Draken Harald Hårfagre går mot Vinland från Grönland – svåraste etappen på resan inledd !

Draken Harald Hårfagre – inte ”Hårfager” som jag råkat skriva (men det beror bara på att den norske Konungen faktiskt stavas så på korrekt svenska) stävar nu vidare från Julieanehåb på Grönland emot Nordamerika och Newfoundland, eller närmare bestämt L’Anse Aux Meadows på Newfoundlands Nordspets – samma klassiska plats som alla arkeologer identifierat som ”Leifsbudir” (eller den övervintringsplats som Leif Eriksson grundade enligt Vinlandssagorna) men däremot inte alls det riktiga Vinland, som låg mycket längre söderut, och som man säkert vet låg i Nova Scotia eller till och med Maine, USA – därför att Vinlandssagorna innehåller uppgifter om dagens längd vid Midsommar, och Sommarsolståndet – och den är olika på olika breddgrader, som alla vet.

En som skrivit mycket om det här är för övrigt den svenske forskaren Mats G Larsson, vars bok ”Vinland det Goda” rekommenderas för alla intresserade.

10953978-origpic-e816b6

Skeppet är nu ute på den farligaste och svåraste etappen av sin resa, och på dess blogg noterar man, hur de drabbats av dimma och fått kryssa mellan isberg – något som redan Leif Eriksson, Bjarne Herjulfson – som först fann vägen till Vinland – och många andra noterade, redan på sin tid. År 1997 försökte amerikansk författare vid namn Hodding Carter konstruera ett skepp, benämnt ”Snorri” – ännu en Gokstad-kopia – vilket Harald Hårfagre – vida större och längre – inte är – men det skeppet höll på att förolyckas

När det alls kom fram, var det efter svåra läckage, och ständiga fel. Bland annat hade man gjort misstaget att bygga det i Contora-tall och andra veka, amerikanska träslag istället för riktig furu och riktig ek, och till råga på allt hade man använt moderna maskiner och redskap, som sågar rakt genom fibrerna i träet istället för handbilat virke.

13263695_1261305353898617_6062771355446123834_n

Det är nämligen med skepp, som med allt annat – ”fuskbyggen” lönar sig intedet är skillnad på ”fornsederi” och verklig Asatro, till exempel.

Hodding Carter skrev senare en bok om sina upplevelser under den farofyllda resan, lika väl som jag har skrivit flera inlägg här om min egen farofyllda resa, genom mordbränder, dödshot och annat obehagligt ”fornsederi” till en vila och förtröstan i den verkliga Asatron och hedendomen. Se mina inlägg från den förra veckan, om ni inte tror mig.

Experter jag talat med säger att ett handbilat bord – av äkta ekvirke – tål minst 20 gånger så stor belastning som en sågad bräda – och det vet man genom belastningsprov, som att helt enkelt ställa sig på brädan – och se när den går av – om den nu går av…

indexAtt handbila fram en enda planka ta ett helt dygn – men det är värt besväret..

Det gäller att man seglar sitt eget skepp med rätt sorts besättning och rätt sorts människor – också av ”det rätta virket” – också när man ger sig ut på evighetens ocean. Lajvare, Nazister, drägg, ”fornsedare”, drogpåverkade och andra har inte ombord att göra – den erfarenheten drar jag, och den erfarenheten har också många andra dragit, redan år 2000, när Hoddings bok skrevs..

Carter Viking Voyage

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s