Blot vid Rösa Ring

Pingst är ingen helg jag firar, eftersom jag är Asatroende. Dessutom ogillar jag starkt kristifierade, krystade och onaturliga konstruktioner som ”påskblot” och andra horrörer i samma stil, men jag visar gärna min samhörighet med makterna och naturen genom att Blota under värdiga och naturliga former, utan blod, skrikande och ”fornsediskt” äckel. Idag kallade Nordiska Asa Samfundet till blot vid Rösa Ring, högt på ett berg vid Mälaren, och jag hörsammade naturligtvis kallelsen, eftersom det här är en plats jag besökt förut och det gäller ett samfund vars ordning och sinne för det naturliga och enkla jag gillar.

Den 540 m eller mer långa processionsvägen vid Rösa Ring är känd sedan länge, och går genom vad som idag är en härlig hällmarkstallskog, fram emot kultplatsen – som varit i bruk sedan åtminstone bronsåldern, med dess idag övervuxna och vanvårdade labyrint, som Upplands-Bro kommun inte tagit såvärst väl hand om. Här finns också rester efter ett stort antal gravrösen, och man förstår att de som begravdes här måste varit de allra mest betydelsefulla personerna i den tidiga järnålderns samhälle – förmodligen endast hövdingar, Godar och Gydjor. Längs vägen genom skogen – från vad som tolkats som ett slags ”kapell” eller kulthus -från åttahundratal enligt vad man säger, men vägen är vida äldre och från 500-talet – finns fortfarande synliga stolphål, liknande de enorma stolprader som hittats vid Gamla Uppsala, även om de nu börjar bli övervuxna de med.

Man bygger inte halvkilomterlånga, stensatta avenyer med mer än tre meters bredd utan en tydlig avsikt, och ett tydligt skäl. Dessutom är hela avenyn orienterad så, att sol och måne lär synas vid dess båda motsatta ändar vid ny och nedan, vilket helt säkert är avsiktligt gjort, och ingen tillfällig placering. Om labyrinten på Runsa – också daterad till bronsålder – finns det många fantasifulla teorier, men som Jon Kraft och andra har visat, är den bland de äldsta i hela Mälardalen, och om teorierna om kultiska danser till en Frejas eller jungfrus ära är riktiga, så bör det ha varit vid Midsommar eller kring Valborg de ägt rum, precis här och ingen annanstans. Nedanför berget – från vilket man fortfarande har en god utsikt över Mälaren – även om den börjar växa igen den också – finns inte mindre än 230 forngravar, som klarat sig ända fram till vår tid, och Runsa fortsätter att vara en mäktig och imponerande plats, lika viktig för dagens hedningar som våra förfäder för inte alls så längesedan… Vad är tolv släktled ? Vi svenskar har funnits i vårt land oändligt mycket längre än så, och man får minnas att någon kristendom inte rotade sig här förrän på 1200-talet, för några äldre kyrkor än så har vi knappast – och mot Rösa Ring är de ingenting…

Vi höll ett enkelt och kort blot, om det är och det skall vara. Det värsta jag vet, är föga genomtänkta ceremonier där makterna kallas in lite hur som helst, eller alldeles för långa föreställningar som bara drar ut på tiden, skapar ”tempoförluster” och som gör att åskådare eller deltagare har svårt att hålla kvar det nödvändiga lugnet och stämningen. Drickande ”lag om” i större grupper än tjugo personer fungerar knappast, och av egen erfarenhet vet jag, att den bästa tjänst till Gudarna som kan göras, är den som hålles kort, och inte alltför lång.

Över oss svävade mörka moln, laddade med regn; varslande om kommande skördar. Tor hjälpe – och måtte vårt antal fördubblas innan året är till ända, pereat christo, fiat lux ! En stilla känsla av det som är heligt, ett möte med goda fränder, inför vad som lovar väl inför sommarens tid..

 

Att bygga upp, där andra bara river ned (2) – Hedniska Fundraisers

På Island byggs just nu ett Gudahov, och i Danmark står redan ett Gudahov klart, genom Jim Lyngvilds försorg. I USA har Hedningar och Asatrogna av det mest skiftande slag fått bygga sina egna anläggningar, men i vårt eget Sverige ser det mycket sämre ut.

När får vi åter se byggnader av det här slaget i vårt eget land ?

