Om min rent oerhörda brist på snällhet, Hels rike och andra saker

Som min läsekrets kanske observerat, har vi nyss firat Tjugondag Knut och ett slut på Julen, samt därmed den Julfrid, som brukar vara allmänt utlyst och som är god sed ( i motsats till sk ”fornsed” och annan förbannad osed) såhär års. Under Julen har jag gjort ett högst tillfälligt uppehåll i bloggandet på denna sida, och som jag förr om åren redan förklarat för er, firar jag själv som varande Asatroende och Hedning  Knutsdagen till minne av Knut den Store av England, snarare än något förment helgon som Knut Lavrad, mördad då han var på resa och på väg till sina släktingar, vilket som bekant kan hända nu och då. Släkten och kollegorna är som bekant alltid värst, för att nu säga något osnällt, men minnet av stora dåd, som den verklige Konung Knut, kristen endast till namnet och högst formellt, men härskare över ett rike som omfattade minst halva norden och hela England, samt väsentliga delar av Västeuropa, det varar och består…

uk-map-canute-1014Knut var allierad med Polen och Sveariket, som redan på den tiden gick långt norr om denna kartas nordgräns, och med friser och slaviska stammar i norra Tyskland.

Jag är ingen snäll människa, som alla vet; eftersom jag har och har haft för vana att inte skona mina fiender, vartän de finns. Jag tror inte heller på den politiska ideologi, som numera lär kallas ”Snällism” och som lär vara sprungen ur Miljöpartiets allmänna hållningslöshet, kombinerad med de värsta sidorna av den svenska Socialdemokratin, som den kommit att gestalta sig under 2000-talets första decennium.  Snällhet är inte detsamma som mjäkighet, evig efterlåtenhet eller ren undergivenhet, och oförmåga att ställa vissa krav på sin omgivning, eller rättare sagt hur människor i den uppför sig gentemot dig själv. Snällhet kan också vara detsamma som att ställa upp vissa, klara gränser för mänskligt beteende, och nyss hemkommen från en resa i riktning söderut i Europa, från Sverige sett kan jag bara konstatera, att det inte längre finns vissa minoritetsgrupper där som öppet tolereras på gatorna här, för att bara nämna ett exempel.

I Malmö går det som vanligt till mord och våld, vilket våra dagstidningar berättar. Den 16-årige gymnasisten Ahmed Obaid, hemmahörande i Iran sköts ned på öppen gata vid en busshållplats i Rosengård, framifrån, i ansiktet och med flera skott, enligt vad Dagens Nyheter uppger. Hans far och familj hade flyttat hit från Iran i tron att de kommit till snällismens högborg, eller ett säkert och fredligt land, men hej vad de bedrog sig – för Sverige var uppenbarligen inte alls längre det snälla eller trygga land de drömt om, och i så hög grad fäst sina förhoppningar och tilltro vid. Och varken Inrikesminister Anders Ygeman (S) eller den Polis vi numera har lär kunna hjälpa dem det minsta. Orsaken, antyder DN i sin pappersupplaga var att Ahmed, 16 år hade upplyst polisen om ett flertal knarkaffärer, som öppet pågick i hans omgivning och som han inte längre kunde tåla, för han sägs ha varit en rättrådig ung man, som levde i enlighet med Hávamáls ord: ”Om ont du ser, kväd då att ont det är, och giv ej dina fiender frid !” (”hvars þú böl kannt,kveð þú þér bölvi atok gef-at þínum fjándum frið” – i den 127:e strofen)

