Plötsligt en TYRS DAG – Berättelsen om de 800… Svenskarna, som aldrig gav upp

Lokaltidningen ”Mitt I” ägnar just idag – en Tyrs dag eller en Tisdag – åt att berätta historien om Attundaland, ett av de tre Folklanden Attundaland, Tihundraland och Tolvhundraland, som landskapet Uppland sen gammalt indelats i.

Tidningen noterar mycket riktigt, att de äldsta omnämnandena av Attundaland i form av bevarade skattelängder, lagtexter i Upplandslagen och så vidare kommer från det hedniska 900-talet, en tid innan Sverige alls var kristet, men begreppen ”Härad”, ”Hundare” och ”Folkland” är åtskilligt äldre än så.

 

Förfäder stred för Attundalandskriver min lokaltidning idag – men det gör DAGENS svenskar OCKSÅ !!

Populärhistoriker som Mats G Larsson har i böcker som ”Götarnas Riken” och ”Svitjod – resor till Sveriges Ursprung” redogjort för det ovedersägliga faktum att Häradsindelningen är en långt äldre indelning, som just har med Hären att göra, och att begreppet Härad eller Hundare sträcker sig minst ned till 300-talet, och forskare som John Kraft ( i boken ”Hednagudar och Hövdingadömen” utgiven av Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut) och kulturgeografer som Keith Wikander har visat, att i Trögd, på Mälaröarna och i andra delar av Uppland kan man spåra en direkt indelning i hundare, ledungshamna och skeppslag som har direkt koppling till Ledungssystemet, och de gårdar – i många fall fortfarande brukade – från romersk järnålder det då är fråga om – har faktiskt i många fall varit kontinuerligt bebodda och brukade i 2000 år sedan dess. Bevis finns för att hundrade-systemet (från vilket ordet hundare) kommer eller Folklanden ytterst sätt går tillbaka på det romerska centuriat-systemet, som inte bara var ett system för skattskrivning, men också grunden till en stående armé.

 

Tinget, Landet och Folket – enkla och lätt förståeliga begrepp, som ännu GÄLLER…

De uppländska folklanden Attundaland, Tiundaland och Fjädrundaland utgjordes av åtta, tio, respektive fyra hundare. Från upptagningsområdets 22 hund eller hundare fick man alltså ihop cirka 2200 krigare fördelade på omkring 88 stridsskepp. Därtill kom kustområdet Roden (vilket sträckte sig in i Mälaren). Ett hundare skulle ställa upp med 100 man och fyra skepp, vilka användes under ledungen. Varje skepp hade alltså tolv gånger två roddare, totalt tjugofyra, och en styrman. Med på skeppet kanske också var en bryte som ansvarade för kosthållning och matlagning, (han ”bröt” brödet) och möjligen kom han från ortens husby där skeppen normalt låg skyddade.

Attundaland är på denna karta markerat i Blått, med alla Hundrade utsatta. Tiohundraland är markerat i rött, och Fjärdhundraland i Grönt.

Redan Tacitus nämnde i ”Germania” häradsindelningen och ledungen hos Svionerna i norr – och han är den äldsta historiker, som alls nämner Svearna eller Sverige. Ja, också själva ordet ”Folk” betyder väpnad skara, uppbåd – och det syns också i Asatrons begrepp ”Folkvang” som ju är namnet på Frejas boning – ”av Valplatsens fallna, tar hon var dag hälften” står det i Eddan, men andra källor har ansett, att det är en tredjedel, som blir Frejas lott.

 

Ordet ”Folk” stammar ursprungligen från urgermanskans fulka (‘krigsskara’, ‘okänt antal’), via fornhögtyskans folc. Det är också besläktat med fylka, fylking – som ju betyder krigshär – och ordet Fylke – Norrmännens häradsbegrepp – och Litauiskans ”pulkas” för väpnad skara, och ryskans ”polk” (som idag betyder flygdivision, och är en militär term) kommer av samma germanska ursprung – med Svear och Väringar spreds ordet österut, och så var det med den saken…

Den kristne kungen Magnus Eriksson avskaffade Folklanden” skriver lokaltidningen, och det var omkring 1350. Därmed trodde man ju att det skulle vara slut på ”Attundaland” och den lokala självständigheten – men begreppet lever vidare, än idag.

