Vad Bebådas ?

Som bekant var det Vårdagjämning den 20 mars, vilket var ett viktigt datum för all Världens Hedningar, inte bara de Asatroende. Och medan vi kunde fira Tranafton den 25 Mars i år – mera om denna folktradition med Hedniskt ursprung lite senare – så har detta blivit en dag för många Vårblot runt om i landet – och det är en betydligt riktigare och mer autentisk, levande tradition än allt tal om ”Påskblot” och ”Vårfrudagar” vilket är ren urartning, och inte har ett enda dugg med Asatron att göra, eftersom Påsken är en kristen fest och Vårfrudagen ett annat namn för Jungfru Maria Bebådelsedag, som nuförtide mest firas av katoliker och andra kristna. Bluffar och simpla bondförsök, som ”fornsederiets” fåtaliga utövare, och deras försök att säga, att ”Vårfrun” skulle vara ett annat namn för Freja, förrycker helt årstidernas gång…

De flesta någotsånär kunniga inom Asatro, och alla dem, som inte famlar i mörkret, vet att det är Gerd, jordgudinnan som vi ska hylla såhär års – inget annat. Frejas årstid infaller vid Vanadisblotet, eller valborg, alltså i början på maj, årets vackraste månad. Mars, som ibland räknas som den första vårmånaden, är en period då ”jorden reder sig” som man säger i Skåne, eller ”för-året” inträffar, alltså en period innan den egentliga äringen eller grönskan sätter igång, och då fröna till årets kommande vår ännu ligger gömda i jorden och väntar. Så har det varit i tusentals år och sedan urminnes tider, och att då – som okunniga amerikaner – blanda in Idun – som vanligen dyrkas i Juletid, eller Diserna (som firas vid Disablotet i Februari) blir helt fel, lika fel som att tillbe Freja i tid och otid – hennes stora tid har inte infallit ännu, och det är först när den skira grönskan kommer och allt är grönt inför sommaren, som hon alls kan tillbes..

Det är Gerd eller Njärd, Nerthus och jorden vi hyllar under denna tid – Inte Freja ! Utesittning på en jordfast sten är också en gammal tradition, såhär års..

Jag vet inte hur många fåniga ”nybörjar-blot” jag varit på, där galna gydjor och fåntrattar till ”fular” – Thular eller Godar vill jag inte kalla dem, utan just ”fular” emedan de fular till och trampar sönder i stort sett varje annars stämningsfull ceremoni de blir satta att anordna – i stort sett rabblar upp en massa gudamakter utan inbördes sammanhang, utan eftertanke och – framförallt – utan logik. Att göra så är inte Asatro det heler, framförallt eftersom man då inte har respekt för årstiderna och tidens gång, och heller inte respekterar sina förfäder, eller det verkligt forna, alltså den levade traditionen

Mycket tankemöda har också – i år som alla år – lagts av klokare och visare Amerikaner på att förklara ursprunget till den mystiska gudinnan ”Ostara” eller Eostre – ursprunget till Engelskans ”Easter” och Tyskans ”Ostern” som nufrötiden båda betyder påsk – och språkhistoriskt kan hennes namn nu härledas till Austri, det gamla ordet för Öster, eller Aurora, soluppgångens gudinna på Latin, hon som heter Iris i de gamla grekernas mytvärld, alltså morgonrådnaden, soluppgången…

I Eddan står att Sif, Tors maka – alltså solgudinnan – är den vackraste av alla gudinnorna, näst Freja. Det är henne alla frostjättar och rimtursar försöker stjäla bort från människorna, och om Aurora eller Soluppgången nu ligger bakom de senare traditionerna om Eostre eller Ostara som vårens gudinna, måste man ju säga att inte bara Persephone eller Gaia, jorden i kvinnlig gestalt, utan också Solen självklart har med vårens ankomst att göra – så ÄR det ju faktiskt, rent meterologiskt, och förmodligen var detta dagsens sanning, hos ALLA indoeuropeiska folkslag.

Förmodligen lär det aldrig gå att bevisa att Beda Venerabilis uppgifter om Eostra eller Ostara var baserade på just Siv eller den kvinnliga solen, men det finns också andra likheter. I Grekland dansade man ”Geranos” eller Tran-dans, ett slags långdans över åkrarna vid vårdagjämningen, och det har man lustigt nog gjort också i Sverige, eftersom Tranafton enligt många lär infalla den 15 Mars eller 25 mars, beroende på vilket landskap eller vilken trakt av Sverige vi är hemma i.

