Mera om Frigg, Himladrottningen, och hennes sanna natur

Långt borta i ett fjärran land, ja på andra sidan Atlanten, sitter en man jag aldrig mött, och som jag inte känner mer än tilll namnet. Han hetter John T Mainer, och har en Asatrogen blogg, där han skriver om saker som berör honom djupt, och som stammar ur ett äkta engagemang, exempelvis krigsveteraners brist på garanterad sjukvård i Kanada.

Nej – detta är inget ”fornt” utan nutida…

Även om jag inte mött honom, inte känner till hans liv och hans öde – för alla har vi ett öde och ett Wyrd – med de Amerikanska Asatroendes term – så skriver han insiktsfullt om vissa saker, och ur egen erfarenhet, efter hur jag förstår det. Han syns mig mycket bättre än vissa amerikaner, Huginns Heathen Hof och andra, vars kunskap är ytlig och som inget vet om varesig verklig Asatro och om de nordiska länderna, men den för mig okände Mr Mainer har i alla fall rätt när han skriver om Frigg, Himladrottnningen, Odens hustru.

Teckning ur Anders Baeksteds ”Gudar och Hjältar i Norden” 1970 av Palle Bregnhöi – Frigg begråter Balder i Fensalar

Som vi alla vet, förlorade Frigg både Balder, sin äldste son, och så Höder, eftersom han dödades av Vale efter det att Loke i hemlighet riktat Höders pilar, vilket de andra gudarna och makterna inte visste. Och en gång inträffar ”Friggs andra sorg” när Ragnarök kommer, och Oden slukas av Fenris, men efter att ha förorsakat vargen mycken skada invärtes hämnas av Vidar, en annan av Odens söner.

Vi är alla rädda för smärtan, misslyckandet och förlusterna, konstaterar Mr Mainer, som själv har en del tungt att bära på; men våra Gudar och Makter är lika oss. De sörjer också för egen del, och de är inte perfekta. Hur stora förluster som än åsamkas oss av klantskallar –  kladdsockar, eller ibland rena skitstövlar – så låter vi oss inte besegras i alla fall, utan lever vidare.

Alla reagerar vi när verkliga söner, barn eller anhöriga tas ifrån oss, eller när man bara attackerar våra skötebarn – i mitt fall Asatron – och vill förstöra den också, som nu senast ”fornsedarna” uppåt Gamla Uppsala till, där de definitivt inte borde släppas in och inte borde vara.

Friggs söner togs ifrån henne på grymmast tänkbara vis, medan hon såg på, men hon förtvivlaade inte, trots att Fensalar, de våta hallarna, i de träskmarker där Frigg sörjer över Balders död, ständigt är våta och kalla av hennes gråt.

Kristna forskare som Simek och andra kan än idag inte förstå vad Fensalar är för något, och att de erinrar om Nerthus kult; men vi nordbor vet bättre. Vi vet att Sökkvabekk är samma sorgens boning, där Frigg alltid sitter, vid himmelskupans mitt, och sörjer de stupade och döda, sörjer människorna och sina barn. Vi har förstått, att Frigg, den goda hustrun i sin himmelsblå mantel som känner Odens alla hemligheter, och som i likhet med honom veet att också han en dag skall dö; också sörjer över oss, men inte förtvivlar.

Det är synd om människorna” sade en gång en stor svensk författare i ”ett drömspel”. Frigg är ofta en fredsmäklerska, till och med mellan Oden och människorna, som i Paulus Diaconus berättelse om Langobardernas ursprung, och hon gjorde allt för att skydda Balder, men misslyckades ändå, för som Mr Mainer skriver:

Determined, now that the Aesir and Vanir were at peace and the Aesir held sway over the worlds, Frigg set to earn from every creature that lived, every thing that crawled, flew, swam, grew, or rooted in the earth; indeed from every rock and metal, every gem and stone, a promise to do no harm to her son.  She succeeded almost beyond belief in securing the oath of every thing that existed in the nine worlds, except for one.  Mistletoe.  It was only Mistletoe that refused to swear, and with an arrow of Mistletoe was Baldur slain, and winter came into our world.  The goddess blessed with the ability to see wyrd, the weavings of fate more deeply and truly than any other, a goddess with power and knowledge almost beyond all definable limits set out to protect her son, and she failed.

