Hávamál, 51:a strofen

Ständigt aktuella är dessa ord, som ibland översätts såhär på engelska:

Såhär lyder de i original:

51.Eldi heitari brennr með illum vinum /friðr fimm daga,/en þá sloknar,/er inn sétti kemr,/ok versnar allr vinskapr.

Erik Brate, i sin klassiska översättning från 1913, fick dem att lyda som såhär:

51. Om ock hetare än eld
med osäkra vänner
brinner fem dagars fred,
så slocknar den dock,
när sex de bliva,
och vissnar all vänskap.

Den översättningen är inte exakt, och felaktig, eftersom ill inte alls betyder osäker, utan dålig, illvillig, och fridhr betyder också frid, inte bara ”fred” i största allmänhet. Lasse Liten ifrån Göteborg eller Lönnroth och hans felaktiga översättning kan vi också glömma, för man ska inte rota i lönn.

Jag översätter därför strofen såhär, till begriplig och skön nusvenska:

51. Frid brinner hetare än eld /hos falska vänner i fem dagar / men den slocknar / när den sjätte kommer / och då vissnar all vänskap.

Märkliga Monoteister i Manchester

Åter ser hela Världen Monoteismens skadeverkningar. Så fort Islam, Kristendom eller någon annan religion med en förment ”Allsmäktig” ”Herre” eller Gud visar sig, händer det förr eller senare alltid något sånt här.

22 döda – bland dem en åttaårig liten flicka – och 55 allvarligt skadade – så många blev den Monoteistiska terrorns offer den här gången.

Den svenska vänsterpressen, klädd i sedvanlig Manchester-kostym, verkar mest blasé och Dagens Nyheter konstaterar att mönstret känns igen från Paris, Berlin, Stockholm och många många fler städer – det enda man egentligen ser som anmärkningsvärt, är att IS eller Islamska Staten riktade in sig på en nöjeslokal och en vit kvinnlig, lättklädd sångerska den här gången, mot slutet av Frejas månad.

Som vanligt fylls media av bilder på sårade och lemlästade, oskyldiga civila. Herren Gud, även känd som Jehova och Allah har slagit till igen, via sitt ombud som den här gången heter Salman Abedi. Är det vi ser nu, i vår egen tid – i själva verket Monoteismens frukktansvärda dödsryckningar ? Till slut måste väl folk ändå inse det pinsamt självklara och helt uppenbara – nämligen att det är just detta med tron på en enda gud – och den därmed intimt förknippade uppfattningen att alla andra gudar och deras anhängare måste ha fel – som är terrorns verkliga orsak, och det är där vi hittar förklaringen.

Salman Abedi  – Just en snygg figur ? – Snart på en gata NÄRA DIG i Sommar-Sverige ??

Förgäves söker man efter några polyteistiska terror-nätverk, men det har aldrig någonsin funnits några, och det kommer aldrig någonsin att finnas några polyteistiska terrorister heller, eftersom Polyteism i sig redan innebär tolerans, pluralism och ett liberalare samhälle. Tillåter du många gudar eller gudinnor att existera, ja då kan du inte längre säga att just d-i-n Gudom skulle vara bättre än din grannes, och du kan inte spränga din granne i luften heller, i alla fall inte med religionen som enda argument.

Detta är de Abrahamitiska Ökenreligionernas ständigt återkommande facit: Våld och Terror emot oskyldiga !

Hela tiden oroar sig vänstern i sina Manchester-kostymer för att det skulle bli en ”backlash” emot lokala muslimer i England – men trots terror-dåd efter terror-dåd har något sådant inte hänt – det hände varken efter Paris, Mardrid, Berlin eller Stockholm – och det kommer sannolikt inte bli några repressalier den här gången heller, och tur är väl det. Vi Européer har ända sedan Danelagens tid trott på lag och ordning, men kanske inte kraftfullt nog – för mer lag och ordning och mindre muslimsk påverkan och invandring, mindre Monoteism och mindre kyrkor, är vad vi alla behöver.

