Mera om en Hednings Liv i Frejas månad

Nu när vi är mitt i Frejas månad, den som kallas Maj och som inleds med det stora Vanadisblotet till Vanernas Dis, Freja personligen; kan vi mycket väl minnas att namnet Maja är urindoeuropeiskt, och att hon så långt bort som i Indien, under Vedisk tid för 4000 år sedan ansetts vara en blond ung kvinna, samt att alla Europeiska folk dyrkat och tillbett henne, i en eller annan form, så har jag som ni ser tagit en kortare paus från mitt bloggande.

Under tiden har jag rest till Reichshauptstadt Berlin tillsammans med två av mina Husfrejor, om ni råkar undra; eller om ni inte förstod finessen med det lilla Zara Leander-klipp jag hade den dåliga (?) smaken att spela för er i det förra inlägget. Husfrejornas antal är lika stort som himlens stjärnor, det vill säga att de är tolv till antalet, liksom Asarnas och Asynjornas antal och antalet för Djurkretsens stjärnbillder, och i mina väna och vackra Husfrejors sällskap trivs jag förstås alldeles utmärkt, tackar som frågar. Mycket av våra förfäders astronommiska veetande skrevs ned och samlades ihop av en man kallad Stjarnar-Oddi eller Oddi Helgasson, under sent 1000-tal, om ni vill veta, och zodiakens tolv tecken var inte heller obekanta för nordborna, som hade sina egna namn för dem.

”Gold-Else” eller ängeln på Siegessäule, segermonumentet som en gång stod framför Riksdagen…

Änglar, Diser, Fylgior och andra väna varelser fins på riktigt, det har jag klara och ovedersägliga bevis för. De två jag åkte med är inte bara ensamstående mödrar, utan enastående mödrar  (nich alleinstehende Mutter, sondern Einzigartige) faktiskt, dvs de är enastående starka kvinnor och mycket bra för sina tre barn – men det är inte jag som är far till alla barnen, ifall nu någon av mina kristna läsare eller andra käppgalna fundamentalister genast misstolkar detta. Kort sagt, andra kan också vara i behov av semester, och eftersom jag är en hednisk och Asatrogen man, ser jag det som en plikt att ta hand om mina vänner, när de förtjänar det. Efter resan har jag tyvärr insjuknat i en svår och tärande sjukdom, men jag är långtifrån död – till mina fienders stora sorg, får jag förmoda.

Mannens uppgift – enligt Asatron – är i alla händelser att ta hand om kvinnor och barn, försörja dem, se till att de får ett drägligt liv och försvara dem emot allt och alla, som vill dessa kvinnor och barn illa. Så har jag också försökt leva, efter bästa förmåga; och så länge jag kan ge av mig själv åt vem jag vill och de som verkligen förtjänat det, gör jag det också – ty sådan är min hedniska moral – jag säger för den skull inget om er andras..

Det har varit fyra otroligt minnesvärda dagar, men några vidare detaljer från resan tänker jag förstås knappast avslöja, då jag är lojal emot de som förtjänat den allra största lojalitet, och räknar med att mina verkliga vänner – långt borta från Internets falska skenvärld och den kristna dagspressens ständiga förföljelse och hat-attacker – också är lojala mot mig. Vi har haft trevligt. Vi har flanerat längs Unter Den Linden, hand i hand. Vi har ätit gott, och de av oss som dricker damdrinkar har kunnat konsumera minst tre long drinks om dagen. Vi har handlat skor till de som förtjänat läckra sommarskor, och om än KDW eller Kaufhaus des Westens (Berlins svar på NK) inte kunnat erbjuda högklackade sandaletter för mindre än 800 Euro eller cirka 8500 krisch, i Landet Löfvéns underhaltiga mynt, har vi i alla fall lyckats komma bort från Landet Löfvén, som ingen av oss älskar.

Mina husfrejor är både anspråkslösa och realistiska, så en av dem hittade omedelbart – eller sådär fem minuter senare – ett par lika fina skor på Deichmann istället – en affärsskedja som nu även finns i Sverige. Där kostade de 35 Euro, vilket är mera realistiskt som pris, trots att jag och mina Husfrejor har väldigt enkel smak – vi nöjer oss bara med det allra bästa – och Berlin är en mycket vänlig stad, fylld av toleranta människor (inte bara låtsas-toleranta, men i själva verket dumdryga som här i Stockholm, en stadd som aldrig någonsin varit någon Världsstad och som heller aldrig någonsin kan bli det) vilket gör att vi förstås stormtrivs, och även kommer återvända – när vi kan.

Om ni har en tam knubbsäl, så ta inte med den till fisk-disken på KDW. Det är bara såå onödigt – man vet ändå hur det slutar – med en tom fisk-disk, en länsad plånbok och en magsjuk säl…

Maximiner Grünhüser Herrenberg från ´84 och ´87 säljs nu för sådär 80 Euro flaskan. Å andra sidan är det de absolut bästa årgångarna sedan 1920-talet, och så bra årgångar kommer knappast att inträffa mer under min eller läsarnas livstid…

Sedan jag skilts från Husfrejorna – dessa underbara kvinnor utan vilka jag knappt kan leva – tillbringade jag tre dagar själv i den tyska huvudstaden, för att beskåda staddsplanering, arkitektur, gå på bryggeripubar och annat. Men – det sparar jag åt mig själv, och de som verkligen förtjänat att få höra mina minnen.

De flesta av er har inte förtjänat det, i alla händelser; men kanhända får ni följa med ett annat år, om ni är Asarna och framförallt drottning Freja trogna..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s