Viklau-Madonnans huvud till bredden fyllt med hedniska ben

”Himladrottningen” eller Jungfru Maria är inte ett kristet koncept. Långt före kristendomens våldserövring av vårt land fanns nämligen Himladrottningen Frigg, som vi fortfarande firar varje fredag, och konceptet med madonna-bilder, eller tanken om en kosmisk moder och ett gudabarn, är förstås äldre än så. Ett flertal hedniska kulturer hade redan etablerat den, också inom konstens värld, långt långt innan kristendomen alls fanns, ja flera tusentals år tidigare faktiskt. Titta här, får ni se…

Det här är en bild från Egypten, 2200 år före kristus, ca 4300 år före vår tid, och den visar Isis och Horusbarnet, här omgjord till en faraos gestalt. Och i Norden fanns som sagt Frigg, med sin blå mantel som var stjärnhimlen (precis som i Egypten) och som spann molnen på Friggetenen eller Friggerocken, också hon en kosmisk modersgestalt, fast utan något spädbarn i knät.

Inte så konstigt då att 1100- och 1200-talets kyrkor i Norden fylldes av en typ av ”tronande madonna” eller just en ”Himladrottning” utan något Jesus-barn i knäet. Den vanliga kristna ikonografin under medeltiden såg inte alls ut så, för i Bysans till Rom, från Spanien till de Brittiska öarna skulle Madonnan avbildas med ett barn, och därmed punkt. Men – så gjorde man inte här… Viklaumadonnan, från en liten kyrka på Gotland, har ingen Jesus, men en bok i knäet. Hon studerar och bildar sig, men inte bara det – Hon har också fått hedniska tankar (!!!) vilket avslöjades i veckan.

Inuti denna statys huvud finns 3000 år gamla Hedniska ben, påstås det – Inga kristna reliker alls, men spår efter hedendom…

Hon är heller inte unik, eftersom det finns många andra tidigmedeltida ”maria” eller kanske rättare sagt bilder av Frigg som Himladrottning runt om i hela vårt land. Och att de alla saknar en drägglande, kladdig liten jesus, beror inte på att trä-barnet kommit bort eller förstörts, utan att statyerna faktiskt gjordes så – utan barn, redan från början..

Mosjö-Madonnan från Hälsingland är INTE kristen till sin Ikonografi. Hon har mycket mera gemensamt med Hedendom och Asatro, och kan visa oss hur bilderna av Frigg en gång såg ut…

Bekant är också vår nobelpristagare Heidenstams dikt om ”Himladrottningens bild i Heda” som talar om en annan, hednisk verklighet, långt före kristendomen tog över – Heda ligger i det Hedniska Östergötlands centrum i Tåkernbygden, inte så långt från Rökstenen – och dikten handlar om Folkungarna, den hedniska Julen och Friggs fortbestånd – alla vet att det är en hednisk dikt…

Åtta hundra julenätter såg jag tända sina ljus.
Barn,hör vad jag täljer!
Konungar kysste min fot.
Glömd sitter jag.
Damm höljer mig.
Bed mig ej om vad du har kärt,
ej om guld och ej om namn.
Gå, förnekare!
Blott hos den, som tror, sker under.

— —

Lär mig vörda så och besjunga
hela den stora, ljusa värld,
som står fylld av vingars surr,
ängar och berg och underbara,
ädelt visa människoverk.
Den har tro, för vilken mycket är heligt.

Det här är, som ni hör – ingen kristendom. Ingen gud och ingen jesus finns häri, men massor av Frigg, och Friggs visdom.

Men Viklau-madonnan, då ? Hur står det till med hennes huvud, egentligen ? I veckan gjorde en av historiska muséets konservatorer en häpnadsväckande upptäckt – hela madonnans huvud är fullt med Hedniska Tankar – för i henne finns ett bronsåldersfynd, och detta var hennes skalle proppfullt med, under alla dessa år sedan det sena 1100-talet, då hon gjordes..

Hela hennes inre är fullt med HEDENDOM – för hon har HEDNISKA TANKAR – därför sitter hon bara där och ler…

1:e konservator Håkan Lindberg berättar för Sveriges Radio att man kol-14 daterat en benbit och en linnelapp, som helt upptar madonnans inre. Tygbiten är från 1200-talet, dvs 80 år efter det att trästatyn gjordes, enligt dateringen, men inuti den ligger ett ben från bronsåldern. SR Gotland säger inte ens, om benet skall vara från ett djur eller en människa, eller var det kommer ifrån.