När ska Monoteisternas smutsiga spel ta slut ? Inser de inte, att det är GAME OVER ??

KOM IHÅG: Kristendom, Islam och Judendom är TOTALITÄRA religioner som leder till ett TOTALITÄRT samhälle – och TERROR

Stephen Fry slapp hädelseåtalet på Irland

10 maj i år kom ett lyckligt besked för all världens hedningar. Komikern och ateisten Stephen Fry hade den 7 Maj åtalats för hädelse på Irland av alla platser, men åtalet lades snabbt ned såsom varande komplett onödigt. Av alla Europeiska länder är det fortfarande bara Irland, Danmark, Finland, Tysklan, Polen och Italien, Österrike, Grekland och Montenegro som alls har några lagar emot hädelse överhuvudtaget. Alla andra – mer civiliserade – länder har insett att man inte kan åtala någon för brott emot en abstrakt företeelse, dvs en gud eller en gudinna.

Enligt Dagens Nyheter den 10 Maj så åtalade man Stephen Fry för vad han sagt i Tv år 2015, alltså för mer än två år sedan. Han framförde då sin åsikt att den kristne guden är en dum, nyckfull och elak gestalt som skapar en värld fylld med orättvisor, och att man därför omöjligt kan tro på honom. De flesta av oss Hedningar och Asatroende torde tvivelsutan helt instämma i det uttalandet.

Enligt SVT sade Stephen Fry att ”Gud” är en komplett galning, och dessutom korkad. Det måste man också hålla med om. Först skapar gud arvssynden, sedan börjar han straffa mänskligheten om och om igen (vilket utförligt beskrivs i Gamla Testamentet) och sedermera låter han sin egen son, som också påstås vara gud (en total självmotsägelse) lida martyrdöden och straffar till och med sig själv – vilket bara en galning skulle göra – och varför skulle någon vettig människa alls tro på denna kristna cykel av enbart skuld, skam och straff, om och om igen i det oändliga ? Endast en enda person lär ha väckt det aktuella åtalet på Irland, och därför lades det snabbt ned.

För övrigt kan man ju undra vad det är för slags religioner eller religiösa utövare som känner sin guds allmakt hotad och utsatt, bara därför att en enda individ någonstans uttrycker sig ogillande eller vanvördigt om den. Om deras gud nu verkligen är såpass allsmäktig som de påstår, borde ju inget av detta logiskt sett eller strängt taget spela den minsta roll, eller hur ?

Men nej – men nej – så fort någon i likhet med Stephen Fry motsäger den kristne guden, ja då blir det ”ett herrans liv” !

Enligt hedendomen och Asatron spelar hädelse ingen som helst roll, och även om den teoretiskt sett kan förekomma, bryr sig varken människor eller gudar och gudinnor alls om den. Loke finns redan, och därmed har Hedendomen infört en gud också för själva hädelsen och förnekandet av de andra gudarna. Oegirsdrikkja eller Lokasenna, ett av Eddans kväden, visar ändå tydligt vad jag menar..

Och kanske kunde Stephen Fry också spela Loke i en kommande film, eller något – minns att han gjort konstigare roller förr…

Hädelsen är redan inbyggd i Asatron i och med Lokes gestalt, och därför behöver vi inte frukta att bli hädade..

Nordiska Asa Samfundet BYGGER UPP där andra bara River Ned…

I Danmark har man redan gjort det, och på Island kommer det första Gudahovet stå klart redan i år, 2017. Här i Sverige har det skett många försök, och ännu flera sabotage, men än så länge har vi inget Gudahov (nej – det heter inte ”Asatempel” eller något liknande – ni måste lära er grundbegreppen) som är öppet för alla i vårt land.

