Nu är den mörka årstiden inne över Sverige, som flera hedniska skribenter har noterat. Och i media – som DN, SVD och SVT – matas vi ständigt med samma kristna budskap, som likt Mumbo Jumbos afrikanska tomtom-trummor dånar över vårt svenska folk.

”Ni hedningar är onda och dåliga. Ni står i förbund med Mörkrets Makter. Ni är Mörkmän, Mörkerfurstar i sold hos Mörkrets Furste eller själve Djävelen, alltså djävulen själv” osv osv

Så sent som i förra veckan försökte DN:s samlade journalistkår ”sälja på” oss alla en fullkomligt sjuk konspirationsteori, i vilket man hävdade att en hemlig sammansvärjning av bloggare i Sverige skulle ”förstöra Sverigebilden” – alltsammans med stöd av rikets fiender och ”onda nazister utomlands” som man skrev. Man påstod till och med, att Utrikesdepartementet skulle ha avslöjat detta. Detta i ett tidevarv när svenskar mördas på IKEA i Västerås, Förorter och bilar brinner, Polisen löser högst 18 % av rikets samlade brottslighet och allt fler och fler människor känner sig otrygga. Vem är det som ansvarar för en krackelerande Sverigebild, frågar jag  – är det inte Regeringen Lövén, kanske ?

Är då mörker alltid något dåligt ?

Vad kommer all denna kristna mörkrädsla och all denna ”moralpanik” ifrån ?

Vem som verkligen stöder ”Mörka krafter” i vårt samhälle kan vi diskutera.. Bidrar inte DN:s ständiga vurm för  Påvar och Monoteism och vägran att ta upp inhemska eller Polyteistiska religioner till problemet ? Det tror åtminstone jag…

Mörker är bara frånvaro av ljus, precis som döden – aktuell såhär till Alvablot eller Allhelgona – bara är frånvaro av liv. Varken döden eller mörkret är någonting att vara rädd för. En enda intelligent skriven artikel från DN har förmärkts i veckan, rubricerad ”Tillåt dig att även se det mörka” Bakom den står psykologen och filosofen Ulrika Hallgren, som anordnar kurser hos Sensus, en kristen rörelse som behärskas av det gamla (S) mräkta broderskapsförbundet och ultrakonservativ kristen höger typ EFS eller ”Evangeliska Fosterlandsstiftelsen” som de så vackert heter.  (Tala om mörka krafter, förresten!)

Men – av och till presenteras också lite vettiga åsikter – för vad sägs om det här ?

Sluta ”gilla läget”. Nu växer det fram en motkultur mot positivt tänkande. Att tillåta oss att tänka negativt kan bland annat göra oss bättre rustade att möta motgångar, menar psykologen och filosofen Ida Hallgren.  Det behövs en motpol till samhällets norm om att man ska tänka positivt. Det finns i dag ett krav på att man ska vara så glad och positiv hela tiden, tycker Ida Hallgren, psykolog och doktorand i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet.

— —

Positivt tänkande som ideologi blev populärt på 1990-talet i USA och var något som även vi svenskar snabbt tog till oss med en flod av bästsäljande självhjälpsböcker, nyandliga guruer, coacher och olika tv-program. — —

Ideologin har format vårt samhälle i en era med fenomen som individuell lönesättning och curlingkulturen som gör att människor inte får lära sig hantera problem, menar Ida Hallgren.

– Det är en väldigt individualistisk kultur där personen själv hela tiden skuldbeläggs. Är man exempelvis inte tillräckligt positivt inställd på jobbet får man gå en stressbehandlingskurs eller får sparken. Att påtala problem är inte populärt, säger Ida Hallgren. — – Pessimister har en mer realistisk verklighetssyn, men de som försökte dra i nödbromsen inför finanskraschen tystades ner. – Det positiva tänkande föddes ur nytänkarrörelsen (kalvinismen) men har övergått till de stora frikyrkorna i USA som har blivit mer av affärsrörelser med karismatiska ledare,..

