I vilket DN gräver ned sig i kristet snusk, smuts, stank och sopor..

Från DN eller Dagens Nyheter, den låtsasliberala, kristna dagstidningen som skriver att den är oberoende liberal men hela tiden bara låtsas – har vi i påsk – liksom nästan alla andra dagar – inte fått oss några goda ord till livs. Det står en unken, nattstånden och rent ut sagt motbjudande kristen doft kring vad många av dess journalister skriver, och ingen bevisar det bättre än praktikanten Maja Flygt, som inte bara bevisats vara slarvig – uttrycket ”Slarvmaja” gör sig påmint, en smula osökt – för hon är tydligen en beundrerska av kristendomens allra mest fanatiska och frånstötande sidor.

Att någon kan svika både land och folk samt hela samhället omkring oss på det här sättet är djupt klandervärt. Personligen kan jag inte förstå, hur DN som ska stå för öppna ideal, kan ge sig till att intervjua fanatiska kristna, med ”jesus” intatuerat på sina kroppar. Den här gången intervjuas en  människa ute i Älvsjö eller någonstans, som bara burit sex klädesplagg under 40 dagar – dvs ”Fastan” – och dessutom inte tvättat dem eller sig, så länge denna kristna ”fasta” varar.

Som om det skulle vara något tecken på framgång, ungefär.

Teckning av Robert Crumb

Förstår inte DN och dess journalistkår, att detta bara är äckligt och frånstötande ? Tänk hur den personen måste lukta eller rättare sagt stinka efter 40 dagar utan klädbyte, och hur inpyrd med svett och stank den människan måste vara, som tror på allt detta kristna äckel ? Normala människor byter väl ändå kläder åtminstone var tredje dag, och underkläderna dagligen – men – tydligen har då dessa kristna andra vanor – och sjukkdomar sprider de också…

Under medeltiden brukade man tala om ”Odor Sanctum” eller ”Det heligas lukt” i den katolska kyrkan. Det var lukten av långsamt ruttnande kött eller rättare sagt likdelar – sk ”heliga reliker”  som man drog in i de kristna kyrkorna. Halvt skeletterade benrester fick ligga där och stinka, halvt inpyrda med rökelse, och späkningar, bärande av tagelskjortor och andra kristna påfund, som att gå okammad och otvättad ansågs som ”heligt” eller ett tecken på särskild ”fromhet”.

Katarerna, en kristen sekt som under 1100-1200 talen fanns i Sydfrankrike, ansåg att vissa människor var ”perfecti” eller perfekta, som man trodde – och då behövde inte tvätta sig utan kunde gå insmorda med smuts, utan att byta kläder, år efter år.  Också Drottning Isabella den katolska av Spanien – som var en myckt framstående judehaterska och antisemit tog efter de här äckliga vanorna, och från henne kommer uttrycket ”Isabellfärgad” eftersom drottningen inte bytte linne på tre år – och linnet antog en urinfärgad, smutsgul skepnad...

DN villl nu återvända till detta sjuka, smutsiga, av katolska späkningar och annan kristen hysteri färgade samhälle.

Man gör öppet reklam för det, dessutom. Hur kan en påstått ”liberal” tidning var så falsk, så ynklig, så undergiven all denna kristna smuts ?

I Hedniska samhällen som det antika Grekland och Rom – samt det hedniska Norden – ingick alltid vanan att ”hålla Badstuga” eller Bastu, samt att hålla sig hel och ren. Redan Tacitus berättar om hur kvinnor och män ur de Germanska stammarna badade tillsammans i floder och sjöar, och hur de stärkte sig med kroppsövningar. Och andra resenärer kunde också berätta om renlighet, och sunda vanor uppe i norr:

Aposteln Andreas, Rysslands skyddshelgon berättade för påven vad han sett i trakterna kring vikingarnas Holmgård (dagens Novgorod): ”Jag såg badhus av trä, som eldades upp till hög värme, varefter folk gick in helt nakna. De hällde ljumt vatten över nacken, tog färskt björkris i händerna och hudflängde sig tills de nätt och jämt överlevde. Därefter hällde de kallt vatten över sig så att de åter kvicknade till. Så bär de sig åt utan att någon tvingade dem. De gör det av egen fri vilja och tycks njuta av det, inte för att späka sig.”

 

 

Bastu-bad och förmåga att tvätta sig och sina kläder har alltid varit en Nordisk sed !

Detta var något, som de kristna inte kunde förstå – och vissa av dem förstår det tydligen inte nu heller. Idrott – den högsta och största ”iden” eller fliten av alla – sågs ssom det förnämsta arbetet. Att idrotta, och vårda sin egen kropp var en dygd – och att vara ”hel och ren” var också ett viktigt ideal i den gamla tidens svenska jordbrukssamhälle.”Hur fattig man än må vara, kan man åtminstone tvätta och byta sina kläder” sa alltid min gamla mormor.

Med kristendomen spreds pest, farsoter och löss. Folk trängdes ihop i obekväma, osunda städer utan avlopp eller riktig vattenförsörjning – och så lever många katoliker ännu. DN vill nu återgå till allt det här, som hedniska civilisationer redan för länge sedan avskaffat och förpassat till den historiens soptipp, där det kristna samhället hör hemma.

