Norska Arkeologer tror att Skärvstenshögar var spår efter Forntida Bryggerier…

”ABC Nyheter” i Norge – en nyhetssajt jag inte känner till, men som inte verkar vara av så hög kvalitet, då den också ”gått på” Annika Larssons fejk-nyheter om Vikingatida brickbandsmönster, skrev för en vecka sedan ett ganska intressant inlägg om fynd av skärvstenshögar från järnålderns Norge…

Norsk Arkeolog på spaning efter den öl som flytt, enligt vad ABC nyheter hävdar…

I Sverige har man tidigare ansett, att skärvstenshögar, alltså ansamlingar av stenfragment, som kommer från stenar som under lång tid utsatts för hetta från öppen eld och därför spruckit, är ett av de äldsta tecken vi har på mänskliga bosättningar överhuvudtaget. Man har hittat sådana lämningar från äldsta stenålder, eller så länge som människor känt till elden, och fram genom stenåldern och bronsåldern nästan upp till våra dagar, och stora ansamlingar av skärvsten eller skörbränd sten som det också kallas, har uppfattats som en viktig indikator på att det legat en forntida boplats i närheten.

Men i Norge går man nu ett steg länge. Den norske arkeologen Geir Grønnesby har undersökt inte mindre än 24 gårdar, som alla visat sig vara från vikingatid, eller ännu längre tillbaka i tiden, och alla har samlingar av skärvsten nära gårdstunet. Han antar, att detta är bevis på forntida bryggeriverksamhet, och att Vikingarna bryggde vad som idag kallas ”Stein-Bier” med hjälp av heta stenar i stora bryggkärl av trä. Bryggande med heta stenar är idag en teknik, som konkurrerats ut från alla moderna bryggerier, och som bara finns i några få ”reliktområden” nere i Europa. I Kärnten i Österrike, Oberfranken i Tyskland (där många hantverksmässga tekniker från järnålderns bryggeri finns kvar) och i Baden-Würtenberg och på några andra ställen använder man ännu de gamla teknikerna. 

Steinbier från Leikeim-bryggeriet i Tyskland kan ge oss en god uppfattning om hur Vikingatidens julöl faktiskt smakade…

Steinbier serveras nuförtiden ofta i glaskrukor, istället för de kåsor och ölgäss som är kända från Norden och även Norge. Ölet får en helt egen karaktär och smak, för om man dumpar heta stenar i vörtpannan, avsätts ögonblickligen socker på dem, och karamelliserar på den heta stenen. Det räcker inte med att slänga i stenarna en gång, utan man måste ta upp dem igen och värma på dem minst två-tre gånger över öppen eld, eftersom man oftast tillverkar stora volymer öl på en gång, och eftersom det inte går med vanlig granit (som är sämre på att hålla värme) använder man ofta täljsten och liknande mjukare stenarter, som också finns i Norge. Ölet blir nästan svart och mycket starkt, samt får en tydlig smak av bränt socker.

Nuförtiden hettar man upp stenarna i korgar av järn. Det gjorde man inte förr, utan lyfte upp dem några i sänder ur elden.

Ölgäss och kåsor tillhör den nordiska dryckestraditionen, särskilt till Jul och höstens fester.

De norska arkeologerna baserar sitt arbete på gårdar som ligger förhållandevis isolerat, och som varit namngivna bosättningar med egna namn ända sedan Vikingatiden. Tidiga etnografer, som Norrmannen Eilert Sundt, som verkade i Hedmark år 1851, mötte bönder som kunde berätta att skärvstenshögarna på deras gårdar var från en tid när man inte hade bryggpannor av metall, utan använde stora kar av trä som man la heta stenar i. Här i Sverige avfärdade populärvetenskapliga författare som Dr Johan Pontén redan år 1967 talet om skärvstenshögarna som bryggeri-lämningar, men i Norge tror man uppenbarligen fortfarande, att det just var ölbrygd det var fråga om, och inte sten från kokeldar, brödugnar, metallbearbetning, ässjor eller annat sådant.

Metertjocka lager av skärvsten har hittats vid Norska tingsplatser

I den Norska Gulatingslagen står det beskrivet, att minst tre bönder måste samlas varje år och brygga öl av allt sitt korn, så att Domarna och Tingsmenigheten skall ha något att dricka. Gulatinget samlades på en och samma plats från 900-talet fram till reformationen, och mycket riktigt har man hittat väldiga massor sten, som bevisar spår efter ölbrygd. Rökt malt är en annan tysk specialitet idag, men att röka malt var också ett bra sätt att konservera och behålla kornmalten, om man inte ville göra öl av allt på en gång.

Också Gotlandsdricka görs som bekant på rökt malt, och en del forskare anser att seden att röka malt med Vikingarna kom till Skottland och Hebriderna, där den så småningom kom att användas för Whiskey-tillverkning – så är ju fallet än idag. Tanken att man redan på Vikingatiden hade så stor bryggeri-produktion att man kunde sälja öl, och till och med tappa ölet på tunnor för export, är inte så orimlig som det låter. Dock hade man ett stort behov att spara på kornmalten, och den mesta öl som fanns på medeltiden var indelad i flera sorter, som ”Herreöl” och ”Svenneöl” hos Gustav Vasa, och till och med de kristna skilde på riktigt Klosteröl eller Abbotsöl för biskopar och andra, och mycket sämre och vattnigare ”Kavent” eller ”Konventsöl” för de stackars uthungrade och utplundrade bönderna.

