Kan man ”bevisa” existensen av ”Herigars” Vikingagård på Birka med hjälp av Markradar ?

Att journalister i svenska tidningar och media sprider osakligheter om Asatro, forntiden och fynd från Birka är i och för sig inget nytt, men själv haar jag väntat länge på ett tillrättaläggande om de nya överdrifter som publicerats bland annat av Aftonbladet och den engelskspråkiga tidningen ”The Local” under den senaste månaden. Också flera utländska vetenskapliga tidskrifter har publicerat senaste nytt om markradarundersökningar från sommaren 2016 i tredje hand..

 

img_8305

Vad bevisar en markradarundersökning ? Visst, man ser grunden efter ett långhus på ca 27 m gånger 12 meter, men ägarens namn och identitet är bara rena spekulationer…sådant kan man INTE se med radar…

Det spekuleras fullkomligt vilt och helt osakligt av kristna forskare om att resterna av den stormansgård och det långhus man funnit vid Korshamn, strax norr om gravfältet Hemlanden i Birka (se karta) och som otvivelaktigt kan dateras till omkring 810 skulle vara en stormansgård tillhörande den Herigar eller snarare Hergeir – som han verkligen bör ha stavats på runsvenska – som nämns i Vita Ansgarii eller Rimbertskrönikan, den mycket partiska ”Ehrenrettung” eller kristna försvar för Ansgar som skrevs av Rimbert, en av hans efterträdare på Hamburg-Bremens ärkebiskopsstol, trots att man mycket väl vet, att stora delar av vad som skrivits i denna krönika bara är kristna fördomar och rent trams (katolska mirakelberättelser, till exempel) som inte har det minsta med modern vetenskap att göra, och heller ingen större vederhäftighet. I och för sig finns det detaljer i uppgifterna om Birka och Hergeir som mycket väl kan stämma, men precis som vanligt gör våra media ingen kritisk granskning av uppgifterna alls, trots att SR och vetenskapsradion denna gång håller sin rapportering strikt neutral.

img_8304

Här finns en plan yta, på vilken en stormansgård en gång stod – men INTE ETT ENDA kristet föremål har hittats på den platsen, ens med markradar..

I den vetenskapliga artikel ur den tyska tidskriften Archeologisches Korrespondenzblatt som man hela tiden åberopar sig på, står det för övrigt att den aktuella hallbyggnad är 27 x 12 meter stor, inget annat – som mest verkar vara ett hedniskt gudahov och inte alls någon kristen ”kyrka” – den skiljer sig inte ett dugg från andra bevisligen hedniska hallbyggnader och stormannagårdar som hittats i Mälardalen – vid Fornsigtuna finns mycket riktigt en med över 40 meters (eller rättare sagt 44 meter) längd, och plats för minst ett storhundrade eller 120 man, men det är INTE den gården man nu hittat.. Att religiösa aktiviteter förekom i gudahoven och vina hos stormännen är länge känt, men det finns INGA bevis för någon kristen aktivitet på den plats som hittats alls – allt detta är bara tomma påståenden.

img_8303

Stormannagården låg minst 500 meter bort från staden utanför ett gravfält. Namnet Korshamn är sentida, och bevisar heller ingenting.

Rimberts berättelse om Hergeir, som var kommendant på Birkas fästning och en av Sveakungen Björns handgångna män, antagligen med Jarl eller Brytes titel (vi känner till den titeln från en runsten på den närbelägna Adelsön) är visserligen spännande, men den behöver inte vara ett dugg mera sann än Adam av Bremens kristna lögner om Gamla Uppsala, som dessa kristna än idag älskar att upprepa, så fort Asatro kommer på tal. Gamla Uppsala har undersökts om och om igen av arkeologer sedan Hjalmar Stolpe på 1880 talet, senast i samband med den nya Uppsala-banans sträckning, och man har nu hittat bevis för vad som kan vara en fjärde Uppsalahög och mycket mer, men inte en enda benbit, inte ett enda fynd, inte en enda liten rest som styrker Mästar Adams lögnaktiga och totalt osanna berättelser om blodiga människo-offer, osv. Att Adam av Bremen inte är trovärdig alls som historisk källa, och att han inte alls bygger på ögonvittnen utan bara andra- och tredjehands-information är känt sedan länge av alla seriösa historiker, inklusive amatörerna.

 monstrous-tribes-engraving-from-cosmographia-by-thomas-munster

Både Mäster Adam och Rimbert trodde, att Hälsingland och Norrland beboddes av människor med hundhuvud, och att det fanns ”akefaler” eller huvudlösingar i Norrbotten, liksom Sciapoder eller Skuggfotingar i Finland – och ÄNDÅ påstår de kristna arkeologerna, att dessa berättelser är seriösa..

