Om farfars ”Fyllehund”, Bukens Präster och mycket annat…

Min farfars gamla hem är under upprustning, läser jag i en av provinsens tidningar. Han dog redan på 1980-talet, och var Kyrkoherde i en liten Skånsk församling, men enligt min farmor, som kände honom bättre än någon annan, var han aldrig någonsin så kristen att det störde som hon uttryckte det. ”Farmor” på isländska heter faktiskt Edda, och kanske är det ett faktum ni observerat. Själv trodde hon varken på någon jesus, inte ens på Tor heller utan var en gammal hednisk kvinna av den typ som vi finner i Turid från en av kristninga-sagorna, alltså hon som trodde mest på den gud som gjort Solen, även om hon inte visste denna gudoms namn; men enligt henne borde det vara en god Gud, som gjort livet skönt att leva, ända till slutet. Och som jag många gånger berättat för er, hittade man denna dikt av vår svenske Nobelpristagare Per Lagerkvist bland hennes efterlämnade papper och tillhörigheter, när hon själv var död:

En gång skall du vara en av dem
som levat för länge sedan.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset och skogarna.
Så som myllan minns det multnade lövet,
och så som bergen minns vindarna.
Måtte din frid vara oändlig – såsom havet.

xJFvcP0zEeC6H4zplDbLdoR1zdQ

Nu har en svensk hantverkarfamilj tagit över den gamla prästgården, och håller som bäst på att med hårt arbete åter sätta den i stånd, och inrätta den till ett fungerande hem igen. Det är på tiden att det sker, och jag är tacksam emot dessa ärliga och strävsamma människor – eftersom gården fått förfalla, och kanske skulle rivits annars. Min farfars andra hustru har fått sitta i ”orubbat bo” som det heter, ända till i år, 2016 – mer än 20 år efter min farfars död – för enligt gammal svensk sed ”konseverar man änkan” och låter henne sitta kvar i makens hus, så länge hon vill behålla det.

Nu är den andra hustrun – svårartat kristen – och betydligt mer ”religiös” än min farfar någonsin var – härav ser vi faran, att gifta sig med en av sina egna församlingsmedlemmar – gammal hon med, och har fått flytta till slut. Gården har blivit alldeles förfallen, råttor har härjat den och min farfars ägodelar är inte längre vad de var . Det är bara en ytterst liten del av allt han ägde som mina släktingar söderut i landet har lyckats rädda, och föra vidare som arv. Och ändå var min farfar mycket kulturhistoriskt intresserad, och samlade skånska bildvävnader, möbler, tavlor, folkkonst, gamla bikupor, böcker – ja allt han kunde komma över. Den andra hustrun var också sådär 40 år yngre än honom själv – männen i min släkt har alltid varit mycket virila, även om vi knappast kan mäta oss med Sibbe från Vi, Vi-vårdaren från Väversunda, alltså han som avlade barn, när han var 90 år gammal enligt Rökstenens text – för så mycket karl, är nog ingen av oss som lever i dessa sena tider. Men, min farfar hann till 83 år i alla fall, och min farmor till mer än 90, vilket även det är en aktningsvärd ålder.

q4hhbEL4aDIB2y2vWJlO1NI0kHIFarfars gamla veranda och en vanvårdad trädgård

Under den sista tiden, när arvet skulle skiftas och de sista ägodelarna föras från gården; fick vi ”påhälsning” av sk ”EU-migranter” – ett av de larmande gäng, som nu ockuperat delar av vårt land, och upprättat bosättningar lite varstans – och med dem försvann också många dyrbarheter. Härav ser man, att det knappast lönar sig att spara eller samla, eller lämna rikedomar på hög. Det var knappast min farfars vana i övrigt, eftersom han aldrig var särskilt rik – materiellt sett, vill säga. Hávamál varnar oss i sin 40.e strof att inte tro för mycket på arv eller gods, och råder oss i flera andra strofer att ge varandra rika gåvor medan vi lever – vilket är betydligt nyttigare.

