Om Dalahästar, Hästkött och Blodsblotet…

För en vecka sedan förärades jag en Dalahäst av en kollega, vars farfar och familj alltjämt täljer dem. Denna helg begick jag också ett hejdundrande blot på Svartsoppa och Hästkött, vilket har tydliga och klara effekter. Inte bara stärker Svartsoppan mannakraften, som alla vet – den ökar också den kvinnliga förmågan – på ett väsentligt område – angående det här med Freja, alltså. Alla vet redan – och det är allmänt känt – att man av ”forn sed” och blodlösa blot blir helt impotent, men blotar man med blod, händer däremot raka motsatsen, för vilket jag själv har många och rikhaltiga empiriska bevis – både vad gäller kvinnor och män och allt vad som kan hända dem enskilt eller dem emellan. Det finns de forskare, som på fullt allvar hävdat att de ljusstakar med hästar som numera finns i trä, men som redan på medeltiden fanns i smitt järn, och förvarades i kyrkorna, skulle vara en rest av det Urnordiska hästoffret, och blotandet i hästkött.

47825-3dc3e590d9324f83a1ea2fa8b6d61a24Staffansritten under Jul, ”Julaträdet” på bordet och alla Julens hästhuvud och hästfigurer hade alla ursprungligen med Blot att göra… Och man blotade i hästkött..

Ja, till och med Dick Harrison, en av Sveriges mesta populärhistoriker, och förutom det professor i historia, menade redan 2013 att det finns en rak linje mellan senare tiders Dalahäst och de ursprungligen Asatrogna hästoffren, samt att Dalahästen som företeelse är mycket äldre än vi vanligen tänker oss. Wikipedia och andra okritiska framställningar man kan hitta på nätet har nämligen fel i sak, eftersom det bevisligen hittats dalahästar som är mycket mycket äldre än det tidiga 1800-tal, varifrån man har bevarade hästfigurer. Som Dick Harrison dokumenterat finns det äkta Dalahästar som daterats till 1560-talet, alltså Gustav Vasas tid, och det mesta pekar på att de var symboliska prydnadsföremål, omtyckta gåvor eller helt enkelt leksaker redan då.

 

dalahastarx De ursprungliga Dalahästarna var mycket mer naturalistiskt formade än dagens grovt tilltäljda exemplar, och ofta målade till skimmlar eller i Apelkastad färg.

1560-talshästen låg tillsammans med vad som kan vara en runstav i en kista från Malung, berättar Dick Harrison, och redan vid de klassiska häxprocesserna i Mora möter vi tre ”bäror” eller bjäror i ”små hästars” gestalt – en röd, en svart och en vit – precis som dalahästar ofta är färgade. Ja redan 1624, då Johannes Rudbäckius var biskop i Västerås, skrek Svenska Kyrkan om och om igen om förbud emot Dalahästar, som ansågs vara ”ett djävulens otyg” liksom för övrigt lergökar. Dåförtiden fanns knappt några kyrkor i Bygden kring Siljan – förutom Mora Kyrka och några till – och från landskapets nordligaste delar – Älvdalen – där man fortfarande skrev med runor – kom också de flesta häxorna.  Dalabönderna vandrade redan på 15-1600 talen ner emot Västmanland och Mälardalen vid Marknader på höstarna och liknande, och även långt fram i tiden var det sed att ge bort dalahästar som tack för husrum eller gjorda tjänster – det var så jag fick hästen ni ser här…

img_4138

Harrison sätter Dalahästarna i förbindelse med den bekanta Völsetåten och det faktum, att man blir viril som en hingst av att äta hästkött, vilket nästan alla ryttarfolk gjort i alla tider och ännu gör. I Japan äter man ännu Basashi eller rå hästbiff – och det gjorde våra förfäder med…Min sagesman och kollega – själv dalkarl – menar att hästen under inga förhållanden bör målas, för hans farfars bomärke sitter i botten, och täljas till får den inte heller. Ända sedan Världsutställningen i New York år 1935 – då Dalahästarna fick sitt internationella genombrott som turistsouvenir och symbol för hela Sverige, inte bara Dalarna, har man föredragit hästar med fyrkantiga ben, för stor manke och smalt bröst, samt tvärt avslutad bakdel. Så ser naturligtvis inga hästar ut i verkligheten, och studerar man äldre dalahästar, ska man finna att de ser helt annorlunda ut. De enda hästar, som liknar just Dalahästarna är mycket riktigt barockens hästar från 1600-talet – Gustav II Adolfs Livhäst Streif, utställd på Livrustkammaren i Stockholm (där jag en kort period i min ungdom också var vaktmästare) är den enda verkliga häst, som ser ut ungefär som Dalahästarna.