Bild från Jim Lyngvilds Ravnsborg, tagen igår. Gudahovet är byggnaden med drakhuvuden i bakgrunden. Jim belönades med priser av Samfundet Särimner och Nordiska Asa Samfundet för sina privata initiativ i fjol, 2016

Nu sällar sig Stenar Sonnevang och Nordiska Asa Samfundet till Gudahovsbyggarna. Planerna på samfundets Asa Center – som också är ett bibliotek, ett akademiskt centrum och en samlingssal för intresserade – har redan funnits tillgängliga en längre tid, men nu genomför man ett sk ”Crowdfunding-Initiativ” på Internet. Ni kan alla bidra till det nya projektet genom att följa länken här, och jag hoppas ni också gör det månatligen. Kampanjen har bara varat i 12 dagar än så länge, och man ska minnas att första gången initiativet till något liknande togs, var redan på det nu fjärran 1990-talet, innan ”forn sed” kom med i bilden, och det som en gång varit en väl fungerande organisation med namnet Sveriges Asatrosamfund urartade totalt, och förbyttes i något helt annat, som nästan ingen av oss längre vill förknippas med.

3d skiss av det kommande Asa-Centret

Visserligen har projektet inte fått ihop så mycket pengar ännu, men vi som varit med ett tag och som minns 1990-talets Asatro vet att saker som denna kräver tid. Och vi har också fått se hur illa det kan sluta, när ”forn sed” kommer med i bilden. Under 2000-talets första år stal en viss person med namnet Finn (som i ”Finn fem fel”) som plötsligt utsetts till kassör hela tempelkassan från Asatrosamfundet, som kort därefter bytte namn… Och resten vet ni. Ca 13 000 kronor rörde det sig om den gången, och inte ens som stöld var det särskilt lysande. Finn – vars efternamn jag inte ska nämna – var nämligen narkoman – som många av ”fornsedarna” är – och förskingrade naturligtvis alla pengarna. Så kan det gå, när opålitliga personer utan ledarskap och utan förmåga kommer till makten i ett samfund eller en förening.

Jag själv och många av de vettigare medlemarna i det gamla Asatrosamfundet skakade på huvudet, anslöt oss till Särimner och bidade vår tid.

Föga anade vi hur vi skulle bil systematiskt motarbetade, förtalade, angripna och utsatta för ”media-drev” av fornsedarna under nästan tio års tid – en intern fejd som närmast tagit proportionerna av ren personförföljelse. Men – låt mig inte gå händelserna i förväg….

Under 2000-talet inledde jag och tre goda bröder i Särimner vårt eget, mycket mindre projekt i form av ett slags ”Gudahov, modell Friggebod”, DIY – IKEA style nära Blot-Svens hög på gränsen mellan Uppland och Västmanland.

Vi hade redan goda kontakter med markägaren, men eftersom vi befann oss i uppenbar närhet av ett fornminnesområde krävdes tillstånd från Länsantikvarien, som den gången var en svårt kristen person. Plötsligt fick vi oss ett brev till handa, där man hänvisade till NRL:s gamla paragraf om ”påverkan av landskapsbilden” (som upphävdes redan innan år 2000 och alltså är ett felaktigt lagrum) och gav oss avslag, utan pardon. I närheten pågick ett större motorvägsbygge, och i närheten fanns occkså en enorm plåtverkstad occh lastbilscentral, men dessa båda anläggningar och nya E 18 påverkade alltså inte ”landskapsbilden” alls, enligt samma myndighets sätt att se. Det lät ju mystiskt, och när jag själv undersökte saken, fick jag veta att en viss ”Emma H” som numera kallar sig ”översteprästinna” hade ringt till sagde Länsantikvarie, och med vett och vilja påstått att vi skulle vara medlemar i ”Blot-Svens MC” – en ”outlaw biker club” från Strängnäs, mer än 80 km bort från den aktuella platsen.

Personen ifråga  påstår också på Internet att hon egentligen är en varulv, samt har svans – också tilll vardagslag – och har tydligen haft någotslags kontakter med Historiska Muséet – samtidigt som hon gör anspråk på att styra över landets alla ”fornsedare” som bara är ca 70 till antalet – och har nyligen varit synlig i ett slags betalt reklaminslag för henne själv i SVT, där det också rackats ned på Nordiska Asa Samfundet, som framställts som nidingar och högerextremister. Själv är hon Miljöpartist, tidigare medlem i AFA (Nej, inte McNallens AFA i USA, utan alltså ”Anti-fascistisk Aktion” i Sverige – en organisation inom våldsvänstern) Dessutom ska sagda person nu ocså ha anställts ”som lärare” enligt SVT, men i vad slags befattning hon egentligen arbetar, får dock anses vara osäkert. Skall en sådan människa alls få komma i kontakt med skolbarn, förresten – och är det så lämpligt ? – med tanke på hennes ideologi eller förflutna ?