— —

We get told by the better instructors in first aid that some people are going to die anyway.  Then the rest of the weeks are spent working the premise that everyone is savable, and the only deaths you encounter in training are due to failures on your part.  When our soldiers fall in battle or training, the immediate call goes up to see someone punished, as if one of ours fell, someone must pay, because a mistake has been made!

— —

We have the lesson of Frigga, that even the gods cannot simply decree a victory, that some things really are beyond our ability.  We don’t like that lesson, we don’t look at that lesson, we don’t acknowledge that lesson.  We peddle the dangerous myth that if you love someone enough, you can make it work.
I tried that once, drove myself past all human limits.  It didn’t end Disney.  It ended badly, and the cost was far, far higher than it would have been if I would have acknowledged I was failing, accepted my failings, and saved what I could.

Som jag sagt, talar han från egen, bitter och dyrköpt personlig erfarenhet, även om jag förstås inte kan veta, vad för hemska syner han måste ha sett, eller vad som drabbat honom i hans eget liv. Men själv är jag likadan, och i det avseendet kanske jag liknar livets drottning Frigg, även om jag inte på minsta sätt vill jämföra mig med henne. Jag tror alltid på det bästa inuti människor. Jag tror att alla reagerar och känner ungefär som jag, och att de slutligen måste inse sitt eget bästa. Hur många gånger har jag inte försökt ”tala förstånd” med ”fornsedare” eller kyrkans folk, exempelvis..?

Och varje gång med samma eländigt usla resultat, eftersom de – för att bara nämna en sak – inte kan lämna Gamla Uppsala eller Asatron ifred.

Ändå fortsätter jag att försöka bygga upp, där andra bara river ner. Efter sju sorger, åtta år och många bedrövelser har vi åter ett fungerande Asatrosamfund i landet, som jag själv är med och fortsätter arbeta inom.

Oden vet att Ragnarök kommer, men han slutar aldrig att arbeta för mänsklighetens bästa, slutar aldrig att vara Oden. Frigg vet det med, och trots att vissa saker aldrig blir sig lika, och att hon aldrig lever länge nog för att få se hur Höder och Balder slutligen kommer åter – för det kommer att ske först vid tidens slut, som vi människor och även makterna ser det – så slutar hon aldrig att vara Frigg, slutar aldrig att spinna vidare på molnen, som flyger fram över himlen, slutar aldrig att hoppas.

Hoppet är det sista som överger människan, som bekant, och även Mr Mainer – som uppenbarligen fått utstå mycket i sitt liv – slutar nog inte hoppas, fastän det finns vissa saker han inte kan förändra, och för att han blivit vis av erfarenheten.

Jag hade en gång en kamrat, som tilll råga på allt var fyrstjärnig överste, eller ”Brigadier General” för att nu använda en term Mr John T Mainer kan förstå, eftersomm jag anar att han – liksom jag – har ett militärt förflutet. I Norge har de Asatrogna batljonchefer – som hos Telemarksbataljonen – men här har vi mer än så. Ni skulle bara veta – eller kanske inte.

Jag hade förmånen att arbeta nära intill denne vän och kollega i mer än ett helt år, medan han förberedde sig för ett visst uppdrag, som han var satt till att utföra. I mina bloggar har det ibland nämnts en person, vid namn ”Ärkeängeln” – ty det är så jag ser på denne högre kollega. En man, med för mycket karisma, utstrålning, ledarskap och kunnighet för sitt eget bästa – ungefär som om han ständigt tyngdes av två mycket stora, svarta och sammanvikta vingar, som han liksom inte kan dölja. Sverige är inte stort nog för honom, och i ett helt år talade han mycket entusiastiskt om vad han skulle utföra, och trodde det bästa också om vissa andra länder, exempelvis USA.

Efter uppdraget, och när han kom tillbaka var han helt förändrad. Två nära vänner hade dött, och även om jag inte var närvarande vid deraas död – det fanns det andra som var – ska jag inte upprepa vad den man, som då var deras chef sa om svenska journalister, eller derass sätt att skriva, till exempel. Jag har aldrig varit utbildad i konsten att genomföra ”de-briefings” med någon, inte på så hög nivå, och jag är kanske inte rätt person att bedriva stödsamtal med folk – men den gången – jag ska inte säga var – så fanns där ingen, ingen alls, för just ”Ärkeängeln” att tala med – om förlusterna, om hur det var att besöka de anhöriga efteråt, och om hur han försökte hantera all denna smärta. Alla har vi våra öden, som sagt, och det finnns åtskilligt många individer på jorden, vars öden är många många fler gånger hårdare än mitt, så jag klagar inte – inte för personlig del.