Att de medeltida krönikorna inte alls är sanna, bekräftas bland annat här och även på länken här.

Vi måste konstatera att

  1. Ingen enda kristen kyrka eller ens ett kapell (det står kapell i Rimbertskrönikan, alltså en mycket liten och beskedlig byggnad) har någonsin hittats av arekologer, varken 2016 eller annars
  2. Inte ett enda kristet föremål har hittats med markradar, där den nu outgrävda stormannagården ligger
  3. Fortfarande finns inte ett enda bevis för någon kristen närvaro där, och OM den alls fanns, så stod där bara ett litet kapell på platsen någon gång mellan 829 – 836 ungefär – enligt Rimbertskrönikan efterträddes Ansgar av Nithard, en järnhård kristen fanatiker och fundamentalist, som ville rasera alla andra Gudars tempel, med det enda resultatet att de kristna fördrevs, och kapellet blev uppbränt
  4. Vid Ansgars andra besök 855-856 fanns inget kapell och inga kristna alls i Birka, det skriver Rimbert tydligt. Alltså är det inte alls sant, som man påstår, att ”Herigar” vem han än var, blivit kristen.

”Hergeir” betyder Härspjut, och kan för övrigt ha varit snarare en titel, än ett egennamn. Från myternas Värld och Voluspá vet vi, att Oden först av alla, kastade eggjärn i flocken (under kriget mellan Asar och Vaner, som senare försonades) och att det funnits spjutbeväpnade anförare, som gjort samma sak i verkligheten innan större fältslag skulle börja, vet vi från Heimskringla, ofta med frasen ”Oden äge er alla” . Också i keltisk mytologi finns samma tradition, den om kelternas trogne hjälte och försvarare Cu Chulainn, ”Connlas hund” som svingar det fruktansvärda förtrollade spjutet Gae Bolga, möjligen tanden av en narval (också i nordiskt namnskick finns namn som ”Holmspjut” osv) och kastar det över fiendens led med fullkomligt demoraliserande effekt, precis som Odens magiska spjut Gunger, det gungande…

gae_bolgaTraditionen om en helig spjutbärare finns i både germansk, keltisk, romersk och kristen mytologi (Parsifal osv) – liksom tron på ett lansformat domedagsvapen..

Så är Herigar, som i Rimbertskrönikan framstår som en hjälte, Ansgars trogne vän och Birkas store försvarare verkligen en person, eller kanske en titel, ja ett ämbete. (han refererar bland annat flera tal som Herigar ska ha hållit, helt utan att varken Rimber, Ansgar eller någon annan kristen varit närvarande, och skriver också att det vid en ”folkförsamling” (läs ett Sveating) ska ha gått till så, att det regnade i floder, men att inte en droppe vatten föll på Herigar (dvs ”ingen skugga föll på honom”) utan att han var ren, även inför den kristne gudens ögon.

centuriondecimusbuteo-jpgc200

I det gamla Rom, slutligen, fanns en befattning känd som Primus Pilus, eller ”första kastspjut” vilket var titeln på den ledande Centurionen i första Kohorten (en bataljon om mer än 800 man), som samtidigt var ”främste företrädare” för alla Centurioner i en legion (fler än 54 till antalet) med särskild rätt att föra hela brigadstora legionen och alla dess hjälptrupper i legatens eller brigadgeneralens ställe. De keltiska och germanska stammarna kan mycket väl ha hämtat idén om Primus Pilus till sin egen föreställningsvärld, eftersom denne verkligen skulle kasta ett spjut över fiendens led, som signal till allmänt anfall och strid till döds. I brittisk litteratur översätter man nuförtiden denna befattning till ”Sergeant Major of the Army” alltså vida högre än blott och bart Regementsförvaltare, den allra högsta svenska underofficersgraden, utan själva chefen för alla Sergeant Majors överhuvudtaget, den främste representanten för en hel yrkeskår.