Jag är inte förvånad, med tanke på vad jag vet om den personen och hennes umgänge sedan tidigare.

Men alla Hedningar i Sverige är som bekant inte sådana.

Jag själv lade ut mina ritningar på min sajt här (se under ”Gudahov”) ovan och många människor över hela landet har sedan dess spontant tagit kontakt med mig och visat deras egna Gudahov, ”tempel”, meditationsplatser och andra anläggningar, så jag vet att många av dem fortfarande är i bruk. En av de trevligaste ser ni här nedan, tillsammans med den blonda kvinna av mitt folk, som visade mig platsen och berättade om sitt liv..

Jag har redan berättat för er om ”Svenska” Kyrkans skövling av Gudalunden vid Gamla Uppsala, där svenska män och kvinnor spontant hängde upp små smycken som offergåvor. Jag har också skrivit om en god vän till mig, Tv-kock, restauratör och krögare från Stockholmstrakten, som fick sitt eget gudahov nedbränt i ett attentat emot sittt eget hem – vilket allvarligt skrämde hans familj – och fått honom att dra sig tillbaka från alla offentliga sammanhang, där Asatro finns med i bilden. ”E-type” och andra kändisar tänker visserligen annorlunda, liksom Jim Lyngvild i Danmark – men förföljelse och ”drev” är inte trevligt – det har jag själv många många gånger fått känna på…

Så fort ett eller annat projekt för Gudahov – som på Island eller i Danmark – har kommit upp, så har ”fornsedarna” konsekvent motarbetat det ellerr saboterat det, för alla oss andra. I Göteborg finns en mycket märklig person med namnet ”Oderhatt”, ”Folie-berg” eller något sådant, som stoppat alla lokala initiativ med orden ”jag tycker vi ska springa omkring i skogen och göra som vi brukar” vilket alltså ska ursäkta blockering, uppsåtligt sabotage i form av anlagd brand och liknande, telefonsamtal till myndigheter med falska uppgifter som bärande inslag, hat och smutskastning i sociala media, mm.

Jag har också på sista tiden mött andra Asatroende, som börjat reagera emot allt detta. Här är en av dem.

Däremot vill jag att asatro och hedendom ska bevaras och praktiseras traditionellt så långt det nu är möjligt. Kallar man sig asatroende eller hedning ska det vara ett signum som folk känner igen och vet vad det innebär. Ärlighet, rakhet, inkluderande (utan att tappa fokus på tron) och hedervärt!

Ni vet den där känslan man får, när klassens värsta mobbare blir vald till kamratstödjare som ska jobba för att hindra mobbning? Den känslan kan man lätt få när man ser vilka som kallar sig asatroende och hedningar och sedan agerar fullt ut efter helt egen agenda…

Att stå med pekpinnar och avgöra vem som är vad är inte min grej riktigt, men jag har stött på vissa individer som i sitt ”trosutövande” och beteende verkligen inte motsvarar något som ens ligger i närheten av vad vårt signum står för. Snarare har de kidnappat vår fornnordiska kultur och använder den på ett sätt jag ser som helt främmande för vår tro.

