”Garmarnas” återkomst

Vid 1990-talets börjannär jag själv var ett gott stycke yngre än idag – fanns det ett svenskt elektrifierat folkmusikband vid namn ”Garmarna som var mycket pro-hedniskt. Inte alla i det bandet var Hedningar – dess frontfigur och sångerska Emma Härdelin (bördig från Jämtland och tillhörande en gammal spelmansfamilj) har haft och har kanske ännu starka kristna böjelser, tyvärr – men för den Hedniska rörelsen och den begynnande Asatron i 1990-talets Sverige betydde ”Garmarna” oerhört mycket. Knappast något annat band eller musikgrupp var lika inflytelserika och blev så flitigt lyssnade på, undantaget kanske ”Hedningarna” och möjligen ”Ale Möller Band” som dock aldrig var Hednisk folkmusik, utan mera ”world music” redan från första början.

Svensk Asatro är nu mycket mycket äldre än 1990-talet, förstås – egentligen har den alltid funnits, och haft sina ”revivals” ända sedan Esaias Tégners och Lings 1800-tal eller 1600-talets första återkomst – men på den tiden Sverige verkligen hade ett fungerande, landsomfattande Asatrosamfund – träffade jag själv ”Garmarnas” medlemmar, och skrev om dem i sk ”fanzines” – Internet var nämligen knappt tillgängligt för svenskar i gemen då…

Det var en tid för stagediving och allmänt slagsmål. Jag själv utkämpade dueller i Kungsträdgården, och lite varstans i stan. Jag medverkade i ”Poetry Slams” och var mycket mer av en offentlig person än jag är idag. Minst trettio år som Asatroende har lärt mig en del – och idag har jag blivit tvungen att bli försiktigare, pga all Muslimsk och Kristen extremism vi har här i landet – den verkliga vändpunkten, om ni frågar mig, var vid Husby-kravallerna ungefär…

Första gången jag mötte Emma Härdelin och de andra i bandet kan jag inte för mitt liv glömma, eller få ur huvudet. Det var på Södra Teatern, ungefär 1993 – efter en av mina poesiuppläsningar av egenhändigt skrivna dikter – ”Havets mäktiga traktor” – ”Vill proletariatet ha slipstvång?” och annat sådant – jag var nog inte särskilt bra, det ska medges – men kunde Bruno K Höijer – som jag en gång kommit i slagsmål med – så kunde väl jag… Nåväl – Emma var klädd i vit klänning den kvällen, och sjöng en av sina låtar bara just för mig – efteråt satt jag med en god vän, som råkar vara Runstenshuggare på Adelsö och bandets två manliga medlemmar – Stefan Brisland Ferner och Gotte Ringquist (båda spelar en uppsjö av olika ombyggda, elektroniskt förstärkta folkinstrument – deras specialitet – även om Moondog var först) och jammade i en rännsten utanför Hotell Anno 1647 i Klevgränd vid Slussende amerikanska turister som gick in och ut ur hotellet trodde inte vi var kloka – en man i vikingakläder med stort och yvigt vitt hår, två folkmusiker och en galen poet med en flaska brännvin i handen, som ylar mot månen på sitt Nordiska tungomål, medan de dricker och sjunger och åkallar Tor och Oden såklart…

No-Pasaran-2012-as-worn-by-Nadezhda-TolokonnikovaMotståndets Estetik – Garmarnas Estetik !

A bad thing to see when you are drunk” skrev en gång Hunter S Thomson, denne rock’n roll journalist – men ”bad to see” och ”Garmarna” har för mig aldrig gått ihop.

Emma Härdelin var för oss lika viktig som någonsin ”La Passionara” var för Spanska Inbördeskriget

Hennes altröst gick mycket bra ihop med bandets dova klanger, och de blodiga medeltida ballad-texter som framfördes – jag tycker särskilt mycket om ”Straffad Moder, Straffad Dotter” än idag, liksom ”Brun”, ”Hilla Lilla” och även bandets mer saltstänkta, Vikinga-aktiga kompositioner som deras olika Hallingar och dansvisor...

Höjdpunkten i ”Garmarnas” karriär kom kanske redan 1997, när de höll på att bli mainstream och ställde upp i Melodifestivalen – det var dåförtiden ett tecken på hur populära de och ”Hedningarocken” liksom Asatron hade blivit...

