Blot vid Rösa Ring

Pingst är ingen helg jag firar, eftersom jag är Asatroende. Dessutom ogillar jag starkt kristifierade, krystade och onaturliga konstruktioner som ”påskblot” och andra horrörer i samma stil, men jag visar gärna min samhörighet med makterna och naturen genom att Blota under värdiga och naturliga former, utan blod, skrikande och ”fornsediskt” äckel. Idag kallade Nordiska Asa Samfundet till blot vid Rösa Ring, högt på ett berg vid Mälaren, och jag hörsammade naturligtvis kallelsen, eftersom det här är en plats jag besökt förut och det gäller ett samfund vars ordning och sinne för det naturliga och enkla jag gillar.

Den 540 m eller mer långa processionsvägen vid Rösa Ring är känd sedan länge, och går genom vad som idag är en härlig hällmarkstallskog, fram emot kultplatsen – som varit i bruk sedan åtminstone bronsåldern, med dess idag övervuxna och vanvårdade labyrint, som Upplands-Bro kommun inte tagit såvärst väl hand om. Här finns också rester efter ett stort antal gravrösen, och man förstår att de som begravdes här måste varit de allra mest betydelsefulla personerna i den tidiga järnålderns samhälle – förmodligen endast hövdingar, Godar och Gydjor. Längs vägen genom skogen – från vad som tolkats som ett slags ”kapell” eller kulthus -från åttahundratal enligt vad man säger, men vägen är vida äldre och från 500-talet – finns fortfarande synliga stolphål, liknande de enorma stolprader som hittats vid Gamla Uppsala, även om de nu börjar bli övervuxna de med.

Man bygger inte halvkilomterlånga, stensatta avenyer med mer än tre meters bredd utan en tydlig avsikt, och ett tydligt skäl. Dessutom är hela avenyn orienterad så, att sol och måne lär synas vid dess båda motsatta ändar vid ny och nedan, vilket helt säkert är avsiktligt gjort, och ingen tillfällig placering. Om labyrinten på Runsa – också daterad till bronsålder – finns det många fantasifulla teorier, men som Jon Kraft och andra har visat, är den bland de äldsta i hela Mälardalen, och om teorierna om kultiska danser till en Frejas eller jungfrus ära är riktiga, så bör det ha varit vid Midsommar eller kring Valborg de ägt rum, precis här och ingen annanstans. Nedanför berget – från vilket man fortfarande har en god utsikt över Mälaren – även om den börjar växa igen den också – finns inte mindre än 230 forngravar, som klarat sig ända fram till vår tid, och Runsa fortsätter att vara en mäktig och imponerande plats, lika viktig för dagens hedningar som våra förfäder för inte alls så längesedan… Vad är tolv släktled ? Vi svenskar har funnits i vårt land oändligt mycket längre än så, och man får minnas att någon kristendom inte rotade sig här förrän på 1200-talet, för några äldre kyrkor än så har vi knappast – och mot Rösa Ring är de ingenting…

Vi höll ett enkelt och kort blot, om det är och det skall vara. Det värsta jag vet, är föga genomtänkta ceremonier där makterna kallas in lite hur som helst, eller alldeles för långa föreställningar som bara drar ut på tiden, skapar ”tempoförluster” och som gör att åskådare eller deltagare har svårt att hålla kvar det nödvändiga lugnet och stämningen. Drickande ”lag om” i större grupper än tjugo personer fungerar knappast, och av egen erfarenhet vet jag, att den bästa tjänst till Gudarna som kan göras, är den som hålles kort, och inte alltför lång.

Över oss svävade mörka moln, laddade med regn; varslande om kommande skördar. Tor hjälpe – och måtte vårt antal fördubblas innan året är till ända, pereat christo, fiat lux ! En stilla känsla av det som är heligt, ett möte med goda fränder, inför vad som lovar väl inför sommarens tid..

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s