Suomi – Finland 100 år – Sata Vuotta – Vi önskar er 10 000 år av frihet !

Vem täljde väl de striders tal,
Som detta folk bestod,
Då kriget röt från dal till dal,
Då frosten kom med hungerns kval,
Vem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?

– J L Runeberg, ur den finska nationalsången, ”Vårt Land

 

Och för evigt ska Frihetens Lejon trampa på Förtryckets kroksabel…

Idag är det Finlands Frihetsdag, och samtidigt 100-årsdagen av dess självständighet, för revolutionsåret 1917 gjorde sig Finländarna äntligen fria från den ryska ockupationen. Ända sedan katastrofen 1809, då vår Östra Rikshalva slets loss tack vare Gustav IV Adolfs inkompetens – han var nästan lika misslyckad som dagens två senaste Statsministrar – var Finland en del av ett Ryskt Storfurstendöme, och hela dess nationella identitet, språk och folk höll på att gå under. Men, de gamla svenska lagarna bestod, liksom den svenska administrationen. Och med svenskar och finnar gemensamt vid Statsrodret, lyckades Finland och dess folk överleva – mot alla odds.

Så kom det sig, att Finland blev en nation med två nationaliteter och identiteter – den svenska och den finska, sida vid sida och som bröder. Både Finnar och Finlandssvenskar är nämligen Finländare tillsammans (Jag hoppas verkligen att ni har dessa tre olika begrepp fullkomligt klara för er) och som vi ska se, sträcker sig den svenska närvaron i Finland tillbaka till långt före bronsåldern, enligt vad senare tiders arkeologi har visat. Finnar och svenskar skiljer sig knappast åt, rent genetiskt, annat än en liten inblandning av östbaltiskt slag från äldre järnåldern och framåt, och det finska folket är egentligen indoeuropéer som alla oss andra – men istället för att tala ett nordiskt språk kom de av en historisk slump att tala ett finsk-ugriskt, och det bestämde hela dess nationalkaraktär och senare utveckling. Finnarna har alltid hållit sig för sig själv, och hållit fast vid sin nationella och kulturella identitet, på ett helt annat sätt än vad svenskarna har gjort, särskilt på senare tid – om vi ser till 1900-talets och det begynnande 2000-talets Finländska historia. Men men (som det Finlandssvenska uttrycket lyder) — vid 1900 talets början kunde 70 % av alla Finländare tala fullgod svenska – nu har andelen sjunkit till sådär 20 %, och bara 5,5 % av Finländarna är numera svenskar. Jämför vi med 1600-talet, var den rent svenska befolkningens andel över 17 %

Samtidigt får vi inte glömma, att Sveriges och Finlands mer än 1000-åriga allians inte helt varit till Finlands och Finländarnas fördel. Under ”Stora Ofreden” eller Karl XII:s krig 1709-1721 dog mer än en tredjedel av Finlands befolkning; män, kvinnor och barn om varandra, enligt vad historiker som Matti Klinge har visat. Sverige och svenska politiker svek Finländarna upprepade gånger under andra världskriget, då de inte ställde upp på Finlands sida, och därigenom tvingade det ensamma och isolerade landet till en olycklig allians med Hitlertyskland, som kanske aldrig ingåtts, ifall fler svenskar visat sin solidaritet.  Cirka 8500 svenskar stred för Finland i Vinterkriget, men den materiella hjälpen till Finland var mycket mer omfattande, och bestod bland annat av en hel flygflottilj – då en tredjedel av det Finska Flygvapnet. Under fortsättningskriget sjönk rikssvenskarnas antal till under 2000. Trots goda insatser av bland annat Hangöbataljonen, svek Sverige helt de som var med, och Dagens Nyheter med flera tidningar beskyllde dem för att vara nazister, en lögnaktig historia, som Dagens Nyheter än idag fortsätter sprida..

 

Finland fick, till skillnad från det förvekligade Sverige uppleva inte mindre än FYRA olika krig under sin 1900-tals historia. Frihetskriget emot Kommunisterna (1917-1918)  Vinterkriget (1939-1940 ) och Fortsättningskriget (1941-1944) emot Stalins anhang, och så Lapplandskriget emot Tyskarna (1944-1945)

Till och med Tidningar som ”Dagens Nyheter” i Sverige har uppmärksammat självständighetsfirandet i flera dagar, och frågat sig vad vi svenskar kan lära om och av Finland. Jag anser själv att det finns mycket att lära av vårt närmaste broderfolk, särskilt med tanke på vad det har fått gå igenom under hela 1900-talet och i flera århundraden av sin historia. Sverige må ha en högre levnadsstandard om man får tro mätningarna i form av HDI (Human Development Index) från FN, men Finland har mycket tryggare förhållanden, bättre sjukvård och en fungerande rättsstatalltsammans saker som Sverige knappast längre har, till följd av de svaga minoritetsregeringarna under Reinfeldt och sedan Löfvén.

