Politiska Mord: Berättelsen om Urmakaren, som visste vad klockan var slagen…

Mord är aldrig rätt. I veckan avslöjades det, hur en diakon i ”Svenska” Kyrkan (eller rättare sagt den evangelisk-lutheranska kyrkan i Sverige) under flera år intrigerat för att få mördar-pastorn Helge Fossmo frigiven, och hur man i hemlighet skulle anställa honom i samma ”svenska” kyrka. Se i föregående inlägg. Men finns det då omständigheter, då exempelvis politiska mord skulle kunna vara berättigade ? Kan man så att säga mörda en president, en rikskansler eller ett statsöverhuvud, och därigenom rädda livet på många människor, även om man utsläcker ett liv på kuppen ? Eller är det rätt, moraliskt sett, att döda en politiker, för att därigenom undvika exempelvis världskrig, eller något större ont, ifall man nu kan göra det ??

Ja, envar får väl besvara denna fråga som han eller hon vill och kan, men för egen del tror jag inte politiska mord förändrar så värst mycket. Palmemoret i Sverige exempelvis, ledde inte till någonting,politiskt sett och Svensk Socialdemokrati behöll sina traditionella skygglappar. I USA har man upplevt minst fyra presidentmord under historiens gång, tror jag, men inte heller dessa förändrade det landets politik det minsta. Men, för tre dagar sedan, onsdagen 8 November, kunde vi fira årsdagen av Johann Georg Elsers attentat emot Hitler på Bürgerbraukeller i München år 1939 – ett attentat, som ifall det bara lyckats, skulle kunnat ändra den här planetens historia för all framtid.

 

Först på 2000-talet vågade man i Tyskland erkänna Georg Elsers politiska betydelse…

Elser var bara en vanlig industriarbetare, och hade ingen större utbildning. Han slutade skolan som 12-åring, och började arbeta på ett gjuteri i sydtyskland när han var 15. Han tvangs sluta på grund av hälsoskäl, och efter att en tid ha arbetat på att göra träpropellrar till Dorniers flygbåtar nere vid Bodensjön, blev han anställd vid en urfabrik. Det var 1925, och så långt innehöll Elsers liv ingenting ovanligt. Han övertalades av en annan diversearbetare han delade rum med att gå med i kommunistpartiet, men Elser var en synnerligen ljum kommunist, som samtidigt gick med i ”Trachtenverbund” – en organisation för bärandet av folkdräkter, vandrar-organisationen Wandervögel och en lokal förening för citterspelande och folkmusik, och han var nog mera tysk patriot än någonting annat. Redan 1925 började Elser tala om att någon borde mörda Hitler och göra något åt nazisterna i Bayern, vilket alla hans röda partibröder dömde ut som nys, snack och dessutom orealistiskt eller farligt.

Åren gick, och Hitler blev Rikskansler, liksom Donald Trump blev president i Amerika. Elser noterade att lönerna ständigt sjönk, även om depressionen i Tyskland var över, men en vanlig arbetares lön, som år 1929 kunnat sättas till en mark i timmen, hade 1938 sjunkit till 68 pfennig, och dessutom hade inkomstskatten höjts från 10 till 20 % – och vart gick pengarna ?

Sedan 1936 hade Elser arbetat på ammunitionsfabriken Waldenmeier, och där hade han till och med fått arbete på avdelningen för sprängkapslar och stubintråd, ett arbete där han kunde få användning för sitt finmekaniska kunnande – men kort efter det tog han arbete på ett stenbrott, och lyckades efter några månader hamna på kontoret, där en ansenlig mängd ”Donarit” (efter Donar, det tyska namnet på Tor) förvarades i ett låst kassaskåp. Ingen visste om det, men under två år filade Johann Elser på lediga stunder på en extranyckel, som skulle kunna öppna kasssaskåpet. Världskriget kröp hela tiden närmare och närmare, och även om Elser var helt ensam, beredde han sig på att stoppa alltsammans. Tyvärr kom han antingen försent, som vi ska se, och enbart den oturen kom att förfölja honom under resten av hans liv.

Resultatet av Elsers bomb 8 November 1939 – tyvärr exploderade den åtta minuter försent !

8 November 1938 – året före Elsers bomb – var han redan på plats i München för att höra Rikskanslerns sedvanliga tal på Bürgerbräukeller – för nu måste diktatorn stoppas ! Elser gick inte in medan det årliga talet pågick, men han åt en stilla ”arbetarmåltid” för en mark efter talet och såg sig omkring. Dessutom var han på plats följande dag, då ritualen upprepade sig, och passerade faktiskt kyrkan Heligengeist, där en annan tilltänkt attentator – schweizaren Maurice Bavaud – satt med en pistol i handen – men det var innan man arresterade Bavaud  för att ha åkt utan tågbiljett, för hur det nu än var, så överlevde det tyska statsöverhuvudet på den tiden inte mindre än tjugo attentat – som alla misslyckades på grund av tillfälligheter...

