Hur firar man ett värdigt Alvablot ?

”You can’t deny this !
You may not like me saying it,
but you can’t deny it !”
– Malcolm X

Jag har fått höra av några nät-hatare på Sociala media – slika troll finns det visst många av, nuförtiden att jag i denna blogg bara skulle ”klanka ned på ett visst samfunds ceremoniertrots att det väl torde stå envar fritt, att kritisera vad han finner orimligt och groteskt i dagens Sverige. Det finns faktiskt yttrandefrihet i vårt land, också i andliga ting eller vad som helst. Här i denna blogg (se rubriken ”Gudahov” ovan) har jag i detalj redovisat, noga och väl – till och med med förklarande bilder och illustrationer – och jag har också publicerat egna ritualtexter – för såväl Midsommarbröllop som hednande i grupp, och mycket annat.

Är det nu så att några personer därute tydligen har mycket svårt att läsa innantill, så ber jag att få citera den store och kände humanisten Tage Danielssons visa ord: ”Säg vari ligger charmen – Hos folk med huvudet under armen ?”

En viss ”sed” eller snarare osed i sin prydno..

Nu – när jag sagt detta – låt oss så gå över till ett mycket mer intressant ämne. Alvablotet. Jag har skrivit om det förr, och också låtit det få en särskild rubrik i mitt artikelarkiv här ovanför, men ändå finns det vissa personer bland oss hedningar, som inte begriper det pinsamt självklara bakom alltsammans.

Tänk efter själv… Hur skulle DU vilja fira ett värdigt Alvablot, som är till för att minnas dina döda anhöriga och vänner  ?

Tycker du det skulle vara värdigt med skrik, skrän, massor av dunkande på shaman-trummor, pajkastning och ungdoms-fylla på en kyrkogård ?  Tror du verkligen, att dina döda anhöriga kommer tillbaka som vampyrer, dansande skelett och onda zombies ?

 

Också det kristna Allhelgonafirandet har i Sverige blivit en lugn, finstämd och värdig ritual, som ligger i samklang med vårt folks natur och vanor… Varför inte BEHÅLLA den vanan, också bland oss Hedningar ?

Tänk på vad som händer i naturen just nu, här uppe hos oss i Norr. Oktobers lövfällning går över i Novembers kyla, regn och kalla vindar. Naturen har liksom stannat upp i denna senhöstens tid, och förbereder sig inför den långa vintern. Björnar och andra djur har redan uppsökt sina iden, och flyttfåglarna lämnar oss. Tystnad och lugn sträcker sig över det ödsliga landskapet, som är så olikt allt vi såg i våras eller somras. Senare – till Jul och Midvintern – kommer så snön med sitt ljus och vinterns klara sol börjar lysa i Januari. Är det då konstigt att man tänker på döden och förfäderna just vid denna tid på året ? Ser  man till livet och naturen i Norr, så är det inte konstigt alls. Alvablot ska firas i stillhet, och under kontemplation. Inte under skrik, fylla och taffliga maskeradbaler.

I den allra första litterära skildring av Alvablotet eller Allhelgona vi alls har – sagatåten om ”Austrfaravisur” eller Skalden Sighvat Tordssons resa från Olaf Haraldssons hov i Norge till Svearnas riken – vad är det som står där egentligen ? Låt oss se efter.

Jo, den kristne främlingen Sighvat lär ha blivit utkörd från tre gårdar med namnet ”Hov” i rad. Man har tvistat om dessa gårdar låg i Värmland, på Dal eller i Västergötland, eller så långt norrut som Hov i Hackås (Jämtland) en annan urgammal gård med namnet Hov som i Gudahov, men det spelar mindre roll. Det viktiga är det här: Alvablotet var en privat fest för den egna ätten, den egna familjen.

