktalande – och i själva verket hade NKVD fabulerat ihop den också, eftersom förhören med Jung aldrig gav något användbart – men deras uppdragsgivare högre upp i Sovjet-hierarkin blev nöjda. Jung användes senare hela kriget igenom som svensk kontraspion, vilket Sovjetkommunisterna heller inte räknat med…

Kanske vi skulle ta ett exempel till från dagens Ukraina istället, som jag skrivit om förut i denna blogg – fast inte just i år.

Leader of Ukrainian feminist protest group Femen Inna Shevchenko poses, on September, 12, 2013 in Paris. AFP PHOTO / PATRICK KOVARIK (Photo credit should read PATRICK KOVARIK/AFP/Getty Images)Ukrainska, som inte viker ned sig för Skitstövlar #2: Inna Shevchenko. Totalt odräglig. Håller aldrig käft. Kämpar alltid vidare, så länge hon ens har vapen

Vi har Inna Shevchenko, till exempel – nu snart 26 – och en av den minst sagt egendomliga, självproklamerat feministiska FEMEN-rörelsens absoluta förgrundsgestalter. En mycket stor mängd proselyter, som denna rörelse haft – jag nämnde Aliaa Elmahdy så sent som igår – har för länge sedan gått ur den, av okända orsaker. Jag håller knappast med om frk Shevchenkos politik eller hennes åsikter – långt därifrån – hennes åsikter i diverse flyktingfrågor eller hennes statslösa utopism allraminst – men hon är i alla fall äkta vara. Hennes eget lands säkerhetstjänst försökte arrestera henne, innan ens Regeringen Porochenko hann tillträda, och hon har fått på käften, misshandlats och skenavrättats (I Vitryssland) minst en gång – även om just förmågan att tåla stryk och råka ordentligt illa ut inte alls gör någon till hjälte eller ens hjältinna. Hon har utsatts för tortyr, kyla, avrättningsförsök av muslimska terrorister i Köpenhamn – tillsammans med Lars Vilks – den svenske konstnären – men allt vad detta åstadkommer, är att stärka henne i hennes tro att vad hon gör faktiskt är rätt.

För övrigt minns jag för alltid hennes nedsågande av det kristna korset i Kiev – och flykten därifrån – fast man kan inte säga att hon flydde – det var en noga förberedd auktion – dottern till Marinkårsofficeren från Kherson (jo, jag har besökt deras bas – utan tillstånd – tillsammans med goda kamrater ) flydde genom att glida ned för en stålwire (gammalt jägar-trick – vem tror ni lärde henne ?) sno en pojkväns bil (han förlät henne !) och köra till Warszawa (vissa länder har påtagligt dåliga gränskontroller) där hon klev på tåget till Paris. Resten är, som man säger – historia nu.

Vad jag främst ser hos henne är hennes stora förmåga att få mig att skratta, vid de mest oväntade tillfällen. Någon annan gång ska jag kanske skriva ett inlägg betitlat ”mitt hemliga liv med FEMEN” men jag glömmer inte mitt eget virtuella besök på deras högkvarter i Kievs förorter, till exempel. Hur hon ordnat en ”stabsfyrkant” och två extra deskar. Andra – för ett tränat öga – betydelsefulla små detaljer. Metodik, planläggning, ledning av auktioner. Mycket hon måste ha hämtat – till och med från sin egen far – eller andra – eller ha kommit på själv. Man bör inte undervärdera henne nämligen – och även om hon varit mindre synlig i världsmedia på sistone, och fortfarande sitter och skriver sina små underhållande krönikor i Huffington Post, älskar jag henne också för hennes svordomars och kraftuttrycks skull. Jag har haft mycket matnyttigt och bra att hämta där. Hur hennes liv till sist slutar, har ingen av oss sett ännu.

Hennes förmåga att slåss naken, eller använda skämtteckningar, grov satir, rasande populism känner ni redan till – förmodar jag – men allt detta är vapen, fä – medel och inte mål det också.

indexUkrainska, som inte viker ned sig för SKITSTÖVLAR #3: Yana Zhdanova vid en av hennes anti-religiösa, anti-katolska och anti-kristna hedniska aktioner….

