Dagens fall av ”Loke on Screen”

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Loke skall man inte dyrka, tillbe eller frambesvärja, för nämner man honom, eller namnger man till och med sina egna barn efter honom; ja då kan obehagliga saker hända, som vi redan har sett och konstaterat.  Loke själv kommer att uppenbara sig för er, mycket direkt – och är ni verkligen säkra på, att ni vill se just honom ? Loke skall man inte försöka efterlikna, i alla händelser. Det sker inte utan risk, nämligen…

Den nya svenska ”Namnlagen” eller Lagen om personnamn (2016:1013) ger i alla händelser en god grund att stå på, för namn som väcker anstöt eller inte kan godkännas av praktiska skäl kan genomgå ett slags ”screening”, och det kanske också en hel del presumtiva eller reella föräldrar borde genomgå, fast på ett annat sätt. Hälsomässigt, och vad arvsmassan angår, om inte annat. Tänk efter själva, och ni ska se att både arv och miljö påverkar, likaväl som man kan tala om ett socialt arv, till exempel, apropos gårdagens inlägg.

Röker eller dricker en ung mor för mycket under graviditeten till exempel, ja då kan det också bli tråkiga följder för nästa generation, och därmed för samhället, det vet vi allihop – men därför vill jag för den skull inte peka på någon enskild person. Utom Loke, och hans anhängare..

”Du Perikles, hvornaar gør Loke virkelig ondt? – Hvergang !”

Från goda gamla Danmark kommer denna kreativa hilsen, signerad Jim Lyngvild – som också är fotokonstnär, som bekant. Dock är han en bedre og langt større kunstner än jag någonsin varit – denna bild är exempelvis tagen med 7 sekunders självutlösare och ”onanisator” som det ju kallas på fotografspråk, och även ljusmässigt,  samt rent tekniskt är detta en vida bättre bild än jag själv brukar ta, hursomhelst.

Lägg dessutom märke till Brisingamen, som Loke-gestalten håller i handen. De kunniga asatroende vet, att han spelade en rätt stor roll i dess bortrövande, om ej dess skapelse, angående detta med Freja och skapelseakten.

Jag har redan nämnt begreppet ”Wyrd” eller ödet för er, liksom detta med vad antikens folk kallade ”Nemesis Divina” eller ska vi säga Nornors och Fylgiors förbannelse. Dag Strömbäck, den svenske folkloristen, skrev en gång en uppsats om Sagan om Gunnar Tidrandebane och Diserna, eftersom det i just den sagan förekommer ett långt stycke om hur tolv goda diser ses kämpa med tolv onda. Vi skulle också kunna ta exemplet med Norna-Gest, som spås en hemsk framtid av Nornorna (varför tror ni han råkar ut för det, och varför åläggs detta öde också hans mor, om inte annat än för föregående generationers förbrytelser) eller Starkad den Gamle, som råkar ut för det ödet, att han skall leva i tre mansåldrar, men för varje mansålder måste begå ett gruvligt nidingsdåd, vilket också förutspås av gudarna själva. Jämför också med hur Norna-gest lever i 300 år, alltså just ”tre mansåldrar” eller i vart fall sekel.

I nästan varje Isländsk släktsaga betonas, att en släkt eller ätt också har sitt öde, sina speciella kännetecken, och sitt särskilda förhållande till släktens Fylgia eller skydds-dis, som det aldrig, aldrig går att komma ifrån, därför att Fylgian är evig, och nedärvd över generationerna.

Det finns goda Fylgior, liksom det finns onda – men man bör inte utmana ödet, och göra saker som kan förarga dem – och att döpa ett barn till fel namn, hör alldeles avgjort till de tingen. Allt det här är ingen mystisk mumbo-jumbo, utan högst reella råd från våra förfäder rörande hur man bör förhålla sig till detta med namn, släktskap och arvsmassa. Nu påstår jag inte att detta är vetenskaplig sanning i dagens Värld, men otvivelaktigt ingick det i Asatron att beakta det här med namn, och ätters öde…

Kvällulv, den norske Herse som nämns i Egils Saga Skallagrimssonar, hade namn om sig för ett sturskt sinne (minst sagt!) och se – detta gick i arv till hans sonson Egil, sagans huvudperson, även om han blev en långt vassare skald än farfadern. Kvällulv ska en gång ha brustit ut i ett skallande skratt, om jag inte minns fel – ”det var ofta så med honom, när krig och blodsutgjutelse kom i hans tankar” tror jag visst att Frans G Bengtsson skriver i en välfunnen essä, och hans vänner, som satt vid ölbänkarna i gillestugan runtomkring, frågade varför Kvällulv skrattade.

Då sade han bara: ”Jag tänke på, hur enkelt det vore att döda er allihop” vilket måste gett en viss förstämning åt bordssällskapet, men Asatron är ingen snäll religion, för ulliga, mulliga små guds lamm eller regnbågsbarn av pastellfärgad kaliber – och Loke är den han är. Ta det lugnt med Fylgiorna, och vårda dem och ödet väl !

Forskare har till och med diskuterat, om Egil Skallagrimssons utseende, rent bokstavligen; berodde på att även han led av någon nedärvd sjukdom, och nära nog kommit fram till, att så kunde vara fallet, även om det förblir en intressant hypotes, och inget man med vetenskaplig säkerhet kan bevisa…

”Makterna…” sade en gång Strindberg. ”Nemesis Divina” sade en gång Linné, den kände svenske naturforskaren. ”Karma” säger Budddhisterna ännu, och ”Örlog!” eller öde sade Nordmännen.

Begrepp som dessa existerar alltså inom Asatrons värld – och – tycks det mig – stundom också i den högst krassa verkligheten, och det går inte att kommma ifrån..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s