Den frivillliga brandkåren heter ännu ”Attundaland” och har tagit upp det hedniska begreppet. Orienteringsklubbar, skytteföreningar, ambulansfirmor – överallt samma sak.

Till och med två stående förband i den svenska armén bär ännu namnet ”Attundaland”. Dels gäller det först och främst den 23 Infanteribataljonen – som nu är betydligt mindre, än de 800 man Attundaland en gång kunde ställa upp — Sverige under Regeringen Reinfeldt och sedan den ännu sämre Regeringen Löfvén har blivit kraftigt underförsvarat – cirka 30 000 mycket väl motiverade, skickliga men underbetalda och svagt utrustade soldater ska försvara över 10 miljoner medborgare – vem som helst kan förstå att det inte går, trots att armén och folket fortfarande är ett – utan armén finns inget svenskt folk, utan det svenska folket ingen armé – och arméns historia, är också själva folkets historia.

En gång var varje medborgare en soldat, och varje soldat en medborgare. Vi hade indelningsverk, rotar och indelta soldater – senare en väl fungerande värnpliktsarmé. Fredrik Reinfeldt var mannen som slog i sönder allt detta, och hans Regering av idel lögnhalsar, syltryggar och svikare har vi redan förpassat till den historiens sophög, där sådana regeringar hör hemma. Regeringen Löfvén kommer i sinom tid att få vandra samma väg, och just nu kan till och med lokaltidningarna berätta om alla de svenskar, som bygger upp sitt försvar och därmed den nationella identiteten..

Det folkliga motståndet FORTSÄTTER… Attundaland kommer aldrig att ge sig…

Utöver det finns också ett 263:e Bevakningskompani med namnet ”Attunda” – kompaniet räknar bara ca åttiotal man, och har inte ens några fordon, utan måste gå till fots – detta i en tid, när nästan alla arméer i hela Världen är motoriserade. Men – de åttahundra fortsätter, som de alltid fortsatt. Precis som alltid är de fortfarande frivilliga – så var det redan på Ledungsflottans tid – och så är det än idag.

Attundalands manskap är stolta över sig själva, och de har all anledning att vara det.

 

”Av deras HANDLINGAR ska du lära känna dem….!”

Genom nästan 2000 år av kontinuerlig historia – från det första omnämnandet av ledungen, hundradena och ”Sviones” – fram till idag. Attundaland marscherar vidare – och själv instämmer jag i lokaltidningens hyllning och heja-ramsor – denna TYRS DAG – sent i November…

 

 

Waldau, Waldau… och dessa destruktiva sekter…

Det verkar som om Svenska media nåtts av Hedniska Tankar. Jag själv tog upp fallet med Knutby-sekten, eller den märkliga filadelfia-församlingen i den oskyldiga lilla byn Knutby i Uppland för några dagar sedan. ”Svenska” Kyrkans representanter i form av en diakon försökte nyligen intrigera för att få Mördar-pastorn Helge Fossmo frigiven, men nu kommer flera avslöjanden och flera polisanmälningar emot dessa märkliga kristna fram. Själv har jag redan uppmanat er att ta avstånd ifrån alla sådana Kyrkor, inklusive den som på falska grunder kallar sig ”svensk” (41 % av svenskarna är inte med i den!) och mitt omdöme står fast. Jag ångrar inte vad jag skrivit i denna fråga.

Handen på hjärtat, skulle det kunna finnas sådana här kvinnor och sekter även i Hedniska sammanhang ? Hur är det med alla dessa ”Rådsgydjor”, Birkeliborkor, ”Lokes Brudar” etc etc ?

Aftonbladet, TV 4, Expressen med flera nyhetskanaler kan nu avslöja, hur Åsa Walldau, kvinnan som kallat sig själv för ”Kristi Brud” och i sin fanatism snöat in på någotslags katolsk Birgitta-mystik, blivit anmäld för att ha psykiskt och fysiskt misshandlat flera personer under lång tid. En annan pastor i Knutby-sekten har också blivit anmäld för sexuella övergrepp, sägs det.. Hur kunde det nu hända ?

Ärligt talat måste jag faktiskt säga, att jag inte är förvånad, eftersom sådant hänt eller i varje fall antytts i media även tidigare.