”Mens sana in corpore sano” eller en sund själ i en stark kropp har alltid varit ett hedniskt ideal…

Och hur är det med den sjuka dödskulten, de blödande jesusarna och allt det andra ? Är det inte också dålig mentalhygien att bara kunna tro på en enda gud, och inte förstå, att det kan finnas flera gudar, flera sätt att vara på, flera sätt att existera än att hela tiden syssla med späkningar, fasta, gå klädd i smutsiga kläder och annat sådant ?

Bort med Monoteismen ! Bort med smutsreligionerna !! säger jag..

Runstensfynd från Birka bevisar Asatrons existens ?

5 Maj 2015 gjordes ett runstensfynd på Birka av Kalle Dahlberg, nutida runstenshuggare och konstnär med internationell ryktbarhet – och den man i Sverige idag som använder mest ”tidsäkta” huggtekniker samt arkeologen Roger Wikell. Fyndet är bara ett av tre nyfynd av runstenar på Biirka ”från tiden” eller med andra ord före tusentalet, då Birka helt och hållet var en Hednisk stad, utan någon kristen närvaro alls – så när som på Ansgars futtiga träkapell, som stod där under tre år på 870-talet, men sedan revs, då Ansgars efterträdare Nithard och andra övernitiska kristna försökte ge sig på de gamla Gudarnas hov, hargar och heliga vin.

Fyndet har beskrivits i tidskriften Populär arkeologi, men Runverket omhändertog stenfyndet och lät frakta det till Gotland, tillsammans med en rad andra fragment – för att man skulle fraamställa en vetenskaplig rapport, och dokumentera samt undersöka stenen noggrannare, som man sa. Sedan dess har ingenting hörts, och efter två år dröjer den vetenskapliga rapporten fortfarande, som ni kan se på Kalles hemsida här.

Kalle Dahlberg och jag har också ett gemensamt förflutet, eftersom vi och en del andra redan 1992 grundade Svenska Asatrosamfundet, innan det tio år senare helt urartade och byttes ut emot något annat, åtskilligt politiserat; som ingen av oss längre ville ha eller medverka i. Sedan dess har Kalle ägnat sig åt sitt hantverk och sin konst – Runorna och dess huggande – medan jag blivit skaparen av den allra största och mest spridda Hedniska personliga bloggsidan i hela Sverige. Numera finns också Nordiska Asa Samfundet, med över 630 medlemmar, mycket mer än de strax över 300 som SAS uppnådde före den slutliga urspårningen.

Människor och samfund har sina öden, liksom runstenarna.

Själv har jag berättat om mitt intresse för professionell runologi och besök på föredrag med Magnus Källström – professionell runolog på Runverket – men vad vida intressantare är – det svårt skadade fragment som hittades 2015 – det låg på vad som varit åkermark och har därför ”odlingsskador” ser man tydligt och klart ordet TRUA som i ASATRUA – vad som stod före det saknas, och den inskriften kan vi inte vara helt säkra på.

Ordet TRU för tro, trofasthet, tillit är ett urgammalt nordiskt ord, som alltid funnits i vårt land, liksom själva begreppet ”Trua a Asom ok Ölfom” – att tro på Asar och Vaner – som återfinns också i själva Eddan. Tvärtemot de dåliga lögner man ibland får läsa på Internet, var ASATRO som term inte något som skapades på 1800-talet, eftersom den tron är evig, och existerade också i tidernas morgon eller åtminstone för fyra tusen år sedan, när de första personerna som talade Proto-germanska kom till Norden.

Nu får vi ytterligare bevis för den saken, för nu hittar vi ”Trua” eller trofasthet, ristat i sten – och kanske är det som ett tecken från makterna, att det blir Kalle Dahlberg och ingen annan, som får hitta just den texten. Symboliskt, rent av – för ingen har varit trognare våra Gudar och vårt arv än just honom…så någon värdigare hittare, kan knappt finnas..

Kanske får vi aldrig veta vad som stått på den nu saknade stenen, som Runverket genast tog i beslag och fraktade undan tilll Gotland, där den sedan dess stått undangömd – kanhända därför att de kristna forskarna är mycket rädda för att avslöja stenens hedniska budskap.

Men minnet finns för evigt kvar, liksom de, som verkligen är trogna sina egna Gudar.

För Kalles skull, och för att bättra på hans efterlysning av fler stenfragment skriver jag den här texten. Kanhända hittar man det saknade fragmentet just i sommar, kanske inte – men vetenskapen, runologerna, de skickliga hantverkarna, konstnärerna och de som verkligen vet, arbetar träget vidare.

Utanför Birkas stadsvall, och på dess enorma Borgberg – en av de första militära garnisonerrna i Sverige – spirar just nu den första skira grönskan, som en påminnelse om en ny vår, och vad som en gång skall komma. En dag skall där inte längre stå några kristna kors, men Tors hammare skall resas där, medan vi firar vårt lands befrielse, Asatrons pånyttfödelse, och vår slutliga seger.

 

All alone, or in twos
The ones who really love you
Walk up and down outside the wall
Some hand in hand
Some gathering together in bands
The bleeding hearts and the artists
Make their stand

(ur ”Outside the Wall” av Roger Waters)