”Trond i Gata” – ”Trondur i Götu” – The man that wouldn’t die !

The copper bosses killed you, Joe !”
– ”I never died, said he. ”I never died, said he !

(ur den amerikanska visan om Joe Hill, aka Joel Emmanuel Hägglund från Gävle)

”Some village-Hampden, that with dauntless breast
The little tyrant of his fields withstood;
Some mute inglorious Milton here may rest,
Some Cromwell guiltless of his country’s blood…”

(Thomas Gray, ”Elegy, written in a country Churchyard”)

 

 

Långt borta i Thorshamn, huvudstaden på Färeöarna, som naturligtvis är uppkallad efter Thor eller Asa-Tor, står ett märkligt monument över en märklig man. Han heter Trond i Gata, Thrönd i Gatu eller Thrand i Götu – beroende på vilkeet Nordiskt språk man ännu talar – och han var en man som verkligen trodde på Tor, och fick sin seger och stryka av just honom och bara honom, och som förtjänar att mer än någon annan kallas ”Mannar Allherliga Mannast !” – den fras som i Harbadsljod och Eddan betecknar själve Tor, och som ingen nutida översättare ens vågat göra en korrekt översättning av. ”The man !” skulle man kanske säga, på amerikansk engelska. Han var verkligen ”Heidningi inn meisti!” eller den störste av hedningar.

Trond i Gata, den siste hedniske Jarlen på Färeöarna, slogs under 90 års levnad oavbrutet för Asatron, och sitt eget lands frihet och överlevnad…

Hos oss i Sverige är Tronds liv och verk helt okänt, men på Färeöarna är han fortfarande nationalhjälte. Den förste moderne poeten på den lilla ögruppen i Nordatlanten med sådär 49 000 invånare – och nästan inga bilar och ingen invandring alls – hette Janus Djuurhus och skrev sin hyllningsdikt till Tröndur – ”Gandkvaedi” – vad en Gand är, vet ni kanske, och till och med den moderna hårdrocksgruppen TYR:s berömda låt ”Hold the Heathen Hammer High !” är en enda lovsång till Trond i Gata – för se detta var just vad han gjorde…

På Island har Trond i Gata blivit ett ordspråk. Att vara någons ”Trond i Gata” innebär att vara Nemesis, den straffande och rättfärdiga hämnden förkroppsligad, en oförsonlig fiende, någon som ”motar Olle i grind” för att nämna ett svenskt likalydande talesätt, eller själva sinnebilden för frihetskamp och folkligt civilmotstånd, segt och oförtrutet, genom sekel och århundraden. Sådan är också Asatrons och Hedendomens själ – och ändå har Trond i Gata fått ett mycket svart och dåligt eftermäle i Färeöinga Saga från 1200-talet, men den berättelsen skrevs av kristna munkar, som hade all anledning att hata och förbanna Trond och alla hans fränder och hela hans släkt. Trots det skiner den verkliga historien om honom igenom, och inte ens de kristna krönikörer som levde minst 200 år efter att Tronds liv utspelade sig – mellan år 945 och 1035 närmare bestämt – kunde skada hans rykte det minsta, för han fick sin upprättelse i vår tid.

 

Hedendomen är inget skämt, ingen intellektuell sysselsättning. Den är ett Inbördeskrig, en frihetskamp och en nationell befrielserörelse – då som nu.

VÄNTA ER INGET ANNAT !

Han var född i gården Göta eller Gata på Austuröy i den norra delen av Färeöarna, och kom från vad som blev en av öns mäktigaste stormannasläkter, även om det inte alls var så från början. Som hans förnamn antyder, så kom hans förfäder från Tröndelagen i Norge och trakten av Trondheim, och han beskrivs som en stor, rödskäggig och blåögd man, mycket lik Asa-Tor till utseendet, och hedning ända in i märgen. De kristna beskyllde honom redan under hans levnad för många ting, bland annat för att kunna tala övertygande och insmickrande inför makthavare när så behövdes, och var avundsjuka på hans bekantskap med flera kända kungar över Norge och Danmark, men Trond i Gata var mer än något annat en slug realpolitiker, som säkerställde att Färeöarna blev det sista land i Norden som alls kristnades, och att kristnandet bara stannade på ytan, som en tom läpparnas bekännelse.