Men, låt oss börja från början, och ta upp ett par saker till från Finlands långa historia. De första människorna i hela Norden var faktiskt Finländare, om än inte Homo Sapiens. Det är bevisat, för redan för 120 000 år sen levde det Neanderthalare eller korsningar därav i Finska Österbotten.

År 2014 BEVISADE den Danske genetikern Eske Willerslev att NORDBORNA, eller Svenskar, Danskar, Norrmän och Finnar ÄR Europas enda verkliga urbefolkning. De var ljushyade, blåögda och blonda Neanderthal-bastarder redan 36 000 år före vår tideräkning – och inte några ”samer”

På den tiden fanns det överhuvudtaget inte några Samer i Finland. Samerna är inte, och har heller aldrig varit någon Nordisk urbefolkning, för någon samisk materiell kultur fanns inte förrän för 7000 år sedan, och genetiskt sett finns det inga ”rena” samer heller, eftersom samerna dels bestod av ättlingar från Komsa-kulturen i Nordligaste Norge (som fanns där innan istidens slut) för ca 12 000 år sedan  och dels av en från öster invandrad folkspillra med mongoliska drag, som kom hit för 2700 år sen.  Vi Nordbor, däremot, har bott i Finland och på den Skandinaviska halvön i minst 30 000 år (3 gånger så länge), och därför är det VI som är urbefolkningen – och inte samerna..

8500 – 3500 fK var hela Finland redan befolkat, och det av vad arkeologer idag kallar Suomosjärvi-kulturen, som är identisk med den kultur som kallas Kunda-kultur i Estland. Redan då fanns finnar och ester i området, men ännu inga samer. Och redan då hade Finland starka förbindelser med Sverige, som den i Karelsk grönsten gjorda Alunda-älgen från Uppland visar. Både Finnar och svenskar är än idag älg-jagande folk, och på sätt och vis har vi aldrig någonsin kommit ifrån Stenålderns älg-jägarkultur, då vi införde bastu eller sauna.  Med hjälp av stockbåtar och enkla farkoster kunde man ta sig hela vägen från Sverige via Åland och långt, långt in på de finska sjösystemen, och det var just vad stenålderns svenskar gjorde. Ända sedan dess har Sveriges och Finlands befolkning varit blandad, och åtminstone vid stenålderns slut, fanns alltså ”de första finlandssvenskarna”.

Västra Finland och kusttrakterna (som Österbotten) hörde otvivelaktigt till Nordisk Bronsålderskultur, säger forskare idag. Det var bara i Tavastland, och det inre av skogsfinland, som den rent finska jägarkulturen höll sig kvar, såkallad ”arktisk bronsålderskultur”. Redan då fanns centralbygder, brandgravar, bronsåldershögar, förfädersdyrkan och början till Asatro också i Finland, samtidigt som det bevisligen fanns en svensk, inflyttad befolkning – det vet man numera av genetiska studier..

Analys av Haplogrupper visar, att Sverigefinländarna i stort sett alltid bott i Svenska Finland. De flyttade INTE dit under järnåldern, utan fanns där redan för 4000 år sen…

Under Finlands förromerska järnålder finns en fyndfattig period, då skogsfinland åter orienterade sig emot Estland och Baltikum, medan Håga-Kungens rike i Svealand försvagades. Men redan  från år noll och framåt återflyttade svenskarna och svearna in i Finland på bred front, och nu var den rent svenska bebyggelsen större än förut. Materiellt sett var hela tiden Järnålderns och Vikingatidens Finland helt identiskt med Sveriges dåtida kultur. Idag växer en hel ”förlorad generation” av svenskar upp på båda sidorna av Östersjön, som aldrig fått lära sig sanningen om sitt ursprung, eller vilka de i själva verket är – alltså grenar av samma urfolk.  Våra politiker vill ha det så, eftersom de är för ökad invandring och ett försvagande av våra egna nationer.

SPÅR AV SÄRIMNER: Guldhalskragen från Nuosis, Finländskt 200-tal bevisar att den germanska kulturen var väl etablerad i Finland. ”Et in Finlandia Ego !