När jag hörde detta radioinslag, blev jag väldigt skeptisk. Kol-14 dateringar kan slå fel, och kan innehålla felmarginaler på 30-50 år. Dessutom är de sk ”destruktiva tester”, dvs man behöver en flisa av ben, trä eller något annat material som man vill åldersbestämma, och man måste förstöra detta sample under själva testet, som dessutom måste ske under rigorösa renhetskrav och kontroller. Vore det en metallbit, så vore det ju en annan sak. Då kunde man exempelvis använda spektrometer, ett non-invasivt test, som inte förstör bitar av originalmaterialet. Processen kostar pengar, men trots att testerna blivit billigare och billigare genom åren, är det inget Historiska Muséet eller RAÄ har råd med längre, beroende på hur prioriteringarna i den svenska kulturpolitiken ser ut, för Regeringens policy är ju, att det egna landets och folkets historia helt saknar varje form av relevans, om den inte kan kopplas till islam och kristendom, förstås, eller något utländskt, eftersom alla andra kulturer anses definitionsmässigt överlägsen den svenska, som skall vara underlägsen – för så har ju våra makthavare bestämt, närmast katolska i sin ”Multikulturella” iver.

Därför fick Viklau-skulpturen stå orörd i alla år, och man vet att det gjorts tre mycket noggranna kopior av den i senare tid, men vart de tagit vägen, vet ingen. De har helt enkelt slarvats bort, och nu kan Historiska Muséet inte hitta dem, utan måste be allmänheten om hjälp berättar 1:e konservatorn. Föga förvånande, med tanke på allt.

Katolicismens dyrkan av ruttnande likdelar, sk ”heliga reliker” är allom bekant. Delar av ruttna lik togs in i kyrkorna och dyrkades, medan man påstod, att detta skulle vara ”ben från helgon”. Många helgon visade sig ha två eller tre kroppar, har senare forskning bestämt, och alla påstådda ”helt äkta reliker av kristi kors” visade att detta kors var åtta ton tungt och fyra meter högt, samt fem meter brett. Därför är jag skeptisk emot dateringen av benbiten (djur eller människa, och från vilken del av Världen ?) så länge det inte kan redovisas i media, vad slags ben detta egentligen är. Kommer benbiten från Gotland ? Grävde man upp den ur ett lokalt bronsåldersröse – eller vad hände egentligen….

På Sicilien dyrkar katolikerna fortfarande bitar av ”den heliga Rosalia” – ett helgon som visade sig vara en get. Detta har forskare vetat ända sedan 1825 – då ”de heliga relikerna” först undersöktes, men ändå godkänner Påven och Katolska kyrkan fortfarande detta groteska bedrägeri. Jesu förhud – som också lär dyrkas i dagens katolska värld (dessa kristna är sjuka – jämför med dikten om Himladrottningen, och dess enkla naturreligion) finns i fem olika upplagor, vilket väl i så fall visar att det lilla barnet hade fem stora kukar, eftersom de måste vara äkta allihop… handel med förfalskade reliker pågår även i dagens värld, hör och häpna, och på nätet lär man kunna köpa tänder av helgon – eller Johannes Döparen för sådär 300 Dollar styck – närmast en struntsumma, jämfört vad man lyckades lura i folk på medeltiden – så det här är inget nytt..

Tester lär ha visat, att Johannes Döparen faktiskt såg ut såhär, av de ”helt äkta och autentiska tänderna” att dömaPåven är ju ofelbar sedan 1870 – och hans kyrka kan helt enkelt inte göra några fel, anser de kristna…

Handeln med Johannes Döparens ”äkta” tänder lär ha visat en förbluffande tillkomst...

Ja – sanna mina ord – dessa kristna, dessa kristna... Men – mysteriet med den tronande madonnan från Gotland var intressant – vad är det för benbitar hon faktiskt innehåller – och framförallt – varför ?

Ett Hedniskt Tensta träder fram…

Nej, nu handlar det inte om förortsproblematik, invandringspolitik eller en Socialdemokrati på dekis... ”Järfälla Tidning” ute i Norrort har nämligen redovisat några nya arkeologiska upptäckter, finner jag, när den 30 Septembers exemplar av denna lokalblaska en smula vanvördigt ligger och blaskar i rännstenen utanför just mitt hus. Liksom av en händelse – eller är det försynens skickelse – man kan liksom aldrig så noga veta, – men det regnvåta och solkiga exemplar jag får läsa, innehåller rubriken ”Amuletter kastades i Önskebrunn” ditsatt av en enkel brödskribent. Och sidan 12, där artikeln står att läsa, råkar vara uppslagen av vinden, så att just jag får se den, i precis det rätta ögonblicket.

Är inte tillvaron underbar ?

”vestigia terrent” – spåren förskräcker (också inom journalistikens värld)

Vi är alla såsom enkla brödskribenter inför makterna, visserligen – men i alla fall – det här verkar närmar sig den sorts rubriksättning som SVT eller vår kära Statstelevision brukar använda, ni vet samma slags journalism som syns i rubriken ”Skrytbygge brändes ned” vilket då ska vara en objektiv och saklig artikel om de nya fynden i Gamla Uppsala, som innehållit en Kungsgård med kvadratkilometerstora ägor, vad de pallisadomgärdade ytorna angår, och flera hundra kvadratmeter stora hallar vad det gäller själva Kungssalen, och detta under tidigt 600-tal.

Varför blev det så viktigt – för svenska journalister vill säga – att framhålla, att de hedniska amuletterna måste ”kastas” och kungshallen ”brännas ned”, eftersom den är värdelös den också, och dessutom – citat – ”ett skrytbygge” – slut citat. Vad är det för tendenser ?

