Landvaettablotet hålls på Island

I Sverige och övriga Norden firar vi Alvablotet i början på denna månad, men på Island firar Asatrufelagid – fortfarande Världens äldsta erkända samfund för Asatro som bildades redan på 1970-talet snart sitt årliga och stora Landvaettablot, som samtidigt avhålls på fyra platser på ön. Detta sker den 1 December, detta år som alla andra – och det har utlysts på sociala media.

De Isländska Asatroende samarbetar inte med någon, yttrar sig sällan över något och tar alldeles bestämt avstånd från vissa påstått Asatrogna grupper i USA, eller de som vill utnyttja Asatron för alltför extrema ändamål, som exempelvis ”forn sed” hemma i lilla Sverige. De har stor anledning att vara skeptiska emot omvärlden, och det har vi svenskar också. Inte alla som säger sig vara på vår sida och vill komma hit, är våra vänner. Särskilt inte dem som vill oss illa, och som likt kristna och muslimer vill sätta deras tro och deras herravälde över oss, trots att vi likt alla andra stater borde få styra oss själva. I islänningarnas fall, är det kärleken till det egna språket och kulturen, som hållit dem samman. Island har aldrig varit erövrat av något annat folk, aldrig koloniserat och genom minst tusen år har man kunnat behålla sin nationella och kulturella identitet, trots att man varit tvingad till att gå i union med andra Nordiska länder.

Det finns mycket gott, som är värt att minnas i detta.

Sagan berättar, att när Harald Blåtand med tvång och svärd börjat göra de stackars danerna kristna, ville han också lägga under sig hela Island, där fria Hedningar och fria män ännu bodde. Han förberedde en invasion, med syfte att ödelägga och förstöra hov och hargar, förgöra människor och skada landet. Ja, han sände också en kristen trollkarl dit upp i en vals skickelse, berättades det; och denne skulle under vattnet och i största hemlighet förbereda ön för den invasion och det folkmord, som erövrarna planerat…

Men vad fick folkförrädaren se ? Först kom han till Vopnafjörður, på Islands nordöstra kust, men där fanns en stor drake, som frustade gift och etter, och många små ormar de följde efter honom. Så fortsatte den eländige kristne till Eyjafjörður,på Nordkusten, men där kom en stor örn flygande, och många andra fåglar, som tätt följde örnen i flykten. Så kom spionen till  Breiðafjörður i väst, men det gick lika illa bär, för där kom en stor oxe rusande, och efter den många små landvättar, som också var fast beslutna att värja landet. Så till slut försökte den kristne på sydkusten också, och kom till Vikarskeid, men där stod en stor bergrese med stav i hand, och han jagade honom ur landet.

Än idag syns de fyra landvättarna därför i den fria republiken Islands vapen, och ön har sällan drabbats av några allvarliga invasioner, men i tider som dessa, finns det kanske anledning att blota för dess fortsatta kraft och välstånd…

SLUT UPP för det egna landet – STÅ UPP såsom SÄRIMNER !!

(IN HOC SIGNO VINCES !)

Detta med heraldiska djur – likt den vita älg i Jämtlands vapensköld – jag skrev om för några dagar sedan (kanhända är den också en Landvätte, fast vi inte insett det ännu) – eller bataljonssymboler – för sagan om de fyra djuren, kan mycket väl hänga samman med de fyra fjärdingarna, eller det dåtida Islands försvar, som också var organiserat i fjärdingar – skulle man kunna tala mycket om, men alltjämt finns det dem, som verkligen tror på Landvättar ellef Alfer på Island, och den tron lär ännu vara så stark, att när en isländsk byggentrepenör lejdes av amerikanerna till att asfaltera hela Keflavik-basen, berättas det – så såg entrepenören i en drömsyn hur en storvuxen kvinna i drömmen kom fram till honom, och bad om lov att få flytta sitt och de sina ur ett klippblock, som USAF hade tänkt spränga bort. Trots amerikanska protester inställdes sprängningen i två veckor, tills det ”landvättar och alfer hade haft sin flyttningsdag” som det lär stå skrivet i Landnamabok.

Jörmunur Ingi, berömd Allsherjargode i Asatrufelagid på sin tid, betonade att landvättarna verkligen synes bo i stenar, berg och ovanligt vackra platser, och vad Norra Island beträffar – särskilt i trakterna av Isaafjördur – kan vi särskilt erinra oss att det finns Landdiser, kvinnliga skyddsgudomligheter för det land som finns där, och att de en gång troddes vara starka kvinnor från mäktiga släkter, vars kärlek till det egna landet och de människor som senare bodde där var så stark, att de fortsatte att försvara landet också efter sin egen död.

Också om konung Olaf Geirstad-alf, den kung som begravdes i Gokstad-skeppet, berättades det, att han efter döden fortfarande vakade över sitt eget folk, skyddade och hjälpte dem.

Guden Frej, han som kallas Erik eller den evigt och ensamt mäktige, var härskare över Alfheim, det underjordsrike nära Midgård, där Landvättar och Alfer – det vill säga förfädernas andar, som fortfarande levde kvar på de platser där de levat – troddes bo. Och Alfheim var en grön, skön och inbjudande plats. Där skulle frid och frodefred råda, evinnerligen.

Tillhör DU det egna landets försvarare eller vänner – eller tillhör du den andra sidan ?

Nu är tron på landvättarna inte något unikt för just Norden, för den finns i många andra land och länder, runt hela vår Jord.  I Georgien talade man om Adgilis Deda, ”platsens moder” eller genius loci som det hette på latin, det skyddsväsen som ansågs råda över en särskilt vacker och behaglig plats. När kristendomen kom, förstördes denna Georgiska tradition, men den är ju egentligen inte konstigare än att vi svenskar trott också på Adils, den store ynglingakungen, han som sattes i samband också med disablotet i februari och diserna..

I Japan tror Shintos utövare ännu fast och fullt på Kami, den sortens gudar eller andar som kan finnas i ett berg, en sjö, en flod eller en särskilt utmärkande plats, ja till och med ett särskilt träd, som är värt att bevara och skydda. ”Den som skyddar sitt land, skyddar också mänskligheten” sade en Japansk Rikstränare i Kendo – hans namn var Akihiro Morioka och till yrket Japansk Polis från Tokyo till just mig en gång. Och Stig Dagerman, den store svenske poeten, uttryckte en gång denna fundamentala sanning såhär:

Jorden kan du inte göra om – stilla din häftiga själ – Endast en sak kan du göra – en annan människa väl…

Vad som är att göra väl, kan vi förstås ha olika åsikter om. Men den som skyddar sitt eget lands traditioner, kulturföremål, också själva landskapet, naturen och kulturen och människorna i det – de människor som ska vara där och som hör hemma där – är han inte också en ”markens rådare” som Landvättarna kallades förr..

Hávamál lär oss att minnet efter den som levat väl, aldrig någonsin kommer att dö. Kanske inte så konstigt då att de som försvarade det egna landet, troddes komma tillbaka som Landvättar, osynliga men ändå närvarande, fjärran men ändå medvetna om allt som sker. Starka, men ändå tysta; och med förnuftets vapen i sina knutna händer.

Vid slutet, står segern !

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s