Till skillnad från den glada och uppsluppna Julen – numera en internationell företeelse som faktiskt kommer ifrån Asatrons Värld – ”Yule” eller Jul, alltså Vintersolvarv är ju ett Nordiskt begrepp från början, så är Alvablotet till sin natur slutet, ja nästan hemligt. Sin sorg är ju något som man behåller för sig själv, och vad du – kära läsare eller läsarinna – tänker och tycker om din familj, och dina anhöriga som lämnat dig, det är faktiskt privat, och angår ingen annan.

För några år sedan var det en väldigt sjuk människa som fortfarande går runt och kallar sig ”rådsgydja” i ett eller annat samfund (med 30-40 medlemmar) som ville sabotera hela Alvablotet och dess idé för alla oss andra. Hon predikade den egenpåhittade idén att man skulle ”Yla som vargar” som någotslags sned ”primalterapi” ungefär, och i ett slags politiskt demonstrationståg gå genom stadens gator, bärande på stora plakat med namn, foto och data på sina döda – och inte bara det – man skulle också skriva offentliga nekrologer om dem på nätet, publicera familjefoton och annat, hej vilt. Vem säger förresten, att man får göra så emot sina egna anhöriga ? Ingick det i deras sista vilja, månne – och ifall några av dessa (antagligen) gamla människor också varit kristna, skulle de då vilja utgöra ”reklamdockor” för en väldigt underlig form av new Age, efter sin död ?

Att springa runt och dunka på trummor och yla på en kyrkogård, är faktiskt brott emot griftefrid, hursomhelst. Likaså är det brott emot griftefrid och brott emot Kulturmiljölagen om man bär sig åt på detta befängda vis på ett gravfält eller vid fornminnen, och vad ”forn sed” håller på med såhär års, måste under alla förhållanden starkt fördömas.

Skulle du vilja mötas av syner som dessa på ett gravfält eller en kyrkogård ? Halvätna äpplen, någotslags klumpar i stearin och andra underligheter… Är det ens ett VÄRDIGT beteende emot döda och levande att göra så ??

Förslaget slog inte väl ut, och är väl bortglömt nu, till och med ibland det fornsediska patrasket själva. I dagens av Internet dominerade värld, vore det digitalt självmord att lägga ut privatsaker i ”molnet” där vem som helst kunde hitta och missbruka dem. För det andra, vägrade jag själv bestämt att inlåta mig på sådana konstigheter hos denna lilla urspårade sekt, och det anser jag verkligen att ni som läser detta också bör göra.

Våra släktingars namn är inte för oss att missbruka, nämligen. Det är emot hela Asatrons idé om man gör så, och det är inte anständigt, inte på långa vägar.

I helgen visade vår kära, kära Statstelevision SVT en repris av det litterära magasinet ”Babel” (ni vet det kanske inte, men dess programlederska har läst mina texter här, ”av och till” – jag kan spåra IP nr, så jag vet..) och tog bland annat upp exemplet med Jan Myrdals kända bok ”Barndom” som när den kom ut – 1983 – i det alltmer solkiga (S) märkta folkhemmets Sverige – orsakade sannskyldiga raseriutbrott hos den ännu styrande nomenklaturan. Myrdals helgonförklarade föräldrar – Gunnar och Alva – visade sig ha burit sig åt som kallsinniga politrucker av allra värsta slag, till och med emot sina egna barn. Deras socialistiska utopi – där barn skulle uppfostras kollektivt, av särskilda ”kommunala barnjungfrur” och människorna vara förbjudna att ha kök och badrum i sina lägenheter (hygienen skulle försiggå på offentliga bad, och ätandet skötas helt via statliga restauranger) liknar mest ett slags skräckvision.

Idag är det väl mest radikala miljöpartister med kopplingar till våldsvänstern som tror på denna ”sköna nya värld” i den heliga multikulturalismens namn, men vad som kommer ut ur det Myrdalska exemplet är som sagt, att vi inte äger minnet av våra släktingar, inte ens om de råkar vara våra föräldrar.  Jan Myrdals syster och många andra blev extremt upprörda, som man kan förstå, för det visade sig att de hade helt andra minnen och intryck av sina föräldrar än just Jan Myrdal.

