”Odelsarven” redovisar kloka tankar om Alvablotet…

Långt borta i Norges land sitter en klok man vid namn Vegard Solheim, som jag inte känner. Han skriver insiktsfullt och ibland en smula spekulativt om Alvablotet, som snart stundar, och en mycket central Hednisk Sedvänja jag även berört förr.  Jag har skrivit många artiklar om detta ämne genom åren – jag tycker ni kan läsa dem genom att följa denna länk – och sedan se, om ni instämmer i min eller herr Solheims gemensamma grundsyn eller inte.

I år har jag dock inte skrivit så mycket om Alvablotet, eftersom jag fått färre frågor om det. Också FN-dagen eller ett annat högst konkret firande av våra döda har fått allt mindre utrymme i svenska media, eller rättare sagt inget utrymme alls, eftersom dagspressens viktigaste fråga tycks vara om Martin Timmell månne tafsat på en och annan kvinna på ett flygplan istället. Detta förefaller då viktigare för svenska media att skriva om, än Världsfreden, alla internationella konflikter och krig, behovet att förhindra svält och sjukdomar eller de mer än 60 000 svenskar och svenskor, som offrat sig för Fredens sak och åkt ut på FN-missioner runt om i Världen.

Vilka döda och saknade vill DU minnas till Alvablot eller Allhelgona ? Vill du fira deras minne på ett värdigt sätt, eller göra allt till en tafflig skräck-fest enligt amerikansk ”Halloween” ? Jag för min del firar istället mina stupade kamrater, deras familjer och anhöriga… Är det inte dags, att också DU hedrar dem, som äras bör… ?

 

De kristna är rädda för döden. Numera ska vi här i landet också få fira något som ska kallas ”Halloween”, fast det är ett ord som inte alls finns på vårt svenska språk. Det består i ett kommersiellt jippo, där de döda ska kläs ut till djävlar och demoner, vi förutsätts dekorera våra hus med hjälp av dansande skelett, ihåligt grinande pumpor och spindelväv på burk, ungefär som om det vore värdigt eller ens smakfullt att fira på det viset. Visst, för små barn och därmed likställda individer, som aldrig hunnit längre och som aldrig kommer längre i sitt tänkande kanske det kan vara kul att roa sig med lite äktamerikansk ”trick or treating” och med hot försöka tilltvinga sig godis och frukt av pensionärer och de som är äldre och erfarnare än dem själva, och ungdomen behöver väl sina maskerader och fredags-fyllor i och för sig.

Men, för att citera ”Odelsarven” borta i Norge:

I dag har den kommersielle tradisjonen med en «hyper-amerikanisert» og nedgradert versjon av den opprinnelige, fått fotfeste i Norge og Skandinavia. Dessverre begrenses denne tradisjonen i dag til en overdådig handling i butikkene, og tigging av godteri. Det kan påståes at svært få kjenner de opprinnelige tradisjonene rundt denne kvelden, hva den betydde og hva den innleder til.

Vilken bild tycker du att våra barn och det uppväxande släktet ska få av våra döda ? Tycker du vi ska lära ut, att de döda är djävlar, monster och vampyrer som man måste vara rädd för, eller vill du verka för en sundare och naturligare syn på liv och död ?

Jag vet inte vad ni anser, kära läsare, men ingen av mina anhöriga eller förfäder var monster, djävlar eller vampyrer i alla fall, och ingen av dem har heller kommit tillbaka och hemsökt mig som zombies eller halvruttnande skelett, som vi förutsätts tro enligt all denna kristna, kväljande och morbida dödskult vi nu utsätts för.  Om någon av er läsare verkligen tänker eller föreställer er att era döda faktiskt skulle se ut eller manifestera sig i ert sinne på detta sätt, råder jag er till att söka hjälp genast, för i så fall tror jag inte, att ert förhållande till era anhöriga är så vidare sunt. Halloween är något som kommer ur Keltisk tradition, och inte ur Nordisk, det är alla ense om, och den nutida kommersiella varianten nyttar ingenting till, utom att sprida dödsrädsla, osäkerhet och ett onaturligt förhållande till döden och de döda. Att vara rädd för döden nyttar föga, eftersom den ju ändå är oundviklig, och att vara rädd för döda människor är ännu dummare, eftersom de ändå ligger begravna i stort sett överallt, och ingår i tillvaron och livet nästan lika mycket som oss själva.

För mig är döden i sig, och det eventuella livet efter detta inget man behöver vara rädd för, och jag tror inte alls att våra förfäder tänkte sig saken på det viset. Trots den ständiga, kristna demoniseringen av Hel, eller det faktum att det i Helheim eller Hels rike också fanns strafforter som Nastrand, det allra yttersta och nedersta Helvetet, där de som mördat sina fäder, burit sig ohederligt åt eller varit ”fornsedare” och förvanskat Asatron hamnade till slut, så var Hel, Frejs ”Alvheim” eller världarna under Midgård, där de döda tänktes hamna, vänliga och inbjudande platser för det mesta, och alls inte farliga eller skrämmande..

