Med Nordiska Asa Safundet från klarhet till klarhet – de GENOMFÖR där andra Misslyckats – Insamlingar, Gudahov, Värdiga ceremonier…

Nordiska Asa Samfundet genomför inte bara en namninsamling med syftet att återställa fornminnesområdet och statens markinnehav vid Gamla Uppsala i värdigt skick, som jag beskrivit i tidigare inlägg. Man genomför nu också en insamling för ett Gudahov, och har hållit sin första offentliga begravningsceremoni, något mig veterligen inget annat Hedniskt samfund i Sverige lyckats med och lyckats genomföra på ett värdigt sätt, även om det i och för sig genomförts många enskilda begravningar och jordfästningar av hedniska och Asatrogna personer i Sverige genom åren – och de år jag då tänker på, är främst 1900-talets tre sista årtionden och det 2000-tal, som vi enligt konventionell tideräkning nu anses leva i.

Namninsamlingen för Gamla Uppsala – som ni finner på länken här – har nu samlat dryga 600 underskrifter, medan Samfundet nu uppges ha ca 750 medlemmar, enligt insatta källor som Hedniska Tankar talat med.  Tvärtemot vad man ofta får läsa i kristna media och okunnig dagspress finns det inte några Asatrogna ”tempel” och det har aldrig funnits några sådana heller, varken i Sverige eller någon annanstans, eftersom den korrekta termen som sagt är Gudahov och inget annat. Asatron har också alltid varit en inomhusreligion, och byggnader som helt eller delvis varit avsedda för kultbruk och religionsutövning har man hittat spår av ända sedan svensk bronsålder, vilket du bland annat kan läsa om under länken här.

Ändå finns det en hel del okunniga samfund inom New Age och liknande – främst sk anhängare av ”forn sed” – en felaktig beteckning som aldrig funnits före den kristna medeltiden, medan begreppet Trua (som på Norröna betyder trohet, att vara trogen och inte bara tro) är känt redan i Eddan och än längre tillbaka – som hävdar att Asatro bara skulle vara en utomhusreligion, fast inget kunde vara felaktigare. Visst, det har funnits sk hargar och kultplatser utomhus, men ”Hov och Harg” nämns oftast i anslutning till varandra, och det krävs inte mer än att titta ut genom fönstret såhär års, så förstår man varför byggnader för religionsutövning varit nödvändiga.

Många är också de Gudahov som redan byggts i Sverige och i Danmark via privat initiativ – här ovan ett exempel från Ravnsborg på Fyn – men i Sverige har man som jag berättat flerfaldiga gånger drabbats av attentat och mordbrand, också i mera musealt betonade ”Vikingabyar” och liknande anläggningar, där man bara försökt levandegöra det Nordiska kulturarvet, helt utan några religiösa eller andliga ambitioner. I ”brist på bättre” har vi Asatrogna ofta fått använda eller låna de här anläggningarna då många av deras ägare också tillhört vår tro (ja, just det, det rör sig om en t-r-o, inte om en s-e-d eller en mekanisk upprepning, eller bara ett ”bruk” i största allmänhet – de som använder beteckningen ”sed” är oseriösa, och vet inte vad detta handlar om) och även om Polisen förstås inte hjälpt oss det minsta, efter det att anmälningarna tagits upp, har man anledning misstänka, att detta rör sig om ”hatbrottriktade emot etniska svenskar, eller illdåd med politiska förtecken. Se mina inlägg om de nyligen timade attentaten emot Gunnes Gård, Storholmen och andra platser.

Vid den röda pilen skövlades 20 stora ekar och andra träd. Orsak: Folk hade hängt enstaka Torshammare och amuletter i dem. Allt skedde på ”Svenska” Kyrkans order – men EMOT lagens och Länsstyrelsens bestämmelser…