Landskapet på öarna är i stort sett detsamma då som nu. Tusen år har gått, men ingenting har förändrats, allraminst i folkets hjärtan, för folksjälen glömmer aldrig. Inte människorna heller. Trond for ut i Viking i sin ungdom, och träffade en man som hette Holmgeir Köpman och Kung Harald Blåtand av Danmark, säger sagan. Då vann han mycket guld och ära, och visade sig slug i köpenskap, vilket ledde till de kristnas och flera kungasöners avundsjuka, för rika mäns söner förstår sällan hur hårt och arbetsamt folk lyckas i affärer, eller hur viljestarka män också i ungdomen förmår större ting än de själva, som fått allt gratis och aldrig behövt ägna sig åt hederligt arbete på egen hand.

Berättelsen om Trond, som den framställs i Färöinga Saga (som man inte ska tro för mycket på) påminner mig om en liten sagatåt, som heter ”Audun med Isbjörnen” på svenska. Islänningen Audun levde bland de karga Nordvästfjordarna, och en gång kom en isbjörn drivande på ett flak från Grönland. Audun hyrde in sig på en passerande knarr, och seglade med sin björn emot Norge, trots att isbjörnar för det första inte tycker om människor, inte vill vara instängda och dessutom har ett väldigt stort rörelsebehov, varför de inte trivs ens i de modernaste av djurparker. Dessutom äter de ganska mycket, och när de blir hungriga, kan de attackera vem som helst. Audun kom lyckligt fram till Kung Harald Hårdråde av Norge, men svarade att han inte alls tänkt ge björnen till den Norske kungen, utan till Sven Tveskägg av Danmark. Harald, som ville ha björnen till gårdvar och vakt på sin kungsgård (faktum är att man höll sig med sk ”Husbjörnar” men sådana var mycket dyra i drift) blev imponerad av sådan dristighet, och det slutade med att Islänningen blev vän med båda Kungarna, och fick utmärkta handelsavtal.

Med sådana metoder styrde också Trond i Gata, skickligt, länge och väl, och trots maktkampen mellan de nordiska rikena, drabbades Färeöarna aldrig av krig i stor skala, vilket var hans förtjänst. Men så kom de kristna. Släktfejder utbröt, bara därför att ett kristet parti tilläts invandra, och bosätta sig på Färeöarna. Till sist blev det så illa, att Trond i Gatas kristne granne hotade honom till livet med en yxa, men Trond och hans husfolk blev inte mer kristna till sinnelaget efter det, vilket man ju kan förstå.

Trond gällde för att vara en stor sejdman, som med magi kunde hålla kristen ohyra, missionärer och annat otyg borta från sin ö..

Trond i Gata var ett helt liv igenom ogift, även om han höll flera kvinnor i sitt hus. Han hade inga egna söner eller barn, men istället uppfostrade han andra familjers söner som sina egna – sådant var inte alls ovanligt på den tiden, till och med den Norske kungen Håkon Adalstensfostri fostrades ju hos Kung Ethelstan i England – och det ansågs också passande och hedersamt, att stora hövdingar skulle uppfostra unga män till dugliga krigare, och lära dem allt som behövdes för en vis mans liv.  Trond var alltid frikostig med mat och gåvor åt sina egna, men hård och skoningslös emot sina fiender, får vi veta. De kristna munkar som skrev Färöinga saga, säger att han lät sända bort två av sina många fostersöner till Norge när det blev för farligt för dem på ön, där inbördeskrig nu började härja i de kristna hundarnas samhällsnedbrytande spår… De säger också, att det var för att han tänkt sälja dem som trälar, men det skall ingen man tro.

