Om Tor, från Tors-dagskvällen

A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

If you want to be a hero, well then just follow me

  • John Lennon, i sången ”A working class hero is something to be”

 

Torshammaren är och förblir en av Asatrons viktigaste symboler, och den har ingen politiker eller präst någonsin rått på. Visst, enstaka människor har väl försökt missbruka den, liksom ”fornsedare” och nazister, men det har alltid slutat illa för dem. Varje Torsdag blotar jag själv fortfarande kraftfullt till Tor, styrkans åskstarke Gud, Jodens son och Midgårds bevarare, och jag blotar främst genom mitt arbete, för Tor är en arbetets och det arbetande folkets Gud en gång för alla, han som tar i så att det rungar i Bergen, och som aldrig slutar att utföra sin uppgift, förrän den är löst. Under sen järnålder, när de kristna trängde sig på alltmer, föll människor i Norden tillbaka på Tor, och Torstron blev populär, med hammarformade amuletter i hundratal och tusental som skydd emot det kristna korset – denna lidandets och plågans symbol.

Mårten Eskil Winges bild från 1872, visar kanske Tor som de flesta svenskar ännu älskar att se honom….

4000 år tidigare gjordes denna bild – som ändå går att känna igen – det är TOR och ingen annan vi ser !

Tor finns också i rikt antal på hällristningarnas bilder från bronsåldern, och genom 4000 år av indoeuropeisk tradition har Tor hela tiden sett märkvärdigt lika ut. Naturligtvis har de kristna den sista tiden försökt förvanska och förminska honom, och så håller de på; ännu idag. På Wikipedia kan man se halvfigurer som Lars Lönnroth, den i lönn rotande kristne professorn och ryslige E-mer-i-Thursen (ja, han kallas ju ”Emeriturs”) försöka förminska Tor, genom att påstå att han helt säkert måste vara utvecklad ur den Romerske Herkules, en föråldrad teori från den norske 1800-tals biskopen Sophus Bugge, som inte kan räknas som vittnesgill. Både språkhistoriker och arkeologer har för länge sedan motbevisat detta, och 1700-1600 fk, då hällbilderna av Tor kom till, fanns det inga romare överhuvudtaget. Lönnroth översätter i sin senaste dåliga och osakliga Eddaöversättning epitetet ”Mannar all Herliga Mannast” (vad kan det väl betyda, så säg ?) om Tor i Harbadsljod med ”pojkvasker” och påstår att det ”måste” översättas på det viset, men det måste det verkligen inte alls. Herr Professorn och E-mer-i-Thursen har haft tur hittills, för än har blixten inte slagit ner i hans sommarstuga, men snart så… Tor kan vara godmodig och tålmodig först, men när han väl handlar, är han snar till handling, och det är värt att minnas.

Tor i aktern på ett skepp, eller en båtlyftande Tor, förekommer på minst ett trettiotal hällbilder över hela Norden. Ofta håller han Hymers bryggkittel (som är himlavalvet) i ena handen, och det är i myten om Hymer och Tors fiskafänge, som den båtlyftande eller i ett skepp stående Tor finns med – för det nämns aldig annars…

Tanken att Tor är en härlig man, ja den allra härligaste och vackraste bland män må synas främmande för dessa småaktiga kristna, som inte förstår den rödhårige och rödskäggige gudens storhet. Alla hatar de honom och alla vill de förminska honom, på olika vis, men det går inte. Tor bevarar sitt lugn, sin styrka och sin storhet. För något år sedan försökte den odödligt löjlige Henrik Hallgren från ”Samfundet Forn Sed” förminska och brotta ned Tor genom att påstå att han skulle ”vara beroende av kvinnor och barn” i radio, i en extremt dålig intervju som aldrig någonsin bort få sändningsutrymme. Detta fick Ivar Arpi – Svenska Dagbladets Chefredaktör, att ryta till emot dessa förbannade fornsediska galenskaper, och ingripa för att skydda vårt kulturarv, vilket vi alla i Tors egen anda måste göra, när vi ser elaka små troll, inte bara på Internet.