Till och med de muslimer jag kommit i kontakt med – i det här fallet i USA – säger att kärnan i deras religion skall vara just ”righteousness” eller rättfärdighet, och om det var så, så var Ahmed Obaid en utmärkt muslim, och en ung man vi bör minnas. Ord kanske vi inte ska fästa oss vid, på denna vår ordrika jord, och vad som är sanning eller lögn vet till sist bara gudarna och inte människorna, men jag ger er nu alla öppet de orden, att Ahmed Obaid var min landsman och lika mycket hedning som jag, då han levde rättfärdigt, enligt vad jag kunnat förstå. Och det står skrivet, att den som lever för rättfärdighetens skull och till och med måste dö för den, ja han ska inte glömmas bort, varesig av fränder eller andra. Den som delar min tro är min landsman, sak samma vad han må heta eller var han kommer ifrån, och den som slåss för samma sak som jag, just han är min landsman och frände – och kanske ska jag få återse just honom, den dag då jag själv är död och inte lever längre.

odin-with-sleipnir-the-8-legged-horse

Detta har förvisso inte så mycket med ”snällhet” att göra, men däremot ganska mycket med sanning i motsats till lögn, tror jag mig förstå, för det finns inte något jag hatar just så mycket som osanning eller lögner, särskilt under genomgång, här hemma, i Karlskrona eller var än tusan nu lögnerna sägs, vilket jag för min del inte håller så mycket reda på.

Om vi hedningar och Asatrogna har någon snällhet, är det ungefär med den hedniska snällheten som med Jultomten, denna för de nyss överståndna helgerna så viktiga person. Jultomten straffar ingen, men belönar de snälla. Vad snällhet är, säger han inte heller – han har varken Edda, Bibel eller Koran till sin hjälp för den saken, men de rättfärdiga belönar han med goda gåvor, medan däremot de orättfärdiga endast får det straffet, att de inte får lära känna honom, och därför inga gåvor kommer att få. Just sådan är jag själv också, låt vara att det då rör sig om mindre allvarliga sammanhang än om mord, men på resa eller hemma gäller, att jag vill se rättfärdiga män och kvinnor omkring mig, och den som inte är rättfärdig, far med osanning eller rena lögner – särskilt då sådana lögner, som man försöker framföra bakom min rygg – ja han eller rättare sagt hon får aldrig lära känna mig, det säger jag er innerligen.

Frans G Bengtsson, den gamle hävdatecknaren, upprepade på sin tid en gammal historia (i en essä med namnet ”lycklig resa”) som berättats om både Knut den Store och Alfred den gode – av nordborna kallad Alfred den landsflyktige, då han ju förlorade hela sitt land, och den var att på hans tid var respekten för lag och ordning så stor i England, att en 16-års blond flicka kunde rida på sin egen häst med en stor guldring väl synlig på ena armen, från ena sidan av landet till den andra, och ändå kunde man vara säker på, att inget ont skulle hända henne. Samma blonda flicka gjorde nog inte om den ridturen, sedan Knut den Store fallit ifrån, och Danernas lag inte längre gällde i England, konstaterade Frans G, och i Alfreds fall lär man nog kunna misstänka, att blondinen ifråga blivit tvingad till resan som ett slags test – drog någon ned henne från hästen eller inte, och på vilket sätt eller med vilket syfte ?

Själva lever vi nu i ett land där till och med butikerna i Vällingby – 60-talets socialdemokratiska skrytbygge till köpcenter, där öppenheten skulle stå i centrum – tvingas ha lås på alla dörrar, och endast

noactof-kindness-is-ever-wastedHednisk vänlighet, som den sammanfattades minst 600 år före alla påstådda kristusar

Var och en får själv med hjälp av sitt eget förnuft räkna ut, vad som är gott eller rättfärdigt, och även om vi som kanske har hunnit lite längre än till sexton år här i livet; innan man försöker tillfoga oss den värsta skada rakt fram och mitt i ansiktet kanske kan ge de yngre några goda råd ändå, så finns där tyvärr ej så mycket att säga. Vi är alla människor och människors vederlikar, men inte gudar; men det finns ändå hopp om mänskligheten, ja till och med om ryssarna under Putin och FSB, enligt vad skribenten Anna Lena Laurén konstaterar i dagens DN.

