Mera om Alvablotet, och dess ursprung

Som jag många gånger sagt och skrivit, är det här en personlig blogg, och inte en faktasida om Asatro. Det finns ändå hur många källor som helst på nätet nuförtiden, också i original – typ Heimskringla.no – en sajt som rekommenderas för ett närmare studium – och sedan Wikipedia och kanske mindre seriösa andrahandskällor, som kräver att man också ifrågasätter dem, eller på annat sätt sysselsätter sig med källkritik.

Men alltnog – att vi såhär års i Norden firar en högtid för de döda och minnet av våra anhöriga är nog inte så konstigt. Efter höstdagjämningen händer något i den Nordiska naturen. Vintern nalkas, mörkret kommer. Kylan ökar – dagarna blir kortare – skördetiden är över, och i just det månadsskifte där vi nu befinner oss, ja där väger det över mellan höst och vinter. På Island trodde man att de döda samlades vid berg som Helgafell eller vid andra stora gravhögar, och att högarna stod öppna vid just denna tid på året, så att de döda kunde komma och gå som de ville; och från Hel återvända till de levandes Värld. Något liknande skulle hända också vid Julnatten och Midvinter enligt svensk folktro, men Midvinter betydde Vintersolvarv och Årsvända, en gladare fest mitt på Vintern, då man firade solens återkomst.

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Bok 2 - Kapitel 2 - Om mystiska egenskaper hos några berg. - Utgivningsår 1555.

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Bok 2 – Kapitel 2 – Om mystiska egenskaper hos några berg. – Utgivningsår 1555.

”De dödas flyttningsdag” eller sprickan mellan Världarna nämns också i Gunnar Tidrandebanes Saga, men den verkligt klassiska beskrivningen av Alvablotet förekommer i Austrfararvisur, ett kväde av Sigvat Tordsson, en mindre hovskald till Olav Haraldsson Digre av Norge – han som på orätta grunder senare skulle kallas ”helig” efter att ha tagit livet av hundratusentals av sitt eget folk, och fått den tveksamma äran av att ha fört in kristendomen i Norge. Sigvat skickades till Sverige och Olof Skötkonung på ett diplomatiskt uppdrag, någon gång år 1020 – och på väg över Edaskogen i Värmland kom han fram till en gård kallad Hov – exakt var den låg har aldrig identifierats, men det kan kanske vara Hoverud i Gillbergs härad – men där blev Sigvat inte insläppt – eftersom han var kristen..

7606078_orig

I Heimskringla finns exakt samma berättelse, men nu med det tillägget att Sigvat red förbi tre stora gårdar eller Gudahov, det ena efter det andra, och nekades tillträde till dem allihop, eftersom man ”höll heligt” och firade Alvablot – vilket alltid var en högst privat sedvänja och inget offentligt arrangemang – och kristna fick överhuvudtaget inte närvara vid ett sådant blot. En lokalpatriotisk forskare i Västergötland har på osäkra grunder hävdat att Edaskogen skulle vara Trollhättan (vilket är minst sagt svårt att förklara rent ortnamnshistoriskt) och att det Hov som nämns i Sigvats egen dikt skulle vara just gården Stora Hov i Tråvads socken i Laske härad i Västergötland, men det behöver ingen tro. Västergötland var alltsedan bronsåldern en stor och rik jordbruksbygd, men i båda källorna beskrivs Edaskogen som en ödslig och svårframkomlig skogsmark, vilket bara stämmer på landskapet i Värmland eller Dalsland, och antagligen var det denna väg Sigvat tog. Dessutom skulle han ha ridit genom skogen i två hela dagar och nätter, och så stora skogar finns inte i Västergötland alls, då eller nu. Vid alla tre gårdarna mötte han en bonde, som kallade sig Ölve (”Ölvigd”) och den som hämtade det första ölet eller mjödet till människorna är mycket riktigt Oden – som ofta visar sig förklädd och kan vara på flera ställen samtidigt..

Såhär års drog den vilda jakten, Odensritten eller Åskgårdsreien fram över himlen med höststormarna, och detta fenomen har man trott på, också i Tyskland, England och hela Nordeuropa, ja till och med i norra Frankrike och Italien, dit Langobarderna kom. Alvablot, de dödas skuggor och Oden som anförare för en skuggornas här har på något sätt alltid hört ihop, och dessa föreställningar fanns redan under förromersk järnålder och kanske ännu längre tillbaka i tiden – som Humanisterna konstaterat, är det här med Alvablotet eller att fira sina döda i stillhet om hösten en högst allmänmänsklig företeelse, som har med höstens slut och vinterns antågande att göra – hela vårt Nordiska landskap och hela naturen får oss liksom att känna så – och svårare behöver detta med Alvablotets uppkomst inte vara.

Många sagor nämner också, att man tänkte sig ljus lysa hos de döda i vinterns första nätter – ibland kunde man rentav se hur gravhögarna öppnat sig och de döda höll gille därinne – och gårdsgravfälten, som låg intill nästan varje ensamgård eller liten by (järnålderns byar hade knappast mer än tre-fyra gårdar i varje, som mest – till och med i de mer centrala jordbruksbygderna) var man förtrogen med. Varför släppa främlingar in på livet, när man hedrade sin familj, eller de döda som fanns på orten – allting talade ju för att detta var något man gjorde privat, och ofta nog kan det ha förekommit, att man satte ut öl eller annan dryck – samt mat – precis som man långt senare gjorde åt gårdstomten vid Jul – han var ju ”tomtens” eller rättare sagt gårdens förste inbyggare.