Istället bör vi också träna oss i att bejaka mörkret, och negativt tänkande – och Ida Hallgren leder nu kurser i allmän negativism.. ”Om ont du ser, säg då att ont det är” står det i Hávamál. Det är bättre att konstatera att tillvaron faktiskt innehåller både mörker och ljus, samt negativa och positiva drag i lika omfattning, än att jämnt och ständigt tro på någotslags inbillad frälsning, och se allt i rosenrött. Enligt Asatron kan den halte rida, den handlöse valla hjorden, och även en döv man duga i strid – ingen behöver ständigt vara perfekt – för överdriven perfektionshets gagnar ingen..

Men mörkret, eller den mörka årstiden – är den så farlig egentligen ?

Visst – ur trafiksäkerhetssynpunkt kanske mörkt klädda personer utan reflex, samt ungdomar med hörlurar, pokemon-spel och dålig sinnesnärvaro kan vara en trafikfara, men så är det knappast för alla oss andra. Hela vår västerländska civilisation formligen spyr ut ljus – i form av gatubelysning och reklamskyltar – alldeles i onödan. Det finns ett fenomen som kallas ”light pollution” eller ljusnedsmutsning, som leder till att storstäder lyser upp hela natthimlen, och orsakar problem för astronomer, för att inte tala om skogarnas alla djur.

Våra biologiska klockor slås sönder, och allt dränks i en neonlysande, gulgrå miasma – ett enda ljustöcken. Generationer av barn växer upp som aldrig sett en riktig stjärnhimmel, eller som varseblivit vintergatan eller norrskenet. Vi förlorar mycket på vägen, om vi går omkring klädda såhär – och är vi inte Poliser, anställda av Trafikverket eller Asfaltläggare, så behöver vi inte lysorange väst eller neongula jackor, bara för att vi är på hemväg någon mörk kväll..

På landsbygden hör du de enstaka fordon som är på väg, och kan utan risk lämna vägen och gå ut i skogen, innan en bil alls dyker upp. Och varför alls gå längs trafikerade vägar ? Hela vårt svenska samhälle är ända sedan 60-talets glansår och ”social engineering” byggt på trafikseparering. Nästan alla förorter har bilvägarna för sig, GCM- eller gång och cykelvägar för sig.

Nästan alla svenska förorter ser ut såhär. Mindre städer likaså. Bilvägarna är tydligt skilda från gångstråken – och inne i de mörka parkerna vågar ingen gå – just där är det som SÄKRAST – inte vid de stora och upplysta busshållplatserna, pendeltågsstationerna eller ”terminalpunkter” – för det är DÄR – i dessa väl upplysta miljöer – och INTE på landsbygden och i mörkret som de flesta brott och överfall begås..

Tänk efter ett slag ! Om du verkligen är rädd för överfall, eller vad som nu kanske – eventuellt – kan rymmas inne i mörkret – ja då är ”läskiga skogen” eller den mörka parken där det INTE finns några andra människor förmodligen den optimalt säkra miljön. I mörkret är du väl skyddad – om du kan konsten att uppträda dolt !

Ingen bättre plats kan finnas än en mörk granplantering mitt på natten – väl inne i den, är du hur säker som helst och kan sova helt ostört – särskilt om dina fiender inte har napalm, och ingen eld att röka ut dig med – det blir fienden som måste trampa fram över döda, torra kvistar med knäpp, knaster och brak – och spänner du bara upp en snubbeltråd eller har en tom konservburk på en käpp som ”larm-mina” kan du höra rasslet lång väg… I mörker måste du röra dig sakta, ljudlöst och smygande – kanske inte så tokigt egentligen ?

Här inne är du helt trygg  särskilt om du ”rekar” i förväg…

I mörker är det svårt att bedöma långa avstånd, särskilt om du står mitt i ett slättlandskap, eller ute på ett snötäckt fält. Det är inte där du ska vara. Du ska heller inte vara i staden, men i skogen. Du vill också vara långt ned i landskapet – inte uppe på en höjd, som i dagsljus. Står du under, bakom, bredvid någonting i mörkret och har skydd och skyl är du mycket säkrare för upptäckt – och kan agera. Så m-å-s-t-e du tänka, om du verkligen vill bli en hedning.

