Mera om Blotets och Svartsoppans natur

Idag noterar jag att mitt inlägg från förra året om Svartsoppa, att Blota med Blod och den påstådde ”Sankt” Mårtens bakgrund i Odens betydligt mer vördnandsbjudande gestalt blivit läst av inte mindre än 596 stycken av mina landsmän, samt en hel del personer i utlandet, och det är ju alltid trevligt och roligt. Ännu trevligare är att Bengt Göran Kronstam, som en gång i tiden var vinexpert i Dagens Nyheter men som numera gått över till Svenska Dagbladet – där han trivs tillsammans med Professor Dick Harrison och flera andra begåvade personer (kanhända gillar han liksom jag inte DN:s ”låtsasliberala” linje) idag skriver en artikel, där han slår fast att Gåsablotet otvivelaktigt är ett hedniskt bruk och för ovanlighetens skull helt och hållet anlägger ett hedniskt perspektiv på saker och ting – något man får leta länge efter i svensk dagspress.

Det känns skönt att efter alla dessa år få en smula erkänsla, och en gnutta vatten på sin kvarn – även om jag inte skriver för egen vinnings skull, inte för pengar eller ryktbarhet, utan för alla landets Hedningar – vi är närmare 40 % av befolkningen – och för den kultur som är vår. Jag påminner mig också om att jag en enda gång i livet kunnat övertrumfa just Bengt Göran Kronstam i vinkunskap, men det tror jag mig aldrig någonsin göra om, för jag tar helt och hållet hans rekommendationer ad notam inför kommande svartsoppsmiddag samt Blot.

47e51c59-f816-4011-931c-eff47ac57088

Redan i forntiden symboliserade gåsen världsägget. Därur ansågs världsaltet ha skapats. För antikens greker representerade gåsen både kärlek, fruktsamhet och vaksamhet. Men bäst är den på det dukade bordet.

Låt oss först ta död på en av de myter som omgärdar novembers gåsagille: Denna fest är ingen skånsk specialitet och du behöver inte vara skåning för att vurma över dess smak. Att laga gås är heller inte svårt, fast det är många moment och det går åt mycket tid i köket. Det avskräcker säkert många, men samtidigt är gåsablotet en enda högtidsstund per år. Då är jobbet mödan värd och belöningen desto rikligare.

Att kalla festen för gåsablot är inte fel. I grunden har denna måltid religiösa undertoner som går ända tillbaka till antikens dagar. Det började med en hednisk offerrit som sedermera övertogs av kristendomen. – Bengt Göran Kronstam i SvD 2016-11-11

En gång i tiden använde man Hlaut-teinar eller Visperis – som man säger på skånska – det vill säga björkris som kokats och skållats i skållhett vatten att vispa soppan och blodet med. Till och med i det forna Persien talade man om Baresman, eller en stänkkvast som prästen skulle ha när han förrättade blotet eller offret, och i Norden har man talat om ”Lövjan” eller ”Lövjande” – något som lär betyda en blomstrande gren eller en kvist från ett lövträd, att använda vid dessa ritualer.  Min farmor berättade också om visperis, och hur tungt det var att för hand laga svartsoppa och oupphörligen vispa blodet – för det får inte stelna, medan kokningen pågår. Enligt henne var det också så – så sent som på 1920-talet, då min farfar var ung präst – att prästen skulle medverka vid svinslakten eller gåsaslakten och hålla upp ett avskalat björkris till allmän beskådan, för att visa menigheten att ”blodet var gott” och att det dög till föda – var det klarrött och lysande ansågs det vara mycket bra.

tumblr_njwgg5uuyj1rp36m7o1_1280Vet du, hur man Blota skall – Vet du hur man färga skall ? står det i Eddan

SvD tar upp andra, lika välkända detaljer som den, att den kristne svikaren Olof Tryggvason (som blev rättvist dräpt vid Svolder) kort före slaget sade att det vore bättre för svenskarna och skåningarna som deltog där att de satt hemma och slickade sina blotbollar eller blotsskålar – ord som han snart fick ångra ! Jag citerar vidare ur dagens tidning:

Om det avgnagda benet är ljust påstås det bli en bister vinter. Vitt kött förebådar snö, mörkt kött lovar stark frost och i Frankrike ansåg man förr att det väder som rådde på den helige Martins dag skulle prägla hela vintern. Den svenska bondepraktikan spår i stället att åska på Mårtensdagen betyder ett stundande gott skördeår. (Eftersom gåsen var helgad åt Tor, är kopplingen ganska självklar – om man är hedning)

I många språk är ordet för gås detsamma som för fågel och gåsen var en aktad figur hos både indier, kineser, egyptier, greker, romare och germaner. På latin betyder ordet penna förresten fjäder.

För antikens greker var gåsen himladrottningen Heras attribut och representerade kärlek, fruktsamhet, vaksamhet och en god hustru. Såväl greker som egyptier behärskade både artificiell insemination och ruvning i ugnar, så någon brist på gäss hade man inte. I Rom var gässen på Capitolium helgade åt Juno, den romerska motsvarigheten till Hera. Andra gudar som sattes i samband med gåsen var fruktbarhetsguden Priapos och krigsguden Mars. Men endast den främre delen ansågs riktigt nyttig, den bakre lämnades åt tjänstefolket. Gåsägg åt man bara om de var löskokta och redan för 2000 år sedan ansågs gåslever vara en stor delikatess.