En anonym avhoppare vid namn ”Johan” berättar för tidningarna att han var så hjärntvättad, att han inte ens kunde inse vad som pågick förrän han lämnat sekten, och tog mod till sig för att göra en polisanmälan. Föräldrar har skilts från sina barn, och barn har indoktrinerats till blind lydnad. ”Johan” förklarar:

– Jag valde att gå till polisen för att jag en vecka efter att jag lämnat församlingen insåg att det pågått väldigt grova brottslingar gärningar. Det rörde sig om ett maktmissbruk, att man misshandlat människor, säger han.

– Jag skulle beskriva kulturen i församlingen och miljön där som att det första intrycket är att det ser trevligt ut. Det ser bra ut på ytan, men gräver man djupare så har det varit en väldigt etablerad hierarki och ett maktsystem, ett maktmissbruk där de högst uppsatta har slagit hårdast nedåt. Har man varit längst ner så har man råkat väldigt illa ut.

På vilket sätt då?

– Förtryck, mobbing, ekonomisk utpressning, utnyttjande av människor på olika sätt. Det är som du sa tidigare, att det har kommit fram sexuella övergrepp och misshandelsgärningar, säger ”Johan”.

Nu är min fråga om det här skulle kunna hända – eller har hänt – även inom andra religioner. Hur känner man egentligen igen en destruktiv sekt, och vad uppvisar alla dessa ”sektledare” för kännetecken ?

– ”Johan” pekar på en sak. Den politiska korrektheten. Trevligheten, helylle-köret, påståendena som nykomlingar lockas in med. Det finns förstås ingen sekt eller något politiskt parti idag som anser sig vara odemokratiskt, eller som rakt av erkänner att de är diktatoriskt styrda, totalitära organisationer… Nej, man ger förstås sken av att vara ”som en enda stor familj” och påstår att man är bara såå tolerant, icke-rasistisk, eller bög-vänliga till och med, eller något annat som verkar käckt och klädsamt…Men skrapar man på ytan, och lär man känna de verkliga ledar-gestalterna i dessa rörelser – kristna eller andra, så kommer andra drag fram…

”Ledarna” påstår ofta att de har ockulta förmågor, eller en alldeles speciell särställning, som de fått av ”Gud”. I Fallet Walldau / Knutby skedde det genom att en person påstod sig vara ”andligen gift med jesus kristus” och så vidare och i fallet ”forn sed” har vi sett hur vissa ”rådsgydjor” ansett sig vara ”lycantroper”, ”ulvhednar” osv – dvs ett slags varulvstro, där personerna tror sig vara försedda med svans – bokstavligen och på allvar – våra sinnessjukhus och psykakuter är ofta fyllda med den sortens människor, får vi väl konstatera… De flesta kristna är nu inte av den sorten – den forna Statskyrkans medlemmar säger inte att de anser sig vara ”frälsta” redan på förhand, och de anser sig heller inte sitta och tala med Jungfru Maria vid sitt frukostbord eller andra sakramentskade dumheter i den stilen, utan håller sig någorlunda inom verklighetens ramar och regler.  Inte heller anser de sig själva som ”saliga” per automatik, eftersom de anser att det skulle vara hädelse, vilket man ju får hålla med om..

De flesta hedningar anser sig inte ha någon särställning heller, och Asatron är exempelvis ingen frälsningslära – man kan inte vara säker på en plats i Valhall – för andra väljer, och tror man alls på en högre makt, så styr vi inte själva över den, logiskt sett. Just föraktet för kunskap och intellektuella är ett utmärkande drag för de destruktiva sekterna.  Luther till exempel hävdade att frälsning inte kommer plötsligt, utan är en process, som möjligen kan sägas inträffa först efter långa studier. Asatro är en skriftreligion och en kunskapsreligion den också, eftersom den bygger bland annat på Eddan. Sunt förnuft och rationalism har alltid ingått i det västerländska och nordiska tänkandet. ”Fornsederi” och Knutby-församlingar förkastar helt den traditionen.

När de tre Vice männen Ismet, Achmet och Jonathan äntligen kom till ”Himlen” eller Paradiset blev de allt förvånade..