Sagan om De tre bockarna Bruse berättar om det kristna trollet, som satt under bron. En japansk berättelse om en svärdsmästare och samuraj – jag kommer för tillfället inte ihåg om det var Shinmen Miyamoto Musashi själv – berättar om hur han enkelt kunde besegra tre fiender, som alla var mäktigare och bättre än honom själv. Han stämde möte med dem vid en träbro, mitt ute på landsbygden – och lade bort svärdet, men beväpnade sig med en hillebard eller en glave – alltså en Naginata, ett kvinnovapen – och väntade tills att fienden med klamp och stamp gick över bron – deras skuggor avtecknade sig i månljuset – och så stack han enkelt ned dem, underifrån  !

Hantera mörkret rätt, och du vinner stora fördelar.

Själv har jag alltid, av någon anledning gillat mörker – jag känner mig mycket säker när det är mörkt – i skogslandskap är jag hemma – liksom på mörka stadsgator. Det började redan när jag var mycket liten. Jag var inte ens tre månader gammal, och ett av mina allra första minnen är att jag såg en uggla i en talltopp, utanför mitt fönster. Det var mycket mörkare än på den bild du ser här, och jag betraktade snart både mörkret och ugglan – enligt min minnesbild kom den tillbaka flera nätter, men jag kan ha fel – blev snart min vän. Jag kallade den helt enkelt ”Murr” på mitt ännu outvecklade språk, och betraktade den som ett slags personifikation av själva mörkret.

Innan nu några larviga kristna uppenbarar sig här och säger något om onda demoner och deras vanliga halvdebila lallande – naturen är inte farlig – jag tror på dumska, men inte ondska – som jag måste reagera emot – vrede är en bra och skapande, frigörande kraft om den används med förstånd – Tänk på Tor ! – så kan jag berätta att det finns en stark koppling mellan min släkt och ugglor. Min far upplevde som barn hur en skrämd uggla i Nordanå flög rakt in i hans sovrum, och stannade där. Senare lät han stoppa upp den döda ugglan, som i mer än ett halvt sekel stod överst på hans bokhylla. En gång – under sejd – en schamansk teknik som är lätt att att använda, och kan användas som en form av meditiation, såg jag i andanom en stor vit katttuggla, som flög rakt igenom mig vid ett besök i underjorden, och jag hörde en röst, som tydligt sa: ”Jag är den uggla, som sett dig födas !”

Som liten levde jag i ”Pärlugglans skog” i Medelpads skogslandskap. Athena – den klassiska gudinna som kommer närmast Freja (glöm Afrodite !) beskrivs som ”uggleögd” – och när det gäller ockulta upplevelser – hör min kära syster inom asatron:

Man kan ju tycka att snökaoset borde vara större här uppe men icke sa nicke, Småland ligger ju högre om man säger så så det är totalkaos där nere så jag fick plasera röven i lägenheten igen, tydligen har en buss vält där nere och massa krockar så min mor avråde mig från att åka för det dels både blåste något sjukt men ja det är inget ovanligt sen isgator och snökaos. Klart det gjorde mig sjukt besviken och det var inte alls så jag ville ha det. Jag skulle blota där nere på mitt speciella ställe där jag har blotat förr men jag får blota här uppe i morgon helt enkelt. Det är alvablot det handlar om, de gudomar jag kommer bjuda in till blotet är Hel, Nornorna Urd, Verdandi och Skuld och även Freja. Alvablotet är som man kan säga till för de döda och passagen mellan höst och vinter, när all grönska försvinner och banar väg för vintern. Mer eller mindre kan man säga att likaväl som folk går till kyrkogården och tänder ett ljus under allahelgona så har detta lite samma typ, det är att minnas sina döda helt enkelt, kort och gott. — — Jag har alltid sett och känt av saker som jag helst inte vill se, jag har träffat på en del gudommar och jättar vissa önskar jag att jag aldrig sett så som Angrboda (jag var livrädd), Fenrisulven också obehagligt men inte lika mycket som Angrboda. Loke har besökt mig några gånger och även Tor tjatade något maniskt på mig att ta på mig min Mjölner igen och jag gjorde så efter veckor av tjat och strax där efter förstörde jag ryggen igen och då kändes det direkt som att han ville skydda mitt ofödda barn 🙂
Men endel skulle nog även kalla mig för galen, men man får se det hur man vill 😉