Vi kan minnas fadäserna med ”forn sed” och hur ett visst samfunds ”tempelkassa” stals i början på det här årtusendet – genom ett bedrägeri och genom en person, som aldrig någonsin bort utsetts till kassör. Jag har berättat för er om bränder, och om attentat som vänner till mig utsatts för (se under rubriken ”Gudahov” ovan ) Attentat och mordbränder, som drabbat hela familjer. Människor som varit krögare och restauratörer, lika harmlösa som Martin E-type Eriksson – privat den mildaste av män – och krogen Särimner på Birka, som snart öppnar återigen och som inte sysslar med något politiskt.  Jag har berättat för er om hur ”fornsedarna” hela tiden systematiskt förstört för alla oss andra, och om deras närmast fanatiska motstånd emot varje form av verksamhet, som varit bättre organiserad och mer kompetent än deras egen.

Jag har nämnt branden vid Storholmens Vikingaby – också där har ”fornsedare” varit inblandade i sammanhanget – och vilka svårigheter vi haft, med dessa ”fornsediska” element, som hela tiden raserat och förstört, där andra velat bygga upp och förbättra. Och mer än så. Jag har till och med publicerat mina egna ritningar på ett Gudahov av det ytterst lilla formatet, i hopp om att någon, någonstans ändå ville kopiera dem, och väntat på den stund, då vi verkliga seriösa Asatroende kan få utöva vår religion fritt, utan att detta förbannade pack och patrask kommer och förstör för oss, oavsett om patrasket i fråga nu hör hemma ytterst till höger eller ytterst till vänster på den politiska värdeskalan.

Och nu, äntligen; efter alla dessa år kommer äntligen en ljusning. Länge var jag som en ropandes röst i öknen, i sju långa år har jag skrivit på denna blogg, och spridit mina idéer överallt där jag kan. Ett ovanligt verksamt vapen, som vi hedningar kan ta till i dessa dagar heter Fundraisers, ett populärt uttryck för insamlingar via nätet. Nordiska Asa Samfundet – som nu har nått över sjuhundra medlemmar och därmed är det största samfundet i sitt slag i Sverige någonsin – har inlett en insamling, som redan om någon vecka kan passera de taffliga 12 000 eller så, som Sveriges Asatrosamfund blev av med, innan ”forn sed” och andra dumheter tog över, och man började sin långa väg utför.

 

Planerna är ytterst ambitiösa, och innefattar det högt satta målet om tio miljoner, men vill man verkligen bygga för framtiden, är detta onekligen helt rätt. Stenar Sonnevang, Nordiska Asa Samfundets grundare; utesluter inte övertagandet av vissa kristna kyrkor, ifall vi nu inte kan genomföra något bättre alternativ. Projektet med en insamling för ett eget Gudahov är det första i sitt slag i Norden, enligt vad jag känner till, men i USA finns flera exempel – jag själv känner till minst tre – där man på kort tid verkligen lyckats.

Man kan också jämföra med det faktum att det Isländska Asatrufelagid – som alltid stått upp för just Asatro och aldrig någonsin börjat använda kristna eller new age-anstuckna termer som ”forn sed” samlat in pengar till sitt eget bygge i över 25 år, långt innan Internet blev etablerat på Island.  I USA gjorde nyss ”The Open Halls Project” – en organisation som i huvudsak riktar sig till Asatroende inom USA:s väpnade styrkor – och som kämpar för att få sin egen religion erkänd av andra försvarsgrenar än Flygvapnet – USAF skall ha varit först med att erkänna Asatron – en egen insamling, med målet att nå 1000 USD – för även om Torshammaren är tillåten som symbol på Arlington-kyrkogården nuförtiden, och en erkänd religion enligt DoD eller Department of Defence återstår mycket att göra för de amerikanska Asatrogna soldaterna och deras anhöriga. Och – som ni kanske vet – också vi här i Sverige firade nyligen Veterandagen – för det gjorde ni väl – goda medborgare ?

Vindarna vänder och vaknar. Mordbrännare, mörkmän och ”fornsedare” lyckas inte i sina planer, ens för en stund. Och efter ett förlorat decennium, på grund av allt detta brist på förstånd, kommer vår Asatro äntligen tillbaka. Och det känns skönt att leva.