Mycket öl ökade kalori-intaget – ”bier ist fliessende brot” (öl är flytande bröd) säger man ännu i Tyskland, och även om man hade tillgång till rena källor med klart vatten, var det inte allt vatten som var drickbart i de senare, medeltida städerna.

 

 

Norskt Jul-öl från Lade Gård, där  Lade-Jarlen själv satt i högsätet på sin tid. Det erinrar mycket om hur Vikingarnas öl såg ut till färgen, men är antagligen mycket mindre smakrikt än förr.

Man vet att träldom infördes i Norden på bred front när de kristna kom, och kalori-intaget sjönk, främst i Norge. Från en rik kost, som tillåtit Norrmän och Nordmän att få en medellängd över 185 cm, krympte de kristna medeltidsmänniskorna ihop under svält, armod och umbäranden, så att de på 1350-talet inte var mer än 150 cm långa.  Dålig tillgång på öl, kan ha varit en starkt bidragande orsak, men än dricker vi svenskar och nordbor väldigt gärna just mörkt öl till Julen, och även om Svagdrickan nu närmast är utdöd, har vi ersatt den med julmust.

Merparten av Järnålderns öl var ändå svagdricka – och inget annat ! – till vardags…

Överhuvudtaget fanns det inget annat än Mörka öl i Norden förrän långt in på 1800-talet. Den ljusa lagern är en 1800-talsuppfinning från Pilsen, som hör industrialismen till, och innan man fick modern kylteknik, fanns knappt några ljusa öl alls, utom Vete-öl, som man gärna drack under sommaren. I Finland finns ännu öl, mältat på Råg istället för korn, sk ”Rågöl” eller Sahti på finska, men det räknades redan på Vikingatiden som fattigmans-dricka, som bara användes i de trakter, som var så kalla och karga att kornet inte ville växa där.

I Eddan finns verkliga öl-recept eller berättelser om Ölets Gudomliga ursprung, och när finnarna i Kalevala vill berätta om sitt öl, använder de fler strofer för ölets skapelse än för att berätta hur hela Världen skapades. Redan i Havámál berättar Oden själv om hur han förde ölet till Asgård, från Gunnlöd i den besuttne jätten Suttungs salar, och hela denna berättelse om mjöd eller öl, är helt fri från varje form av kristen påverkan, och lär i sin äldsta form finnas i Rigveda, 3000 år före kristus, men gemensam för alla Indoeuropeiska folk.

Oden i örnhamn förföljs av Suttung. Till höger syns de tre ölkärlen Bodn, Sodn och Odrörer, som han drack ur…. (Bild ur Brynjulfssons Edda från det isländska 1600-talet)

Oden drack ur de tre väldiga bryggkärlen Bodn, som är själva mäskbotten, där malten blandas med vatten, Sodn eller sjudpannan (den heter fortfarande sodpanne eller sodpfanne på norska respektive tyska) där malten kokar till vört, och socker frigörs i vattenlöst form – ofta med hjälp av heta stenar, som sagt. Odrörer är jäskärlet, som jäser över – de flesta öl var överjästa tills på 1800-talet, när den underjästa lagern kom – och i England (ett annat land med Vikingainflytande) dricker man ännu helst överjäst öl. Många tror felaktigt att ”överjäst” skulle betyda ett öl som fått jäsa alltför länge, men det betyder bara, att jästen samlas ovanpå ölet, och jäser vi något högre temperatur än annars. Man märkte redan tidigt, att underjäst öl (där jästen sjunker till botten av karet) bara kunde bryggas vintertid, i November eller December – som mörkt Julöl, eller när temperaturen var nere kring 5-6 grader som mest.

Asarna tände en eld, som Oden flög rakt igenom, men Suttung försökte landa på Valhalls gårdstun, och brann då upp i elden. Lite av vad Oden drack, gick ur honom baktill under den vilda flykten, och det skaldemjödet blev Skithuspoeternas och ”Fornsedarnas” lott – sanna mina ord !

Få vinner den sanna kunskapen, som icke har skådat Särimner !

”Ölet är bäst efteråt, när omdömet återvänder” säger Hávamál, men nu närmar sig snart den rätta tiden för att brygga öl inför Jul – för efter Alvablotet är det dags – inte FÖRE !

Minns nu detta, ack ni Hedna och Ludna…

”Allt är ICKE ÖL som GLIMMAR – det finns faktiskt FRUNTIMMER också…”

2 thoughts on “Norska Arkeologer tror att Skärvstenshögar var spår efter Forntida Bryggerier…

  1. Fast mjöd är väl ändå en helt annan sak än öl, dvs fermenterad honung vs fermentard säd/vört. Rådde inte denna distinktion redan på vikingatiden? Suttungamjödet är alltså öl och inte mjöd säger du?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s