Rimbert skildrar också genomgående Hergeir som den ideale Vikingakrigaren, en storman med självklar auktoritet, som alla i det dåtida Birka skulle ha sett upp till, nästan mer än de såg upp till själva Sveakungen, som ju inte residerade där, utan i Uppsala, och som aldrig någonsin mötte Ansgar överhuvudtaget.

birka_borgberget_september_2014_03

Av ”Krigarnas Hus” (längst till vänster i bild) och alla andra fynd som grävts ut vid Birkas Borgberg, samt alla Vendeltida hjälmar som helt klart var inspirerade av motsvarande romerska fynd från 300-400 talet vet man, att det förelåg en tydlig länk mellan Sveariket och Rom. Redan Tacitus nämner detta som ett faktum, och skriver att Sverige var en välordnad stat redan på den tiden.

Rimbert skriver sedan, att Hergeir och Ansgar blev goda vänner nästan genast efter Ansgars ankomst till Birka, vilket skulle ha berott på att Hergeir hade mist alla sina anhöriga utom sin yngsta dotter i en hemsk sjukdom, som grasserade på platsen men som Rimbert inte skriver närmare om. Ansgar skulle ha botat dottern genom underverk, och då påstår Rimbert rakt ut i luften, att denne genast skulle ha blivit kristen och vänligt sinnad, vilket antagligen är rent trams.

Idag vet vi tack vare arkeologin (och en forskare vid namn Elin Sundman) att det gjorts flera fynd som visar att Birkas befolkning led av kronisk bihåleinflammation, och kanske också meningit eller hjärnhinneinflammation (det vet man av skelettfynd) samt att bristen på rent vatten i brunnarna gjorde, att infektionssjukdomar med hastigt och dödligt förlopp verkligen härjade på platsen, vilket gör just denna detalj hos Rimbert plausibel, och visst inte något som berodde på påstådda kristna mirakel.

Somliga Birkabor kan ha utvecklat immunitet, eller tillfrisknat av sig själva, medan andra dog – och Ansgar behöver visst inte ha ”botat” någon alls, eller därmed ha lurat Hergeir att anta kristendomen, som det beskrivs i krönikan.

tumblr_npmy0qcjox1qg6iyro1_500Kvinnor finns det många, men alla har de en första uppgift – att föra den egna ätten vidare…

Dessutom var Hergeir säkert inte någon överdrivet barnkär eller sentimental person. Bara den som själv är hedning kan förstå hur Hergeir antagligen tänkte. Han levde i ett ättesamhälle, där kvinnornas överlevnad var mycket viktigare än männens, just därför att kvinnorna kunde föra ätten vidare. Om den yngsta dottern överlevde, betydde det att Hergeirs ätt också klarat sig, och att han då gav bort ”en bit av sin fäderneärvda mark, nära sitt hem” till Ansgar att bygga ett taffligt litet träkapell på, var i så fall inget konstigt.

Förutom det var Hergeir säkert mycket väl medveten om Hávamáls kända ord – ”Gåva kräver, att gengåva gives” och dess regler om gästvänskap. Att kunna traktera och hysa långväga gäster på bästa sätt ansågs vara fint, och det var en eftersträvansvärd egenskap att hålla sig i lag med vittberesta män eller främlingar. Å andra sidan borde också främlingen förstå att skicka sig väl och följa landets seder, vilket de flesta idag verkar ha glömt. ”Ljuv blir led om länge man sitter, borta på annans bänk” heter det i Hávamál, och gäster skall icke äta sitt värdfolk ur huset, eller försöka föreskriva för värdfolket vad de ska tro på, eller vad slags gudar de ska dyrka, vilket är viktigt att minnas, särskilt idag.. Hela vårt land skulle må åtskilligt bättre, om vi kom ihåg dessa enkla regler !