Elser påstod senare i förhör att det var först 8 November 1938 som han beslutat sig för att göra något konkret, och att han fick syn på en stor pelare täckt av en flagga i Bürgerbräukellers stora balsal, en trappa upp från gatan, och insåg att om någon kunnat placera en tidsinställd bomb – något som ingen visste vad det var på den här tiden – inuti pelaren, så måste diktatorns liv vara slut. Han var ju trots allt urmakare, och kunde allt om hur man byggde och konstruerade den sortens mekanismer… I själva verket måste Elser ha brottats med de planerna även långt tidigare, men det var enbart efter två-tre år som han fick tillfälle att sätta dem i verket, och historien om hur han gick till väga, är faktiskt så spännande att den förtjänar att återberättas…

4 april 1939 befann sig Elser åter i München, och lyckades faktiskt gå rakt in i festsalen, som för tillfället stod olåst. Där tog han fram penna, ppapper och måttband, gjorde en snabbskiss av pelaren och gick fem minuter senare ut därifrån, utan att ha blivit observerad. Elser var nu åter arbetslös, och försökte mycket riktigt få arbete som kypare på Bürgerbräukeller – det gick inte, men han tog ett foto med tre fnissiga unga flickor, som han övertalade att posera framför den stora pelaren, och samtidigt fortsatte han snatta ihop små, små kvantiteter sprängmedel från stenbrottets kassaskåp – i maj 1939 hade han över 50 kilo, plus ansenliga mängder pentylstubin, tändhattar och allt annat som hörde till – hans hyresvärdinna frågade honom faktiskt vad som fanns i trälåren under hans säng, men Elser svarade bara, tyst och konspiratoriskt: ”Det är en uppfinning, som jag håller på med – en dag ska den göra mig berömd !

5 Augusti 1939 – bara en knapp månad före det att andra Världskriget skulle bryta ut, var Elser klar för att inleda fas 2 i sina operationer. Nu åkte han till München igen, och skaffade sig ett hyresrum i staden, samtidigt som han också hunnit med att skaffa sig en 18 cm granathylsa att packa sitt sprängämne i, och nu började han gå på Bürgerbräukeller varje kväll, och blev bekant med de söta uppasserskorna och den halta schäfern Ajax, ställets enda vakthund, som Elser punktligt försåg med frikadeller och andra godsaker. Varje kväll 22.30 – när stället stängde – dröjde sig Elser kvar, gick in i den stora samlingssalen, skruvade bort den träpanel som täckte den stora pelaren och började med mejsel och stämjärn knacka ur ett hålrum, stort nog för att gömma en mer än meterhög granathylsa i. Han höll på i ungefär 30 nätter, jämnt fördelade över flera veckor och månader, och det faktum att han höll ut; visar hur ihärdig han var.

Somliga HANDLAR där andra bara tyst accepterar vad som håller på att ske…

Murbruket och putsresterna sopade Elser sorgfälligt upp, och samlade i en resväska, vars innehåll han i gryningen brukade tömma i den kalla floden Isar, som fortfarande rinner genom München. Först på torsdagskvällen 2 November var han färdig. Kriget hade nu brutit ut, och Tyskland hade invaderat Polen, men Elser tog god tid på sig, eftersom han visste, att Hitler i vanlig ordning aldrig försummade det årliga talet på Bürgerbräukeller, och efter att ha arbetat i det tysta hela natten, hade han packat in 25 kilo sprängämne i pelaren, men nu behövde han en natt till, för att få plats med urverrksmekanismen. Lördagen 4 November var det fest med dans på Bürgerbräukeller, och det hade Elser helt missat. Ändå löste han inträde som om inget hänt, blandade sig med gästerna, väntade tills klockan ett på natten, och installerade sitt urverk. Det dröjde ända till klockan sex på morgonen, och efter att ha besökt sin svåger i Stuttgart besökte faktiskt Elser Bürgerbräukeller en sista gång, för på onsdagskvällen framåt nio 8 November smög han sig faktiskt in för att kontrollera, att urverket gick rätt, och att dess tickande inte hördes…. Lägg därtill, att koncentrationsläger och liknande, liksom villkorliga arresteringar redan var verklighet i dåtidens Tyskland – men Elser var en kallblodig man, mycket modigare än de flesta..

Nu fanns alltså 50 kg sprängämne, apterat och klart, bara en meter från bakhuvudet på Rikskanslern, som skulle stå där och tala knappt tolv timmar senare. På första parkett bland åhörarna skulle också herrarna Himmler, Goebbels, Heydrich, Hess, Rosenberg och Frank sitta – och Elsers bomb hade säkert och smidigt dödat dem allihop på en enda gång, ifall allt bara fungerat.. I själva verket dödade den 8 personer, och skadade 63, varav minst ett tjugotal fick allvarliga skador.