Så är det också i fallet Gamla Uppsala. Där fanns en stor och härlig ”Gudalund” bestående av fritt växande Ekar, som också var beskrivna i Länsstyrelsens skötselplan för området. Men träden stod tyvärr på ”Svenska” Kyrkans mark, och för tre år sedan höggs de alla plötsligt ned – och vem som fattade det beslutet, har aldrig förklarats. Det är väl känt, att beslutet måste ha tagits högt upp i kyrkans ledning, eftersom det hade hänt, att små offergåvor, bestående av Frejsbilder, Torshammare och andra hedniska symboler hängts upp i träden, men enligt 2 Kapitlet, 6 § Kulturmiljölagen framgår, att det är förbjudet att plantera eller ta bort träd eller annars förändra ett fornminnesområde. 2 kap, 12 § säger också, att man inte får göra detta utan Länsstyrelsens tillstånd, och meningen med skötselplaner osv är naturligtvis, att man ska följa dem, inte hela tiden bryta emot dem. 2 Kap 21 § slutligen, stadgar att man kan få böter eller fängelse i sex månader, om man gör så. Det gäller förstås oss hedningar med, liksom alla andra – men vi avser att bygga våra Gudahov på egen mark, som vi själva äger – och inte på i lag skyddade fornminnen. ”Svenska” Kyrkan har upprepade gånger flagrant brutit emot Kulturminneslagen, både vid Gamla Uppsala – som onekligen måste sägas vara ett av vårt lands mest skyddsvärda fornminnen – och på många andra platser. I århundraden har de skövlat, vandaliserat och huggit ned – och så gör de fortfarande, som vi alla kan se. Och varför förstår ingen av oss. Ekarna vid Gamla Uppsala hotade ingen, och de stod inte på själva fornminnet eller högarnaändå ville man förstöra dem, och sannolikt var det bara för att där etablerats en ”Gudalund” på spontan väg.

De kristna och Monoteisterna är sig lika – i alla tider – Här skildras hur ”Sankt” Bonifatius förstör Tors eller Donars heliga ek – men det ska ha hänt på 700-talet, i Tyskland. I dagens Sverige, däremot, håller de Kristna FORTFARANDE på och skövlar, vandaliserar och härjar på samma sätt.. Vid Gamla Uppsala och på andra platser…

På 1990-talet fanns ett fungerande Asatrosamfund i Sverige. Jag var själv med och grundade det, men vid början av 2000-talet hade ”fornsedare” och narkomaner tagit över. Hela den sk ”tempelkassan” stals och förskingrades – man hade inte samlat in så mycket, visserligen – det rörde sig om ca 12 000 kronor – men redan efter fem månader har Nordiska Asa Samfundet samlat in det dubbla – se länken här – för nu genomför man också en insamling för att bygga just ett fungerande Gudahov – på egen mark, som sagt.

”Forn Sed” däremot, har på mer än tio år inte åstadkommit något bra för oss Asatroende alls. Tvärtom har man bara förhalat, saboterat och förstört  och hindrat och förföljt många människor från deras enligt grundlagen garanterade rätt till en fri religionsutövning- liksom dessa ”goda kristna”.

Det bevisas inte minst av den begravning som NAS genomfört idag, i Skåne – min egen hemprovins.

Enkelt, stilla och värdigt. Inget störande dunkande på schamantrummor eller andra konstigheter.  En ceremoni, i överensstämmelse med lagarna i vårt land, som ALLA kan ta del i, och som samlade ett tjugotal deltagare.. Nordiska Asa Samfundet AGERAR och HANDLAR där andra inte lyckas…

Det sägs ibland – och det sa min egen farfar också – han var faktiskt kristen präst, men sa uttryckligen till mig (när jag var barn) att det inte var något krav att tro på ”gud” som han såg det, för att utöva prästyrket – däremot borde man tro mer på människorna, ansåg han för sin del – att bröllop är lättast att göra – knäsättningar något svårare (ja, det heter knäsättning, och inte ”namngivning” eller dop – vi hedningar döper aldrig våra barn) och en begravning den svåraste av alla riter som kan utföras – ur prästens synvinkel sett. Det är också helt naturligt, att det faller sig så.

Vid ett bröllop är ju de flesta deltagare glada och uppsluppna av skäl, som är lätta att förstå. Vid knäsättningen – där man måste jobba med ett barn, som ingenting vet och ingenting förstår – är det något svårare, och vid begravning eller jordfästning, då alla av naturliga skäl är ledsna eller upprörda (eller till och med oroar sig för ting som arvsskiften eller vad som sedan skall hända, vilket rätt ofta förekommer i praktiken) är det ännu svårare, och eftersom vi faktiskt håller begravningar mest för de efterlevandes skull och inte för den avlidne eller avlidna (ingen har någonsin upplevt sin egen begravning, och haft synpunkter på akten efteråt, i alla fall inte vad man vet…) och för att alla ska känna, att det blivit en värdig upplevelse, som i görligaste mån lindrar den känsla av sorg och saknad som naturligt nog infunnit sig. Oavsett vilken religion, vilket samfund eller vilken andlig inriktning vi nu väljer, har valt eller samtalar om (detsamma gäller också för agnostiker eller ateister) så är detta – ur organisatörens eller officiantens synpunkt – svårt att utföra, och kanske ”det bästa provet” på hans eller hennes kall, uppdrag och syssla. Det vill säga – går alla åhörare och deltagare därifrån, med en känsla av lättnad eller åtminstone med det minnet, att det hela blivit rätt utfört, och värdigt dessutom – ja då kan prästen, Goden eller Gydjan också vara till freds, och säga att man lyckats.