(från bloggen Ulvdottir igår)

Visst, säger jag. Att varsebli Hel, eller just Angerboda kan vara mindre trevligt. Men Nej, Nej – min syster – du är varken galen eller tokig – bara för att du kan se…

”Now, the truth can be told: The owls are NOT what they seem…. ”

Kom ihåg: UGGLORNA är ICKE vad de SYNES vara…

Men – låt oss nu för all del inte skrämmas. I Dalarna – detta av skogar täckta landskap – finns en sägenomspunnen varelse, som kan hjälpa oss att förstå mörkrets natur lite bättre. Detta är den såkallade Mörksuggan, ett slags motsvarighet till självaste Särimner – för som Särimner återföds med solen varje morgon, återföds mörksuggan varje natt. Ursprungligen var hon ett sagoväsen att skrämma barn med, ungefär som Bäckahästen, Näcken, Kyrkogrimmen eller Vittran i Norrland. Folklivsforskaren Ebbe Schön mötte en gång en löjtnant vid I 19 i Boden, som sa ”sörlänningan kan int vara klok – de vet ju inte ens vad vittra är för nå´”. För honom var det fullständigt självklart, att vittror faktiskt existerade.

Mörksuggan – denna personifikation av själva vintermörkret – är nu en lika känd symbol som Dalahästen.

Dalakonstnären Verner Molin – som skapade ”spräng-etsningar” med Nitro Nobels sprängämnen lanserade Mörksuggan som skulptur, och ständigt återkommande figur i målningar. 1956 skapade träsnidaren Birger Eriksson den första Mörksuggan i trä, med en svans av gjutjärn, som gör att den pendlar fram och tillbaka, fram och tillbaka på ett – för svårt kristna och känsliga peersoner – högst olycksbådande sätt. Själv tycker jag bara att det är intressant, och tänker ge kommande släktled Mörksuggor i julklapp.

På Jan Ers gården utanför Avesta snidar fortfarande en och samma familj efter 60 års träget arbete Mörksuggor – som säljs på Dalarnas Museum i Falun och hela världen.

En lokal orienteringstävling – naturligtvis i mörker (pannlampa är fusk, säger jag – man ska tävla helt utan lampor !) – kallas Mörksuggejakten, och Mörksuggan har också spridits genom dansföreställningar, teater och film. Ett lokalt talesätt – kanske till en Yoga-tränande kvinna, ni vet – lyder – ”sitt inte där å bresa och visa Mörksuggan !” och förutom mörker, talar ju det talesättet tydligt om vad en del kristna är mest rädda för – Nordiska kvinnors frigjordhet tål de inte…

Hurusom Angerboda kan ta sig ut…

De finns ÖVERALLT !

American Swedish Institute lanserade i veckan en slöjdkurs i hur man bygger om Dalahästar till Mörksuggor, eller omvänt…

En kvinnlig filmregissör från Dalarna lär ha gjort en film om hur en bygdens dotter finner ett hemligt sällskap som ligger bakom Mörksuggorna, och aktivt håller traditionen vid liv – likheten med Samfundet Särimner – ett annat esoteriskt och inte exoteriskt sällskap är påfallande…

Suggestiv film, som suggererar fram Mörksuggor ur mörkret – och vem är då en ”Mörksugga” ? (Man kan aldrig veta)

Men var här någon Jihad då ?

Även betongkonstnärinnan Maria Hagbom har skapat Mörksuggor åt flera kunder – de står utanför hus och lite varstans, fastgjutna för evigt i det svenska landskapet likt runstenar.. Så ni ser, ni ser – mörkret är inget att vara rädd för…

Böcker har skrivits – för barn, sägs det – men också för vuxna. Mörkret existerar – i Mörksuggans form – och är INGENTING att vara rädd för…