Thomas Thorild – ”Snillet” som trodde på Tors eld…

Ingen hedning i Sverige har väl kunnat undgå att observera det, men i morgon är det faktiskt Tors namnsdag enligt den svenska almanackan – och mycket riktigt infaller namnsdagen på en Torsdag, Tors Dag. Som jag skrivit har det aldrig varit Nordiskt Namnskick att uppkalla personer direkt efter Asatrons gudar, och innan kristendomen började mattas av under 1770-talet, förekom det överhuvudtaget inte alls, eftersom också landets kristna präster skulle tagit väldigt illa upp, ifall någon velat skriva in sig i kyrkböckerna under sådana namn. Idag lär det finnas 5214 personer i landet som heter Tor – på över 10 miljoner invånare – och man kan inte påstå, att det är särskilt många…

I morgon är det Tor själv, som har namnsdag – Men det har INTE du !!

Före 1772 lär det inte ha funnits en enda svensk som hetat Tor överhuvudtaget, och det förekom aldrig, att man döpte stackars små nyfödda barn till Loke, eller något annat sådant – själv känner jag till en god del exempel på att det av en eller annan anledning kan sluta illa, om man gör så – och det har jag redan skrivit. Om inte annat, för att man ger det oskyldiga barnet en tung kvarnsten om halsen till att bära – för vem kan egentligen leva upp till ett sådant namn – och om man verkligen respekterar andra människors religion, ska man då jämföra sig eller sina familjemedlemmar med gudarna ? Vad skulle hända, om du döpte din hund till Allah Mohammed, till exempel ?

Tror du att det skulle vara så bra – eller skulle det öka den kulturella förståelsen i samhället på något sätt ??

Ok, i de flesta muslimska länder kan en person mycket väl tänkas heta ”Mohammed” i förnamn, likaväl som en latinsk person från ett katolskt land möjligen kan få heta ”Jesus”,men däremot blir det bara för mycket, om samme person går runt och kallar sig Jesus Kristus. I båda fallen och i alla kulturer finns det ett fast namnskick, som man gör bäst i att inte bryta emot, om det skall gå väl. ”Snille och Smak” som man sa på 1700-talet…

Ett verkligt snille – eller en upplysningsman från just 1700-talet – som verkligen trodde på Tor (åtminstone skrev han, att han gjorde det – även om det var i lag förbjudet och garanterat farligt att ens försöka utöva Hedendom praktiskt på den tiden – det var stränga straff på sådant) var faktiskt Thomas Thorild, som egentligen hette Jönsson, och som var född i Svarteborg strax nära Munkedal, från Ranrike eller Bohuslän på den svenska västkusten. Först antog han namnet Thorén, och blev den förste svensk i modern tid som tagit sitt efternamn efter just Guden Thor, och det har vi anledning att minnas, nu när det ska vara Tors namnsdag.

Under romantiken och framåt blev Tor populär… Han inledde faktiskt upplysningstiden – som åskans gud – tack vare Thorild och andra

Nu lät det inte fornnordiskt eller radikalt nog, så Thomas Thorén bytte namn till Thomas Thorild, när Tors eld verkligen slagit rot inom honom, och han kom att bli  inte bara svärmisk poet, utan en verklig Tors-anhängare. Nuförtiden är Thomas Thorild, Bengt Lidner och liknande figurer från 1700-talet bara ihågkomna som exempel på hur man skriver dålig frivers, eller överdrivna dikter, som ingen längre vill läsa – skolans litteraturkunskap har förstört allt för oss.. Visserligen är Thorildsplan och Thorildsplans Gymnasium i Stockholm uppkallade efter honom, men vanligt folk känner inte längre till honom. Men redan som 16-åring började Thorild – som blyg student i Lund – avvika skarpt från ”Svenska” Kyrkans lära. Under inflytande av Rousseau började han dyrka ”naturen” istället för ”gud” – många hedningar än idag kallar sig ”naturtroende” och romantikens män var på sitt sätt farsor till dem alla.

Thorild var – för sin tid – radikal som få. Han skrev frivers, rakt av – och använde aldrig rim, utan ”fasliga” exempel på ordmusik, som idag kan se sig komiska, men utrop som ”Ve!” eller ”Satans djävlar!” mitt inne i vad som skulle vara en högstämd och fin dikt, betitlad ”passionerna” eller något annat, det var liksom någonting man inte gjorde. Man kunde inte bli accepterad av Kjellgren, den litterära parnassen eller dåtidens media, men kort före den franska revolutionen var sånt här närmast ”hårdrock” för sin tid, mer radikalt än Amon Arath eller dödsmetall –  och Thorild – som bosatte sig i Stockholm och skrev allt från Straffsången, Inbillningens nöjen och sin egen tidskrift, kallad den nya granskaren som propagerade för total tryckfrihet – ja sånt var närmast rena hedendomen, på den här tiden.

Om bloggar funnits på Thorilds tid, skulle han säkert också ha haft en egen blogg, likt Markus Birro – det är jag säker på…

Anropade Tor rätt ut, offentligt. Räknad som farlig jakobin och revolutionär. Sedermera landsförvisad från både Danmark och Sverige

Thorild skrev faktiskt ett förslag på ny tryckfrihetslag till Kungen, Gustav III – som inte alls hörde på det örat.  Samma år  – 1788 – ett år före franska revolutionen, skrev Thorild dikten ”Harmen” där han rent personligen sade sig haft en drömsyn eller vision, och mött Tor – som gett honom budskap om hur det stod till i Midgård.