I  sagan finns också ett långt avsnitt, där vi får möta Håkon Jarl av Norge, som gällde för att vara kristen, men som dyrkade Thorgerd Hörgabrud och Irpa, hans personliga Diser och hans ätts Fylgior. Detta är ytterst intressant, för här finns en helt annan beskrivning av ett Asatroget Gudahov än vi är vana vid, fastän berättelsen är skriven av kristna. På danska – berättelsen finns inte i någon god svensk översättning utom min – lyder texten såhär

der traf de en aaben Plads for sig, paa hvilken der stod et Huus med en Skigaard eller Stakitværk om; dette Huus var meget smukt, og i Udgraveringerne var der indstøbt Guld og Sølv. Hakon og Sigmund gik ind i Huset, og faa Mænd med dem; der var en Mængde Afgudsbilleder inde, og paa Huset vare mange Glasvinduer anbragte, saa at der ingensteds var Skygge. En Kvinde var der inderst tværs for Indgangen, og hun var kostelig prydet. Jarlen kastede sig ned for hendes Fødder, og laae der længe; og siden stod han op, og sagde til Sigmund, at de skulde bringe hende noget Sølv i Offer, og lægge det paa Stolen for hende. ”Men paa, at hun vil modtage Offeret, og opfylde mit Ønske,” vedblev Jarlen, ”skulle vi have det til Mærke, at hun da slipper den Ring, som hun har paa sin Haand, og den Ring, Sigmund! skal bringe dig Held.” Og nu tog Jarlen til Ringen, men han fik den ikke, og det forekom Sigmund, som hun krummede Næven i det samme. Jarlen kastede sig ned anden Gang for hende, og Sigmund saae, at Taarerne stode Jarlen i Øinene; og han stod derefter op, og tog til Ringen, og da var den løs, og han gav Sigmund den, og sagde at Sigmund ikke skulde skille sig ved denne Ring, hvilket Sigmund lovede.

Där såg de en öppen plats framför sig, på vilken stod ett hus med en skidgård eller stockverk runt om, detta hus var mycket vackert, och det var sirat i guld och silver. Hakon och Sigmund gick in i huset, och få män med dem, det fanns många avgudabilder därinne, och på huset fanns många glasfönster anbrakta, så att det inte fanns någon enda skugga på insidan. En kvinnas bild stod innanför, tvärs vid ingången, och hon var rikt prydd. Jarlen kastade sig ned för hennes fötter, och låg där länge, och sedan stod han upp och sa till Sigmund, att de skulle ge henne något silver i Blot, och lägga det på stallen framför henne. ”Men för att vi ska märka om hon vill ta blotet, och uppfylla min önskan,” sade Jarlen, ”ska vi ta till märke att om hon släpper ringen, som hon bär på sin arm, och den ringen, du Sigmund, ska bringa dig lycka.” Och nu drog Jarlen i ringen, men han fick inte av den, och det syntes Sigmund, som om kvinnan knäöt näven i detsamma. Jarlen kastade sig åter ned för henne, och Sigmund såg, att tårarna rann i Jarlens ögon, och därefter reste han sig upp och drog i ringen, och då lossnade den, och han gav den till Sigmund och sa, att Sigmund aldrig fick skiljas från denna ring, vilket Sigmund lovade

Hedningar knäföll aldrig framför sina gudar, och denna kristna amsaga om att Håkon Jarl skulle ha lagt sig framstupa, är ett grundfalskt påsåtende, antagligen inspirerat av Jesu frestelse, där ju satan säger ”fall ned och tillbe mig!” eftersom de kristna vid denna tid trodde, att alla våra gudar var djävlar och demoner. Förgyllda och rikt utsmyckade gudabilder, som den Tor med vagn, bockar och allt som var helt förgylld och stod i Tröndernas gudahov nära Trondheim (antagligen i Ranheim, en anläggning som nu förstörts för alltid,och gått förlorad för fler arkeologiska undersökningar, eftersom trondheims stad till varje pris ville bygga ett nytt höghusområde just där) omtalas ofta i Sagorna, men här ser vi något annat, som de kristna motvilligt måste erkänna – Gudahovet var en vacker och behaglig plats, det var ljust, strålade av silver och guld och det fanns inga skuggor därinne. 