Den demokratiska grunden och kontrollen utifrån – från samhällets sida – gentemot alla dessa destruktiva sekter är också svag – det är ett annat gemensamt tecken. Personerna tar ofta ledningen inte på grund av kunskap i ämnet, inte på grund av studier (Åsa Walldau har ingen riktig präst-examen och blev mycket riktigt ”petad” också från Knutby-församlingen) och inte på grund av att de gynnat sekten eller rörelsen genom sina handlingar, genom att vara föredömen eller annat sådant. Nej, istället har de tagit sig omöjliga och egenpåhittade titlar rakt ut i det blå – och de säger sig ofta ha groteskt upphaussade, förfalskade medlemstal bakom sig osv – trots att de kanske bara valts av 5-6 församlingsmedlemmar i ”den inre kretsen” som anses ”tillräckligt renläriga”

Ett annat gemensamt drag är ”känslotänk”, pladder, barnspråk, joller, – helt nyuppfunna termer och ritualer som man påstår ska vara ”forna” fast det i själva verket bara är ljug, hitte på, snack-i-backen utan någon förankring i någotslags lära eller tradition alls. I Åsa Walldaus fall består det i att hon suttit och jollrat och lallat om någotslags kristet ”Narnia” – kallat jesus för Dodjadid – ett slags löjligt barnspråk som inte ens finns i Bibeln – och vad beträffar de hedniska motsvarigheterna till sådant snack och nys har jag redan räknat upp tillräckligt många exempel… Vi har också Annika Larsson, textilarkeologen från Uppsala,, hon som hävdar att Vikingarna ”egentligen” var inspirerade av islam, osv osv.

Ibland ändrar sekt-ledarna i läran, lite som det faller sig…

Sekterna isolerar sig också alltmer från det övriga samhället genom groteska krav, exempelvis att kvinnor ska gå med påse över huvudet, för att inte fresta männen, eller något liknande – skygglappar för alla män vore kanske mer rationellt – och att ”fläskfri kost” måste erbjudas istället för vanlig ärtsoppa, sektmedlemmarnas barn kan inte ta emot blodtransfusioner, de föraktar fosterdiagnostik, eftersom de tror, att ”gud” bestämt att deras barn måste födas missbildade och förståndshandikappade (ärftliga sjukdomar är inget tecken på tolerans, men en belastning och ett lidande inte bara för individer, utan för hela samhällen) de kan inte flyga i flygplan, inte sova eller äta ihop med vanliga människor, normala lagar gäller inte dem, utan de måste ha sin sharia, osv osv.. Alla dessa mer och mer omöjliga, helt opraktiska och irrationella krav tillåter sektledarna att mer och mer ta makten över sina medlemmar, och det är också alla dessa sjuka regelrs upphov.

Utrensningar, falska anklagelser, brott emot inbillad ”värdegrund” (som aldrig förelegat i skriftlig form) eller SSU-metoder i någotslags ”Ny-Maoistisk” anda utmärker också destruktiva sekter, precis som offret ”Johan” berättar. Sektledaren utser en fiende – vanligen någon med mera verkliga kunskaper eller intellektuell spänst och förmåga än sektledaren, ”kristi brud” eller ”rådsgydjan” själv. Så börjar mobbningen, trakasserierna, förföljandet – och snart skapar man ett slags ”folkdomstol” som ska ”granska” eller utdöma straff för inbillade förseelser, ”synder” och olika påstådda ”brott” emot värdegrunden (som hålls hemlig, och aldrig avslöjas eller beskrivs i fattbara termer) med syfte att bryta ned, tysta och överrösta och bryta ned de individer, som ännu förmår stå emot… Personen ”Johan” som nämns i  Aftonbluddret, råkade ut för just detta – men ändrade sig – och gick till Polisen…

Det är ju alltid ett alternativ, förstås, men Domstolarna i detta land är redan överfulla, liksom dårhusen…

Själv anser jag att det bästa botemedlet emot destruktiva sekter är att leta fram kännetecken, som i så fall skulle utmärka en ”positiv sekt” eller rättare sagt en positiv, väl fungerande förening eller ett samfund, så där i största allmänhet. De kännetecknas bland annat av att:

  • ”Synder” eller brännmärkning av enskilda, skuldbeläggande, skamstraff osv uteblir
  • ”Samfundet” är inte allt. Individerna avskärmar sig inte med religion eller tro som krycka eller mur, men tar sitt samhällsansvar
  • Inga underliga specialregler i form av diet, livsföring, partifärg, krav på sexuell inställning osv finns
  • Medlemmar agerar, arbetar, lever och umgås utanför religionens snäva ramar, i i ett öppet samhälle
  • Ingen ”hemlig” lagstiftning, dolda agendor, värdegrunder osv finns
  • Ledare är demokratiskt tillsatta, inte på 4-5 mandat eller på livstid, utan begränsad tid. De tjänstgör – men inte mer
  • Präster, religiösa funktionärer osv anses vara som folk är mest, och har ingen ”makt av Gud” eller ockult förmåga alls
  • Kunskaper och erfarenheter hos individer värdesätts, liksom verbal och intellektuell förmåga. ”Församlingen” uppmuntrar till kritiskt tänkande, och livslångt lärande