Kanhända var det som en scen ur en sliten gammal film, kanhända inte – men jag kan säga så mycket som att vår Ärkeängel skrek till mig att aldrig, aldrig skriva ett ord om saken, och att där flög både böcker och manuskript om huvudet och öronen på mig, den gången. Inte för att jag har nämnt saken, inte med ett ord – inte förrän nu – sådär fem, sex år efteråt.

Men vi klarade av det – och den man jag talar om mår mycket bättre nu, även om jag inte precis räknar det som min förtjänst.

Det finns en strof ur Hávamál, som talar om värdet i att aldrig ge upp, och att inte frukta, för liveet är ändå rikt, trots dess allra värsta avigsidor.

Jag fick nyligen ett vittnesbörd om att kamraten, som jag talar om – han som kom hem med en tung börda att bära – var nära att förlora en tredje vän, som vi kan kalla för ”Sälen” – på grund av sin stora munhåla, och avsaknad av öron. Man har också försökt möblera om i ansiktet på just honom – det skedde i Estland för många år sedan – men mer om det, säger jag inte heller. Vår säl, bara några och fyrtio, var nära att segna ned, tillsammans med Ärkeängeln, på väg från det ställe vi en gång alla åt på och äter på.

Människornas liv och öde kan gestalta sig på många sätt, liksom Makternas, men Makterna ger aldrig upp.

Det bör inte heller vi göra.

Spelar en sång – låt vara att den kanske är missvisande, inappropriate, och dessutom kristen – för de som verkligen förtjänar att kallas vänner och kamrater därute, liksom John T Mainer, för vad han har sett, för vad han har gått igenom, för vem han är eller månde vara.

Det vilar ganska mycket av Frigg över den, dessutom – och kanhända är den skriven ur ett annat perspektiv än det jag nu tänker på, men den handlar om lojalitet – offervilja – och som jag ser det – hednisk moral – i Friggs anda.

Ni har min respekt, kamrater. Jag respekterar er oerhört mer än vissa därute, för när det gäller Världen i allmänhet, har jag esomoftast ingen respekt alls. Jag respekterar inte Världen, för Världen tycks inte vilja respektera just mig.

Det är heller inte så konstigt. Makterna finns alltid kvar, och alla har vi vårt öde att bära.

 

 

 

 

Stökigt i påsk enligt Polisen, och alternativen till ”fornsederiet” utvecklas fortfarande

Det har varit en stökig påsk i år enligt Polisen och landets rättsvårdande myndigheter. Inget samhälle klarar sig utan ”law enforcement” och man kan inte vara så hållningslös och slapp, att man ständigt ställer upp en skylt med texten ”alla är välkomna” vid Sveriges gräns.

Efter det senaste Sverigefientliga terror-attentatet har det noterats, att Uzbekistans Utrikesminister Kamilov Abdulaziz faktiskt officiellt varnade Regeringen Löfvén i Sverige för att släppa in terroristen Rakhmat Akilov i Sverige, bland annat därför att han bevisligen hade klara kopplingar till IS, eller Islamska Staten. Detta enligt vad den Uzbekiske Utrikesministern uppger för nyhetsbyrån Reuters.  Regeringen Löfvén förnekar naturligtvis fortfarande all kännedom om varningen, enligt vad kvällstidningen Aftonbladet har uppgett.

Om du tror att ”alla är välkomna” i Sverige – likt diverse personer som kallar sig ”fornsedare” – hur ska vi då alls kunna skydda vårt land från fler terrorister, och andra som definitivt inte bör vara här ?

Från Polisen rapporterass nu att i Kiruna sitter en man anhållen för grov misshandel efter att samtal om en nedblodadd människa på en gata kommit in till polisen. I Eskilstuna blev en person nerslagen med en flaska inne på en krog.  I samma stad fick polisen rycka ut efter att en ungdomsfest på Slottsskolan urartat. Även i Malmö var det bråkigt och stökigt. På lördagskvällen förstördes fem bilar genom brand i ett underjordiskt garage i stadsdelen Rosengård. Vid tvåtiden natten till söndagen avfyrades också flera skott på Snödroppsgatan i Malmö, rapporterar TT. I Västerås behövde inte polisen rycka ut någon längre sträcka för att anträffa en misstänkt narkotikapåverkad person. Personen ingick i ett gäng som uppehöll sig bakom det stora polishuset på Skepparbacken.  I Finspång i Östergötland fick polisen rycka ut till en adress på Oxhagsvägen klockan 21.28 på påskaftonskvällen, skriver Corren. Händelsen rubriceras som skadegörelse.