Féar síns,/er fengit hefr,/skylit maðr þörf þola;/oft sparir leiðum,/þats hefr ljúfum hugat/;margt gengr verr en varir.

”Godset ditt, som du har fått – ska du till värv nyttja. Ofta spar man åt led, vad som kunnat fägna åt ljuv – Och mycket går värre, än väntat…”

Ur min farfars samlingar har jag räddat ett gammalt laggat stop för öl, lite silver och på min bokhylla står också en rikt illustrerad bok med nära 300 sidor, som jag fick när jag fyllde 4 år. ”Människor under fest och vardag i 100 000 år” heter den, för fastän kristen, kunde min farfar tränga igenom kristendomens kompakta mörker och komma ut i en fri tankens rymd på andra sidan, där han kunde intressera sig för alla jordens kulturer och alla jordens folk, även om han för den sakens skull inte alls nog var dum nog att tro, att alla människor skulle ha ”lika värde” (det har de inte alls – de har i och för sig samma grundläggande rättigheter, men lika värda har de aldrig varit) och alla ”kulturer” har för den delen inte samma värde, de heller. 

Detta visste min farfar mycket väl. I min ägo har jag också ett ex av de tyskättade professorerna Schück & Wartburgs litteraturhistoria, i vilken min farfar antecknat en hel del. Kapitlet om Bellman var han uppenbarligen mycket förtjust i, men när Wartburg i sista bandet yttrar sig positivt om nationalsocialismen, en ”ny” rörelse (detta skrevs 1920) har min farfar i kanten med svart bläck skrivit: ”Nej ! Den är alltigenom ond, och den kommer dra hela vår Världsdel i fördärvet…”  Just så blev det också, som vi vet. Under 1930-talet var min farfar verksam i Röda Korset, och under krigsåren hade skånska präster och kyrkoherdar ordnat en hemlig ”livlina” över sundet – min farfar mötte också en polis från Helsingborg vid namn Göte Friberg, i egenskap av Fribergs själasörjare – om det mötet och mycket annat, berättade senare min farmor – men någon ”hjälte” var nog min farfar minst av allt, åtminstone inte i sin hustrus ögon.

Bland de bruksföremål och allmoge-konst han samlade fanns också den här ”Fyllhunden” som kom från Danmark, och ska ha varit et gåva från någon dansk. Kanhända en motståndsman, kanhända en vanlig bekant. Nu står den på min fasters bord i Ängelholm, och där lär den stanna.

DSCF0003

Ursprungligen lär den ha varit fylld med Akvavit, ett utomordentligt starkt och skönt brännvin – av en sort som Jim Lyngvild fortfarande tillverkar – slik er det i Danmark – och frånsett en spricka i svansen, liknar den de ”Braendevinsgrisar” som ännu säljs på Nationalmuséet i Köpenhamn. Liberal, som min farfar alltid var, lät han aldrig sin roll som präst stiga honom åt huvudet, utan han drack sitt brännvin om söndagarna, precis som vem som helst. Ja, jag minns att han också hade ett exemplar av den Cartesiske Djävulen, eller fan själv – alltså själve fan ! i en flaska – enligt vad han kunnigt demonstrerade för mig när jag var barn. På medeltiden lurade kristna präster i enfaldigt folk att de verkligen kunde fånga demoner i flaskor, och med ett lätt tryck på flaskans kork kunde få dem att stiga eller sjunka – men som var och en begriper var det båg, illusioner, enkla trick....

418.crtDen Cartesiske djävulen är i själva verket en liten dykarklocka, eller rättare sagt en ihålig glasfigur. Lägger man den i en flaska med brännvin, och trycker på korken, ökar trycket i flaskan såklart, och mer vätska strömmar in i djävulsfiguren, som då sjunker. Släpper man korken, försvinner trycket, och djävulen flyter emot ytan igen. Min farfar liknade nog ganska mycket 1600- och 1700-talets svenska präster av Gustaf Hjortbergs typ, eftersom han också var något av en naturforskare..