”Vilken djävla smäll, Sickan !”

Men nu bar det sig inte bättre än att Hitlers vanliga kurirplan tillbaka till Berlin inte kunde lyfta, på grund av dåligt väder i November, och hela sällskapet måste därför ta tåget tillbaka till Berlin. Detta ledde i sin tur till att Hitler skyndade på sitt tal – kriget hade ju redan börjat och han hade viktigare saker än att tala till de ”redan frälsta” att tänka på, så han avslutade talet 8 mintuer för tidigt, och hann lämna byggnaden 14 minuter före sitt hårt ansträngda schema. Bomben small planenligt exakt klockan 21.20 på kvällen den 8:e, men då var allt för sent. Ironiskt nog fanns det också ett nytt kurirplan, kallat ”Max Immelmann” men det blev klart för insats bara två dagar senare – och det skulle ha klarat både regn och dimma, men nu sattes det inte in, beroende på rena tillfälligheter…

Själv hade Georg Elser tagit en ångare på väg över Bodensjön till Konstanz, men bara 70 meter före den Schweiziska gränsen blev han stoppad av två gränsvakter, och i hans fickor hittade man mycket riktigt ett vykort över Bürgerbräukeller, diverse skisser över tändmekanismer och annat – Elser hade i sin fåfänga tänkt gå till tidningarna i Schweiz och avslöja alltihop, men om han bara hållit tyst om saken hade han klarat sig. Så blev det nu inte, utan han fraktades till Berlin där man torterade honom i åtta dagar, bland annat med morfinderivat (sk ”sannings-serum”) när inget annat hjälpte, men man fick inte fram så mycket mer med hjälp av det. Även om man i dåtidens media förstås ljög, precis som i nutidens svenska media, lyckades man aldrig riktigt dölja det faktum att Elser handlat helt ensam, på eget initiativ och utan medhjälpare. På Führerns order höll man också liv i honom ända till 9 April 1945 – då kriget var officiellt slut, och även om Elser då återigen bara var 18-19 minuter från befrielsen,  överlevde han aldrig det krig, han hela tiden försökt stoppa.

22 m hög muralmålning till minne av Elser i dagens München

Vad hade hänt, ifall Elser lyckats ? Hur hade Världen sett ut idag ?? Man måste komma ihåg, att även om Storbritannien och Frankrike formellt sett förklarat krig emot Tyskland för Polens skull, var västmakterna ytterst ovilliga att sända någon som helst hjälp till Polens försvar, och några konkreta krigshandlingar i väster utspelades aldrig förrän våren 1940, då ”Fall Gelb” eller det stora anfallet på Frankrike, Holland och Belgien rullade igång. Förutsättningarna för att Tyskland skulle lyckas med det var också föga gynnsamma, och berodde ytterst på att Molotov-Ribbentropp pakten gett Tyskland ett skenbart lugn i Öster.

Man kan bara spekulera om hur det hela sett ut. Trots att pakten Sovjet och Tyskland emellan var undertecknad redan 29 September 1939, hade Stalin och Sovjet långt framskridna planer på att anfalla Tyskland senast hösten 1941, men som vi alla vet kom Hitlertyskland att anfalla först, och med en arméledning som var vingklippt till följd av utrensningen av Tuchatjevskiji och de andra marskalkarna, stod sig Sovjet till en början slätt. Många politiker i Väst ville också undvika krig – och fredsvilliga personer i Tyskland, inklusive Rudolf Hess – vars vädjan till Churchill skulle förklinga helt ohörd – saknades inte heller. Utan Hitler hade det nog aldrig blivit något ”Fall Gelb”, utan vad som hänt kunde blivit att Sovjet och Hitlertyskland kastade sig över varandra i Östeuropa, och utan Tysklands åderlåtning av Sovjetunionen på 20 miljoner civila och soldater, får vi också komma ihåg att Stalin faktiskt skulle kunna ha vunnit en mycket mer grundläggande seger än han faktiskt fick.

Tyskland hade fortfarande varit en totalitär stat, även om Elsers attentat lyckats, men det hade inte blivit någon ”Wannsee-konferens” eller någon slutgiltig lösning, eftersom Heydrich också strukit med i attentatet. Stalins vinterkrig emot Finland, som inleddes 30 November 1939, berodde ytterst sett på Molotov-Ribbentropp pakten, och samtidigt ska man också komma ihåg att både Storbritannien och Frankrike hade långt framskridna planer på att anfalla inte bara Narvik, utan också de svenska malmfälten i norr. För Nordens del hade alltså en ”lyckad” utgång av Elsers attentat inneburit, att vi dragits in i stormaktskonflikten på ett högst reellt sätt. Finland hade hamnat under Sovjets intressesfär, och Norra Sverige under de allierades – och det kunde mycket riktigt ha blivit krig här med. ”Weserübnung” eller det tyska anfallet på Danmark och Norge 9 april 1940 var något som tyskarna bara utförde med allra största tvekan, eftersom det drog resurser både från deras anfall i väst och den planerade Sovjetinvasionen, och det var mer än de egentligen hade råd eller tid med.