Geranos, eller långdans över åkrarna – ännu osådda – som den dansades på Delos och i Delfi och Eleusis…

Redan Martin P:son Nilsson, som skrev ”Årets Folkliga fester” (1915) kände till kopplingen mellan Geranos och Tranafton – och det gör också Ebbe Schön och andra av våra dagars etnologer, som skrivit mycket om det här. ”Tranan bär ljus i säng” heter det i svensk folktrradition, och så här års ansågs det ha blivit så ljust att alla vinterns sysslor borde upphöra – och man kunde gå och lägga sig medan det ännu var ljust – det är själva urspunget till uttrycket. Tranan räknades som solens och vårens budbärare, och det stämmer också helt och hållet med vad man kan se i naturen, för så fort det blir snöfritt och isfritt, kommer verkligen tranorna i stora skaror till Nordens land…

Tranor vid Hornborgasjön i Västergötland

Antika författare påstod, att det skulle ha utkämpats veritabla ”Geranomachier” eller ”Trankrig” i Hyperboréernas länder, där tranorna ibland blev så talrika, att de hotade att äta upp vårsådden, och att de därför måste bekämpas med kavalleri av dessa nordliga länders invånare. Exakt samma sak skrev Olaus Magnus på 1500-talet i sin ”Historia om de Nordiska Folken” och också han kände till seden att ”springa trana” vilket var populärt redan då…

Märk mannen, som rider på en get, samt tranorna som flyger förbi med ljus i näbben uppe i himlen..

 Varför Olaus lät sitt kapitel om Tranor i norden beledsagas av en ryttare på en get, vet ingen (kan det ha saamband med Tors bockar, och därigenom med Siv ?) men att ”springa trana” eller med andra ord springa barfota utomhus, och dela ut ”Tranbrev” som förkunnar vårens och solens återkomst, har varit tradition i många delar av landet. I Skåne ropar tranan ”Tri – tro ! Tri – Tro” och undrar om det går att ”tri” eller träda på snöfri mark, och tron – som i Asatro – är vad hon glatt förkunnar...med höga rop och trumpetstötar.

Inte konstigt att tranan på sina håll ansetts vara helig, och en solens fågel…

”Tranebena” nämns för övrigt som namn på en långbent och slank flicka i Rigsthula,, och därmed är vi kanske inne på Sivs gestalt igen. I Lokasenna skäller Loke ut henne, och anklagar Tors hustru för att ha begått hor med just honom – vilket förmodligen inte är sant alls – så är det ju när Loke talar.. Siv bjuder – snäll och förbindlig, ja strålande som solen Loke en kalk av kallt och klart mjöd, bara han kan säga, att någon av gudarna och gudinnorna är utan fel, vilket i original lyder såhär:

þá gekk Sif fram ok byrlaði Loka í hrímkálki mjöð ok mælti:

53.
”Heill ver þú nú, Loki,
ok tak við hrímkálki
fullum forns mjaðar,
heldr þú hana eina
látir með ása sonum
vammalausa vera.”

Hann tók við horni ok drakk af:

54.
”Ein þú værir,
ef þú svá værir,
vör ok gröm at veri;
einn ek veit,
svá at ek vita þykkjumk,
hór ok af Hlórriða,
ok var þat sá inn lævísi Loki.”

Många översättare – t ex den hemske ”E-mer-i-Thursen” Lönnroth har helt vanställt den här passagen. ”Då gick Sif fram och hälsade Loke med bägaren” bör det stå – att ”byrla” eller ”byr-hlada” som det ursprungligen kan ha hetat är att kredensa någon, att på rituellt vis erbjuda dryck, och det var det ju mest kvinnor – eller valkyriror i Valhall – som gjorde – ”Wassailing” är ett anglosaxiskt uttryck för samma sed, även om den utvecklats åt ett helt annat håll än i det gamla Norden.

Här hälsas med horn !

”Helbrägda blir du nu, Loke; och tag rimkalken, full av det forna mjöd, om blott du låter en enda av Asars söner utan vank och brist vara !”