iphonemarch13-099Hippologisk expertis har många gånger påpekat, att Gustav II Adolfs berömda stridshingst, inte kan ha sett ut såhär i verkligheten – det är bara en hästhud, spänd över en trämodell..

Streiff dog kort efter slaget, och blev mycket riktigt uppäten av ryttare och soldater från Småland och övriga provinser – hem till Stockholm kom bara en nedsaltad hästhud i en tunna – och han gick inte alls med i Gustav II Adolfs begravningståg ända till Greifswald, som en del felaktigt har påstått. Man har också påstått, att Streif – vars blotta namn betyder ”strid” – skulle vara den enda bevarade hästen från 30-åriga kriget, och att barockens hästar alla hade Dalahästens linjer, med litet huvud i förhållande till kroppen, kort bakdel osv.  Men – det stämmer inte ! I den tyska staden Eger – nu i Tjeckien – såg jag en gång också Wallensteins hästWallenstein eller Waldstein, som Böhmarrna fortfarande kallar honom, deltog ju vid Lützen han med, men vad som är kvar av hans häst är en veritabel Frankenstein till kuse, ihopsydd av olika delar i olika färg, och inte alls så väl bevarad som Streif.

ar-310309785-jpgmaxw505imageversiondefaultncs_modified20151030172015Wallensteins katolska ök, som var av fulaste slag….

2013 inträffade den stora hästköttsskandalen, då EU och EU-myndigheter på falska och uppdiktade grunder började hetsa emot Sverige och Svensk Livsmedelsindustri – bara för att vi äter hästkött här uppe – vilket man också gör i Tyskland, samt Italien och många länder i Sydeuropa. Bland annat anklagade man gång på gång svenska storföretag som Findus och IKEA för att ha blandat 1 % hästkött i köttbullar och lasagne – fullständigt löjliga anklagelser. Engelska media gjorde öppet narr av Sverige och Nordborna, samtidigt som man försökte skaffa sin egen industri orättvisa konkurrensfördelar. Hästköttet var inte skämt, inte dåligt och innehöll inte – som man först påstod – fenylbutazon – ett ämne som används för att liva upp muskelstela hästar, eftersom de precis som människorna kan få ont i sina vadmuskler.

article-2275565-176e1aef000005dc-737_634x427

Ärligt talat – vad är det som är så farligt med att äta häst ? Européerna, och deras groteska kristna fördomar kan vi lämna därhän.

Till och med Travsportens Museum och många hästvänner ivrar nu för att vi ska äta mer hästkött. Att äta upp sin egen häst – eller ge den som gåva till gudar och människor i samband med ett Blot – är i alla händelser det finaste man kan göra. Då vet man ju, att hästen fått ett bra liv – och varför sända iväg den till främlingar ? Hästkött-skandalen 2013 visade sig bero på romer och rumäner – rena hästskojare faktiskt – som lurat de svenska bolagens underleverantörer att frakta hästar fram och tillbaka, fram och tillbaka över Europas gränser – vilket visade sig vara mycket oetiska transporter, som inte gynnade någon… Då hade det varit mycket bättre, att äta hemslaktat svenskt hästkött istället – vilket de flesta svenskar föredrar

2645533_origSåhär arbetade de rumänska lurendrejare, som bedrog hela den svenska industrin…

Dessa ”Vallackare” eller hästskojare var ökända redan på det 30-åriga krigets tid, och samma byke – från Wallakiet – lär väl härja i vårt Sverige ännu. Men – hur uppstod nu det här med Dalahästar eller täljda hästar i trä, frånsett min egen passion för hästbiff, vilket ni kan skaffa från svenska källorhär på Hötorgshallen – eller här – från firma Grantelius – vilka samarbetar med Gustavskorv ifrån Dalarna – Dalarna har ju varit det landskap, där man alltid konsumerat mest hästar.

