Bland Gambantenar och Runkavlar

Såhär års 2015 skrev den Asatrogne Stav-mästaren Angerboda på sin blogg om Tenar, alltså en sorts runkavlar. Hans inlägg var utmärkt, och förtjänar att uppmärksammas återigen. Hans utgångspunkt är tenens användning som vapen, medan jag mest begagnar runkavlarna för rituella ändamål, eller helt enkelt som budkavlar med i runor skriven text på. Exempelvis kan man använda dem vid Midsommarblotet, eller andra årstidsbundna blot, och skriva en enkel önskan på dem, och sedan kasta kaveln i Midsommarbålet, så att röken därifrån söker sig upp till makternas boning…

Här är en enkel kavel, tillverkad i Lindträ, men andra lämpliga träslag är också asp, idegran, en eller till och med ek – ekstickor skall ni dock akta er för att få i fingrarna, eftersom ekträ ruttnar inne i kroppen, vilket dock asp eller speciellt en inte gör – och asp är det träslag som tändstickor är gjorda av, men det visste ni väl redan ?

thumb_DSCF0004_1024

Angerboda behandlar först av allt tenen som vapen, och menar att den kan fälla även en kraftig man, om den träffar på exakt rätt punkt, exempelvis i solar plexus. Det betvivlar jag inte alls, för man har – i Korea, Japan och andra kulturer – sett hur sådant går till. Angerboda drar också paralleller till den lilla – skenbart oskyldiga Misteltenen som Balder dräptes med, och om Balders stora ödesdrama ägde rum nu vid Midsommar, vilket många ännu tror, så finns ju även här en parallell till den årstid vi just nu befinner oss i.

Också i Skirnismal står det om tenar, främst om Gambanteinin eller med andra ord Gamman-tenen, en ten som man kan ha gamman av alltså, eller själva Fröjdepinnen eller en Joy-stick, om vi nu skall klämma i med en mycket modern översättning av Skirnismáls 32:e strof… Alltså just samma pinne, som Skirnir eller den skinande solen hotar att visa för Gerd, om hon inte ger med sig och kommer Frej till mötes i lunden Barre…

=frejGlöm inte Frej och Fröjdens stav i Midsommartid !

Til holts ek gekk
ok til hrás viðar,
gambantein at geta,
gambantein ek gat.

Nils Fredrik Sanders översättning kommer närmast:

Till skogs jag for,
till fuktigt videsnår,
gammantenen att taga,
gammantenen jag tog.

Hras är samma ord som hrä, dvs något fuktigt, i överförd bemärkelse också en kropp på marken, och -vid eller ved är mycket riktigt en vidjeskog. Gammantenes förmåga att göra folk från vettet – kanske inte bara kvinnor – kommer också fram i Hárbardsljod, där Hárbad, färjkarlen som utger sig för att vara Oden, men kanske i själva verket är Loke, själv säger:

harðan jötun
ek hugða Hlébarð vera,
gaf hann mér gambantein,
en ek vélta hann ór viti.”

I min översättning: ”Hårdaste Jötun höll jag Hlebard för att vara. Han gav mig en gamman-ten, men jag villade honom från vettet”. Den rättframme och ärlige Tor svarar: ”Med ond hug lönade du då god gåva” i en del översättningar, men som sagt – Hárbad kan kanske vara Loke… Viktigare är då kanske Angerbodas konstaterande om att Sejd sällan eller aldrig utövades av män, däremot använde män Galder – och det är faktiskt skillnad ! Tors och Harbads dialog äger för övrigt rum på en alldeles speciell plats i Midgård – dikten nämner Järavallen i Skåne, och Tor vill över sundet till Danmark – Odense och många andra platser är mycket riktigt i odens händer, och Odens-dyrkan har varit vanligare än Torsdyrkan i just Götaland och det danska riket – så Harbads råd till TorDu kan ju gå runt sundet !” blir bara riktigt roligt om man betänker, att Tor heter Horagalles i Lappland, Perkele bland finnarna, Perun hos Ryssarna, Perkunas hos Litauerna, Perkuno hos Polackerna och slutligen Thunar eller Donar hos tyskarna, innan han mycket riktigt ”gått runt sundet” genom alla dessa länder och blir Thor igen.. Utan kunskap om dessa geografiska förhållanden, skulle Hárbads skämtan inte fungera. (om ”skämtan” som begrepp, se förra inlägget)

thor-harbard-odin-stassen-harbardsljod-poetic-edda-1920Harbad och Tor vid Öresund, enligt Franz Stassen, 1920