REFORMATION behövs ALLTID ! Mästaren från Wittenberg, lånade i själva verket TORS HAMMARE…

Det stora DANAMORDET och andra av Monoteismens Makabra Massaker

Igår kunde vi fira minnet av det stora Danamordet, eller massakern på St Brice’s eller Sankt Bricci dag, som det också kallas. 13 November 1002 befallde nämligen Ethelred den orådige att alla Nordmän, Svenskar, Danskar och Norrmän och Islänningar om varandra, skulle dödas, både i Danelagen — sedan 200 år deras land – eller varhelst de påträffades. Massakern ledde så småningom till att Ethelred förlorade största delen av sitt Rike och att Sven Tveskägg och senare Knut den Store tog över regeringen i England istället – rättvist nog, får man nog säga.

Hur många som egentligen dog i det stora Danamordet vet man inte, men det rörde sig om tusentals, kanske tiotusentals fredliga människor. Enligt legenden gav sig Aethelred också på Sven Tveskäggs syster, vilket knappast kan ha förbättrat de dansk-engelska relationerna, men hur det var med den saken är osäkert, säger historikerna.

Hursomhelst hittade arkeologer redan år 2003 spår av massakern i Oxford. Under St Johns college – där också jag själv studerat – hittade man kropparna av minst 34 individer, som alla bör spår av stickmärken och hugg bakifrån emot halskotorna.

I en del fall dödade inte huggen genast, och de verkar också ha kommit snett uppifrån, vilket tyder på att detta är rena avrättningar. Personerna som dödades, hade tvingats att knäböja, och kunde inte värja sig – och därför har de bara skador på nacke och bakhuvud.  DNA analys skedde år 2012, och forskare sätter spåren i klart samband med händelserna under Ethelreads regeringstid, även om de kanske inte ägde rum under en enda dag. Men att en massaker skedde och att ett folkmord ägde rum, är oomtvistligt. Kropparna dumpades i ett dike utanför staden, och en del historiker har också hävdat, att även om Ethelreads folkmord inte kan ha drabbat alla Danelagens invånare, utan bara skedde i London, Oxford och utanför själva Danelagens gränser, så kan det ha drabbat tiotusentals individer i alla fall…

Spåren förskräcker…. Så fort någon börjar dyrka ”Allah” eller ”Gud” går det förr eller senare alltid såhär… och man försöker utrota de som inte tror på ”den ende guden

Monoteismen är sig ständigt lik, genom århundraden och årtusenden. Igår kanske det handlade om kristna kungars illdåd, eller om Nazismens fasor, men idag handlar det om islamsk extremism och kristen intolerans, antingen den nu kommer från Donald Trumps USA eller någon annanstans ifrån.

För några dagar sedan kunde jag själv läsa på sociala media om en händelse i Indien, där militanta islamister slagit till emot en fredlig hinduisk by, och bränt, mördat och skändat allt i sin väg – precis som på St Bricci dag, för flera hundra år sen. Förr var det Europa som härjades, men nu är det andra Världsdelar — men bakom allt ligger samma unkna Monoteism, och det är viktigt att förstå. Jag citerar, från indiska media:

Before the police intervened, the aggressors had set fire to at least 30 Hindu houses of the village. They also looted and vandalised a good number of houses in that village, according to local sources.

A rumour shaped and vented the anger of the Muslims in the neighbouring villages against the Hindu community.

The rumour was that one Titu Roy, originally from Thakurpara but currently living in Narayanganj, put up a Facebook post defaming Prophet Muhammad (pbuh) a few days ago.

The attack was carried out by a section among the 20,000-strong crowd, that was reportedly mustered out from six to seven neighbouring villages, including Paglapeer, Mominpur and Horialkuthi, after the Jumma prayers.

There was a melee of chases and counter chases between the law enforcers and the crowd. At one point, police fired tear gas shells and rubber bullets to control the situation.