Såhär lät det:

Dyster och vild satt THOR på Atlefjäll
och i svarta skyars virvel
dovt stormen kring hans huvud röt.
”Dödlige, kom !” sade hans rösts åska
till mig.. Jag kände kraft, i den stora känslans
rysning, fröjd jag kände och gick….”

Thorild hade blivit hedning, helt enkelt, och han förblev det till sitt livs slut. Och dramatiken i hans poesi stegrades ytterligare, för vad sägs om följande dagsaktuella rader:

Jag såg – längre bort millioner
stoftet kyssa, trampat av en TYRANN
som av högfärd vild sig vräkte
lik en gud på himmelens tron – men –
i hans ögon, gnistrade helvetet…

Vid hans blick reste sig en åsna upp
tredubbelt krönt, med gyllene mantel
till att hålla ödets bok
och dess eviga lag gällt skräna ut.

TYRANNENS hövdingar, vargar, vilt svultna
lömska, tröstande blod, tjöt i raseri
trälar tusende, tusende…
till att mördande mördas…
Ve – Ve !

Djävlars skratt med döende ack
rymderna göra till ett enda gny
och himlarna dånar dovt,
”Ve – ve !”

Det var ord och inga visor, som ni hör. Det sparades inte på krutet eller ljudeffekterna. Thorilds generation hade vanan att bokstavera stora ord, typ ”Tyrann” och anspelningarna på Påven i Rom, som en trefaldigt krönt åsna, förstod alla på den här tiden. Thorild ville knycka Tors hammare, skrev han, och bulta ihjäl tyrannerna för mänsklightens bästa, en gång för alla – men Tor själv lyfte sin arm och hindrade honom, eftersom Tor visade sig vara en fredlig gud, som inte ville ha världskrig… och heller inte veta av onödigt prat om sk ”heder” eller ”ära” vilket är vanvettigt åsne-bröl för det mesta…

Dikten fortsätter med hur Thorild och Tor tillsammans ser den kristna kyrkan, full av skrikande åsnor som kallas präster, samt ”en ädel vis” – Rosseau själv, får man förmoda – som åsnorna vill bränna på bål, och…det hela slutar med att Tors gudagnista flyger in i poetens själ, och gör honom fri…

Kort efter sin dikts publicering stack Thorild själv till England, det enda land där man haft republik och dödat kungar, passande nog. Åren gick, och han fortsatte att skriva ”om det allmänna förståndets frihet”, ”kritik över kritiker” och annat sådant. Gustav III mördades, och den ärkekonservative Hertig Karl kom till makten. Sverige förblev en despoti, och den allt radikalare Thorild blev landsförvisad på fyra år av Högsta Domstolen 22 Februari 1792, eftersom man antog, att Thorild själv skulle göra revolution, bli en framtida folkledare och helt enkelt vara farlig för makthavarna

Thorild åkte till Köpenhamn, blev förälskad och skrev en skrift med titeln ”Om Quinnokönets naturliga höghet” där han argumenterade för att kvinnor på något sätt skulle vara bättre än män, mer än 200 år före Gudrun Schyman…

Just den tesen tror jag nu själv inte så mycket på, eftersom alla kön, kulturer och religioner nog tenderar att vara lika bra eller lika dåliga – det enda man i så fall kan säga, är att vissa kulturer är något smartare och något bättre anpassade för överlevnad, än till exempel IS eller Islamska Staten, men det är ungefär allt…

Thorild lämnade Danmark, men slog sig ned i Nordtyskland, och han slutade sina dagar som bibliotekarie och professor vid Universitetet i Greifswald -det fanns ju ännu ett svenskt Nordtyskland eller rättare sagt Pommern på den här tiden – och dog så till sist, 49 år gammal år 1806 efter att ha skrivit ihop en hel filosofi, utkast till reform av hela universitetsväsendet och annat…

Devisen ”Att tänka fritt är stort – men att tänka rätt är större” som ännu sitter i Uppsala Universitets aula, kommer från Thomas Thorild, mannen som eldade på med hjälp av Thor själv – och därmed lär Thorild, lurig som han var, ha menat att makthavarna, och de som bestämmer friheten samt dess gränser, inte är att lita på.

Thorild trodde inte på något PK-tänk, helt enkelt, och hans eget liv i åskgudens tjänst, bevisar det utom allt rimligt tvivel…

 

PK-tugg var inget för Thomas Thorild…

 

Hans motståndare Kellgren och Leopold studsade inför hans teorier, förstodo dem ej, utan avfärdade dem som bisarrerier. Hans lärjungar åter bländades av hans geni och imiterade honom, men icke heller de förstodo honom. Det är ingen tillfällighet, att Thorild som en vredgad Asa-Thor slungar blixtarna mot sina egna lärjungar och beskyller dem för att imitera utan att begripa, för att hacka ur idéer ur hans skrifter. Man betänke vad en sådan anklagelse vill säga i Thorilds mun, då för honom det stora idésammanhanget betyder allt.

Albert Nilsson

… Detta citat innebär nog en varning om att varje ord i devisen kan ha en helt annan och mer komplicerad innebörd än vi lekmän spontant tror.

Harald Bohlin
om Albert Nilsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s