Kanske jag skulle spilla några ord på Yana Zhdanova till sist – en av Femens mer kända medlemmar hon också – eller en av dem med ovanligt hög mediaprofil. Hon som en gång varit ukrainsk strippa och kanske lite mer än så – och som skäms alldeles förfärligt för det vid strax över 25 års ålder, fast hon annars inte har några skamkänslor eller andra svaghetstecken överhuvudtaget. Hennes sammanlagda fängelsetid i Ukrainska fängelser – nackdelen med dem är att man lätt får tuberkulos, och det har jag också haft – i första stadiet – lär uppgå till lite över tre år, och oavsett hur mycket stryk hon än får, eller hur mycket hon än pucklats på – av polis eller säkerhetsstyrkor av de mest skilda slag gör det henne ingenting ingenting nitchivo och ingenting alls – de skulle förmodligen kunna köra upp en rysk Nagan eller en ”Ugglepistol” av gammalt fint märke i hennes vagina eller ändtarm, och därpå trycka av men ändå aldrig någonsin åstadkomma något med det överhuvudtaget, utom att hon i så fall dog rätt fort av inre blödningar. Inte för att hon ser fram emot något sådant – det gör jag inte heller – jag vill henne i allra högsta grad väl -även om jag bara känner henne per renommé och inte i verkliga livet, vilket jag noga vill betona.

Men hon har ingenting att skämmas för. Inte alls. Hon är känd för att bland annat ha mördat Putin in effige i form av en vaxdocka i Paris, till exempel – och dessutom förklarat sig villig att döda, slakta och lemlästa honom i verkliga livet också – om så hon själv kommer att bli skjuten eller dö på kuppen – vilket jag knappast tror att hon innerst inne är kapabel att göra – det krävs för det första mycket gott handlag med knivar för att göra en sådan sak, för det andra väldigt mycket vilja och beslutsamhet – att säga det är en sak, att göra det en annan – och på det mest personliga av alla plan – nej – jag tror för det första inte att hon skulle lyckas med det och för det andra skulle det heller inte åstadkomma något alls – mord på statsöverhuvuden brukar sällan eller aldrig leda till någonting bra, rent politiskt sett (Kennydymordet förändrade inte det politiska läget i USA, och inte mordet på Olof Palme i Sverige heller) men om Yana kan bidra med något – jo – det kan hon faktiskt.

Hon tar bort alla fåniga föreställningar om vad sk ”ära” eller ”heder” är – eller var, när och hur man skall offra sitt liv och för vad – vilket är det viktigaste i hela resonemanget.

Det finns värdiga mål och ovärdiga, helt enkelt – det har livet lärt mig, om inte annat – somliga fiender är inte ens värda att spilla bly på.

falstaff

Föreställningar om ”sk Ära” har aldrig hört till sann Asatro. Gärningar utförs för gärningens skull, inte för eftermälets eller ryktets. Tror ni ens att ett människoliv kan summeras utfirån rykten, eller pressklipp ? Fel. Den slutliga ”Domen över död man” tillhör Gudarna, inte människan.

Till fröken Zhdanova vill jag bara ha sagt – återigen, det är personligt och jag ber om ursäkt för att det sker på det här viset – att hon mera borde ta efter Löjtnant Savchenko än fröken Chevchenko – även om de rent privat förstås är goda vänner – det är vi väl ändå allihop ? – och göra ungefär som hon. Hitta ett värdigt mål, helt enkelt – och kanske söka sig en politisk karriär. Sitt förflutna behöver hon inte ångra, eller vara ledsen över. För övrigt – se det som en form av extrem hängivenhet inför Freja – eller ett nytt slags självoffer – bland de kvinnor som annars kallas fnask, luder och mycket mer finns mycket bättre saker att finna, än vad som finns hos en del föregivna ”krigare” – det vet jag själv efter att ha lärt känna en del av dem.

Eller efter att ha pratat med en del av mina hedniska systrar i Särimner, som lever ett stilla familjeliv numera. Var inte ledsen, Yana. Det ordnar sig. Hitta ett värdigt mål, och ett värdigt sätt – eller upprepa för dig själv, vad jag redan sagt och skrivit – eller citerat:

Dessa ord står här för dig, och jag vill att du ska veta det.

Das Wertvollste was Der Mensch besitzt, ist Das Leben. Es wird ihm nur ein einziges mal gegeben, und benutzen soll er es so, das er auch sterbend sagen kann: Mein ganzes Leben, mein ganzes Kraft habe ich den herrlichsten auf der Welt – den Kampf für der Befreiung der Menschheit gewidmet…

”Det värdefullaste människan besitter, är själva Livet. Det ges bara till henne en enda gång, och det måste utnyttjas så, att man också döende kan säga: Hela mitt liv, och alla mina krafter har jag ägnat det vackraste och härligaste på Jorden – Kampen för människornas befrielse….”

Avslutar så detta inlägg, med en alltför gammal och sliten sång, tillägnad just Löjtnant Nadezjda Savtjenko

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s