Han samlade också en hel del verkligt udda föremål av typen Trollavina, till exempel, och visste hur man fångar getingar i klockformade skålar av glas med saft, eller gammaldags svagdricka i.  Vad en Trollavina är, vet inte dagens svenskar – men min farfar visste. För att göra detta magiska instrument behöver man besöka en kyrkogård, helst klockan tolv en nyårsnatt, och sedan samla upp fingerbenen eller tåbenen efter en känd skojare och tjuv – helst någon som slutat i galgen, även om sådana ben väl är ganska sällsynta nuförtiden, och sedan akta sig för den fruktansvärda Gravson eller Gloson, som just är mycket aktiv på skånska kyrkogårdar under sena Jul- och Nyårsnätter.

NRaUILB

Denna spöklika varelse är försedd med lysande ögon och sågklingor till borst, och den lever på obegravda lik eller vad den kan böka upp av ortens döda. Undgår man så detta monstrum, så kommer man hem med sitt dödmansben och kan sedan sätta igång att fläta en sentråd, som man fäster benet i. Så svingar man det över huvudet, så att det utsänder ett fruktansvärt visslande, vinande ljud – och detta är den magiska Trollavinan, som skrämmer bort vilka troll som helst, ger sin ägare kraft nog att hitta förborgade skatter och mycket mer. Min farfar fick för övrigt skåda Särimner i en dröm, och han blev – fastän kristen – vittne till Valhalls härlighet.  Och som ni hör, kunde han nog ett och annat under livstiden, som kristna präster under 1900-talet inte har velat befatta sig med.. Han var en son av sitt folk, och den förste i en lång rad av fria bönder, som alls fått studera på något universitet. Också den andra hustrun demonstrerade Trollavinan på en viss familjesammankomst, minns jag – och för egen del studerade jag mest hennes teknik – häxor finns det många i Luggude härad eller Ljotgodaland, och Ljotgode är inte annat än en präst, som förrättar blot eller offer…

Bland hans arvegods – som jag nu kommit över – fann jag också en hel rad kalendrar – som min farfars far ägt och som kommer från 1850-talet – närmast ”Bondepraktikor” med praktiska råd om hur man botar sjukdomar på hästar och annat sådant – samt en hel del ”ljusbilder” som man sa på 1920-talet –  från Svenska Fornminnesföreningen – (som fortfarande finns kvar – min farfar var mångårig medlem ) med bilder på Gotländska Bildstenar, Uppsala Högar, Runstenen från Rök och väl mera. Redan då höll farfar – fastän präst, och till namnet kristen – ”föredrag med ljusbilder” och sysslade med verklig folkbildning eller upplysningsverksamhet, och berättade hur Asatron verkligen varit – som en motvikt emot alla missuppfattningar, som kom att spridas på 1930-talet. Han erkände det aldrig, inte utåt – men innerst inne tror jag han hade ganska mycket sympati för Asarna, både för Tor men mest för Oden – den gud som gav oss kunskapen, och runorna…

250px-Sö_111,_Stenkvista_1916

En bild tagen av Edda-översättaren Erik Brate – som jag också hittade i min farfars samlingar..

Enligt min farmor – som ständigt upprepade att man inte ska vara ”Hällörad” eller vidskeplig och absolut inte ”rellischös” – för se ”rellischösa” människor var det värsta hon visste – en ”Hällörad” är en kristen, som ständigt ”häller” på huvudet eller oärligt håller det på sned, i en falskt insmickrande och sockersött sentimental attityd – så finns det tre olika slags präster här i världen. Så hade hennes egen mor och farmor lärt henne, och vad de hade lärt ut, visade också sig stämma förunderligt väl – och stämmer nog fortfarande – döm själva får ni se..