Under hela Vikingatiden finns minst 90 fornborgar i Egentliga Finland, Österbotten och kusttrakterna, och väl etablerade bygder med kungsgårdar, ”husabyar” och allt, liksom typiska vikingatida svärd och andra bevis för att vi tillhörde samma kultur, språkligt och kulturellt. Det fanns nu en stor svensktalande befolkning i Finland, och även om det fanns en del detaljer som skilde ut Tavasterna och skogsfinnarna – till exempel kvinnornas klädedräkt, att de sa ”Ukko” och inte Oden, Perkele och inte Tor, Pohjola-meri och inte Hel, Loviatar istället för Skade och så vidare – hade vi nu i stor utsträckning samma religion, och Asatron skilde sig knappast från den urtida finska religionen, som i allt väsentligt är en variant av samma tro, anpassad till det lokala språket och lokala förhållanden.

Finska kvinnors Vikingatida klädedräkt var samma som den nordiska, så när som på vad som liknar en grekisk ylle-pelops istället för en hängsle-kjol..

Karelens och Östfinlands förhistoria slutade inte förrän på 1300-talet. Karelare och Ingermanlänningar blev kristna långt senare än andra nordiska folk, och bara Litauerna förblev hedningar längre än dem…

Matti Klinge, den finske historikern, har visat att Egentliga Finland tillhörde Sveariket under hela järnåldern, medan Skogsfinland och Tavasterna tillhörde ett Karelskt-Estniskt-Vendiskt sjövälde, och sagans Kalevala var just detta rike – medan Pohjola för finnarna var Sveariket…. Arkeologer har senare hittat klara bevis för kontakter med Sveariket i Eura och andra platser i Finland, och redan när de kristna kom, var både Svear och Finnar delar av samma land, samma kultur – men med stora regionala skillnader. Åland var också kulturellt svenskt, ända fram till 1900-talet.

UKKO PEKKA AJATELTU !!

Dagens sk ”Sannfinländare” går miste om minst 4000 år av svensk kultur och andlig odling – men våra svenska Statsministrars politik vad gäller den svenska befolkningen i Finland, är också under all kritik. Medan Sverige fullständigt förnegrats, och invandrats sönder under de sista två årtiondena – det har nu gått så långt att hela 20 % av befolkningen i Sverige är av utländsk härkomst, och sviktar i sin lojalitet med det svenska samhället – så har Finland hittills bara 4-5 % invandrare, och har – med hänsyn till sin historiska situation och vad finnarna fått se och uppleva med egna ögon under 1900-talet – lyckats bevara sitt välstånd, sin politiska säkerhet inåt och utåt, samt sin unika kulturella identitet, medan vi här i Sverige nästan har förstört den.

Vi nordbor är varken sämre eller bättre än några andra folk, men vi måste ha rätt till ett eget land.

Det är bara i Sverige och Finland det landet och den kulturella grunden finns – och tack vare några små, små ljuspunkter i det stora mörkret – Sverige och Finland har nu ett utvecklat och mycket nära försvarssamarbete, och det finns de ibland oss som anser, att vi kanske borde bli samma land igen, hur osannolikt det än nu verkar i dagsläget. Vi borde säga upp Ålandstraktaten, och acceptera de planer, som den finska försvarsledningen redan haft under flera årtionden, men för Sveriges del kan vi vara långtifrån säkra på, att Finland kommer att hjälpa oss i nästa krig som mycket väl kan handla om Gotland eller södra Östersjön, kontra Putins planer. Reinfeldts svek är och förblir oförlåtligt – och Finlands Försvar är nu mångdubbelt starkare och effektivare än Sveriges – även om man på den finska sidan oroar sig för att bara 85 % av alla finländare gör värnplikt – emot inte ens 2 % i vårt Sverige.

Finland har redan skaffat sig ett missil-försvar emot Rysslands nya Iskender-robotar, som medan detta skrivs fortsätter att hota Stockholm och hela Sydsverige, och den politiska situationen i hela Östersjöområdet är osäkrare än på mycket länge, inte minst på grund av Regeringen Löfvén, och det svajiga, opålitliga Sverige.

Vi svenskar är skyldiga Finlands folk ett mycket stort tack, för all deras trofasthet, deras vapenbrödraskap och deras insatser för oss på alla områden. De har vunnit sin frihet i fyra krig, och de tjänar oss som ledstjärna och föredöme. En dag kanske vi kan återförenas, men när det än må ske och hur den föreningen än må se ut, vet vi att den kommer att ske under vänskap, tillförsikt och glädje.

Jan Kjellberg, 93 år gammal. Den siste levande veteranen från Svenska Frivilligkompaniet, Svir-Tali-Ihantala (1942-1944) – En militär enhet, som DN:s journalister vägrar att nämna vid namn… Hufvudstadbladet berättar idag om en av hans vapenbröder, som just idag fick sitt Finländska Medborgarskap..

 

KOM IHÅG: Svenska Armén slåss alltid till sista Finnen….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s