Slutligen har flera rapporter också inkommit till mig om någotslags idiotgäng – kanske knarkare, gamla ”proggare” eller annars sådana – som i en liten skara om upp till ett trettiotal personer samlats vid Gamla Uppsala högar och orenat där.

De ska ha kissat direkt på marken, slängt skräp omkring sig och annars betettt sig dåligt, efter vad jag tyvärr fått höra från flera håll. Tre personer jag känner väl – Hedendomen i Sverige kan vara som en ankdamm ibland – har hört av sig, men vill förbli anonyma. Och tidningar och bloggar i Sverige behöver inte redovisa sina källor, enligt vad journalistförbundet anser. Förmodligen kan väl de anses vara policy-sättande – men vad ska vi anse om ”fornsedarna” ? Hur ska vi benämna dem ??

Tydigen bar de omkring på statyer av Frej och Freja, som de ansåg skulle ha förenats i incest, våren till ära, och annars sysslade de med offer av människoblod och annat sådant, enligt vad Uppsala Nya Tidning vet att berätta.

”Kaftanklädsel” och flera andra pittoreska inslag – ifall vi nu får kalla det så – ska också ha fått förekomma – förutom orenandet i det fria.

Allt det här är saker vi seriösa Asaroende skarpt tar avstånd ifrån, och som faktiskt skämmer ut oss.

Vi sysslar inte med några blodsoffer, särskilt inte av människoblod.

Vi sysslar inte med någotslags utklädningslekar, urspårade ”laj” för vuxna eller något annat sådant, utom när vi kanske vill hedra en speciell gud eller gudinna på ett konstnärligt sätt, men konstnärliga framställningar är en sak, förgrovad ”vikingalek” eller vad det nu ska vara en annan.

Vi orenar heller inte direkt på marken, och lämnar heller inte skräp eller fimpar efter oss, särskilt inte vid ett såpass viktigt område som Gamla Uppsala.

Såhär kan det ha sett ut i Gamla Uppsala på Måndagen, efter att ”fornsedare” fått vara där utan Polistillstånd dagen före. Trevligt ?

Hör ”fornsederi” alls hemma på den här platsen ? Människor som inte kan bära sig åt ordentligt, och som inget vet om Asatron, borde inte få lov att sätta sin fot där…

Inte heller sysslar vi med urspårade politiska manifestationer som alla ska skriva under, i en påstådd deklaration om att ”alla är välkommna” för att sedan berätta om hur vi utesluter människor för påstådda anklagelser om rasism. Och vi rapporterar inte in helt felaktiga siffror på medlemsantal enligt tidningarna. ”forn sed” och vad de nu anser sig representera har knappt 80 medlemmar, inte 400 – så många har de aldrig någonsin varit.

Anser du dig vara med i en ”naturreligion” ? Då ska du väl inte slänga skräp eller fimpar direkt på marken under pågående Blot eller ”ceremoni” särskilt inte på en helig plats, som Gamla Uppsala…

Det är dåligt, mycket dåligt till och med, att detta alls ska få förekomma. Polisen borde gripa in emot det, och sätta stopp för allt sådant här, och rörande ”fornsederi” i allmänhet finns det många, många fler som minst sagt har kritiska åsikter. Jag lämnar nu över ordet till Tommy Kilenius, som har följande att säga – ifrån en Facebook-grupp på nätet:

Det rör på sig i den hedniska sfären i Sverige, och även ute i Norden och världen. Det blossar upp diskussioner, det stämplas och anklagas och… det syns tydligt vilka som är hedningar och inte!

Begrepp och dess innebörd är otroligt viktiga, och med det har en tanke kommit till mig som ett frö.
Detta frö har kommit att växa och får nu synas: Begreppet ”hedning” och ”asatroende” behöver skyddas!

Det finns de som i likhet med mig känner en samhörighet till vår fornnordiska kultur och dess praktik, det som modernt kallas ”asatro”. Vi vill bevara tankarna och kulturen från denna tid, vi helgar förfäder och lokala folkloristiska inslag och vi tror på riktningen gudarna pekat ut åt oss i bland annat havamal.