Asynjans – väl Thorgerd Hörgabrud själv – rikt smyckade och vackra bild måste tänkas minst lika stor som en levande människa, och mycket realistiskt gjord, med hand, edsring av guld på armen och allt. I Heimskringla omtalas bilder av gudarna som ”kan gå och samtala precis som en människa” och som kan röra händer, armar och ben, men med det menas väl att gudastöttor var något man kunde bära med sig, snarare än någotslags besjälade demoner i trä-gestalt, som en del kristna forskare fortfarande tänker sig det hela. Säkert är, att Edsringar var mycket betydelsefulla.

På 1200-talet, när denna berättelse skrevs, fanns inga stora glasfönster alls i hela Europa, och först efter 1240 eller så började man bygga stora katedraler i Chartres eller Reims – men här skildras ett hedniskt gudahov i Norge som minst lika kostbart och vackert, fast det säkert var gjort i trä. Hur ska vi tänka oss det ? Kan det tjäna som förebild, när vi i framtiden kommer bygga allt större Gudahov även i vårt land ?

Gudahov har aldrig sett ut som dessa tempelfantasier från tidigt 1900-tal, men håll med om att de inte är helt avlägsna från Färeöinga sagas beskrivning…

Trond i Gatas största bedrift, enligt sagan – var att med Tors hjälp styra över väder och vind, så att några kristna missionärer aldrig kom fram till Färeöarna. Denna berömda scen skildras på ett frimärke av Anker Eli Pedersen, och ser då ut som såhär:

Frimärket utgavs år 2000, vid Färeöarnas 1000 års jubileum som stat – fast öarna var självständiga långt tidigare – och är förstås ursprunget till den idag så kända frasen ”Hold the Heathen Hammer High !” Naturligtvis finns det idag dem, som förnekar Trond i Gatas kraft, men tänk på vad som hände i veckan, nu och här, år 2017 i Sverige… I trakten av Uppsala slog åskan plötsligt ned – bokstavligt talat som en blixt ifrån klar himmel – och träffade de kristnas kyrkor… Ett kompakt mörker sänkte sig helt oförklarligt i tisdags över hela Mellansverige. Metreologer teoretiserar om storm på Atlanten, eller babblar osammanhängande om skogsbränder i Portugal – men ingen kan förklara fenomenet – allt vi har är teorier.

För några år sedan fick charterresenärer och flygpassagerare från hela Världen plötsligt lära sig ordet ”Eyafjallajökkull !” – ett ord som ingen kristen eller engelsktalande individ kan uttala. Flygtrafiken över Atlanten låg nere i flera veckor. Inget plan kunde lyfta. Inte ens den bästa eller mest moderna teknik förmådde någonting emot Asarnas krafter.

Människor kunde inte besegra dem, och det var som om Trond i Gata stod på sitt bergiga näs på nytt, ensam mot himlen med Tors Hammare i högsta hugg.

Trond var ingen dumbom. Han hade levt på sina öar i ett helt liv, och han kunde tyda vädret, veta när stormar var på väg av erfarenheten, och förstå när det inte lönade sig att segla. Det fanns inget som helst magiskt med detta, mer än vad som idag på militärt språk kallas ”lokal taktisk överlägsenhet till följd av INFORMATIONSÖVERTAG” och det var just därför som Trond i Gata kunde fortsätta sin kamp emot de kristna så länge.