Antagligen har det varit fråga om Votivgåvor till Asarna – det är i alla fall vad jag tror. Med andra ord – kunde man inte ge bort en hel gris eller en hel häst, fick man nöja sig med att blota en sådan i trä, och kanske symboliskt kasta den i elden.

380295257Särimner och Odenshästen – både julskinka och hästkött har alltid hört den hedniska julen till

På så sätt uppkom inte bara Dalahästar, utan också Dalagrisen – som är från 1500-talet eller ännu äldre även den – liksom Rättvikstuppen (Heimdalls eller solens symbol) som lokala varianter på samma tema – och i form av leksaker för barn eller enkla gåvor och handelsvaror emellan vuxna köpare och säljare bevarades traditionen ända tills idag.  Så KAN det ha gått till – vill säga. Åtminstone Dick Harrison anser att denna teori är fullt trovärdig, och även om man inte kan BEVISA den i skrift, eller via fynd, hela vägen ned till 1300-tal (Dalarna kristnades inte förrän då) Nu kan man också köpa äkta handgjorda hästar på internet, för övrigt..

rooster_dala

Rättviks trätupp och ”dalagrisen” duger gott som symboliska blotgåvor

dalagrisar-vit-34cm-281kg

Längre österut – i Ryssland till exempel – har Dalahästar från Sverige på allvar blivit identifierade med Dazbogs, eller Solgudens häst – och ryska besökare, som sett Jätte-dalahästen vid infarten till Avesta, har på fullt allvar trott sig stå inför en hednisk symbol. Ryssarna är för övrigt inte de enda utlänningar eller icke-svenskar, som ser något hedniskt just i Dalahästen, eller ätandet av hästkött i Sverige.  Med tanke på hur mycket hästar vi håller oss med – numera för rent fritidsbruk och nöjes skull – vårt land är ändå starkt motoriserat – skulle vi alla, män kvinnor som barn, äta minst tio kilo hästkött mer varje år – och häststammen skulle vara totalt oförändrad…

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Monument som dessa, har fått utländska besökare att baxna..

354e62ce94367e0bd2df2e1279f3858cDet vilar onekligen något både Hedniskt och Svenskt över Dalahästarna…

Också i miniatyrformat har Dalahästen gjort sitt globala segertåg. Dalahästar nästan lika små som huvudet på en tändsticka har noterats i Guinness Book of World Records – enligt vad Dala-Demokraten upplyser oss om. De har också parodierats, naturligtvis, förvanskats, förvandlats eller utnyttjats på alla möjliga sätt – men alltjämnt vänder de åter till sitt ursprung. Trots att de finns i vitt, träfärgat, svart, grönt, blått eller nästan vilka färger som helst, är den röda blotfärgen vanligast, och de påminner fortfarande om hästens och hästköttets roll som offergåva till Asarna – hästen var ju det dyraste djur man kunde äga – och – nästan människan själv – det dyrbaraste som fanns på den egna gården.

Min egen – nyss förvärvade häst – tänker jag förstås inte bränna, eller blota bort. Han ska bli skönt bemålad, i Upplands Ryttares färger, och få ett sadeltäcke som passar honom, eftersom han nu hamnat här på min nuvarande bostadsort – och inte i Dalarna, där han kommer ifrån. Till sist några vackra bilder, som jag hittat på nätet idag – av ett Sverige i vinterskrud – och en ryttarinna med en bondhäst av svensk lantras efter vad det ser ut – dalahästens ursprung, som det en gång var…

15073389_10154971408307439_6540396179118648050_n 15032721_10209741826296681_6555103177787637299_n 15042206_10209742728399233_6872699701014936785_o

Ps: tack till Johanna för bilderna…

2 thoughts on “Om Dalahästar, Hästkött och Blodsblotet…

  1. Tycker det blivit svårare att hitta hästkött i affärerna de sista fyra fem åren.
    Vet inte varför, men någon vet kanske mer än jag?

    Gilla

    • Det är faktiskt så – det är rätt svårt att få tag i uppe i huvudstaden också – men miljömässigt lär det ge mindre co2 än kött från kor

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s