Läs gärna på olika forum och tänk till på vad följande individer oftast hålls med:
Xan folmer – driver sidan huginn’s heaten hof
Jarle skaug – student med åsikter, massor…
Sunniva Elvestrand – påstådd gydja
Marcus räv Skogsberg – medlem i FSS
Magnus j Lindeberg – ordförande i del av FSS
Björg – admin på ”skandinavisk hedendom – öppen grupp”
Ross Downing – säger sig tala för Göteborgs universitet och är redaktör på FSS tidning (anser sig opartisk också)

Hittar ni dem alltid i diskussioner där NAS målas ut negativt?
— —Titta gärna på hur dessa (bland andra) hanterar när någon eller några framför en tanke de inte håller med om, eller hur de agerar när någon lägger fram fakta som inte gillas av dem.— — Och det försvårar för allas vår verksamhet för folk blir oroliga och avskräckta när de ser massa fjanteri och trams. Jag drar en linje i sanden och menar på att det finns en hel del som anser sig som ”hedniska” men som inte hör hit. För att asatro och hedningaskap ska kunna ta plats under offentliga är det faktiskt dags att klargöra något vilka som hör hit – och vilka som definitivt borde söka sig till andra sfärer där de passar bättre…

  • Från Facebook-sajten ”Tyrheim”

Så kan man också uttrycka det. ”Forn Sed” river ned, där Nordiska Asa Samfundet och alla andra – Jim Lyngvild, Islänningarna och många många fler – mig själv inbegripet – fortsättter att tro, fortsätter att kämpa, fortsätter att bygga upp.

Själv ger jag min tro och min tid – samt i viss mån pengar – till de som visat sig värdiga mitt förtroende…

Slutar – helt opåkallat – med en vacker liten parodisk sång, jag såg på en Amerikansk Asatrogen sajt härförleden, apropos detta med att bygga upp kontra att riva ned, ”fornsedare” och vad de vanligen håller på med – och önskar Stenar och NAS ett stort, stort lycka till i det kommande crowdfunding-projekt, som helt säkert kommer att sysselsätta oss alla i flera år.

Vid slutet står segern. Hold the line !

Dagen Erik – om att fira Markens Gröda och Andlig Odling…

Idag har Erik Namnsdag i den svenska almanackan, och under den katolska tiden ansåg man att det här skulle vara Erik den Heliges Helgondag, även om Kung Erik Jedvardsson (1156-1160) bara regerade i högst fyra år och var en i allra högsta grad ohelig person, som nog knappt ens kunde kallas kristen, och dessutom aldrig någonsin erkänts som helgon av den katolska kyrkan. Erik är inte ens beatus, eller saligförklarad, och följaktligen kan man inte ens vara säker på att han är i den kristna himlen; för som alla Erikar sitter han väl hos Frej i Alfheim

Frej är härskaren på Gullinbursti, Alvheims herre, skördens och odlingens beskyddare, Gerds make och den som gav bort svärdet Gambantein för hennes skull.

Redan själva namnet Erik är nämligen ett heite eller tillnamn för Frej högst personligen, Svearnas urgamla skördegud, som funnits sedan minst bronsåldern, och Hågakungens tid i Uppsala. I traditionell svensk historieskrivning räknar man alltsedan 1500-talet med 14 olika Erikar på tronen – och av dem var Erik Jedvardsson bara nummer IX eller nio. Erik eller Airikir, den ensamt och evigt mäktige, var namnet på bronsålderns heliga Sveakungar, och även långt fram i tiden trodde man att grödan direkt berodde på Kungens person – under en god kung skulle skördarna bli bra och hela landet blomstra, men under dåliga konungar som Domalde, inträffade motsatsen.

Sankt Eriks skrin eller Kista förvaras än idag i Uppsala Domkyrka. För inte så länge sedan bars skrinet över åkrarna på denna dag.

Alltsedan medeltiden har det förekommit en lokal tradition kring Gamla Uppsala med bärandet av Sankt Eriks heliga skrin, vilket alla forskare antar är en direkt fortsättning på bärandet av Frejs heliga bild, eller hur Frejs kultstaty fick åka i vagn över åkern, precis när de första groddarna kom upp. I ”Ögmundarthattten” – en Isländsk sagatåt – även känd som ”Gunnar Helmings Saga” nämns hur islänningen Gunnar besöker Svea Rike ellerr Svitjod under 1000-talets första hälft, och där träffar på Frejskonan eller Gerd, Guden Frejs hustru, hon som också heter Njärd eller Jord, och är själva det rika åkerfältet. Frejskonan är i berättelsen en verklig kvinna, en ”Majdrottning” enligt hednisk sed, som får åka i vagnen med den heliga Frejsbilden, men Islänningen tar Frejs plats och gör henne med barn, vilket är helgerån.

