Recesnsioner på ny bok om Lucia urartar alldeles – och fungerar som ett slags test på tolerans…

Lagom till Lucia och Jul, så kommer – som alltid i Sverige – en hel del ”Julböcker” eller böcker med Julartade teman ut på bokhandelsdiskarna. År 2017 enligt den gamla eran är förstås inget undantag, och det här årets Julbok heter tydligenLucia – den svenskaste av alla traditioner” om vi får tro dagspressen. 1900-tals historikern Håkan Strömberg från Göteborgs Stadsmuseum har skrivit boken, men tyvärr urartar den alldeles efter några lovande kapitel, och utmynnar i mycket grov rasism och Sverigefientlighet, vilket flera skribenter än jag noterat – som vi ska se här nedan.

Håkan Strömbergs viktigaste budskap förefaller nämligen vara, att Luciatraditionen inte har någon framtid, och att den helt måste avskaffas; liksom alla andra svenska traditioner. Nu har jag inte läst den aktuella boken, utan bara de cirka 30 recensioner som strömmat in om verket, men redan dessa är på sitt sätt mycket avslöjande. Hela tiden är det bara och endast bara den kristna versionen som hamras in, taktfast och stöveltrampande som en pålkran, efter vad det verkar. Det är i alla fall så det är, givet recensionerna – men kanske inte boken i sig, det må man medge.

Inga trevna lussebullar, utan utstuckna ögon, hyllning av martyrskap och katolskt våld. Så måste det vara, när de kristna får sin vilja fram…

Det framstår nästan som om ”Lucia” måste ögonblickligen byta kön, svärtas ned och ”förändras” emot något annat, ungefär som om det vore en ”dogm” eller religiös trossats att detta skulle vara ”bra” även om ingen motiverat varför. Visst – alla traditioner förändras kanske, sant nog – men det är inte samma sak som att säga att de ögonblickligen måste avskaffas, eller bli föremål för statsmaktens förbud. Dessutom kan förändring ske sakta, gradvis och över tusentals år eller många århundraden, men det har recensenterna kanhända inte insett, eller upptäckt – lika lite som de förstår att förändring kan ske på årstidernas eller naturens villkor – och inte på människosamhällets.

Den svenska Luciatraditionen måste därför kompliceras, problematiseras, integreras och negligeras, för så har landets elit bestämt – och Strömberg är – tycks det – deras villiga redskap, utan eftertanke, utan klokskap, beväpnad med floskler och intellektuell ohederlighet,  akademiserad ut i fingerspetsarna.

Så framstår det i alla fall om man läser recensionerna…

Ärligt talat – vad är det som är så farligt med blonda, eller kvinnliga Lucior och tärnor, och varför måste de nedkämpas ?

Men – kanhända gör jag herr Strömberg den grövsta orätt. Jag ska med största intresse läsa hans bok vid tillfälle, men min egen intolerans består som ni vet däri, att jag inte tål några politiskt korrekta floskler, och när ett visst parti ex cathedra och från regeringshåll bevisligen sagt, att just svenskar inte får ha någon egen kultur eller tradition, opponerar jag mig – för det är just det vi har – och det har vi också en självklar rätt att få ha, liksom alla andra folk och etniska grupper på vår jord. Att hävda något annat är inte bara bisarrt, utan ett mycket grovt rasistiskt påstående, och sådant hoppas jag för min del att herr Strömberg och hans gelikar i fortsättningen håller sig för goda för.. ifall de nu har påstått just det..

Låt oss gå över till recensenterna, och se vad de som faktiskt läst boken (för det förutsätter jag) verkligen skriver:

Carsten Palmaer i Aftonbladet noterar till att börja med, att den svenska och nordiska luciatraditionen inte alls är kristen, utan inhemsk. Detta kallar han omedelbart för ”en mörk sanning” redan i rubriken, men sakta kryper det fram, att han inte tror på de ”rätt-tänkande” kristnas politiska floskler:

Strömberg är historiker av facket. Han gillar skriftliga källor och vill ha ordentligt på fötterna när han tvingas röra sig i myternas utmarker. Följaktligen är han mycket skeptisk till de artonhundratalsforskare som ville koppla ihop Luciafirandet med Fröja och andra fruktbarhetsgudinnor i asatron.

Där håller jag inte med honom. Från Nordkalotten till Alperna vimlar det av folktro och sedvänjor som går ut på att människan vid tiden för vintersolståndet ska vara vaken hela natten, äta kopiöst och dricka sig full. Ett kvinnligt väsen, med eller utan ljus i håret, är centralt i sammanhanget. Hon kan vara ond eller god, hon straffar eller belönar, hon kan heta Lussi eller Hulde eller Holda; som Berchta uppträder hon i spetsen för en härskara av kvinnor med skäror i händerna. Nog borde detta ha rötter i fertilitetskulten.