15802628_379464265744028_976978289585291264_n

Hergeir, en av de första namngivna svenskar vi överhuvudtaget känner till, och Ansgar, annars en Frankisk munk, hade säkert fler beröringspunkter än man kunde ana. Varken de kristna (och därför partiska !) arkeologer eller dagens journalister som åberopar sig på Rimbertskrönikan har verkligen LÄST den, men det har jag…

Rimbert beskriver uttryckligen, hur de kristna under Ansgars ledning först försökte starta inbördeskrig i Danmark, genom att stötta förrädaren och Quislingen Harald Klak, som dog övergiven av de sina nere i Tyskland. Han beskriver också hur de kristna och särskilt munkarna gjorde ”pojkuppköp” i Ribe, Slesvig och Hedeby, och hur de försökte lura de fattigaste i stadsbefolkningen att sälja sina egna barn, när de inte helt sonika rövade bort dem och gjorde dem till korgossar eller rättare sagt ”stjärtgossar”.

Till sist fick Danskarna nog av dessa fasoner, som katolikerna än idag håller på med, som alla vet. Även den nutide påven har erkänt, att minst 2% av alla katolska präster och munkar är pedofiler, och detta erkänner Rimbert också. På ett ställe i sin krönika skriver han rent ut, att Ansgar var så from av sig så att han inte låg med andra män eller pojkar, och att han inte delade säng med dem ens under sjöresor (när det omtalas hur Ansgar seglade ned för Rhen till Köln, för att besöka biskopen där och be om pengar till Sverigeresan) men döljer inte, att detta annars var ”det vanliga” bland dåtidens munkar och prelater. Underligt nog har de kristna arkeologerna aldrig tagit upp dessa passager. Istället får vi bara höra hur ”dåliga” hedningarna var, att alla svenskar är barbarer osv osv…

800_northwestPå Ansgars tid var inte ens halva Tyskland kristet. Att i detta läge försöka utvidga kristendomen till Sverige var ungefär som att kolonisera månens baksida, och som vi alla vet, misslyckades Ansgar fullständigt med kristnandet…

 På Ansgars tid bebodde Obotriter – ett slaviskt folk (Lübeck hette ännu Ljubech, och var en slavisktalande, hednisk stad – Rügen och Arkona förblev hedniskt till 1200-talet och Absalom mördaren) ännu vid Östersjön, och det nyligen grundade Hamburg, där man trodde att man skulle kunna utse en biskop, var en by med knappa 50 personer som flera gånger intogs och brändes av danska vikingar som rättvis hämnd för den ohöljda infiltrationen i Norden. Man måste komma ihåg att alla Ansgars överordnade under hela hans liv var ytterst skeptiska till någon ”mission” i Svea rike, och det med rätta. Rimbert beskriver det som om Ansgar fick vänta i tiotals år, och att man var ytterst ovillig från Påvekyrkans del på att ge honom gåvor och guld, som han skulle överlämna till Sveakungen.

Från Rimberts beskrivning finns det heller inte minsta tvivel om att Ansgars första resa var ett handelspolitiskt projekt, bedrivet i rent vinstintresse, liksom försöken att ta över den lönande handelsleden tvärs över det Jylländska näset och södra Danmark. Rimbert antyder också, att Ansgars karriär var långtifrån spikrak, när han plötsligt avbryter sin berättelse med att konstatera ”Vid denna tid hände det, som alla vet, att den unge munken Fulbert blev ihjälslagen med en bräda”

Detta ska ha hänt i det kloster där Ansgar tillfälligt hade befälet, och för övrigt skriver också Rimbert hur Ansgar med svärd, spjut och sköld försvarade Hamburg, som viking och härförare bland härförare, och inte alls som en kristen munk. Det framgår också att Ansgar till straff blev sänd till ett kloster vid namn Nya Corvey, strax nära Magdeburg, där han fick sitta i flera år, antagligen pga den högst kuriösa incidenten med Fulbert..

i22_j12Människor med hundhuvud ? Tja, alltid finns det väl dem, som får bära hundhuvudet för något…

Nya Corvey var placerat i frankerrikets absoluta utkanter, så långt bort från allt politiskt inflytande man rimligen kunde komma, och alls överleva, men väl där träffade Ansgar på en äldre kollega, som förestod klostrets vingård och som bjöd honom på mycket vin, antyder Rimbert. Så föddes den absurda planen om Sverigeresan, som skulle ge Ansgar ära och ryktbarhet. Egentligen kunde man nästan säga att det vore lika sannolikt som om Kvartermästaren och en plutonchef i dagens Mali skulle gå till den svenske kontingentschefen där och frejdigt ropa ”Nämen vi har en jättebra idé – vi flyttar hela ”missionen” spikrakt 600 km norrut istället – det går säkert såå bra sååå...”