Sen har vi ”de andra”. Dessa använder våra ord och begrepp, de använder våra texter, vår kultur och våra symboler.
Men inte som riktlinje i deras liv, eller som en trygg bas för personlig utveckling.
De använder de delar som passar dem för att ihop med en politisk eller personlig agenda kunna införliva dem i någon form av hemgjord buffé som med delar av vår kultur ska ge deras egna påhitt trovärdighet historiskt.

Hur många blot du än genomför…
Hur många böcker du än läser…
Hur många symboler du än pryder dig med…
Hur många akademiska poäng inom ämnet du än skaffar dig…

Det hjälper inte! Det gör dig inte ”hednisk”. Din livsföring och dina gärningar gör!

De som skaffar en Torshammare för att bli intressanta personligheter, de som ”vill” känna sig hedniska men inte brinner för den livsföringen, och framförallt de som stjäl våra ord, begrepp och symboler i sin jakt på att validera sina försök att bli accepterade utan att passa in i denna formen: Visa respekt för det gamla genom att lämna detta ifred. Hitta istället på ett nytt namn för vad ni ”skapat” och säg som det är; detta är ett nytt påfund. Ni är inspirerade av vår forna kultur, men ert hitte-på är INTE förenligt med hednisk och asatroende synsätt och med det borde ni genast sluta använda våra kulturyttringar för att försöka legitimera er verksamhet.

”Forn Sed” har – som jag ser det-  ingen legitimitet alls, varken vetenskapligt eller på annat sätt – och i alla fall styrelsen inom Nordiska Asa Samfundet (så vitt jag vett, jag själv har ingen plats där) tar skarpt avstånd ifrån ”fornsederiet” med allt vad det innebär.

Vi vill vara en opolitisk rörelse, inte en politiserad sådan – även om vi självfallet har en rätt till åsikter allihop, och i alla fall är överens om Parlamentarismen, samt om samhällets grundläggande rättsprinciper; allt det där som ”fornsederiet” bryter emot. Och andra alternativ utvecklas fortfarande – på nätet kan man hitta information om andra hedniska Samfund, som skarp tar avstånd från allt ”fornsedande”

Alternativ-mediet Nya Tider (som också är politiserat, och ytterst kontroversiellt för vissa..) berättar om den svenska avdelningen av AFA – Asatru Folk Assembly (ej att förväxla med diverse anarkistiska sammanslutningar på yttersta vänsterkanten, som ”fornsedarna” är kopplade till) som vill fira på ett annat och värdigare sättutan offer av människoblod, utan utklädningslekar och utan nedskräpning – för – som dess ledare Anders Niilsson och Linus Borrgström säger till ”Nya Tider”:

Asatron och intresset för våra förfäder växer i Sverige och nu finns flera olika samfund med inriktningen. Organisationen Asatru Folk Assembly som startades i USA under 1970-talet har omgärdats av kontroverser för sin uttolkning av andlighet. Nya Tider ställde därför några frågor till två företrädare för den skandinaviska grenen av organisationen och mötte en personlig religion för personliga troende som satte en besjälad natur framför politisk korrekthet.— — Både Linus och Anders betonar att de inte är intresserade av att jämföra sig med andra asaförbund i Norden. De vill hellre lyfta fram sin åskådning — —

Genomgående framhåller Anders och Linus en ödmjuk hållning till naturen. Mänskligheten är också inlemmad i naturens mångfald, menar de, så därför gäller det för oss att ingå i en ständig växelverkan med den.

På frågan om de tror att det finns olika kollektiva medvetanden i världen som legat till grund för olika religioner, svarar både Linus och Anders jakande. De hänvisar till psykoanalytikern C.G Jung som tagit fram en förklaringsmodell till stöd för teorin och som Linus och Anders menar även finns ett gammalt nordiskt uttryck för.

– Inom Asatru Folk Assembly känner vi det som Hamingja, minnet som lever genom vårt DNA. Allt detta är så klart väldigt esoteriskt, och till synes även eteriskt, men vetenskapen börjar komma ikapp när det kommer till att visa på hur händelser i våra liv påverkar nästkommande generationer. Vad gäller arketyperna som kan ligga till grund för våra bilder av till exempel gudarna, finns det för mig personligen inget tvivel om deras närvaro. Man behöver bara utforska de indoeuropeiska folkens olika andliga traditioner för att se att de alla är grenar på samma träd. Våra gudar kanske inte delar samma namn alla gånger, men vad de representerar och karaktäriserar har så många slående likheter att man lätt kan anta att de delar ursprung i någon slags andlig arketyp.