Det falska helgonet Erik Jedvardsson erkändes först bara i Sveland, där han var kung redan 1150. Först 1156 erkände götarna honom, och så blev han ihjälslagen av en tronpretendent ur Sverkerska ätten, eftersom han själv var släkt med Stenkil den äldre. Detta skedde år 1160, och även om man senare ljög och påstod att detta skulle ha hänt utanför Uppsala Domkyrka, där en källa redan fanns – Slottskällan, eller källan på St Eriks torg – så vet man av samtida urkunder, att det skedde under bråk och fylla, visst inte i anslutning till någon gudstjänst, för Påven Alexander III skrev att Erik blev ihjälslagen, ”in potacione et ebrietate” alltså under drickande och berusning. Att komma som våldgäst till någons gård och slå ihjäl en person under pågående gille, räknades som ett nidingsdåd enligt alla hedniska lagar, men mördarna var ju som vanligt kristna, och hur dålig laglydnaden blev när kristendomen kom, vet vi ju alla. Antagligen var det också Nidningsdådet mot Erik Jedvardsson som fick Upplands bönder att se honom som helig, och bära hans kropp över åkrarna, precis som de alltid gjort med sina forna kungar i mer än tusen års tid av obruten tradition vid det laget.

Eriks skalle – från en kraftfull man i 40-års åldern, bevisligen en krigare, som tillfogats skador på halskotorna och alltså blivit av med huvudet, samt hans krona – av enkel Vikingatida typ som den langobardiska järnkronan – visades för allmänheten senast år 2014, då hans kista öppnades.

Bevisligen hade han levat 2-3 år i Uppland, och i minst 20 år dessförinnan bebott Västergötland, enligt vad isotopanalyser utvisat. Helt säkert var han ingen medeltida idealkung, eller någon skönlockig yngling av den typ som finns i Stockholms Stads vapensköld numera, för enligt de första sigillbilderna såg han helt annorlunda ut…

Att Yngve-Frej, Ynglingaättens mytiske grundare, och Guden Frej är helt identiska, känner nog de flesta riktiga svenskar till, och vet man inte det, så är man nog ingen riktig svensk. Men vad betyder egentligen berättelserna om Frej, åkerbruksguden, han som gav bort sitt eget svärd för Gerds eller Jordens och en älskad kvinnas skull, och som när Ragnarök väl kommer, istället får kämpa med ett hjorthorn ?

Frej är en äringsgud, men hans berättelse handlar visst inte bara om något så enkelt som enbart fruktbarhet eller gröda, eller jorden som förnyar sig varje år. Odling och Odal handlar liksom växande om mycket mer än så – för det finns också något som heter andlig utveckling, omdöme och mognad, vilket självskadande, fakta-förnekande ”fornsedare” och annat byke, som nu dessvärre tillåts hållla till i Uppsala-trakten, inte kan förstå, och heller aldrig någonsin kommer att förstå, eftersom de helt enkelt saknar alla intellektuella eller mentala förutsättningar för att alls begripa något.  Hedendomen av idag är visst inte ”forn” som många tror, och kan inte degraderas till blott och bart en fruktbarhetskult.

Yngve-Frej som den gode Konungen syns också i många andra mytologier, där den gode Kungens person anses ha inflytande inte bara på naturen och sådd och skörd, utan på hela folket, hela landet. Britternas Kung Arthur, ”the once and future King”, Fredrik Barbarossa i Tyskland, Holger Danske i Danmark, Olaf Tryggvason i Danmark, och ytterst sett den Indoeuropeiska och Indiska föreställningen om Kung Rama, eller Ramredan hans namn är heligt, och en skyddsformel – som är en inkarnation av vindguden Vishnu – Odens närmaste motsvarighet, pekar åt samma håll.