Visst – man kanske blir upprörd över vad man läser på Facebook, och bestämmer sig för att ge svar på tal – det kan jag med, av och till.. Men att bränna någons hus, bara för det, eller mörda i religionens namn ? Är det rättfärdigt eller gudfruktigt, jag bara frågar ? Själv tror jag att det finns en högre rätt, någonstans, och att vi alla får svara inför den, tids nog.

Fredligt civilmotstånd – och att appellera till förnuftet – samtidigt som vi uttrycker vår avsky emot Monoteisterna – tycker jag också är en berättigad reaktion. Vi kan minnas St Bricci Dg, och alla som förlorade livet under den, lika mycket som vi känner medkänsla med förföljda Polyteister i dagens Indien…

 

Vad våldet må skapa, är vanskligt och kort – det dör som en stormvind i öknen bort” – Esaias Tégner, svensk biskop (författare till Fritjofs saga)

I längden tror jag nog, att det fredliga civilmotståndet och Gandhis väg, kan visa sig ett bra svar emot Monoteisternas totalitära övervåld. Men, det finns också andra vägar. Väpnad neutralitet, till exempel, eller att handla i självförsvar – vilket börjar bli alltmer aktuellt, också i vårt land.

Hur ska vi kunna ”Samexistera” med islam, eller alla dessa kristna ? Förr eller senare, gör de ju ändå såhär emot oss, som vi fått se gång på gång genom årtusenden…

Och hur gjorde de Asatroende, när de ställdes inför kristen övermakt ? Jomsvikinga Saga har en del svar, och kan berätta hur det gick till – kanske vad som står där gäller också de förfäder till oss, man hittat i Oxford och på andra ställen:

Man ville veta, om de verkligen voro så karska män, som ryktet sagt; men jomsvikingarna gåvo dem intet svar, såvitt man känner. Några av dem, som voro svårt sårade, löstes från repet, och trälarna snodde upp deras hår på käppar. Sedan leddes trenne fram för att halshuggas. Torkel lera högg huvudet av dem alla.— —

Därefter framfördes den fjärde svårt sargade mannen; och en käpp virades i hans hår. Torkel sporde, huru det syntes honom att dö.

— Det synes mig gott; mig går det, som det gått fader min — även jag skall dö, svarade han.

Torkel högg ned honom, och slöt han så sitt liv. Den femte mannen befriades därpå från repet. Torkel frågade honom, huru det kändes att dö.

— Ej hade jag vår jomsvikingalag i gott minne, genmälde han, ifall jag talade något rädslans ord, eller jag darrade för min död, ty varje människa skall en gång lämna livet.

Torkel högg av hans huvud. — — Den sjätte mannen leddes fram, och en käpp snoddes i hans hår.

— Hur finner du döden? sporde Torkel.
— Gott synes det mig att dö med ära, svarade han, men du skall för evigt få leva med skam.

Denne mans ord behagade icke Torkel. Han lät honom ej länge vänta på banehugget, ty själv ville han ej invänta flera ord av honom. Den sjunde vikingen lösgjordes ur repet. Torkel gav honom samma fråga som nyss de andra.

— Jag tycker mycket om döden, genmälde han, och den kommer mig nu mäkta lägligt. Jag vill nämligen, att du hugger huvudet av mig, så fort du förmår, ty vi jomsvikingar hava talat med varandra om, huruvida en man vet något till sig, när huvudet mycket hastigt slagits av honom. Här håller jag en täljkniv. Den skall jag räcka emot dig, om jag äger något medvetande; i annat fall skall den glida mig ur handen. Men sätt fart i hugget, så att det, vi ordat om, fördenskull må kunna utrönas. Hav nu till bevis det, som jag sagt!

Torkel högg så flinkt till mannen, att huvudet rök av bålen. Det är berättat, att kniven strax föll ur hans hand, såsom väntas kunde. Sedan fick den åttonde jomsvikingen framträda, och Torkel ställde till honom sin vanliga fråga.

— Härlig finner jag min död, sade han. — — Den elfte fången togs ifrån repet. Sedan han sagt sig med glädje möta sin död, tillade han:

— Jag önskar, att du giver mig rådrum att göra mitt tarv.

Denne viking var vän i anletet och reslig till växten. Om en stund stod han åter framför Torkel lera och yttrade:

— Som sant kan det dock sägas, att månget går på annat vis än man tänkt sig. Jag hade väntat mig komma i bädd hos Tora Skagesdotter, jarl Håkans husfru.
Jarlen utropade: — Dräp fort denne man! Han har länge haft ont i sinnet.