Vi i väst har vårt eget FSB, i form av angiverimentalitet, sociala media och – som sagt – rena lögner – vilket min gamle vän – den Asatrogne hedningen Lucius Swartwulf Helsen, borta i USA säger sig ha fått erfara.  Hans utgjutelser om alltifrån Jungfru Maria till Transsubstantionens mirakel – som han heller inte tror på, lika lite som jag – har bringat honom allsköns ve, liksom hans skrivande, eftersom han ju ändå är en skrivande människa och något av en författare, liksom goda vänner som Andreas Creutz och Henrik Andersson här hemma i Sverige, också är trots allt.

Kanske är det bara min andliga lättja som hindrat mig från att vara snäll emot hela Världen, jämnt och ständigt…

(Det ska fan vara bloggredaktör)

sleeping-cat”We are able, but not willing”

Herr Swartwulf säger sig ha hunnit till trettio år här i livet, men är i själva verket vida äldre. Något säger mig att jag känner till hans verkliga namn och inte bara hans pseudonym, eftersom den internationella Asatrons Värld är rätt liten. Han förråder sig, när han talar om sin släkt och sin äldre syster. Just den detaljen råkar jag fästa mig vid, eftersom jag har en kvinnlig kusin, som också är som ett slags äldre syster för mig, och som kan kallas Valkyria och inte bara Sköldmö dessutom.  Hon är nu nära de sextio, men rider fortfarande till dagligdags, och vad hon vet om döden eller Hels Rike, är helt enkelt inte värt att veta, för hon om någon känner till den destinationsorten, bättre än vad Herr Swartwulf gör.

heavy-metal-taarna

Hennes hår är grått nu, inte blont som förr, och hon har skaffat sig virkning som hobby, vilket jag aldrig trodde om en kvinna som henne. Hon är visserligen kanske ingen skönhet, inte med konventionella mått mätt, men för mig har hon alltid framstått som väldigt vacker eller i varje fall anslående nog. Jag skulle vilja fotografera henne, och hennes mantlar och kreationer (dessutom gillar hon Jim Lyngvild, inte som hedning men som Modedesigner – bara en sådan sak) men – det får vänta. Dessutom är hon inte på humör för det, och för övrigt skriver jag inte om henne eller min kära släkt, inte sedan minst tjugo år gått efter deras frånfälle – släkten är ssom bekant värst, och i en släkt som min lär man sig först av allt att vi har högt i tak, närmare till dörren men närmast till yxan eller spjutet, om så tarvas. Se i Hávamál för detaljer.

d43fa1858951bd728d6d29f1cf449912

För övrigt har hon nu tre vuxna döttrar, som alla rider nästan lika bra som sin mor, och förtjänar att kallas Sköldmör de också. Visserligen är ingen av dem just Asatrogen, men de kan knappast kallas kristna, och hedningar är de nog likafullt, liksom de flesta i min egen släkt.  Sköldmör finns på jorden, men de bästa av dem kan efter sin död bli upphöjda till något annat och bättre, skulle jag vilja tro – och så kommer Valkyriorna till – också i Valhall kan man ha stridande uppgifter, eller tilldelas betjäningsförbanden, även om det är sant att de flesta av mänskligheten för eller senare hamnar hos Hel.

01f4521e38a3e1f1ee4fecec9a9c1d5a

Herr Swartwulf klagar övergivet, på skrivande mäns vis, borta i sitt USA. Efter att ha bott både på Irland och i USA borde han inte göra det, men hör här bara:

And in the end…I lost all of it. I lost the girl, I lost the home, I lost the job, I lost my health (which, admittedly had not been that good for years, but I lost what little I had left). Hel, I even ended up losing what few friends I had managed to get, people I’d known for years. I nearly lost my life, several times, by what would have been my own hand. That I haven’t was the only area I got lucky in.

