Draken ”Harald Hårfager” är halvvägs…

Mindre än en månad efter sin avresa från det Norska Haugesund har nu Draken Harald Hårfager – världens största seglande Vikingaskeppsrekonstruktion, som dock inte är en skeppsreplik, eftersom hon inte är någon exakt kopia av något arkeologiskt fynd – det gäller att ha dessa saker klart för sig, och inte vara så kunskapsfientlig – rundat Grönlands sydspets, och fortsätter nu emot Julianehåb på Grönlands västkust, dit hon väntas under dagen. Bara detta är en ytterst aktningsvärd prestation, och en uppvisning i gott sjömansskap.

Svenska nyhetsmedia skriver som vanligt inte ett enda ord om saken, utan betraktar denna kulturgärning med kall och isande tystnad, och de fåtaliga 150 eller så ”fornsedarna” i Sverige anklagar taktfast oss verkliga Asatroende för att vara ”Vikingaromantiker” när vi omfattar den del av den Nordiska kulturen, som seglande skepp och bygget av dem alltid utgjort. Själv förstår jag inte detta oerhörda hat, som vissa människor i vårt land tvunget ska hopa emot allt nordiskt. Jag tycker det är sorgligt, att det inte finns mer förståelse i vissa kretsar för kulturgärningar som dessa.

Att segla ett skepp man själv varit med och byggt eller stöttat över halva Atlanten, under krävande förhållanden och tillsammans med andra är en sällsam upplevelse, som är få förunnat. Som jag berättat för er kommer Draken Harald Hårfager att segla ända till Chicago och de amerikanska sjöarna i år, om gudarna vill och skeppets lycka håller i sig, vilket jag verkligen hoppas av allt mitt hjärta. Många följer hennes resa på Internet och via youtube varje dag, och älskar vad våra Norska grannar gör, istället för all denna svenska avund och småaktighet, som vår journalistkår (och andra !) tyvärr hyser.

Eftersom jag själv seglat på Nordsjön, Östersjön och Svarta Havet i ett antal år – även om jag inte seglar just denna sommar – har en del människor, som vill ta del av den nordiska kulturen och komma närmare dess själ frågat mig hur det egentligen känns, när man seglar ett stort långskepp på över 30 meter, och forsar fram över vattenytan i tolv knop eller mer, ja ända upp till 18 knop i mycket byig vind.

Jag har bara ett svar till er. Har ni någonsin hört Dick Dale, den amerikanska surfpunkens mästare (och grundare) lira gitarr ? Visst – Dick Dale är Amerikan, och har inget med skepp som dessa att göra men spela hans glada komposition ”Banzai Washout” på MAXIMAL VOLYM samtidigt som ni tittar på klippet från ”Haralds” under flera år bedrivna provseglingar, och ni ska kanske förstå lite av känslan jag talar om, trots allt…

”Sjömannen ber inte om medvind” lyder ett svenskt ordspråk. Också det fångar lite av Asatrons själ, i motsats till all felnavlad fornsed, eller de ”kulturer” som inte har kommit längre i sjömansskap och fartygskonstruktion, att de drunknar när de ska försöka gå över Bosporen eller nu också Öresund. Kanske är det vår plikt att hjälpa sådana människor, som inte har ute på sjön att göra, och som heller inte kan segla eller ens stå upp för sig själva – men då ska de också börja ta råd av Gudarna, och lyssna en smula till oss, de Asatrogna…

tumblr_l8s226rnq91qdfkomo1_500_large_107570594

230px-1535NjordHell Njord !

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s