Torkel högg huvudet av honom. Därpå framfördes den tolfte. Han var en fulländat fager man, ung att se. Han hade ett stort hår, gult som silke, och lockarna föllo ned på hans axlar. Torkel gjorde honom sin vanliga fråga, och han sade sig vara vid gott mod.

— Min mest frejdade tid, fortfor han, har jag levat, och jag håller ej livet kärt, när sådana män som dessa här nyss lämnat det. Dock vill jag, att du gör mig den tjänsten att ej låta trälar leda mig till döden, utan en man, som ej är sämre karl än du — en slik är väl ej vansklig att här finna! Må han hålla fast om mitt hår och rycka huvudet från bålen, så att håret icke varder blodigt, ty jag har länge varit aktsam om det. Hugg huvudet av mig så raskt, du kan!

En av jarlens hirdmän fick i uppdrag att föra denne unge man till döden, och man menade sig ej behöva sno någon käpp i hans hår. Hirdmannen fattade tag i det, vecklade det om sina händer och höll honom så under hugget. Torkel svängde svärdet hårt i akt att giva ynglingen bane, men då denne hörde hugget vina, kastade han sig åt sidan och drog mannen, som höll i håret, in under svärdet, så att det tog hans båda armar av vid armbågsvecken. Den unge mannen sprang upp, riste på huvudet och brast ut i ett löje:

Till löje och nesa ska vi hålla våra fiender, oavsett vad skada de gör oss…

I samma stund togs den trettonde mannen från repet. Detta hade vecklat sig om hans fot, så att han dock var något fjättrad. Han var ung och ståtlig till växten, mycket fager och käck att se.

— Hur synes det dig att dö? sporde Torkel honom.
— Gott skulle det tyckas mig, svarade han, om jag blott haft mitt löfte fullgjort.
— Vad är ditt namn? frågade Erik.
— Mitt namn är Vagn, återtog han, och jag är son av Åke Palnatokesson på Fyn.
— Vad löfte har du givit, Vagn? sporde Erik.
— Det löftet gav jag, svarade han, att om jag komme till Norge, skulle jag vila när Ingeborg, dottern av Torkel lera, och det utan hans och alla hennes andra fränders vilja och råd, men Torkel själv skulle jag dräpa. Mycket misshagar det mig, ifall jag skall dö, innan jag fått detta uträttat.
— Jag skall ombestyra, att du aldrig det får, utbrast Torkel och sprang i våldsam fart inpå honom.

Han högg till med bägge händer. Vagn for undan i repet och snävade framstupa vid Torkels fötter, ty det var blodigt och halt ikring honom. Torkel högg fram över honom, och hugget tog i linan, bet den sönder, och Vagn vart lös. Torkel snubblade, då han högg miste, och föll; svärdet ven ur hans hand. Men Vagn låg ej länge, efter det han vart fri. Han for raskt upp och grep vapnet. Han lyfte det upp, svängde det med mycken styrka och högg Torkel lera tvärsöver axlarna. Han skar honom itu, och svärdet tog fäste i marken. Så lät Torkel lera sitt liv.

Nordiska Asa Samfundet genomför LYCKAD NAMNINSAMLING emot Påvestenen vid Gamla Uppsala

9 Juni 1989 hände något förfärligt, som aldrig bort tillåtas i ett demokratiskt och laglydigt land som Sverige. De kristna vandaliserade och skändade Gamla Uppsala, ett av vårt lands allra viktigaste fornminnen, som är viktigt inte bara för hedningar och Asatroende över hela Världen, utan borde anses som ett Världsarv enligt UNESCO:s skyddslagstiftning. Enda sedan dess har det stått en sk ”Påvesten” långt inne på statens mark, som förut förvaltades av Riksantikvarieämbetet, men numera sköts av Statens Fastighetsverk. Den anstötliga och förgripliga texten på stenen har för länge sedan avlägsnats av svenska patrioter, och tjänar inget som helst syfte, varken religiöst eller praktiskt – men man bryter fortfarande emot Kulturmiljölagen.