I ”Runatal Hávamáls” räknar Oden upp en hel serie galdrar, som alla ingår i hans magiska färdigheter, och som beskriver vilka egenskaper en god kung eller en bra ledare skall ha. I en strof nämns nio stora galdrar, men i Hávamál 146 och framåt intill kvädets näst sista strof räknas det upp inte mindre än 18 stora galdrar, där det första botar orättvisor, och häver vrångvisa domslut, det andra botar sjukdomar och ger läkande kraft – en egenskap som också medeltidens kungar ansågs ha, medan det tredje undanröjer skada och hot, det fjärde befriar ur fångenskap och så vidare.

Skåda Särimners Sändebud !

Allt detta var känt långt långt före kristendomen, och ingick i kungarnas och Odenskultens vetande. För de som känner innehållet i Rigsthula, till exempel, är allt detta inget nytt. Långt senare skulle den kristne mystikern Bernhard av Clairvaux tala om sju ridderliga dygder, som utvecklats just ur detta Germanska krigarideal, men som finns och funnits även inom andra kulturer, också så långt bort som i Japan, och dess Bushido. Odens nio eller arton dygder, och de arton stora galdrarna, som Yngve-Frej fick i arv, och kanske gav åt Ynglingaättens konungar, passar mycket väl in i det här sammanhanget, och man kan också erinra sig det, som kallas De sju Barmhärtighetsverken. Själv uttyder jag dem såhär:

  1. Att mätta de hungrande – vilket är Frejs, äringens och skördens funktion. Sådan är Särimners väg !
  2. Att ge dryck åt de törstande främst alla dem, som törstar efter verklig kunskap, därför att de ingenting vet.
  3. Att klä de naknaeller med andra ord, att stoppa alla dem, som är kvar i ”fornsederi” och beteer sig fullständigt omdömeslöst åt.
  4. Att hysa de husvilla – vilket betyder att bygga upp det egna landet, med Hov och Hargar.
  5. Att bota de sjuka – också de andligen sjuka, för normlöshet och brist på fasta regler eller inriktning i livet, är också en sjukdom !
  6. Att befria de orätt fängslade – och häva orättvisor som i Odens första galder. Lögn, Faktaförnekande osv är också ett slags fängelse, liksom Kristendom och andra totalitära system
  7. Att begrava de döda – somliga måste ibland tyvärr ”åka ut ur prästbetyget” – ”Att nedslå det onda” kan det också heta

Sådan är Herren Frej – han som håller Livets Svärd – Skåda den rättsinnige krigarens väg !

”Slå Katten ur Tunnan” – en ”forn” sedvänja som återuppväckts

Fastan eller Fastlagen är visserligen en kristen fest, liksom Valborg – i början på Maj – Frejas månad – är en hednisk.. Och om folk nu anser sig vara ”forna” – vilket inte alls behöver betyda något bra i sig – så kan man också notera, att vissa traditioner ibland försvinner helt ur folkmedvetandet, för att därefter återkomma så mycket starkare och klarare efter en tid. I Danmark och Skåne har det sedan åtminståne 1300-talet funnits en ryttarlek, som heter ”slå katten ur tunnan” och som – trots att den varit försvunnen under större delen av 1900-talet – kommit tillbaka på 2000-talet och fått allt större och större utbredning, även om den inte utövas exakt så, som man gjorde under tidigare århundraden.

Sista gången seden utövades ordentligt, och i originalutförande lär ha varit i 1830-talets Skåne, då det gick till som bilden ovan visar. Man tog helt enkelt en tunna, stängde in en levande katt i den och fäste tunnan på en ställning – och sedan red man förbi i galopp och försökte slå sönder tunnan eller välta den upp och ned genom att banka löst på den med träpåkar eller hugga sönder den med sablar. Idag gör ingen så längre, och tur är väl det, eftersom det förmodligen skulle räknas som djurplågeri eller straffbart beteende att bära sig åt såhär emot levande katter.