1_9_32094055”Hundijala Vesi” eller ”Hundskallevatten (sk ”Skitstövladricka”) konsumeras gärna i dagens Estland. Ett minne av Kynocephali ?

Det säger sig självt, att Ansgars hela ”mission” gick totalt utanför och bortom katolska kyrkans planer vid denna tid, och att det inte kan ha rört sig om något annat än ett högst märkvärdigt ”provskott” eller en ren chansning. Ändå har alla svenska skolbarn i generation efter generation matats med de kristna lögnerna om Ansgar, trots att alla någotsånär seriösa historiker vet, att inga kristna förekom i Sverige före 1000-talet, och att kristnandet inte var avslutat förrän långt efter 1200, och inte förrän på 1600-talet om vi räknar in Lappland.

72d560bdd131f52920eb2af7c0342f992dcd0df074ac3456e4d305bedd3558cbAtt vandalisera och förvanska ett av landets viktigaste fornminnen med kristna kors BORDE VARA I LAG FÖRBJUDET

RIV ”Ansgar-korset” NU !!

Ansgar var – som stormningen av Hamburg visade – en man med åtskillig militär erfarenhet, liksom Hergeir. Antagligen var det väl därför, som de två trivdes så väl ihop och etablerade en livslång vänskap – för när Ansgar äntligen fått medel för sin andra resa, på 850-talet, hände något mycket oväntat, som dock utförligt beskrivs i Rimberts krönika. Ansgar, Rimbert och Kung Björns stora ledungsflotta gav sig gemensamt över Östersjön till Apuloe i Litauen, och där skulle man driva in skatt för Sveakonungens räkning – detta hände år 854 – och Ansgar kristnade inte en enda Litauer – Rimbert skriver att han inte alls förstod deras språk – lika lite som någon av Svearnas krigare. Arkeologer har sedan dess verkligen kunnat bekräfta, att Apuole låg fem dagsmarscher inåt land, precis som Rimbert beskriver det.

2011_08_27_apuole_7028_1Den fredligt avslutade belägringen 854 av Apuole eller Grobin firas än idag av Litauerna som en mycket stor nationell begivenhet

Rimbert skriver att belägringen tog fort slut, och att man slöt en oblodig överenskommelse, i vilken Ansgar inte alls deltog. Sveakungen fick tillbaka all skatt från hela Litauen och Vitryssland, vilket dittills varit den laga ordningen, och under två hedniska kungar vanns en hednisk ”bondefred” – helt annorlunda än de kristna krigshetsarna tänkt sig – Ansgars enda motiv hade ju varit, att Sverige skulle försvagas av kriget, men så skedde aldrig..

img_3046_dxoAnsgars andra resa mötte hård kritik från Påven. Varför hjälpte han en Hednisk kung att kräva åter sina skattelän, och bli än rikare och än mäktigare, än någon Sveakung dittills varit ? Efter 854, fick Ansgar aldrig mer vistas utomlands (jfr ”Iran-Contras skandalen”)

För övrigt finns också en hel del detaljer i Rimberts berättelse om den första Sverigeresan, som nutidens arkeologer aldrig läst, eller helt bortser ifrån. Rimbert skriver till exempel att ”Ansgar överfölls av pirater” så snart han kom in på Svearnas territorium vid Kalmar sund. Mystiskt nog tog dessa pirater inte ett enda guldmynt eller värdeföremål från Ansgar – och alla sina böcker och gåvor till Kung Björn i Uppsala fick han också behålla – men ”piraterna” eskorterade fredligt och helt gratis samme Ansgar och hans 4-5 följelslagare genom hela Sverige, landvägen upp till Birka, helt utan att begära den minsta lön, läser man.

Vem var det då som var ”pirat” ?

Var det inte Ansgar själv ?? Sveakungens män hade redan i förväg inhämtat allt underrättelseunderlag de behövde. De VISSTE att Ansgar skulle ta vägen över Kalmarsund, och de grep honom, så fort han kom över gränsen. Enbart genom att intyga, att han hade ett ärende hos Sveakungen, fick han alls fortsätta – och det under beväpnad eskort, hela vägen genom inlandet. Sverige var ett väl organiserat, militärt skickligt land – det är en tolkning av Rimberts berättelse. Det fanns uppsyningsmän, jarlar, system av vårdkasar och strandridare – liksom ledung och försvar mot de kristna piraterna och annan ohyra, som kunde försöka ta sig in i landet och uppträda som spioner.