I lagtexten står klart och tydligt skrivet, att man inte får ändra eller rubba en fornlämning, och uppföra byggnader, anläggningar eller något annat på den utan Länsstyrelsens tillstånd ( §6,10 och 12 Kulturmiljölagen) Den som gör så kan bli föremål för böter eller sex månaders fängelse (§22). Ja, man får inte ens fälla träd eller bryta kvistar på Gamla Uppsala fornminnesområde enligt Länsstyrelsens skötselplan – som är juridiskt bindande – men ändå högg ”Svenska” Kyrkan brutalt ned gudalunden där för tre år sedan – och något tillstånd för några ”påvestenar” har aldrig någonsin återfunnits. Många – inte bara NAS – har skrivit till Riksantikvarien, Fastighetsverket, Länsstyrelsen och till och med Katolska Kyrkan och Uppsala Kommun – men ingen vet var tillståndet finns, vem som utfärdat det, när det utfärdats, och kan inte svara på några frågor.

Alltså är stenen olaglig, och måste avlägsnas.

”Svenska” Kyrkan tog bort månghundraåriga ekar vid Gamla Uppsala, som var helt friska inuti. Orsak: De utgjorde en vacker gudalund, som de kristna hatade…

Nordiska Asa Samfundet – som nu har över 730 medlemmar, enligt vad Hedniska Tankars källor har berättat – gör nu slag i saken.

Man har startat en namninsamling emot Påvestenen, som redan samlat över 570 underskrifter. Skriv på du också !

Även sajten Asatemplet och många andra Hedniska sajter i Sverige stöder namninsamlingen, som redan blivit mycket populär. Vi Hedningar – inte bara i Sverige utan över hela Världen – måste reagera, och skydda det svenska kulturarvet från kristna angrepp. Jag citerar, ur Nordiska Asa Samfundets öppna upprop på nätet:

Enligt Svensk Lag är det allas ansvar, att Sveriges kulturmiljö och våra allra viktigaste fornminnen bevaras i orört skick.

Det framgår klart av ”portalparagrafen” eller §1 i Kulturmiljölagen, och även i Lag 2013:548. Vad Svenska Kyrkan och Katolikerna har gjort, är alltså brottsligt, och bör bestraffas. Påvestenen står på Statlig mark, och inom ett Skyddat område. Inga katoliker eller kyrkor äger marken. Inte ens om den stod på Svenska Kyrkans mark skulle detta göra någon skillnad, även om det kanske gjorde den brottsliga handlingen mindre allvarlig.

De kristna i Sverige måste kunna lära sig värdesätta vårt hedniska kulturarv, och våra allra viktigaste kulturminnen av världsklass, utan att bryta emot lagarna i vårt land. Vi är trötta på hur de hela tiden diskriminerar oss, förföljer oss, skäller oss för rasister och i övrigt förstör och tar över de sista orörda platser, där vi Asatroende kan få utöva vår tro och vår religion utan inskränkningar, vilket borde vara en mänsklig rättighet, i alla fall så länge vi också följer lagen – vilket de kristna aldrig gjort och fortfarande inte gör.

Vi accepterar inte, att främmande religioner som inte utövats i Sverige på minst 400 år får förstöra eller tvångsmässigt sätta sin prägel på ett av vårt lands viktigaste och finaste kultplatser, en plats som borde tillhöra oss hedningar och Asatroende från hela världen. Vi reser inte runstenar i Peterskyrkan, till exempel, och inte heller muslimer eller judar vanhelgar och förstör Uppsala Högar med att bygga moskéer eller altaren just där. När nu Påvestenen inte används av de kristna, och dessutom är olaglig, är det naturligt att kräva, att den ska bort – en gång för alla !

Bild från ett Midsommarblot (av flera i Samfundets regi) år 2016. Längst till höger i bild skymtar stubben till en av de tio ekar, som ”Svenska” Kyrkan låtit hugga ned. Längst ut till vänster syns ett kristet altare, som inte hör hemma på platsen och INTE ska stå där. Kyrkan har en anläggning vid Gamla Uppsala redan, och de behöver inte stjäla och fördärva andra människors mark !

 

Den röda romben på kartan, visar Gudalunden, som höggs ned. Blå linje är gränsen för Kyrkans Markinnehav. Påvestenen står minst tjugo meter in på statens mark !

SÄG IFRÅN emot de kristna, katoliker och islamister. Acceptera ingen mer vandalisering av fornminnen, kulturarv, kultplatser och minnesmärken !

EN organisation. EN Asatro – ETT Kulturarv – för alla och envar… STÖD NORDISKA ASA SAMFUNDET…