Det här representerar en annan, mycket mer intellektuell och intelligent form av Asatro än ”fornsederiet”. Här skräpar man inte ned – hyser man vördnad för naturen gör man inte så – och man visar också respekt för de sanna traditionerna genom att uppföra sig ordentligt, och inte förvanska dem. Sådant kan jag ställa upp på, för min egen del. Om man sedan vill tro på den bokstavliga existensen av en ”hamngja” som folksjäl (jag skulle snarare säga ett folks Fylgia) låter jag var osagt, men jag ser ingen anledning att stämpla detta som rasism, i och för sig.. därför skriver jag inte heller under några deklarationer emot just AFA – särskilt inte under hot – och det gör inte Nordiska Asa Samfundet heller, har jag fått veta..

Om man ens ska fira eller blota för vårens ankomst, varför inte göra det i vanliga kläder, under värdiga former och utan att skräpa ned eller lämna ovälkomna spår efter sig ?

På frågan om man som troende i ritualer ska klä sig som människor antas ha klätt sig då asatron var tongivande i Skandinavien svarar Linus:
– Många organisationer som arbetar rituellt har anammat närmast teatraliska riter, medan vi ämnar arbeta på ett immateriellt plan först och främst. Givetvis uppskattas alltid vackert traditionellt hantverk, även om det klassiska ”kläder efter väder” många gånger får ta förarsätet.

Anders betonar att det är upp till var och en på personlig nivå. För vissa kan ett förändrat yttre underlätta en förändring av det inre, men han menar att man bör vara uppmärksam så att man inte flyttar fokus från det inre andliga till något ytligt man inte är till vardags.
Linus fortsätter:

– Vi föredrar att prata om vad vi är, framför vad vi inte är, men tillägger gärna att vårt fokus ligger mer på inre utveckling och djup andlighet för att kunna bygga en starkare människa än historisk ”re-enactment” och diskussioner om huruvida vikingarna gjorde si eller så. Vi har inte alla svaren angående vad eller hur våra förfäder levde, vi kan aldrig kopiera deras tro och detta bör inte heller vara målet. Målet bör vara att istället bygga något nytt av något gammalt för att främja de europeiska folken.

Så långt Linus Borgström, som jag tycker låter åtskilligt vettigare och seriösare än ”fornsedens” alltmer fåtaliga utövare. Vi står idag inte alls för något ”fornt” eller något urspårat ”laj” – som den ena dagen hävdar att man är hednisk, eller den andra dagen ”samarbetar” med den kristna kyrkan.

Mångkulturen, den ideologiska riktning som präglat senare decennier, menar Linus utgör ett försök att rubba den naturliga ordning där kontakten med folkminnet är en avgörande komponent. Därför tror han att mångkulturen i dess nuvarande form är dömd att misslyckas. Han klargör effekten av att rubba den ordning alla människor innerst inne behöver:

– Sann mångkultur är att uppskatta varje folks unika rötter och uttryck därav, men som alla vet förvandlas alla vackra färger på konstnärens arbetsyta i slutändan till gråbrun massa, utan syfte. Och vad tar människor sig till när de inte längre har ett syfte? Förstörelse. – ”Nya Tider” 2017-04-16

Man måste nog ge Linus Borgström rätt. Vi ser ju själva vad ”mångkulturen” orsakar varje dag i Polisrapporterna, inte misnt från denna helg. Och rörande ”samarbetet” med de kristna säger Tommy Kilenius från NAS:

Samarbete med andra trossamfund är nog bra, rör det de abrahamitiska religionerna bör det ske med tydlig inriktning där båda parterna för lika mycket. Med hänvisning till vår historia bör hedniska samfund inte aktivt söka efter kristet stöd. Kan man inom ramen för samfundet eller liknande samfund sköta uppgiften bör vi göra så, inte ställa oss med kyrkan. Hellre stå själva och visa vilka vi är!

Jag skulle personligen inte ha problem att tillsammans med kyrkans utsända hjälpa till med en insats av praktisk karaktär eller nöd där andra behöver hjälp. Inte heller har jag agg mot dem så att jag är emot alla former av samarbete, men kan samfundet lösa uppgiften i eget regi ser jag ingen anledning att liera mig med kyrkan.