Germaner och kelter offrade i stället gäss till den asagud vi kallar Oden. Här i Norden förknippade vikingarna i stället gåsen med krigarguden Tor.— — Att gäss kan användas som väktare är dock väl känt. Bland annat förknippas whiskymärket Ballantines med gäss som vaktar utanför lagerhusen. Av samma skäl har gäss använts under såväl andra världskriget som Vietnamkriget och en del ekologiska vinodlare låter gäss vandra i vingården för att äta upp sniglar och insekter, samtidigt som de naturligt gödslar jorden.

Fettet ansågs förr vara bra mot tandvärk och förkylning, mot sår och köldsprickor på läppar och tunga. Blandade du det med honung påstods det också hjälpa mot bett av galna hundar. Fettet ansågs även nervstärkande och ströks på bröstet efter en förlossning. Blandat med vitlök påstods det vara bra mot öronvärk och fotens skinn intogs som botemedel vid dysenteri.

Av gåsens lunga bereddes ett hälsobringande medel. Gåstunga användes som afrodisiakum åt kvinnor, medan gallan skulle vara potenshöjande för männen. Kanske var det också därför det i Danmark förr var tradition att lägga en gåsvinge i brudsängen.

Svartsoppa åts förr vid all slakt, påpekar Bengt Göran Kronstam klarsynt – och varför det ? – jo, därför att den utgjorde bledsod som redan goterna sa på sitt språk, det man sjuder eller kokar ihop med blod, det som senare blev ursprunget till engelskans ord ”bless” eller välsignelse – den känsla man känner efter en bättre svartsoppsmiddag.

bless (v.)Look up bless at Dictionary.comOld English bletsian, bledsian, Northumbrian bloedsian ”to consecrate, make holy, give thanks,” from Proto-Germanic *blodison ”hallow with blood, mark with blood,” from *blotham ”blood” (see blood (n.)). Originally a blood sprinkling on pagan altars.

I en helt annan del av mitt hedniska universum spekulerar idag en amerikansk skribent milt sagt en aning innovativt över Sigyn – Lokes hustru – och hennes roll i den asatrogna Blotritualen.

774eaf4c54189d6be97bb502fafd1c89Har Sigyns giftskål verkligen med Hlautskålen eller utgjutandet av offervätska att göra ?

Han nämner Voluspás 35:e strof, men säger att den ska vara hämtad ur Gylfaginning eller Lokasenna, vilket inte stämmer; och säger sedan att ”Hveralundi” måste översättas med kittel-lunden, alltså en offerkittel, med rykande het svartsoppa – liknande den brygd, som Andrimne kokar i Eldrimner i Lokasennas inledning, och antyder en koppling mellan Loke som eldgud, där Sigyn får stå för vattnet – men stämmer verkligen detta ? Hvera på Isländska, som finns i det likljudande namnet Hveragerdi – en plats med heta källor – och då tolkar man ”Hverf” som ”varv” och tänker på kittelns rundninng, vilket är en mycket osäker etymologi, eftersom hverflyndi också betyder ill-listig (som Loke) och Hvera i allmänhet betyder ”Heta källor” när det gäller ortnamn, precis som Gerdi förstås betyder Gärde. Om ”Hverf-lyndig” funnit med i tidigare versioner av Voluspá, vill jag låta vara osagt. ”athekkjan” är för övrigt samma ord som vårt svenska ”otäck”

Haft sá hon liggja und Hveralundi,lægjarns líki Loka áþekkjan;þar sitr Sigyn þeygi of sínumver vel glýjuð.Vituð ér enn – eða hvat?

Klarare – och mer observant – blir den amerikanske skribenten då han påpekar att Agni, eldens gud i Vedisk mytologi – längre tillbaka emot det Indoeuropeiska ursprunget – har en trogen hustru vid namn Svaha, som betyder ”den väl sagda” men också (dryckes)offer. Hon utgjuter också ”Hlaut” eller offerblodet, precis som Sigyn tömmer sin skål, och utan att koka alltför mycket mytologisk soppa på en spik, så att säga; så kan man kanske – med lite god vilja – urskilja ett gemensamt ursprung bakom dessa gestalter, men så mycket mer har Sigyn inte att göra med Blot, tyvärr..

Den amerikanske skribenten nämner skålar, samt det faktum att ”mungatt” eller en liten skål, att dricka ur – är vad Sigyn använder enligt Eddan, men att man annarrs alltid talar om stora kittlar eller just Blotbollar, alltså kärl med särskild funktion – så Sigyn är nog inte ett blotets gudinna – utom under den äldsta forntiden…

444a97d1b9ddff0cfb66e6f0457587beRött vin i stora krus ska heller ej föraktas – ”Men av vin lever Allfader allenast” (glöm inte Svartsoppan !)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s