Det gäller att FÖRSTÅ Tors andliga kraft, och det kan man bara göra genom att följa hans exempel – och genom HÅRT ARBETE för att uppnå bestämda mål…

Varje hedning och Nordbo vet i sitt hjärta och ända in i märgen att det är kvinnorna och barnen som är beroende av Thor, och som alla beskyddas av honom, och INTE omvänt. Jag har ofta märkt, att det är svaga, ofärdiga och ovärdiga män, som har problem med Tor, och som inte kan förstå Tors roll i tillvaron, utan som på olika sätt likt de kristna måste försöka förminska och förlöljiga honom, kanske därför att de själva vet att de är stora och omanliga fjollor, och innerst inne känner sig väldigt små och obekväma inför Tor, helt enkelt. I dagens tillvaro, fylld med kladdbögar och idrottsbroilers, anabol-dopade bodybuilders och patologiska dörrvakter finns det inte längre någon som hyllar Tors sunda, faderliga ideal (varom mer här nedan). Det är just därför de hatar Tor, Torshammaren och alla som bär den så mycket, att de till och med vill förbjuda den, trots att den blivit en symbol för en hel religion.

Andra svaga och löjliga sk ”moderna” män vill helt förbjuda exempelvis idrott eller sport också, främst därför att det skulle vara en synd emot deras egen ökengud Allah.

Men låt oss börja från början. Kanhända var det Snorre Sturlasson, som inledde förminskandet och förklenandet av Thor, med sin version av Torsmyterna, och ”Tor hos Utgårdaloke” och de andra berättelserna (där Tor ägnar sig just åt idrott – vilket är värt att uppmärksamma – även ätning och drickning i kapp förekommer, liksom Tankens Idrotter – i ”Allvismál” till exempel framstår Tor som mycket klokare, än en del ger honom tilltro för) vilka idag bara framstår som barnsagor, därför att vi alla fått läsa dem i starkt förkortad och tillrättalagd form, från de tidigaste skolåren och lågstadiets läseböcker.

I berättelsen om Tors fiskfänge, eller Tor hos Hymer, förekommer Tor i sällskap med Himmelsguden Tyr; och vi bjuds på en berättelse med sant kosmiska proportioner. Tyrs mor skiner som guld, får vi veta, och hon är naturligtvis solen. Tyrs farmor, som också finns i berättelsen, har ”niohundra huvuden” och symboliserar natthimlen och stjärnorna. Tyr och Tor besöker Hymer, havsjätten, för att låna Hymers stora bryggkar Sjö-karen, som är minst en mil djup, och symboliserar himlavalvet. Medan Tyr stannar på land, tänker Tor ro ut med Hymer; men vrider dessförinnan huvudet av Hymers största oxe (med månens horn) så att de har något till agn… och han gör alltihop bara för att liksom säga ”Ja, det är karla-tag det, bräck nu detta, om du kan, din slusk till jätte där”. Vi vet alla vad som händer sedan, om inte annat därför att så många av oss läst det eller sett det avbildas så många gånger:

Tor och Hymers fiske från Gosforth-korset och Englands tidiga 900-tal

Tor fiskar till slut upp själva Jörmundgandr eller Midgårdsormen, som ligger kring jorden och håller den på plats, men Hymer blir rädd, och kapar reven. Då ger Tor honom en snyting, så att han ramlar över bord och drunknar, och Tor vadar till sist ensam i land och drar upp hela båten efter sig – under bronsåldern och hällbildernas tid tolkade man detta så, att båten var solbåten, i vilken gudarna färdas, och bryggkaret, som Tor sen välver över sig och bär hem, är himmelskupan – Tors styrka är boksttavligen så stor, att den ”inte är av denna världen” utan uppfyller hela kosmos, och det är vad berättelsen egentligen vill säga, fast det skymts bort i alla starkt förkortade och vanställda versioner sena tiders barn har läst.

Tor, Midgårdsormen och oxhuvudet igen, denna gång från Altunastenen nära Enköping, svenskt 1000-tal

Tor är så stark, att han i kampen med ormen trampar rakt genom båtbotten och ned i sjön, en detalj, som syns på många avbildningar. Och i tidernas fullbordan, när Ragnarök kommer och Tor slutgiltigt besegrar ormen, då skall han ta nio steg bort från sina händers verk, och ensam stå som segrare i alla fall, även om han sjunker ned, förgiftad av dess etter. I berättelse efter berättelse ser vi inte bara Tors styrka, utan hans storsinthet. Han skildras hela tiden som matfrisk, svår på dryckjom och en godmodig gud, och han delar alltid med sig av sin matsäck och skaffning till de behövande, ja han kokar till och med sina egna bockar och dragdjur till kvällsvard, vilket dock lockar Loke till att knäcka deras ben och försöka förstöra alltihop.

Tors fiske återigen, denna gången från 1600-talets Island. Megingjord, Tors styrkebältte, bär sitt namn skrivet i runor.