Rimbert skriver också, att det enda resultatet eller det enda svaga tecken på något ”kristnande” man kunde se hos Sveakungens män, var att de under inflytande av Ansgar slutade upp att äta fläskkött och dricka öl för en tid – men så snart det blev Jul det året och Ansgar rest hem, återgick de OMEDELBART till fläsket och öldrickandet igen, och förblev lika hedniska som förut, ty öl och julskinka kan ingen man i Svea Rike avstå ifrån, inte om han vill kallas för en hederlig svensk. Kontrollera själva får ni se. Rimberts krönika finns numera också i engelskspråkig version på nätet.

originalBara den, som själv seglat sådana här skepp varje sommar i tio år eller mer, kan förstå Ansgars och Hergeirs hänförelse..

Ansgar åldrades i förtid efter 854 års expedition, skriver Rimbert. Han glömde aldrig någonsin Hergeir eller vännerna på Birka, men han blev gammal, sjuk och trött. Påven förbjöd honom uttryckligen att lämna det Frankiska riket, och han fick aldrig några pengar eller bidrag mer till att besöka Sverige, som han aldrig återsåg. Istället arbetade han i ett Scrpitorium eller arkiv, där han skrev handskrifter och katalogiserade olika lärda mäns berättelser, och så slutar Ansgar-krönikan med Ansgars död i fattigdom och armod, ”med kläder, händer och underamar missfärgade och svarta av bläck och pigment” som Rimbert uttrycker det.

Hergeir däremot – som förblev hedning – fick dö efter många års trogen tjänst för Svea Rike och sitt fosterland.

Vem omvände egentligen vem ? – ja, så kan man fråga om man vill, även om medeltida krönikor som sagt ofta är långt från vederhäftiga.

Ansgar och Hergeir var män av samma kynne, samma skrot och korn. Munken och krigaren fann varandra, och insåg att de var soldater och vikingar båda två. Den intellektuelle och praktikern, även om båda var ”doers” i allra högsta grad.

Ansgar bör vi ihågkomma inte som munk eller missionär, men som en stor upptäckare – och som en man som satte Sverige på kartan, och gjorde det känt inför resten av Europa. Så bör vi minnas honom.

Samt Hergeir, Hövitsman och kommendant över Birka, kan hända med jarls namn och jarlars samt lagmäns vederlike, konungs Bryte och Troman över allt Roslagen. Kanhända har man återupptäckt hans gård – kanhända inte – det får väl framtida utgrävningar utvisa. ”Ett vet jag, som aldrig dör” står det i Hávamál – ”och det är minnet, efter den som levat väl !”

7 thoughts on “Kan man ”bevisa” existensen av ”Herigars” Vikingagård på Birka med hjälp av Markradar ?

  1. Tack för dessa hedervärda och sanna tankar och ord!

    När ovan nämnda artikel delades i ett fora var min första tanke: Intressant! Tanke två: Och kristendomen kunde de icke hålla utanför nej, ej heller generaliseringar och annat löst trams.

    Frid och äring!

    Gilla

  2. Jag fattar inte hur denna förnedring har fortgått mot oss Upplänningar och Svear.
    Hela våran historia handlar endast om denna vidriga missionering i hela landet.
    Birkas betongkors dom satt upp på Ansgarns ”ära” är bland det värsta jag sett.
    Sen att han brände ner hela staden åtskilliga ggr det har inte med saken att göra.
    Ännu värre är att ingen räknat ihop ett och två.Inte fan anlägger man en hamnstad som hela världen åkt till ,då fynden i jorden talar om detta för att inom loppet under knappt 300 år bara ”försvinna.” Dessa anläggningar på Birka ,inklusive ”gravfälten och bautastenarna” innan borgen måste tagit enorm tid att bygga,samt att ”Kånka stenar”..Men ånej..stackars Ansgar hade verkligen fullt upp med sin missionering,då dom barbariska hedningarna var ”svåra att kuva.”
    /Maria

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s