Vi har med andra ord inte rätt att ställa ut våra anhörigas foton, skräna, skråla och försöka ”ta över” minnen och begravningar offentligt. Vi måste göra som man gjorde under det gamla Alvablotet, och som de kristna gör under Allhelgona – vi firar privat, och vi behåller våra innersta intryck och känslor för oss själva.

Jag lever också som jag lär. Jag skriver sällan något om min släkt, eller om mina döda – undantagsvis har jag i den här bloggen nämnt min far, farfar och farmor, men samtliga av dessa personer dog för mer än två decennier sedan, och vad jag skriver har inte en sådan spridning att det kan nå någon ur deras samtid, hursomhelst. Och för övrigt – hur skulle människors släkt och människors sorg ens kunna lindras över att någon ”stat” eller något samfund, likgiltigt vilket, tog över alla deras minen ?

Urdruckna tompavor från ett och annat fyllekalas. En komposthög av granris och ruttna äpplen. Så kan det se ut, när anhängare av en viss såkallad ”sed” har varit framme … Tycker DU det är ett VÄRDIGT sätt att fira på ?

Dessvärre finns det diverse ”troende” i hedendomens ”fula svans” som skämmer ut hela vår rörelse. Vi har alla fått se, hur ”fornsedarna” stod och skar sig själva i fingrarna, offrade människoblod vid Uppsala Högar och fortsatte med sitt självskadebeteende på UNT:s tidningssidor. Det var nog knappast bara jag som blev ledsen av att se sådant, och man kan också fråga sig vad denna avart av Hedendomen åstadkommit. I Danmark fick Asatroende en separat begravningsplats i Odense redan 2008 – i form av en stor gravhög bland annat.  I Norge fick man det först i maj 2009 (i form av en stor skeppssättning i Oslo), och på Island – där det finns över 3500 registrerade Asatroende – har man separata begravningsplatser för oss Hedningar sedan länge.

Men nu är det 2017, och vi mer än 1000 registrerade Asatroende i Sverige är helt utan begravningsplatser, precis som förut. Åtta långa år har passerat sedan 2017, men ”fornsedarna” gör ingenting ingenting alls åt problemet – utom att skämma ut oss andra inför myndigheterna och hela vårt folk, och detta gagnar inte Hedendomens sak i Sverige, inte på minsta sätt.

Efter allt vad som hänt, och allt det dåliga de ställt till med – bilderna här kommer från deras egna sammankomster, och fakta kan inte förnekas – har så Nordiska Asa Samfundet växt fram under de sista fyra åren, och är nu uppe i över 700 medlemmar. Själv har jag varit Asatroende i mer än 25 år, eller hela mitt vuxna liv, men för första gången på mycket länge känner jag att det nu finns en opolitisk organisation, som kan kämpa för allas vår sak.. Ännu kvarstår Svenska Kyrkans begravningsmonopol, och till och med på de enstaka gravplatser i vårt land som kallas Griftegårdar och som skulle vara religiöst neutrala – i alla fall efter vad de styrande i landet har sagt.

På Skogskyrkogården och Görvälns griftegård utanför Stockholm har man satt upp gigantiska kors, som våldtar och förfular hela landskapet. Intentionerna om en religiöst neutral begravningsplats, som skulle vara till för alla människor har helt avskaffats, skymfats och släpats i smutsen. Hur skulle exempelvis en muslim, eller en mosaisk trosbekännare se på detta, om de hittade det på en begravningsplats, som skulle vara till för dem också, liksom för alla medborgare… ?

 

Den här begravningsplatsen är en av de få i landet som skulle vara religiöst neutral. Också hedningar, muslimer, judar och många fler skulle ha rätt att begravas där. Ändå får vi se, hur de kristna och den ”Svenska” Kyrkan hela tiden kränker och släpar dessa rättigheter i gruset….