Vad händer då, om man försöker efterlikna Tor eller får Tors krafter inom sig ?- Jo, det har jag fått se. Jag såg för någon helg sedan en bataljonspastor, visserligen kristen men inte främmande för Asatron och dess Värld, dra på sig kroppsskydd, stridsväst och hjälm, och utan vapen springa efter de egna trupperna en hel dag, när de övade stormning och rensning av byggnad. Det var en präst, som kastade handgranat, undsatte sårade och bar dem bort från stridslinjen, och hade han inte haft Tor inom sig, hade han aldrig orkat eller förmått göra något av detta. På kvällen, när han tog av sig kroppsskyddet, såg han att den svarta prästskjortan hade blivit vit, för den färgades av saltet från hans egen svett, och på så sätt hade han funnit nåd inför Tors ögon. Och jag själv sade till honom, med hög röst: ”Se – detta är tecknet ! Kristen har du varit, men Hedning ska du nu varda ! Bränn vad du har tillbett, tillbe vad du innan har bränt – och Tors lycka skall följa dig !” medan allt manskap knäföll, och därefter stod upp och vrålade av glädje…

Man har också frågat mig hur jag efter långa arbetsdagar, där jag lyfter lastpallar och buntvis med materiel av olika slag kan orka skriva två-tre-fyra bloggar per kväll, på en halvtimme och rakt av, alltihop som first draft, utan några omarbetningar och tillrättaläggningar, och hur jag lyckats göra detta, år efter år. Svaret är att jag har Tors krafter bakom mig, och på det sättet kan jag lätt klara av att jobba i femton eller sexton timmar i sträck, utan att ens bli trött. Tor är inte för inte Karlarnas – det vill säga de fria böndernas och arbetarnas Gud, i motsats till Oden som mest dyrkas av jarlar och skalder, och i alla tider har det varit så.

Till och med kinesiska affischer avslöjar Tor som Arbetarklassens hjälte och Proletäriatets sanne Gud ! I Tors Hammare finns segern !!

Även om Tor ibland tänks åka i vagn och delta i strid, är det sällan han egentligen strider. Alla Tors strider består av en kamp man emot man emot jättar, som ofta är honom långt överlägsna ifråga om kroppskrafter eller storlek, men för det mesta betonas det att Tor går (”Kormt och Ormt och Karlögar två, Tor skall de vattnen vada” står det i Eddan”) där övriga gudar rider eller åker i vagn, och Tor har ingen häst, som kan bära honom, vilket däremot de andra Asarna har. Tor förlitar sig hela tiden på sig själv, och sin egen styrka, utan att använda maskiner eller konstlade hjälpmedel. Han symboliserar själva friheten, men också rättvisan och förmågan att hjälpa andra, och egentligen är det konstigt att de kristna hatat honom så mycket, när han egentligen framstår som en figur, med närmast kristus-lika egenskaper i myterna; men så vill de kristna heller inte ha någon konkurrens, och de kan heller inte heller erkänna, att andra folk gjort samma upptäckter och har minst lika bra etik eller moral som de själva.

 

Tor GÅR varje dag till Asarnas Tingsplats på Idavallen, enligt Eddan. Såhär tänkte sig Lorentz Frölich det hela…

Själv har jag så ofta jag kunnat genom tjugo år av hedendom och mer följt Tors råd, och just gått och inte förlitat mig på någon mekanisk vagn eller liknande, då jag deltagit i något blot eller Ting. Den som färdas själv, kommer fram fort nog ändå, och i de senare folksagornas värld (där Tor ibland uppenbarar sig, se i den svenske Folklivsforskaren Ebbe Schöns samlingar) förkroppsligar Tor som ingen annan uttrycket ”själv är bäste dräng” och han tycker inte om att vila. I en berättelse kommer en gammal gumma i Halland och ger råd till Tor, som bär på en stor säck med mat, som han tänker dela ut till folk i en fattig socken. Tor sätter ner säcken och vilar mycket riktigt en kort stund, men finner att det blir mycket tyngre än att lyfta upp den på skuldrorna än han tänkt sig. ”Så är det att lyda kärring-råd” säger han då, i en enkel, talande och kärnfull replik. Också i Eddan har Tor sällan en tal-roll, men när han väl säger något eller talar är det väl betänkta, kortfattade och kärnfulla repliker, som åhörarna lär minnas. Gumman i sägnen är kanske Elle, eller ålderdomen, det enda väsen Tor inte kan besegra, eller Tökk, Loke i en trollkärrings gestalt, som i Baldersmyten.