Observera vad Palmaer säger här. Han kan alltså inte tänka sig, att kvinnliga ”myter” skulle gå ut på något annat än just ”fertilitet”. För honom existerar kvinnor bara som könsvarelser och inget annat, han kan alltså inte tänka sig att de skulle stå för något annat än fruktbarhet, och vore förvaltare av exempelvis kärlek och  omtanke, eller rent av kunskap.  Och nordbor är alltså dumma, de ”dricker sig fulla” skriver han uttryckligen, äter för mycket och så vidare – åter exempel på rasistiska och mycket fördomsfulla påståenden – trots att Palmaer tar den nordiska kulturen i försvar, och i alla fall intresserar sig för den, trots genomgående negativa och pejorativa värdeomdömen.

”Oskoreien” eller Odens Jakt hade inget med ”fertilitet” att göra – däremot mycket med förfäderna, familjen, sammanhållning och den egna ätten. Detta kan kristna skribenter inte förstå, därför att de helt enkelt saknar de intellektuella förutsättningarna..

Bengt Lindroth i Norrköpings Tidningar noterar hur kontroversiell den svenska lucian blivit, och hur många fiender hon har – men hennes motståndare är helt fel ute – skriver han. Han fortsätter med att säga att

Lucia blev del i en karneval för att skapa julstämning längs affärsstråken. Det blev succé och året efter föregicks jippot av en läsaromröstning. ”Allt solblont och ljust av kvinnokön har sin möjlighet att intaga hedersplatsen”, hette det. — — Segraren Solveig Hedengran fyllde kraven som ”oskuldsfull och vacker, förtjusande nordisk och förtjusande älsklig”. Och ”detta är förklaringen till att vi 90 år senare sitter här med allt ståhej” skriver NT. Lindroth menar att blonda kvinnor inte får synas – det skulle vara fel att välja just dem, ja rasism till och med. Men – vem är då rasist ? Är det inte just alla dem, som automatiskt drar konklusionen, att blondhet måste motarbetas… Lindroth slutar med att säga, att Sverige måste göras blandkulturellt – inte ett enda sakargument presenteras – och att Lucia ska bli vår nya nationaldag. Man undrar varför. Det finns ingen logik i dessa påståenden – bara en svårtydd ambivalens.

Renodlat hatisk emot allt vad blonda Lucior och kvinnor heter är Natalie Lanz i Expressen, annars doktorand i Hebreiska bibelns exegetik vid Uppsala universitet, samt skribent och översättare från hebreiska – får vi veta. För henne måste Lucia hela tiden vara mörk, ja svarthårig – inget annat är tänkbartdet får inte finnas någon stolthet över att vara svensk, inget ”nationellt projekt” för det är 1800-tal, påstår hon. I ett slag raderar hon ut hela den svenska historien från 900-talet och framåt, för henne får den inte finnas eller leva kvar – rena hebreiskan, således. Hon påpekar att hennes mamma minsann var svarthårig också, och blev vald till Lucia under 70-talets inledande PK-orgier, samt att det inte får finnas något svenskt ”nationsbygge” som hon nedvärderande uttalar sig om hela vårt land. Bara ett israeliskt nationsbygge, kanhända. Vår nation har faktiskt varit färdigbyggd längre än vad just hon kan förstå, och hon har inte den minsta anledning att nedvärdera svenskarna som folk, men ändå skriver hon:

Jag har vuxit upp med kvädet om den mörklockiga lilla tattarlucians jordskredsseger över ”flaggstångsblondinerna”. Även en minoritetskvinna kan drabbas av rasbiologisk vinnarskalle: längst bak i ledet, du solblonda tvåmetersgudinna!

Själv har jag väldigt svårt att förstå, vad omdömen som dessa har i en bokrecension att göra. Det liknar mest någotslags politisk programförklaring blandat med barndomsminnen från Fröken Lantz sida.

ÄR detta ens POLITIK ? Och varför har vissa ”minoritetsgrupper” likt Natalie Lantz så fruktansvärt svårt för att acceptera det ?