Den första sorten, som är vanligast – sa hon – är ”Bukaprästerna” eller ”Kalasa-präster” dvs den sorts präster som har ”buken till sin Gud, och Röven till sin speleman” och bland dem finner man de nuvarande prästerna i Svenska Kyrkan, till exempel – de som bara är inriktade på att berika sig själva, eller ”fornsediska” påstådda rådsgydjor och självutnämnda godar av alla de slag – personer som på sin höjd duger till att förrätta bröllop och ett och annat gille, kanhända, men inte mer…

250px-Forn_Sed_Sverige_Tingsblot_2011_Rådsgydja_o_Rådsgode

Dessa blinda vrak gudar ut sig i röda kåpor och fan vet allt, och är ungefär som prästen ”Marrying Sam” i den gamla serien ”Knallhatten” – alltså han som tar betalt per bröllop, och som viger lite hipp som happbigami ger dubbel inkomst ! men ställa upp på en hederlig begravning, och predika så att folk inte bara förstår utan också får något ut av det – ja det kan ”Bukens präster” inte..

Den andra sorten är ”läse-prästerna” eller vad vi kan kalla ordets förkunnare, skrivkarlarna, de verkligt intellektuella prästerna – oberoende av vilken religion de nu företräder, för varje präst ska egentligen främst göra tre sakerförst se till att barn mottas någorlunda väl av den ätt som fött dem, sedan se till att folk blir relativt hederligt gifta, och till sist kommer i jorden på ett tillräckligt bra och värdigt sätt. Kan prästerna bara detta, och har de ordets makt och kan skriva en bra predikan, så räcker det. Till detta andra slags präster – sade min farmor . hörde också min farfar – men sen finns de verkligt bra, men ytterst sällsynta, de som man knappast träffar på i verkligheten…

Denna grupp – ”Riktia predikanter” eller vad vi kan kalla själasörjare eller förlossare har så stor makt över det skrivna och talade ordet, att de kan göra vad som helst. De ”frälser” inte bara människor till ett inbillat kristet himmelrike, men räddar dem ur högst konkreta helveten och svåra situationer, redan medan människorna finns här på jorden. Ett enda ord från dessa sanningens budbärare, kan rentav ändra en annan människas liv – och säger de ”stå upp och gå!” till sina församlingsmedlemmar, lyder dessa också. I Torekov, på 1800-talet, ska det till exempel ha funnits en präst så stark, att hans blotta ord kunde stilla stormar och oväder på havet, ja ända borta i Karibiens övärld, om man får tro ryktet, ungefär som i Gabriel Jönssons kända ballad ”Flickan från Backafall” och Torekov kommer av Tor – tro inte vad som står att läsa på Wikipedia..

600928

Ännu tidigare fanns i samma trakt en mytisk ”Sankt Arild” som levde i en tid, när prästerna ännu hade Hårdhandskar, och Vig-hammare. Ja, Sankt Arilds hammare var så tung, att bara han själv kunde svinga den, säger en historia från Kullabygden, men en gång var han tankspridd, och lade den utanför altaret och inte på det, som han brukade. Då blev hammaren hängande i tomma luften, och prästens handskar – som han inte var främmande för att ta i med, och slå de motsträviga i huvudet med om det behövdes – svävade i tomma luften också de, med en solstråle som klädstreck… Först när Arilds predikan var slut, föll hammare och handskar till golvet – och Hammare och Handskar av stål har som bekant också självaste Tor, styrkans odödlige Gud.

Det var kraft i prästerna eller Godarna förr, och bara den, som själv något lärt av sina fäder eller farfäder, lär duga till gode – men så skicklig som min farfar, blir jag nog aldrig…

CerebusPopeCommission

Sannerligen, Sannerligen säger jag eder – Den kan inte dyrka herren Frej, som inte redan känner Särimner ! Så är det…

One thought on “Om farfars ”Fyllehund”, Bukens Präster och mycket annat…

  1. Förr i tiden höll prästerna folk i tukt och förmaning, nu behöver prästerna tukt och förmaning!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s