Loke, tjuven eller skälmen, framstår som Tors följeslagare i många myter, och tanken att vådeldens gud på något sätt kan vara följeslagare till åskan, är väl inte så underlig – men en gång kommer Lokes talförhet och snacksalighet till korta, liksom Tors orubbliga lugn och tysta styrka, och det är när de möter Frejas vrede i berättelsen om Trym, för emot Freja, den kvinnliga skönheten och sexualiteten, står sig män av alla sorter (Tor och Loke är varandras motpoler, men förenas i det att de just är män, vilket Freja i-n-t-e är) helt slätt, och utskällda och molokna återvänder de så hem, därför att Freja är dem ovillig, och inte tänker ge med sig…

Tor och Loke återvänder efter att ha fått stryk av Freja i Trymskvida… (enligt Peter Madsens serie-version på Isländska) Observera att Tor alltid skildras som en rödskäggig och medelålders man, aldrig en ung eller blond… (förutom hos okunniga amerikaner)

Ett annat drag hos Tor – förutom förmågan att nöja sig med lite – är hur han genast adopterar de utfattiga barnen Tjalve och Röskva – den raska – Tjalve blev den senare Tjelvar i myten om Gotlands befolkande – och hur han hela tiden framstår som kvinnors och barns självklare vän och försvarare, gentemot Jotnar och de som hotar att förstöra hela tillvaron. En enda gång ser vi i myterna Tor handla en smula hjärtlöst emot en mindre eller svagare varelse, och det är något han aldrig någonsin gör annars. Det är när han sparkar in den framfusige dvärgen ”Lit” i baldersbålet, vid Balders skepps-begravning. ”Lit” betyder i skaldepoesin detsamma som kropp (vi Hedningar har inte alls ”kropp och själ” som motsatser, som hos de kristna, utan Hug eller intellekt, Hamn eller känslor och så Lit eller kropp – utan kännedom om detta mycket grundläggande förhållande kan man heller inte förstå den norröna kosmologin) för Tors styrka är som sagt inte av denna världen, och kroppen är just vad som bränns upp i själva Baldersbålet, som också är den sjunkande solen, som går ned i tidens hav.

Tor som kosmisk idol i röd bärnsten från Danmark – skägget som också blir ett hammarskaft, syns igen från flera bilder

Den enda gång Tor hotar att besegras, är i mötet med Hrungner med brynstenen, som närmast är hans dubbelgångare, och också är en son av jorden, liksom Tor. Men Hrugners hjärta och huvud är av sten – och till skillnad från Tor saknar han livets kraft, och all den kärlek och medkänsla Tor har – varför Tor till sist visar sig vara den starkare, eftersom han till skillnad från Hrungner slåss för ett gott och ädelt syfte. När Tor ligger dödligt sårad till följd av ett krossande slag i huvudet, och Gydjan Groa, som är gronaden eller växtkraften, sjunger galdrar över honom, vaknar Tor genast till, och berättar som det allra första han gör; att han räddat Groas man Aurvandil, Örvendil eller Horvendil (som också Saxo berättar om)  som också befunnit sig i jättarnas våld, men Tor har med sina sista krafter befriat honom; och burit hem honom på ryggen, som man gör med en sårad kamrat.

Också i dagens värld behövs krigare med Tors egenskaper…

Örvendels ena tå, Aurvandilstå, eller den stjärna i Orion (som hette just Aurvandil hos nordborna) som står lägst, stack ut och förfrös i Hvergelmirs kalla ström, när Tor till fots korsade den, på väg tillbaka till Asagård från Jotunheimen i Öster. Enligt anglerna var den stjärnan morgonstjärnan, men slutpunkten i myten om Tor och Hrungner är i alla fall ett kosmiskt drama även det, liksom Hymersmyten, och även om Groa glömmer sina sånger i glädjen över att ha fått tillbaka sin man till de levandes värld (och man därefter aldrig skall kasta en brynsten över golvet, för då rör sig flisan inne i Tors huvud) är den ändå en saga om rättfärdighetens seger över oförnuftet, medkänslans över det råa våldet, och hur de vapen, som brukas under lagarna, och för Midgårds bevarande alltid är överlägsna de krafter, som bara leder till anarki, kaos och förfall.

Tor har varit dyrkad i 4000 år minst, och inte ens de kristna kan undvara hans lugna styrka och berättigade vrede. Sök, och du skall finna honom ! Finn honom, och du ska själv bli lik Tor, och förkasta vad som inte håller måttet !

Erik Grates staty ”Monument över Yxman” inspirerad av Nordisk Bronsålder, mitt inne i det moderna Stockholm…