 Ordet handtein eller spinn-ten är också bekant från sagorna, och att runkavlar verkligen användes, vet vi från den berömda episoden i Egils Saga, där Egil Skallagrimsson själv hjälper en okunnig värmländsk bonddräng (kanske ett tidigt exempel på en sådan där ”fornsedare” ni vet) att karva bort en felaktigt ristad runformel från en kavel, som drängen gömde i en ungmös säng… Och flera runkavlar med just kärleksmagi, har hittats i stort antal i Bergen – ända långt in på 1300-talet, när Norge officiellt skulle vara kristet för länge sen

folktro_2

Olaus Magnus, på 1500-talet, relaterar sagan om Kettil Runske, som levde i trakten runt Omberg, byn Rök och Visingsö, även om han kom från Västergötland, och på andra runkavlar – kanske använda som skridskor – for över Vättern.. Också Kettil använde sig ofta av just Runkavlar, som till exempel när han fängslade sin vanartige och okunnige adept Gilbert eller Gilbertil, som troligen var en kristen, och därmed en konkurrerande runomästare. På Visingsö lär det än idag finnas spår efter grottan, där Gilbert skall ha fängslats – och för varje slag av magi eller trollkonst, finns som bekant ett verksamt motmedel. Kettil Runske kastade till Gilbert en kavel, som han skrivit ”bindrunor” på – en medeltida missuppfattning av ordets innebörd, men vad bindrunor i själva verket är, kan nog alla runkunniga – och kaveln fastnade vid Gilberts hand. Så försökte Gilbert dra loss kaveln med andra handen, men då fastnade också den, och därefter försökte han göra sig fri med högra foten, och så den vänstra, men alla fyra lemmarna fastnade då, och i den ställningen fjättrade Kettil honom, och satte honom på lindkol och en björnfäll med orden – ”sitt ett år för varje hår, och tills all kolen ruttnar !” men lindkol ruttnar som bekant aldrig någonsin.

440px-Olaus_Magnus_-_On_the_Fettered_Wizard_on_the_Island_of_Visingsö

Därför använder man än idag lind till detta slag av kavlar, precis som jag ännu gör själv, då jag galdrar frihet från sjukdom och gott välstånd åt dem som förtjänat det.

Vem det är, behöver ni inte veta – men Angerboda har efterlyst, om det än idag finns dem, som använder runkavlar – och ja, säger jag – jag har så gjort i tio år, och funnit bruket varit gott, och synnerligen verksamt... Så mycket säger jag er…

Omberg 26 augVid Omberg – Drottning Ommas borg – och Omma är femininum av Omi, Ume, den rytande – ett av Odens namn – finns flera grottor i strandkanten…

3 thoughts on “Bland Gambantenar och Runkavlar

  1. Hej!

    Har läst Sången om Harbard 3-gånger utan att hitta ordet Järavallen, var hittar du den i texten undrar jag?
    Men det var en intressant text faktiskt. 🙂

    ÄoF

    Per.

    Gilla

    • Vid närmare eftertanke har du ALLDELES RÄTT Per – det har sina risker med att recitera Eddan direkt ur minnet såhär efter Midsommar – för Järavallen står nämnd i den sk ”Dvergatal Voluspás” där Dvalins ätt av ”naturens verkmästare” utvandrar just från Järavallen, om jag inte minns fel. I gengäld nämns också Hlesöy, eller Hläsö, mitt i Kattegatt faktiskt i Harbadsljod, liksom ”Sundet” eller Öresund och till och med ”Verland” vilka åtminstone vissa översättare tolkat som Vendland, alltså Wenden i Ostpreussen, samma landområde som ingår i den nutida formeln om Kung Carl XVI Gustav ”Sveriges, Götes och Wendes Konung” fastän Sverige inte härskar över norra Polen mer – senast var det ju på Gustav II Adolfs tid..

      Gilla

  2. Hej det gör inget. Det blir lite fel ibland, det var mycket intressant läsning må jag säga. Är imponerad av din kunskap om den Poetiska Eddan. 😉

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s