Snart vaknas ANDRA BULLAR under Lussenatten…

Maria Kvilhaug i Norge, inte obekant forskare inom allt hedet och Asatroget, bekräftar i sin egen blogg mina observationer om Lussi, och årets längsta natt, som Lussenatten fortfarande anses vara enligt folktron. Innan den Gregorianska kalenderns införande var det här en bokstavlig sanning. Lussis namn betydde bokstavligt talat Ljus, och hon var en del av Åsgårdsreien, Odens följe vid Midvinter.

Lussi, pale-faced and terrible, would come to check that everything was ready for Yule – the spinning and the baking, primarily. If this work was not satisfactory, she could become so angry that she came down the chimney and into the house, and sometimes she would break down the whole chimney. Or she could press her terrifying face to the window to check how it looked, and if things were not ready for Yule, she would, according to Norwegian sources, cry out, piercingly: “Inkje bryggja, inkje baga, inkje store eld hava!!” (Not brewed, not baked, no great fire do they have!”)

Däremot misstar hon sig något på Julkusarnas eller Lussekatternas ursprung ur det som kallades Så-kakor eller Julbullar, de vetebullar man ursprungligen bakade av det som var kvar till utsäde nästa år. Något av utsädet i vete eller något annat dyrbart sädesslag maldes till mjöl, och förvandlades till kakor, som dels åts till julbordet, och dels fick stå framme tills nästa sådd, då de med fördel kunde begravas i den plöjda åkern… Den svenska traditionen med Lussebullar, sträcker sig minst tillbaka till 1500-talet, och kanske längre ned i Hednisk tid…
Precis som korsen på många runstenar är korset här en solsymbol, säger forskare, och har ingenting med kristendomen att göra. Nuförtiden vågar väl knappast någon göra en sk ”Gullvagn” pga PK-hets och den extremt utbredda svenska ”beröringsskräcken” för en del symboler, men i Jämtland, Dalarna och Härjedalen lär man nog mumsa på som vanligt.
Att man kryddade bullarna med saffran – en krydda som hittats också i Vikingatida gravar – är heller inte så konstigt. Saffran, insamlad från saffranskrokusar, som dåförtiden bara växte i Iran och Afghanistan, var en oerhört dyr krydda, och så är det än idag. Dessutom var den gul och ljus som solen, och smakade ovanligt gott – inte konstigt då att man associerade den till Freja, och det nya ljuset.
Apropos Norge och norska traditioner, äter norska barn i nordnorge ännu så kallade ”Solboller” eller Sol-bullar – alltså släta vetebullar med vaniljkräm eller något liknande i på den första soldagen – då ljuset verkligen kommer åter till Nordanlanden. Hur gammal denna tradition är har jag för min del inte lyckats härleda, men Tromsö Museum lär ha skrivit en hel bok om saken, och helt omöjligt att även detta bruk relaterar till Prokopios, och hans uppteckningar från Thule, är det ju inte… Jämför Frejas och Ljusi-Lussis klara och rena gestalt med vad katolikerna har för sig såhär års – de hyllar att kvinnor fått brösten avskurna, ögonen utstuckna och annat sådant..
Jämför Hedendomens enkla och glada dyrkan av solen med Kristendomens sjuka skit. Vem vill dyrka tortyrscener som de här, eller se något ”gott” i dem ?
Nej tacka vet vi ASATRO – Våra Fäders tro – Den enda tro, som hör hemma i det här landet !

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s