Man kan jämföra med situationen på Island, där den berömde Lagmannen och Allsherjargoden Thorgeirr Ljosvetningagodi– han som härskade över de ljusa vattnen – räddade ett helt land från inbördeskrig, för så långt hade de kristnas mördande, lagtrots och allmänna infiltration i samhället gått, och det är något som vi också idag måste se noga upp med. Efter många samvetsbetänkligheter och åtskillig tvekan – han låg vaken en hel natt, säger sagan – gav Thorgeirr med sig, och tillät dumt nog de kristnas närvaro på ön i alla fall ,men det skulle senare visa sig vara ett fruktansvärt misstag. Thorgeirr stadgade så, att hemma på sin egen gård och på sitt eget gårdstun kunde envar blota som man ville, står det att läsa i Kristninga Saga.

Långt innan principen om åsiktsfrihet och mänskliga rättigheter ens blivit upptäckt, förklarad i ord och fäst på papper, visste Thorgeirr allt detta i sitt hjärta, ty han var en vis man. Han förstod – som en god ledare och den bäste av män – att det inte går att hindra människor från att tänka fritt, och att man inte kan tvinga på människor en främmande religion eller tro, inte i deras familjs sköte, inte inne i deras egna hem..

 

Så satt en gång även Thorgeirr, lagmannen från de ljusa vattnen…

Men Thorgeirrs ordning blev inte bestående. Bara tjugo år senare bröt de kristna alla avtal, och avskaffade allt förnuft, avskaffade all lag.

Så brann åter kättarbål och häxbål i Europa. Korståg, blodiga förföljelser. Förbud och Påvar. Kyrkoplikt, tortyr och tyranni.

Få vill minnas det, men också i Sverige infördes kristendomen med förtryck och våld. Det får vi aldrig någonsin glömma bort. Så här låter det, i Olavs Saga Tryggva – Olaf Tryggvason och den påstått ”helige” Olaf Haraldsson, som bönderna i Tröndelag rättvist lät slå ihjäl, var båda onda och vrångvisa män, ty:

Konungen bjöd honom gåvor och stora intäkter, men Eyvind avböjde allt detta. Till sist hotade konungen honom med lemlästning eller död, men Eyvind lät ändock icke rubba sig. Då lät konungen bära in ett bäcken fyllt med glöder och sätta det på magen på Eyvind, och snart brast buken sönder, och Eyvinds tarmar rann ut på marken, medan hans könsorgan förbrändes.

”Vill du tro på Kristus nu ?” frågade kungen.

Men härpå svarade Eyvind ingenting, och gav inte det minsta ljud till svar, utan vände utan tårar sitt ansikte emot de berg, där han var född.

(läsning ur Olafs Saga Tryggva)

Med våld, mutor och ränker erövrade till sist de kristna hundarna Färeöarnas fria jord. Det skildras i Heimskringla hur Trond i Gatas fränder lät underkasta sig kristendomen, ungefär som vissa svenskar numera kryper inför islam. Fränderna försökte locka över Trond genom att tala väl om Ärkeängeln Mikael, ledare för de himmelska härskarorna likt Tyr och Oden, för det hade visat sig ha effekt på vissa isländska vikingar enligt andra sagor, men Trond i Gata förblev vid sina fäders tro. I den var han uppväxt, för den hade han levat och kämpat, och för den var han beredd att dö – om det slutligen kom därhän.

Det sägs att han dog av grämelse, över 90 år gammal, till följd av hur de dödade hans fosterson Leif, men för egen del tror jag inte detta är sant. Han dog av sjukdom och av ålder, sant nog, men han dog ändå som en fri man, och fria män överallt skall för evigt hedra Trond i Gatas minne.

Flera öriken i Färeöarnas närhet har i vår tid tack vare katolicism och annat upplevt samma sak, som Nordborna gjorde vid kristendomens införande…

Men kampen för frihet och oberoende går ständigt vidare… Varje generation, har sitt eget krig att utkämpa…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s