Många fler hedniska kulturer än vår har tänkt sig dödsriket som en dimmig dag i November, ungefär, med en klar och stilla flod som man måste färdas över. Något ont och skrämmande finns inte alls i detta..

Vegard Solheim har i alla fall observerat att 1 November infaller exakt 6 månader efter 1 maj, drottning Frejas och livets stora fest vid Valborg eller Vanadisblot.  Alvablotet, Vinternätterna eller de andra säsongvis uppträdande fester som fanns, inledde förstås vinterhalvan på året, som kulminerade vid Jul och Midvinter – och så har det förstås alltid varit, och kommer alltid att vara, så länge Jorden snurrar runt solen och vrider sig kring sin egen axel. Solheim spekulerar lite kring Vale, Odens son med Rind eller Vintern, eller lokala traditioner från Norge som Björnekvelden, den kväll då björnen gick in i idet, vilken också tänktes vara identisk med just Allhelgona i kristen tappning. Att björnen kunde gå in i sitt ide likt en grav, ligga där hela vintern och sen ”återuppstå” till våren syntes även för samerna vara en högst märklig förmåga, som visade på att vårens stora återuppståndelse var möjlig, och så skulle tillvarons stora hjul snurra återigen, under Hels eller moder Jords överinseende. Och någon skräck eller fruktan fanns inte alls i detta, ty allt var bara naturligt och gott.

Odelsarven citerar också en av de mest kända stroferna i Grimnesmal, den om Ydalarna eller Vinterguden Ulls fjärran dödsrike i Norr, dit de Ull och Vintersolen trogna en gång skall få komma:

”Ydaler er stedet

der Ull fordum

bygde sine saler,

Alvheim fikk Frøy

i opphavs tider

av alle æser som tannfeé”

– Grímnesmál

Observera att där moderna svenska översättare skriver ”tandgåva” har den norska texten här det betydligt originaltrognare begreppet ”tandfä” efter F-eller Fä runan, som betyder lösöre, rörlig egendom. Jämför engelskans ”fee” för avgift, eller pengar, latinets pecunia, av pecus = boskap. Odelsarven spekulerar vidare kring det faktum att guld, eller ett mynt, inte bara gavs de nyfödda barnen till gåva, utan också till de döda vid begravningar, och att Vanerna (som i Eddan omväxlande kallas ”Alfer” eller förfädersandar) har just Frej, äringens gud till sin ledare, och att vissa människor – som till exempel Kung Olaf Geirstadalf, han som liggger begraven i Gokstad-skeppet, verkligen bokstavligt talat tänktes bli just  ”markens rådare” eller Alfer, förfäderns andar, och också i framtiden bevarade och skyddade det land, där de levat emot främlingar och intränglingar…

Han resonerar klokt om Nordiskt Namnskick och namnkedjor, alltså det faktum att namn gick i arv genom generationer, så att nyfödda fick den avlidne farfaderns eller farmoderns namn, och att om en man hette exempelvis Karl Eriks son, blev hans son i sin tur Erik, Karls son, och nästa generation – som föddes då den ursprunglige farfadern hunnit avlida, blev förstås Karl Eriksson på nytt. Också i dagens Sverige och Norge är sådana ”namnkedjor” genom generationer vanliga, och om ni inte visste det, är jag själv en bärare av en sådan sedan sex generationer tillbaka, och mitt namn kommer inte att dö med mig, ty det lever evinnerligen.

Odelsarvens redaktör bygger på intressant läsning, långt från meningslöst ”fornsederi” eller tomma efterapningar, men bygger vårt arv på kunskap. Han är heder värd, liksom många andra – men till skillnad från de alltför många vet han, vad han talar om. Sanningen segrar som alltid till sist, och döden är inget vi drar oss undan.

Bortom Bifrosts bro ligger Valhall, dit de får komma, som fallit i strid och offrat livet för vad vi alla tror på. Men dit in kommer man efter att ha blivit Vald, eller Korad till att komma dit. Det är INTE DU eller jag som väljer, ty det görs av en högre makt. Och vid Valhalls port, står en väldig väktare…

3 thoughts on “”Odelsarven” redovisar kloka tankar om Alvablotet…

  1. Så här beskriver Wikipedia Halloween!

    Halloween anses av vissa ha uppstått i samband med kelternas kontakt med vikingarna. När vikingarna kom till Storbritannien och Irland hade de med sig sina traditioner och sedvänjor så som höstblot. Eftersom vikingarna kom att bli den härskande klassen under flera hundra år i vissa områden av de brittiska öarna är det högst troligt att vikingarnas kultur påverkade kelterna så pass mycket att de anammade delar av den. Den keltiska högtiden Samhain har stora likheter med vikingarnas höstblot.

    Gilla

    • Det låter som en mycket plausibel eller trolig teori, Per – men Vikipedia anger bara en artikel i Illustrerad Vetenskap som källa – kanske inte så vetenskapligt… Vi får väl säga att det är en fullt möjlig teori, men hittills obevisad… Sedan är det ju skillnad på den moderna halloween, och Halloween som den en gång firades. Tackar för dina kommentar !

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s