Nu avbröt Stalin sitt anfall på Finland, som vi alla vet, efter Tyska påtryckningar och efter ett heroiskt försvar, men det är inte säkert att det gått så, ifall Tyskland och Sovjet redan varit i luven på varandra genom ett ryskt anfall våren 1940. Och – om Tyskland nu erövrat Norge, och tungvattenanläggningen i Rjukan verkligen börjat producera på allvar, hade vi kanske fått se tre stycken kärnvapenmakter år 1945 – USA, Hitlertyskland och Stalins Sovjetunion – med konsekvenser för den globala maktbalansen som vi sällan kunnat tänka oss…  Slutresultatet, tror jag, hade blivit ett åtskilligt starkare och långvarigare Sovjet med Tyskland som enda garanti för ett så småningom alltmer demokratiskt mellaneuropa, ett Tyskland som aldrig förstördes eller bombades sönder och samman, och så till sist ett starkare Europa utan islam, någon gång under 2000-talets första årtionden.

Elsers handlande visar i alla fall en sak. En enda beslutsam individ, kan – rätt placerad och om han tänker och handlar rätt – ändra hela den mänskliga historien. Diktaturer kan stoppas, och kvävas i sin linda. Långt borta på Island har ingen mindre än Håkan Juholt – en mycket osannolik attentatsman, får vi väl säga – nyligen sagt att även Stefan Löfvéns Sverige håller på att utveckla sig till en diktatur, även om vi väl får konstatera, att Regeringen Löfvén – trots ”Mollgan” Johansson, Romson och många andra, än så länge ligger hästlängder efter Hitler och hans anhang.

Sant är emellertid, att Elsers väg alltid står öppen, för de som nu till äventyrs vill vandra den. Jag rekommenderar verkligen inte något sådant, men tänk på förhållandena i det land vi nu tyvärr lever i – och vad de kan utveckla sig till…

Och vem kan egentligen veta, om inte också dagens Regeringar, hela Världen över, håller på att mobilisera hela arméer av ”Mini-Elsers” eller attentatsmän, som väntar på sitt tillfälle ??

Jag väljer att sluta detta långa inlägg med en vacker sång, som skrevs och framfördes samma månad – bara några dagar efteråt – 13 November 1939 jämfört med November 1939 i en spelfilm, som var populär just då. Om inte annat, speglar den ganska väl de stämningar, som det annalkande kriget och förstörelsen måste ha rört upp hos folk, och inte bara Elser själv, den gången. Det är som alltid nödvändigt att handla, för där rätt blir orätt, är motstånd plikt.

Minns nu detta, ack ni hedna och ni ludna !

2 thoughts on “Politiska Mord: Berättelsen om Urmakaren, som visste vad klockan var slagen…

  1. Hejsan Hedningen,

    jag vart väldigt kluven efter att ha läst detta inlägg, först så vart jag förgrymmad över att jag mellan raderna tycktes se ett uppmuntrande till våldsamheter emot Nationalsocialister. Du nämner dem inte med ett enda ord men jag vet inte vad jag ska tro längre, du har förmodligen inte samma bild som mig men jag ser NMR som det enda riktiga motståndet emot den demokratur som vi nu lever i, och det enda motståndet emot en diktatur som sakta växer fram. Jag ser ingen annan politiskt kraft som faktiskt på riktigt står upp för de nordiska folken och deras kultur, som Tyr är beredda att offra något i kampen för att hjälpa sitt folk.

    Men efter att ha läst igenom inlägget flera gånger så känner jag mig snarare sorgsen, jag har som en krypande känsla av att allt eftersom tiden går så tvingas människor välja sida som inför en kommande strid, luften beblandas allt mer med etter som kan fatta eld vid minsta gnista.

    Jag vill inte att Europas folk återigen skall slita varandra i stycken, att folkfränder ställs emot varandra. Det enda jag vill är att Nordens folk skall ta tillbaka sin frihet och sina länder, att äntligen ge dem en chans att åter hitta guldbrädspelsbrickorna i gräset. Det är sannerligen en konstig tid vi lever i.

    Hur som helst, önskar dig lycka och ser fram emot framtida läsning.

    Gilla

    • Dagens politiska situation kan väl inte jämföras med den som rådde för mer än 70 år sedan ? 1939 års omständigheter kan knappast sägas vara rådande idag…

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s