”Kom ej, ropade kvinnan, eländige kristne du närmre.
Jag fruktar Odens vrede. Vi dyrkar gamla gudar!
Den otäcka kvinnan ville likt hatad ulv mig jaga
från gården, sade att inne alvablot hon hade.”

lyder en översättning av en enstaka strof ur Sigvats dikt.

Också idag håller de flesta svenskar en kort, privat och enskild ceremoni vid sina dödas gravar – och man smyckar dem just med ljus eller bloss, även om vi inte längre ägnar oss åt ”utesittning” eller vakar hela natten efter en enkel, gemensam måltid vid graven – men så gjorde man i gamla tider..

SONY DSC

Också på Skogskyrkogården i Stockholm finns en väldig gravhög, som inte besudlas av några kristna kors..

En berättelse från heden tid, som förtjänar att ihågkommas vid Alvablotet är den om Kodran Eilifsson och Torvald Vidförle, hans vittbereste son, som dumt nog for till Tyskland från Island och släpade hem en biskop vid namn Fredrik, ungefär som man nu vill släpa hit en massa Påvar att styra och ställa över oss svenskar. Kodran hade en ”alvsten” på sin gård, sades det, och på Island tror över 80 % av folket på sådana stenar och dess invånare, har det visat sig. Han vägrade därför att omvända sig, och tro å den Tyske biskopens dumheter, men sonen lät fadern ovetandes hålla en av de kristnes ohyggliga ceremonier, och nästa natt drömde Kodran, att Vättar och Alver visade sig för honom, och deras talesman sa följande (jag citerar, ur Anders Baecksteds bok ”Gudar och Hjältar i Norden” s 211):

Denne usle förrädare, de kristna männens biskop, har skiljt mig från all min egendom, min bostad har han förstört, hällt kokande vatten som han kallar ”vigt” på mig, gjort mina kläder våta, rivit sönder och förstört dem helt och hållet, och mig och de mina har han gjort obotlig skada och därvid jagat oss långt ut i ödemarken i fredlöshet. Nu måste vi två skiljas, och det sker bara för din trolöshets skull. Nu kan du ju själv se i framtiden, vem som ska ta vara på din egendom så trofast som jag och mitt husfolk tidigare gjort det. Man säger, att du är en rättsinnad och vänsäll man, men mig har du lönat med ont, istället för gott..

Också i långt senare svensk folktro förekommer det, att vättar och andra väsen under jorden vredgas, ifall man ställer upp kristna stenar och kors, eller bygger sitt hus ovanpå en gravhög, eller stör och oroar de döda på annat sätt.

Sägner som dessa har ett pedagogiskt syfte – det ska man ha klart för sig. Minns vi de döda och tar hand om vårt arv – på rätt sätt – har vi mycket lättare att känna oss säkra i oss själva och bygga en framtid som blir hållbar – det är vad sägnerna vill visa. Gör vi motsatsen, och förstör det egna arvet har vi ingenting kvar, och då känner vi oss rotlösa, splittrade och ensamma i tillvaron – och får kanske sämre ”tur” eller ”lycka”.

Så tänkte man sig det hela – förr. För något år sedan ville en sjuk person, som också hävdade att hon var ”varulv” eller något ditåt – inom den New Age influerade ”forn sed” rörelsen ändra på Alvablotet, och göra det till en offentlig, högljudd och våldsam fest, ungefär som ”de dödas dag” i Mexico. Man skulle skrika och ropa ut namnet på sina döda, visa bilder och foton på dem offentligt och så vidare.

Idén slog inte väl ut, därför att den sortens fasoner bryter emot själva Alvablotets natur – och inte ens de som hävdade, att sådana ovanor plötsligt skulle vara ”forna” fast de hittat på allt detta multikulturella mischmasch själv, helt i förakt för både Nordisk natur och all tradition kom ihåg saken till nästa år. Alltihop rann bara ut i sanden – och så går det alltid, när man avlägsnar sig alltför långt från sans, förnuft och sitt eget folks traditioner..

Sunt förnuft säger, att Alvablotet måste förbli vad det alltid varit. Sorg är en privat känsla, och vi delar inte med oss av våra förfäder eller våra anhöriga till andra, som inte har med saken att göra. Jag själv ”äger” inte minnet av mina döda – för även andra personer i min egen släkt och min egen omgivning minns dem. Därför är det passande, att fira på ett stillsamt och privat sätt, utan skrik, skrän, skrål, halloween-partaj och andra åthävor.

Alvablotet har alltid varit en privat sedvänja, något man genomför i kretsen av sina närmaste, med ljusnedsättning på graven under tystnad – och så kommer det nog alltid förbli, så länge vi får följa våra egna traditioner och vår egen ”folksjäl” i den natur och det landskap som blivit vårt…

grottan-kjugekull-2

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s