Scen från Fd ”Prins Husar” eller Kronprinsens Husar-Regemente i Helsingborg, 2016

Diverse forskare har påstått att ”Slå katten ur tunnan” skulle vara en rest av medeltidens tornérspel, eller ett slags rit där man skulle ha velat skydda sig emot Digerdöden, som skulle ha tänkts i kattens gestalt – men några vidare bevis för de här grumliga teorierna har aldrig framkommit. Andra akademiker – exempelvis Gullan Gerward i boken ”Majgrevefesten” från Lunds Universitet (1996) har helt enkelt vägrat att studera alla källor före år 1500, och dömt ut dem allihop som ”ointressanta” vilket är ett minst sagt egendomligt sätt att bedriva ”vetenskap” på….

De flesta av akademikerna har numera insett, att traditionerna kring Majgreven, Majandet, ”Valborg” eller Vanadis – med andra ord Freja – och en stiliserad skildring av kampen mellan Vinter och Sommar är mycket, mycket gamla, och antagligen går tillbaka på Nordisk Hedendom, även om det inte är helt klart var katten och tunnan passar in i sammanhanget, eller när den sedvanan egentligen uppkom…

Norsk skogkatt – Nordens enda ursprungliga katt-ras. Bitsk, lodjursliknande och fullkomligt rasande – ifall den blir instängd…

Men varför ska det egentligen vara just en katt ? Vore ambitionen den, att man skulle hålla ett ryttarspel för att fira vårens ankomst, så kunde det ju ha varit vilket slags djur som helst – en hund, en hare, ett lamm till exempel – katter är vanligen svårfångade, i synnerhet om man försöker stänga in dem i trånga utrymmen som burar eller tunnor.. En vanlig bondkatt skulle antagligen dö, få hjärnskakning eller falla till marken efter några få försök, men inte alla katter eller kattdjur är lika lättbesegrade. En Norsk skogkatt, exempelvis, skulle säkert kunna kasta sig över både häst och ryttare, ifall den blev tillräckligt uppretad…

En bild från katedralen i Slesvig i Södra Danmark från 1200-talet anses visa Freja, som rider på en katt, och katter har också av de kristna alltid demoniserats, satts i samband med djävulen och häxor, alltihop för Frejas skull – katten är ju som bekant hennes dragdjur – och därför ligger det nära till hands att anta, att vårtraditionen med katten och tunnan faktiskt har med henne att göra – även om det i och för sig inte går att bevisa något – detta är bara en hypotes…

I Sverige har ”slå katten ur tunnan” nu degraderats till en fånig lek för barn, mest utövad på daghem och liknande, och blandats ihop med helt onordiska traditioner typ Pinata – en Jul-lek från Mexico som inte alls har med våren, fastlagen eller ens Valborg att göra – medan ursprunget – man måste rida – och får inte springa – och användandet av svärd eller sabel har glömts bort, sorgligt nog.

I Danmark, däremot, tar man ”Slå katten ur tunnan” traditionen på det allra högsta allvar, och gör den till en nationell fest – som detta filmklipp visar. Dessutom är man exakt trogen originaltraditionen, och har inte förvanskat den på något sätt – utom att man använder en upp-stoppad katt numera..

Freja är nu en gång en krigets gudinna, lika mycket som kärlekens, och även om vi aldrig sett några historiska belägg för att kampkonster och ryttarspel utövats till just hennes ära, kan man inte vara alltför säker på att inte en lokal tradition skulle kunna uppstå – och hur var det egentligen med Romarnas ”Hippica Gymnasia” och andra spel – uppfördes inte de till ära för gudinnor som Venus och Ceres – och var inte Nordgermanerna och Goterna i hög utsträckning i anspråktagna som just romerskt kavalleri ?? Återigen en vild hypotes – men studera sidorna på Gundestrup-kitteln från Danmark, till exempel, och ni ska få se både ryttarscener, Freja själv och kattdjur också, för den delen…

Svensk Kavallerisabel m/1824 – enbart tilldelad officerare vid Skånska Husarregementen…

Svensk Husarmössa – Gula Husarerna – 1762

Hednisk Katt, som begrundar Världshistorien och sina anfäder