 

Att få begravas utan kristna kors och utan kristen närvaro borde vara en mänsklig rättighet, inte bara om man råkar vara jude eller muslim. Inför döden är vi alla lika, sägs det, och då borde vi också få ha lika och samma rättigheter. I Sverige finns det bara en enda hednisk organisation, nämligen NAS, Nordiska Asa Samfundet, som idag tagit upp frågan om inte vi Hedningar också kunde få rätt att ha en egen gravplats, och få frid för de kristna åtminstone i döden, nu när de inte vill lämna oss ifred så länge vi lever..

Min egen gamla farmor, som var 92 år när hon dog, ville inte begravas under något kristet kors, trots att hon varit prästfru i många år, då hon levde. Hon ville inte ha någon gravsten heller, ingen minnesvård, ingenting sådant. I hennes kvarlåtenskap och en liten bok, hon hade på sitt vardagsrumsbord, hittade vi följande dikt, skriven av Per Lagerkvist, vår svenske nobelpristagare:

En gång ska du vara en av dem som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig så som havet.

WH Auden, den engelske poeten, översatte dikten till engelska, och på det språket låter den såhär:

Some day you will be one of those who lived long ago
The earth will remember you, just as it remembers the grass and the forests,
the rotting leaves.
Just as the soil remembers,
and just as the mountains remembers the winds.
May your peace be unending, as that of the sea.

Detta är vad Alvablotet handlar om. Det är så – och bara så – man bör minnas sina stupade och döda. Detta är Hedendom, ren och skär hedendom och inget annat. Det är kanske lite John Lennon också, förresten: ”No hell below us, above us only sky. Nothing to kill or die for, and our World is beautiful”. Att få kremeras – det äldsta och mest hedniska gravskicket, som är helt förbjudet både i Koranen och Bibeln – var det min farmor så som det bästa och värdigaste begravningssättet. Hon ville bara återvända till det land och den del av världen hon kom ifrån, och strös ut över åkrarna, ut över fälten i det som varit och är hennes fäders jord, och hennes hemprovins. Och det fanns ingen skräck eller saknad i detta.

Så tänker jag mig det också. Jag behöver ingen gravsten, inga monument, ingenting sådant. Ingenting kommer finnas kvar av min kropp för de kristna att skända eller vanhelga, och inga taffliga små ”fornsedare” kommer att kunna ställa sig att pissa eller trumma vid min grav – för den kommer de aldrig någonsin att hitta. Och jag kommer finnas överallt, och ingenstans.

Vid Glumslövs backar i Skåne en Novemberdag. I dessa gravar vilade inte bara stormän och deras kvinnor, för det var många personers aska, som gravsattes i dem…

Kärleken till den goda jorden, och det land och den del av Världen som blev vår, är ingen dålig känsla. Det är inget man behöver gömma undan, eller skämmas för. Tvärtom kan vi Nordbor vara stolta över vårt ursprung, stolta över det vi byggt upp och det land som blev vårt. Min far – på den tiden han levde – gick ett steg längre – för som jag berättat rasade en våldsam debatt i hans hemstad om man skulle ansluta det kommunala Stadskrematoriet till fjärrvärmenätet. Somliga kristna och andra personer påstod att detta skulle vara oetiskt. Min far – på sin dödsbädd – drämde näven i sängbordet och sa: ”Jag har tjänat mitt land och mitt folk i hela mitt liv. Jag har varit domare, soldat och lantbrukare. Nu får jag en chans, att tjäna det land jag älskar också i själva döden – och göra samhället en sista tjänst. Varför undandra sig detta ?”  Få skulle kanske ha styrka nog att säga något sådant, men är man Hedning, så är man. Att fortsätta tjäna – också i döden eller bortom – som förebild för många andra. Är det inte vad tanken om också själva Valhall egentligen handlar om ? Och varför vara så rädd för kraftnätet, eller att övergå i ren elektricitet eller Tors Kraft, förresten ? Kanske vi gör det allihop, någon gång i en avlägsen framtid, även om det just nu låter som spekulationer…

Fira enskilt. Fira i värdighet och glädje, utan att störa någon annan. Fira, utan att lämna stötande spår. Att hylla dina döda, och det land de kom ifrån…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s