Dala-Demokraten sedan – ja, ni vet ju att det finns ett visst slag av ”demokrati” i delar av Dalarna, där samma parti har styrt i 60 år eller mer, de har en grej där – och hans namn är Greider – ja de skriver helt glatt att ”det står klart att Luciagestalten står i ständig förändring” (det är skitsnack, för mellan 1700-talets mitt och det tidiga 1900-talet förändrades den inte ett dugg. Ljuskronan fanns med redan i de äldsta uppteckningarna från Västergötland, men det har andra recensenter än de märkliga ”dala-demokraterna” helt misstagit sig på) Lucia måste ”könsutjämnas” skriver de också – alla fäder måste ta på sig nattlinne och särk (återigen undrar man varför, inte ett enda vettigt argument i sak anges) – och ”svenskhet är aningen missvisande” – endast den kristna versionen gäller, endast katolsk martyrdyrkan räcker – något annat får inte finnas, får inte existera och måste bort, bort, bort..

Slutligen kapitulerar ändå Olaw Wirström, och avviker starkt från parti-linjen och ”broderskaparnas” stjärt- och stjärngossar – och konstaterar:

Låt oss dock inte stanna vid de negativa aspekterna av luciafirandet utan i stället se det som en glädjerik tilldragelse nu när det är som mörkast. Ty ljus sprider både hon och alla tärnorna omkring sig. Skönsång och stämningsfullt allvar kan behövas då världen ser ut som den gör.

Nähä. Tydligen kunde man inte bortse från den nordiska ljusgudinnan i alla fall – så förefaller det, även i mörkaste Dalarna. Det gick inte att förneka och förbjuda hennes ursprung, trots att ”Dala-demokraterna” mycket tappert försöker..

”Freja-hatet” och rädslan för allt kvinnligt förefaller mycket stor i det kristna Sverige…

Nils Johan Tjärnlund i Tidskriften Axcess – som säger sig stå för ”Vetenskap, Bildning och Tradition (visst låter det ganska trevligt, eller hur kära läsare ?) konstaterar under rubriken ”Lucia med komplikationer” (återigen frågar vi: Varför måste hon kompliceras – vad är det som är så svårt att begripa ?) att:

I ett luciatåg förbjuds tomtar och på ett annat håll ställer man in luciatåget i kyrkan. Ibland har det urartat i gräl och hot.

Vintermörkrets stora ljusfest har blivit ett firande med komplikationer och det händer att skolor och kommuner helt sonika ställer in luciatågen för att slippa de eldiga diskussioner som brukar bli följden. I Håkan Strömbergs nya bok Lucia. Den svenskaste av alla traditioner ställs frågan om vår tids luciafirande till och med är en tradition på utdöende.

En annan fråga vi kan ställa, är v-e-m det är som  i så fall står för grälet och hoten, och varför Lucia ska ”dö ut” – som om det nu vore förutbestämt av någon.  Men även herr Kärnlund måste inse ursprunget, han skriver att det kristna klingar falskt, att det inte går att vidmakthålla påståendet om ”Lusse” som ett katolskt helgon:

Den första antydan till vår moderna bild av ljusbäraren Lucia dyker upp i en västgötsk prästgård på luciamorgonen 1764. En skånsk präst var på resa och väcktes då av två vitklädda ”fruntimmer” med en gördel om livet och med tända ljus i varsin silverljusstake. De serverade en välsmakande frukost som kallades lussebete. Denna sorts luciafirande tycks ha förekommit i herrgårdar, prästgårdar och bondgårdar i många varierande former.

Prokopios halmgördel från landet Thule var fortfarande med oss – och Oskoreiens kvinnliga deltagare förändrade inte sitt kön, och förlorade aldrig sin ljusa kvinnlighet. Bevisen hopar sig, plotten tjocknar alltmer, recensenternas prosa avslöjas som oduglig, ty:

Samtidigt är kärnan betydligt äldre – en vitklädd ljusbärare som bjuder på frukost på luciadagens morgon finns i olika former sedan 1700-talet. De lokala sedvänjorna är mer tillåtande i sina många variationer och kanske kommer luciatraditionen att finna inspiration i denna äldre historia för att överleva i framtiden.

Strömbergs bok är resonerande och debatterande med många intressanta infallsvinklar. Tyvärr är språket ibland alldeles för vardagligt, nära talspråket, vilket säkert kommer till sin rätt i författarens roll som museipedagog. Här kunde redaktören ha gripit in med stramare tyglar.

Jo, visst behövs här stramare tyglar emot alla kristna fördomar, Sverigefientliga rasism och PK-tänk. Cecilia Bergman på ”Dagens Bok.com” tycker uppenbarligen det också, för…

Jag vaggas in i någon slags mysig julstämning när det plötsligt, som en blixt från klar himmel, handlar om 1920-tal och det rasbiologiska institutet.

Vad hände? Jag måste backa några sidor för att se om detta skifte verkligen var så abrupt. Men jo, precis så abrupt var det. Och ”läsaren får själv avgöra…” har bytts mot ett tvärsäkert konstaterande att vår moderna Lucia är sprungen ur rasbiologiska idéer. Jag hade önskat fler argument för tesen än att Svenska dagbladet önskade en blond Lucia när man utlyste en tävling för att kora en Lucia.