Jag själv begravde en gång min far – som var benhård ateist och inget annat, in i det sista – många blir fort nog ”andliga” när de känner att döden nalkas – inför ett åttiotal åhörare, i en kristen kyrka dessutom – eftersom hans arbetskamrater och kollegor så hade krävt – men med åkallan av mitt folks gudar, vilket den präst som också deltog ansåg vara acceptabelt. Det finns trots allt enstaka goda själasörjare och själavårdare i vårt land, ”Svenska” Kyrkan och dess hierarki till trots. Den begravningen – och flera andra – har jag själv utfört så väl, att ingen hade något att klaga däröver – men i andra samfund, särskilt ”forn sed” är det inte så.

Flera personer och åsyna vittnen – bland annat en Ulla Isaksson från Västkusten, som skulle begrava en nära anhörig och därför dumt nog och av rent oförstånd anlitat en person, som sade sig vara ”Rådsgode” för samfundet Forn Sed men som uppenbarligen inte var sin syssla vuxen, och ej heller karl nog – han uteblev fräckt nog från hela begravningen, eftersom han skulle hem och ”umgås med sin flickvän” som han uttryckte det – sk ”mässfall” kan väl alla präster få, men av alla anledningar till att utebli från en god väns begravning måste man säga, att denna var den allra sämsta… Fru Isaksson övergick snart till Nordiska Asa Samfundet, och vägrar numera att ha med ”fornsedare” att göra överhuvudtaget, liksom jag själv – och det råder jag er alla att också göra – Vestigia terrent, eller ”spåren förskräcker” som det heter på latin.

Vi har också de beryktade ”blodsritualerna” vid felslagna bröllop vid gamla Uppsala från i våras, och mycket annat, som ”forn sed” också legat bakom, och totalt misslyckats med. ”Fornsedarna” och deras tokigheter har förstört så oerhört mycket för oss. De har hindrat oss från att hålla värdiga bröllop, begravningar och andra ceremonier. De har hindrat oss från att bygga Gudahov. De har hindrat oss från att få en egen begravningsplats, för inte en enda gång har de lyckats med detta – under hela sin existens.

Nordiska Asa Samfundet däremot, har bara funnits i tre år, men lyckats med allt av ovanstående och mer därtill – samt fått ett mångdubbelt större medlemsantal. Konklusionen eller slutsatserna av alltsammans, torde vara fullständigt uppenbar för var och en. ”Fornsederi” däremot är inte värdigt någon som helst form av stöd – inte överhuvudtaget – det mandatet har de redan förverkat, genom sin totala oförmåga att hålla värdiga begravningar – sin oförmåga att skaffa fram användbara gudahov, och sin oförmåga att nå resultat, rent generellt.

Vi Asatroende väntar inte, ty så är inte vår vana. Vi vill som alla andra ha vår självklara rätt, att fritt få utöva vår religion och vår tro (ja, just tro och inget annat!) under värdiga former.

För mig som Asatroende – med mer än tjugofem års samlad erfarenhet av de flesta samfund, som dykt upp och försvunnit igen – är Nordiska Asa Samfundet inte bara ETT värdigt alternativ – utan det ENDA värdiga alternativet, i alla fall i dagens läge – och som jag själv ser det.

Jag har också – som ni kanske vet – skrivit en hel artikel om just Alvablot och begravningar, vilket torde vara aktuellt såhär års, i det som är kvar av Hels månad och innan Julen kommer.

Låt det stämma er till eftertanke, och läs noga vad som står däri, ack ni hedna – och ni ludna !

Vad gäller Gudahov har jag till och med publicerat egna ritningar och skisser till ett sådant – i ”fickformat” och i ett så enkelt och billigt utförande, att man kan bygga och uppföra ett sådant själv, bygglovsfritt, och redan i en villaträdgård eller på annan privat mark.  Och vissa av oss – mina bröder och systrar, och de som är just Asarna trogna och inget annat, fortsätter att bygga upp, där så många andra bara river ned.

Vid slutet, står segern !!

Varför nekar man hela tiden oss svenskar en Hednisk, fristående begravningsplats när detta redan finns i Danmark, Norge och många andra länder ?