Så kan strofen översättas. ”Vamm” är ett skällsord för felaktig, tölpig, dum och trög person – en riktig ”Skogsbergare” skulle vi säga.  Loke svarar genom att säga: ”Ensam du är – eftersom bara du är sådan – vrång och grym emot män – Men dock vet jag en, som jag tycker mig veta har begått hor på Hlorride – och det var nog den mångkunnige Loke

Siv skildras myckeet riktigt som ofta ensam – Solen är ju ensam på himlen dagtid – och Tor, hennes man, är ofta borta i Öster. Att Hlorride är ett heite elelr tillnamn för Tor är välkänt, och ”Hlevis” är här fritt översatt. Observera, att Loke säger att han bara tycker sig veta att han utsatt Siv för hor eller med andra ord en allvarlig kränkning, han erkänner aldrig att han faktiskt gjort det…

De kloka, som känner till myten om hur Loke klippte av Sivs hår, och hur det ersattes med ett nytt hår av renaste guld, förstår genast vad det syftas på här, men för de som inget kan och inget vet, är sådan kunskap gagnlös. Alla förstår, att Siv var oskyldig till vad Loke tadlar henne för – alla utom Carolyne Larrington, en engelsk tolkerska, som menar att Loke aldrig skulle kommit nära Siv om det inte skedde frivilligt, och i en intim situation – fast då läser hon Prosa-Eddan väldigt dåligt – det står att Siv dåsade och sov i sommarhettan, när Loke klippte håret av henne.. Varför just nattens och eldens gud Loke är avundsjuk på Solen, som alla älskar, är heller inte svårt att förstå..

Nej, Siv ”horade” aldrig med Loke – men såhär gick det till.. (illustration från 1894)

Idag hör Siv till de mer bortglömda gudinnorna, och äras väldigt sällan – inte ens på Våren får hon nämnas för vissa – vilket jag tycker är en allvarlig brist. Henrik Andersson i Västergötland – en man som inte är rädd för det erotiska inom Hedendomen och Asatron lika lite som jag själv – har börjat tillbe henne såhär:

 

Ja, han menar till och med, att det är just i förhållandet till det erotiska, som Polyteismen och därmed Hedendomen skiljer ut sigde som är sken-kristna, snöpta i sin ande och hug och egentligen monoteister kan aldrig förstå detta. Jag själv, som omges av sköna kvinnor också till vardags – och som fått känna på avunden från ”fornsedare” och Lokes kreatur som sprider ut sitt hat och sina idiotiska lögner – allt för att mitt umgänge är snyggare än deras fula gamla kärringar – har förr om åren porträtterat Siv såhär:

”Det starka är det sköna värt” (citat Esaias Tégner)

Den vackra modellen på bilden fick bära min hästklyvande kastyxa från Gränsfors Bruk (jo, jag har testat på en död häst, och det går faktiskt att klyva hästskallar med den) även om hon året då detta foto togs – 2013 – var väldigt blyg – men jag tänkte mig att Tors hustru så att säga måste ha en del av hans egenskaper. Numera finns hon i Los Angeles, CA, är professionell modell och lyckligt gift – och något ”hor” har sannerligen icke begåtts här, om det är det ni tror, nynazzar, judar, idioter och fornsedare…

Men – Siv har alltid avporträtterats som vacker och blond – det är såhär hon ska se ut – och även om vissa kanske är rädda för populärkultur – det är inte jag – jag anser att det kan bli en utmärkt inkörsport till Asatron av idag (den är icke ”forn” !!) men den gamla historien om Tor, Loke och Siv son Tors hustru har återberättats många gånger genom historien… också av folk som inte ens varit medvetna om vad de återberättar…

Ett sådant exempel finner ni här:

Nancy Sinatra i låten ”Lightning’s Girl” från 1967 kommer faktiskt mycket mycket nära Siv, som hon kan gestaltas – för hör bara:

Stay away from Lightning’s Girl
And this part of town
Stay away from Lightning’s Girl
Or he’ll put you down

Here comes Lightning down the street
While you just stand there talking
If I were you I’d start to move
And tell my story walking
(spoken) About a hundred miles an hour!

Annars går det ju också bra med ”All for the love of Sunshine” med Hank Williams, vilken återfinns i en känd film – jag brukar spela den låten när jag tänker på hur roligt det blir, när jag till sist avrättar ett antal skithuvuden, men för all del, jag kanske inte skall gå in på exakt vilka av det släktet jag menar..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s