Vid det här laget gick det redan rykten om en slitning mellan Emma Härdelin och bandets övriga medlemmar. Hon var på väg att bilda familj och skaffa sitt första barn, och ville trappa ned på karriären, samt ägna sig åt olika soloprojekt. En CD från Emma tillägnad den katolska anti-semitiska nunnan Hildegard av Bingen (som understödde kroståg och Tyska Ordens folkmord på miljontals fredliga hedningar i Baltikum) upplevdes av många – mig själv inbegripen – som ett oerhört svek och det var inget vi ställde oss bakom, på minsta sätt. Efter den Cd:n – 2001 och en senare samlings-cd från 2003 har nästan ingen hört talas om ””Garmarna” – på sin tid ett hedniskt husband – och de har glömts bort – måhända med orätt.. Man kanske inte ska glömma Emma Härdelins senare solokarriär med ”Draupner” – ett annat band som hämtat sitt namn direkt från Asatrons Värld, men för mig var en av höjdpunkterna onekligen när de spelade i Sandefjord, Norge, ombord på Gokstad-kopian ”Gaia” som ni ser här..

gaia-replica-viking-ship-norway_11914_600x450-copy

Gaia” finns ännu i sin hemmahamn i Sandefjord, men på 1990-talet seglades hon ännu till New York, Orlando Florida och ned till Rio de Janeiro vid FN-s klimatkonferens det året. Jag minns att Stefan Brisland Ferner tappade sin mycket dyra vevlira – det enda elförstärkta exemplaret i Världen vid denna tid – rakt ned i skeppsdäcket när Danmarksfärjan gick ut ur Sandefjords trånga hamn, och ”Gaias” däck började röra sig i tre olika riktningar samtidigt – en minst sagt psykedelisk upplevelse – både för bandets medlemmar, som stod på det hala däcket och spelade, samt åskådarna, som fick sig en extra distad ljud- och ljusshow på köpet..

Mycket annat hände också på Sandefjords Vikingamarknad det året – och själv har jag bara ljusa minnen av alltihop.

Nu – först 13 år efter deras senaste CD återförenas ”Garmarna”  – och de är minst sagt lika Hedniska och fyllda av Havets friska klanger som förut. Nu har de också förstärkning av Joakim Thåström, den gamle Punkaren – ni vet han som med Ebba Grön sjöng ”Häng Gud” och var en av de första, som rakt ut förespråkade Hedendom – hans egna saltstänkta tolkningar av Evert Taubes ”Briggen Blue Bird Utav Hull” som vidskepliga råseglare aldrig sjunger ombord har kanske också spelat in.

Hör här bara… Ett värdigt mästerverk, som – ifall ni frågar mig – hyllar Asatron och framtiden, och hur skönt det är att lämna de kristna, islamisterna och monoteisterna bakom sig, och själv styra sitt öde – i linje med den kultur och den historia, som faktiskt är vår egen.

Eller – för att tala med ”The Pouges” – detta Irländska band, som ”Garmarna” lite påminner om –

1

”This land was always ours – it was the proud land of our fathers – it belongs to us and them – NOT to any of the others…”

Garmarnas 6:e CD lär ha sitt release-party i morgon, och vi får väl se vad våra massmediokra vänner i gammel-media som DN och SvD skriver om saken, eller om de ens kan förstå bandets motivkrets – och enligt mig – Sverigevänliga budskap. Garmarnas musik är inkluderande, icke-rasistisk, men har ett klart och tydligt nationellt budskap – i alla fall om ni frågar mig – grundad som den är på genuint nordiska klanger och motiv. Jag tycker också det syns och hörs, när man studerar deras senaste trailer – så nog är denna musik Asarna trogen och både Heden och Luden alltid – jag hittar i alla fall inget kristet här – och det är jag glad för…

3 thoughts on “”Garmarnas” återkomst

    • Har själv inte lyssnat så mycket på Amon Amarth, men många jag kommit i kontakt med gillar dem. Förra året sade bla. Gunnar Arpi, chefredaktör på Svenska Dagbladet att ”Amon Arath är den enda Asatro man behöver” och det måste ju också vara ett gott betyg

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s