Att gå ihop med ”svenska kyrkan” och göra ett ställningstagande man lika gärna kan göra i eget regi ser jag som att ett visst samfund börjar bli desperata när medlemmarna föredrar ett sant hedniskt alternativ i NAS ᛏ! Inte kul för dem att underlaget sviktar, men flykten från samfundet borde kanske antyda att politifieringen, ältandet om rasism/nazism, skuldbeläggande i den trånga åsiktskorridoren och fokus på genus och hbtq inte ses som speciellt hedniskt av den breda massan?

— —  Däremot vill jag passa på att säga att NAS opolitiska hållning och vägran att ta ställning hit och dit verkar ligga i linje med vad den gemene hedningen anser – med glädje ser jag hur nordiska Asa-samfundet växer varje dag!!! Hoppas på att få fira in den 1000:e medlemmen inom en inte alltför avlägsen framtid!

NAS har genom sin hemsida och på Facebook uppmärksammat terrordåden i Stockholm, och NAS ansåg att vi klarade det utan hjälp från någon annan religion ᛏ

NAS är nu Sveriges enda samfund som är opolitiska och utan inblandning från de abrahamnitiska religionerna ✌️

Vid Oden!

Bättre än så kan det inte sägas. Jag håller med, och skriver under på detta som ensam hedning, om jag alls måste skriva under på något. Jag fördömer inte NAS, och jag fördömer inte någon annan heller, men jag ”samarbetar” å andra sidan inte heller med religioner, vars åsikter och ideologi är djupt oförenliga med min egen, så länge det inte tjänar något uttalat eller gott syfte, till exempel när hela vår nation är i fara, just på grund av islam eller kristendom.

Den ”tredje ståndpunktens” Asatrogna politik ?

Det enda jag fördömer är fornsederi, för nedskräpning, andligen eller fysisk, snusk och okunskap, sk ”mångkultur” eller saker som inte hör ihop med Hedendom eller Asatro har vi inom den Hedniska Rörelsen i Sverige ingen nytta av, varken i vår, idag eller i morgon.

Länge har jag väntat, sedan jag först var med och grundade Sveriges Asatrosamfund, 1992. Nordiska Asa samfundet växte upp istället, och tog över dess ideal och uppgift. Och nya alternativ utvecklas alltjämt, trots ”fornsederi” och annat som de flesta av oss inte vill veta av överhuvudtaget.

”Med Lag skall Land byggas” hette det en gång.

Det gäller faktiskt fortfarande.

 

Skade sänder årets sista hälsning

Snö – som ännu finns i Norden är ren till sin natur, och symboliserar renhet. Skade, vinterns – och jaktens bågskjutande gudinna finns i snön. Visserligen är Vintern en prövning, som människor, djur och växter har att utstå, men i kölden och snön finns en särskild skönhet, som kommer av det rena, klara och friska vatten snön består av.

 

Nu, när Skade skickat oss och Sverige en sista hälsning under påsk, publicerar jag några fotografiska utkast av Skade – vinterns gudinna – som jag gjort till ett kommande kalenderprojekt – tillsammans med en av Nordiska Asa Samfundets medlemar – jag rekommenderar er verkligen att gå med…

Runstensfynd från Birka bevisar Asatrons existens ?

5 Maj 2015 gjordes ett runstensfynd på Birka av Kalle Dahlberg, nutida runstenshuggare och konstnär med internationell ryktbarhet – och den man i Sverige idag som använder mest ”tidsäkta” huggtekniker samt arkeologen Roger Wikell. Fyndet är bara ett av tre nyfynd av runstenar på Biirka ”från tiden” eller med andra ord före tusentalet, då Birka helt och hållet var en Hednisk stad, utan någon kristen närvaro alls – så när som på Ansgars futtiga träkapell, som stod där under tre år på 870-talet, men sedan revs, då Ansgars efterträdare Nithard och andra övernitiska kristna försökte ge sig på de gamla Gudarnas hov, hargar och heliga vin.

Fyndet har beskrivits i tidskriften Populär arkeologi, men Runverket omhändertog stenfyndet och lät frakta det till Gotland, tillsammans med en rad andra fragment – för att man skulle fraamställa en vetenskaplig rapport, och dokumentera samt undersöka stenen noggrannare, som man sa. Sedan dess har ingenting hörts, och efter två år dröjer den vetenskapliga rapporten fortfarande, som ni kan se på Kalles hemsida här.