Jaha, Herr Swartwulf, säger då jag – Asatroende hedning som jag är. ”Synd för er, Herr Swartwulf, synd för er…

Men å andra sidan – ni lever fortfarande. Ni säger att ni funderar på självmord, men ni har inte ens orkat eller lyckats utföra det. I kraft av min stora osnällhet, ni vet – säger jag då som min gamle far brukade säga – när han levde: ”Självmord är en stackares utväg – och för övrigt – varför skulle en klok person ge sina fiender den tillfredsställelsen, när den bästa hämnden av alla, trots allt är att inte dö, men överleva...

Och ta livet av sig för ett enstaka fruntimmers skull ? Sådana finns det många, i parti och minut faktiskt, och har man en gång lärt sig att leva med dem så säger jag själv som så att om de inte står ut med de dåliga tiderna, och bara vill dela allt så länge man har det bra, så var de aldrig någonsin så mycket att ha i alla fall, och trots erotik och sådär ni vet så blir det väl förr eller senare vardag i alla förhållanden.

Just nu tvingas jag umgås med inte mindre än tre kollegor till dagligdags, en kvinna och två män, som har blivit så kallade äktenskapsbrottare, emedan de dagligen brottas med sina respektive äktenskap, och för egen del säger jag som så, att om din högra hand vållar dig förfång, så får du väl hugga av den..

hel-jag-a%cc%88lskar-dig

Dikt av Henrik Andersson, Asatrogen Hedning i Västergötland (Westrogothiae Pars)

Människor sviker, men Gudarna består. Och Hel – dödens gudinna – hon är den trognaste av alla kvinnor i universum. Hon tar till sig alla män, och kvinnor med – för den delen – förr eller senare, och hon behandlar alla på samma sätt. Den kristna demoniseringen av Hel, som gör henne till något annat än Helande, och en givmild moder jord, med ”beds for all who come” (för att låna en fras av Emily Dickinson) är av sent datum, liksom talet om hennes fat hunger, och hennes kniv svält i den prosaiska Eddan. Okolners Sal, eller ”den okalla” – en sal så stor och vid, och ständigt varm, utan att någon behöver hugga ved till den, varslar om en tidigare och godare Hel, liksom de keltiska och nordiskaa ”gröna” dödsrikena – liksom i Alvheim tänktes Hels rike vara ett ständigt grönt land. Tiden går annorlunda där, vilket ses på hennes träl Gångtrött och hennes amma Gånglata – dessa rör sig för mänskliga ögon från Midgård så sakta, att de nästan inte ser ut att röra sig alls, utan står till synes orörliga, som träbeläten.

Och för övrigt – jag har mist tio kollegor på 14 år. Alla är döda. Några dog i tjänsten, några utanför den. Somliga dog hemma, andra borta i fjärran land. Så – varför ens klaga – det finns ändå hårdare öden än mitt, och herr Swartwulfs..

Andra kamrater och vänner har också lämnat det dagliga, av andra orsaker. En av dem – som gav miig kattbillden ovan – tänker sig en framtid, där han kör traktor och välter gravstenar, som han uttrycker det. Karln har väl läst min blogg, antar jag.

För egen del skulle jag ha dött redan för tretton år sedan, enligt vad Rikets tidningar och alla media i Sverige då meddelade. Jag skulle överhuvudtaget inte ha någon framtid, utan skulle saklöst dödas, och till och med Jan Guillo av alla människor yttrade sig, angående min enkla person, men skrev ändå snällt – vilket jag kommer ihåg och jag minns. Jag borde också mist min egna fot, amputeradd efter en olycka, mitt högra öga, min svärdsarm och rätt mycket annat med – men svårdödad och elak, som jag ju är, lyckades man inte beröva mig dessa saker, och livhanken har jag behållit, som sagt; min kärlek till Hel förutan.

Så är det nämligen med osnälla människor som jag själv. Vi minns de lögner och påhopp vi utsatts för, men än mer de som velat oss väl.

Därför dessa ord till Swartwulf, och till en del andra, som skall ihågkommas.

2014-05-10-1709_536e4116ddf2b37ec691276c

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s