Men nåja – den lilla lokaltidningen kan ge oss sakligare upplysningar också.

En modern smeds tolkning av begreppet ”Edsringar”

Två arkeologer från ”Stiftelsen Kulturmiljövård” – en av de mycket få instanser som inte bara sysslar med uppdragsarkeologi (alltså rena skyddsgrävningar) har lyckats rädda fynd från två gravfält i Hjulsta, som för alltid kommer att förstöras av Förbifart Stockholm, apropos detta med förstörelse. Bevisen pekar emot Asatro, och det kan man inte dölja. Inte mindre än 150-200 amulettringar har hittats, och de har förmodligen offrats eller blotats bort i en djup brunn, som man nu finner rester av. Man finner inte bara föremål, utan också rester av det knotext i vilket föremålen användes, vilka riter som utspelades på platsen och exakt hur det gick till, vilket är det ”nya” i sammanhanget.

Alla Edsringarna eller Amulettringarna är mellan 5 – 15 cm i diameter och tillverkade av järn, inte ädelmetall, och runtomkring ligger ett typiskt uppländskt gravfält med brandgravar, alltså ett hedniskt gravskick, men inga skelettgravar. Just beteckningen Amulettring eller Edsring borde få mina läsare att haja till, eftersom vi vet hur dessa fynd behandlats av SVT:s journalister tidigare, och hur fördomsfullt man då uttryckt sig.

Flera gånger har det kommit fram, hur fynd från utgrävningar i Norrort uppsåtligen förstörts. Det visade sig i September i år att det var Riksantikvarieämbetet själv som låg bakom den systematiska förstörelsen av fynden, innan man kunnat tillvarata ens några statistiska uppgifter över deras antal, eller utföra någon djupare analys.

Lokala politiker, bland annat i Täby, började protestera i frågan, och även i utlandet undrade man vad som pågick, i samband med den debatt om Regeringen Löfvéns mycket märkliga kulturpolitik, som förts på senare år.

Så illa skall det nu inte gå den här gången, lovar Arkeologen Andreas Forsgren. Alla de som hatar asatron, och som i sitt blinda hat emot det här landets ursprungliga kultur, systematiskt söker utplåna varje fynd, ska inte få rätt eller vatten på sin kvarn den här gången. Inte heller går det att förvanska fyndresultaten till att handla om islam eller något annat, vilket vi också fått se prov på den sista tiden.

Fynden som hittats tillhör de svenska medborgarna. De ska nu konserveras för att inte rosta bort, och analyseras

  • Järfälla Tidning 30 September 2017

Detta lovar man alltså oss den här gången. Vi får väl se, om Stiftelsen Kulturmiljövård är bättre och schysstare emot oss Asatroende, och alla svenska medborgare än vad RAÄ och den svenska staten varit.

Artikeln avslutas med dessa ord:

Vi har redan märkt ett stort intresse från allmänheten, och det finns en möjlighet att föremålen kan ställas ut. Vi kommer också att fortsätta förmedlingen av kunskap till närliggande skolor, samt till allmänheten, via till exempel appen Onspotstory…

Det har man all heder av, tycker jag; och om den här historien och det här reportaget visar något, så är det, att oberoende organisationer inom Kulturminnesvården har en mycket större roll att spela, än vi vanligen tror. Här läggs grunden inte bara till lokala utställningar, utan ett samarbete med lokala institutioner som skolor och liknande, utan att man försöker förvrida och vanställa historien, på det sätt vi exempelvis såg i Enköping förra veckan, allt tack vare en klångfingrig textilkonservators föga förtroendeingivande verk – och hon är kanske inte den enda, som ”tallar” på vårt kulturarv, och försöker förstöra det…

Snart kan den här galna kvinnan och hennes ”parti” åka ut ur Riksdagen – för gott !

Att amulettringarna och edsringarna från Hjulsta är äkta, hedniska offer som kommer av Asatro, är oomtvistligt. Torshammare sitter fästade vid flera av dem, inte bara den största, och de har antagligen blivit föremål för svärjandet av en ed, som man direkt riktade till gudarna, medan ringarna sedan deponerades i brunnen, och tänktes föras iväg till underjorden och de dödas värld. Kanske skedde det vid Alvablotet, som vi snart kan fira i slutet av denna månad, och om höstarna varje år, i exakt samma årstid som vi nu befinner oss i, men det får vi aldrig säkert veta.

Att Edsringarna, brunnen och gravfälten bildade en enhet, däremot, och att det förekom stadigvarande hedniska bruk på platsen under flera hundratals år – och att allt snart är borta under en ny motorväg – det är däremot helt säkert. Sakta, säkert och målmedvetet arbetar ärliga forskare, frivilliga och skolor i området vidare. De arbetar i motvind, emot RAÄ, utan statliga bidrag och motströms de tendenser och den meningslösa hets, som riktas emot dem i hela den svenska pressen.

De människorna har mitt förtroende – kanske mer än mina hedniska vänner. Och jag tror inte på statstelevisionen, eller vår Kulturminister längre…