Kalle Dahlberg och jag har också ett gemensamt förflutet, eftersom vi och en del andra redan 1992 grundade Svenska Asatrosamfundet, innan det tio år senare helt urartade och byttes ut emot något annat, åtskilligt politiserat; som ingen av oss längre ville ha eller medverka i. Sedan dess har Kalle ägnat sig åt sitt hantverk och sin konst – Runorna och dess huggande – medan jag blivit skaparen av den allra största och mest spridda Hedniska personliga bloggsidan i hela Sverige. Numera finns också Nordiska Asa Samfundet, med över 630 medlemmar, mycket mer än de strax över 300 som SAS uppnådde före den slutliga urspårningen.

Människor och samfund har sina öden, liksom runstenarna.

Själv har jag berättat om mitt intresse för professionell runologi och besök på föredrag med Magnus Källström – professionell runolog på Runverket – men vad vida intressantare är – det svårt skadade fragment som hittades 2015 – det låg på vad som varit åkermark och har därför ”odlingsskador” ser man tydligt och klart ordet TRUA som i ASATRUA – vad som stod före det saknas, och den inskriften kan vi inte vara helt säkra på.

Ordet TRU för tro, trofasthet, tillit är ett urgammalt nordiskt ord, som alltid funnits i vårt land, liksom själva begreppet ”Trua a Asom ok Ölfom” – att tro på Asar och Vaner – som återfinns också i själva Eddan. Tvärtemot de dåliga lögner man ibland får läsa på Internet, var ASATRO som term inte något som skapades på 1800-talet, eftersom den tron är evig, och existerade också i tidernas morgon eller åtminstone för fyra tusen år sedan, när de första personerna som talade Proto-germanska kom till Norden.

Nu får vi ytterligare bevis för den saken, för nu hittar vi ”Trua” eller trofasthet, ristat i sten – och kanske är det som ett tecken från makterna, att det blir Kalle Dahlberg och ingen annan, som får hitta just den texten. Symboliskt, rent av – för ingen har varit trognare våra Gudar och vårt arv än just honom…så någon värdigare hittare, kan knappt finnas..

Kanske får vi aldrig veta vad som stått på den nu saknade stenen, som Runverket genast tog i beslag och fraktade undan tilll Gotland, där den sedan dess stått undangömd – kanhända därför att de kristna forskarna är mycket rädda för att avslöja stenens hedniska budskap.

Men minnet finns för evigt kvar, liksom de, som verkligen är trogna sina egna Gudar.

För Kalles skull, och för att bättra på hans efterlysning av fler stenfragment skriver jag den här texten. Kanhända hittar man det saknade fragmentet just i sommar, kanske inte – men vetenskapen, runologerna, de skickliga hantverkarna, konstnärerna och de som verkligen vet, arbetar träget vidare.

Utanför Birkas stadsvall, och på dess enorma Borgberg – en av de första militära garnisonerrna i Sverige – spirar just nu den första skira grönskan, som en påminnelse om en ny vår, och vad som en gång skall komma. En dag skall där inte längre stå några kristna kors, men Tors hammare skall resas där, medan vi firar vårt lands befrielse, Asatrons pånyttfödelse, och vår slutliga seger.

 

All alone, or in twos
The ones who really love you
Walk up and down outside the wall
Some hand in hand
Some gathering together in bands
The bleeding hearts and the artists
Make their stand

(ur ”Outside the Wall” av Roger Waters)

 

Från klarhet till klarhet med en ny bild av Freja

Medan det tyvärr finns sådana urspårade människor i vårt land som kallar sig ”fornsedare” och inte ens har kunskap om de allra mest grundläggande begreppen inom Asatro – ”Frej och Freja” har aldrig haft något förhålllande med varandra, utom i Lokes beskyllningar – incest var något som man avskydde i den Nordiska kulturen – Frej är gift med Gerd, Jordgudinnan (som alla vet) och Freja söker efter Od, eller Svipdag – så finner jag andra och bättre framställningar av makter och gudar i Asatrons värld utomlands. Från Ryssland kommer denna bild – som säkert provocerar vissa – av Freja, ridande på Hildisvin, strids-svinet, vars namn också ses i Hilda, eller Hildur.

Som ni ser är den något kommersiell, men inte prålig, och har sin Sugg-estiva charm, angående detta med konst. Yxan på bilden kunde gärna ha fått bytas ut – den passar inte in – och förlagan är antagligen den här – en bild i John Bauers stil (han tecknade ju de ursprungliga illustrationerna till Viktor Rydbergs ”Fädernas Gudasaga”)

Härmed lämnar jag konstens och fotograferandet framställande Värld för ett tag, och går in på andra ämnen…