  Maria Domellöf Wik i Göteborgs-posten noterar ocksåsamma sak, men slutar med att konstatera att ”Lucia är en tuffing, som har stått emot

Kanske hon MÅSTE vara ”tuff” för att ens överleva hatet och angreppen ??

Tidskriften ”Samtiden” noterar att ”den historiska Lucia är lite känd” och med det menas, att den katolska helgonlegenden är helt obevisad, bygger på stereotyper, och helt enkelt inte kan vara sann, då många bevis talar mot den. Dessutom uppstod den först på 300-talet, men den Nordiska ”Lusse” är av ett helt annat slag, för

Viktigare är att försöka förstå, hur den specifikt svenska traditionen har uppkommit. Under medeltiden var Lucia inte något särskilt viktigt helgon, även om hon hade sin dag i almanackan, en plats som hon, liksom andra helgon, behöll efter reformationen.

Lucianatten var däremot viktig, då den innan kalenderreformen på 1700-talet var årets längsta natt (och föreställningar som hörde samman med det överlevde också efter kalenderreformen). Den var således en vändpunkt som hade betydelse för arbetsåret, men till den knöts också mängder av magiska föreställningar. Det kunde till exempelvis vara att djuren kunde börja tala.

Varifrån kom då ”de magiska föreställningarna” ? Inte från kristendomen, uppenbarligen, och det var inte bara arbetsåret, utan solåret som var viktigt. Tidskriften ”Samtiden” anar var sanningen finns..men kan inte helt begripa den…

Teorierna om varför denna tradition uppkom och vem lucia, då kopplingen till helgonet är väldigt svag, egentligen var är många, och Strömberg går igenom flera av dem. Kanske är detta inte så viktigt. Det blir oavsett ursprung en kraftig symbol för ljuset som lyser upp i mörkret, liksom naturligtvis för den karaktäristiskt nordiska kvinnotypen. — — För även om namnet kommer av ett sicilianskt helgon, så är det en unik svensk tradition – en tradition som hyllar ljuset i den mörkaste tiden i ett solfattigt land. Vad kunde vara mera svenskt än att under mörka vinternätter längta efter ljuset och värmen?

Det finns ett ord och ett namn dessa kristna inte kan uttala. Det är ett slags Hebreiskt ”Schibbolet” – som en viss Natalie från Uppsala skulle säga – den åsnebrygga de inte kan komma över. Namnet de inte vågar nämna. Det outtalbara, som de fruktar och fasar för, omgivna av vinternattens och Odens skuggor, medan de kristna famlar vidare i blindo.

Det är Frejas namn. Freja, Freyja, Freya…. Den kvinnliga sexualiteten och magin i sin renaste form – allt som de fruktar, allt som de hatar och är rädda rädda rädda förHon måste hela tiden förvandlas till häxa, stämplas som ”farlig” och krossas – också i dessa PK-tider.. Se där klämmer skon !

Men säg hennes namn, högt och ljudligt, och ljuset, kärleken och det nya året återvänder. Erkänn Asatron i er själva, i allt omkring oss. Hedendomen kommer åter, och med den Frejas skönhet.

Ni kristna kommer aldrig att förstå, aldrig att begripa. Inga andra Monoteister heller, var de nu än kommer ifrån. Ni inser inte den stora Midvinternattens, Solvarvets och Vintersolståndets mysterium, och ni begriper inte ens djurens tal, ty ni står lägre än till och med dem, rasister som ni är – och förblir – trots mina försök till Hednisk Upplysning…fast i er ”Dala-demokrati”, fastlåsta i er totalitära ideologi, där endast ”Jehova” är en möjlig gud och allt annat stämplas som ”tjugotal” och ”rasbiologi”

När Monoteism och Totalitära läror typ Islam, Kristendom, Socialism och Nazism försvunnit, kommer en tolerantare Värld, grundad på POLYTEISM och förståelse. Först DÅ kan man tala om verklig ”Mångkultur”

 Flera recensenter i alla möjliga tidningar verkar vara negativt inställda till boken –och framfört denna åsikt, som inte bara ”får stå för dem”. Den kanske rent av är min – fast helt säker kan man ändå inte vara – jag är ju trots allt Hedning… Akademiserad eller inte – korrekt eller inte – tankeväckande eller inte – men intellektuellt ohederlig är man nog, om man hela tiden stämplar just Nordisk tradition som ”felaktig” och något som ”ska bort”.Ifall det nu är meningen med det hela, eller det egentliga budskapet. Recensenterna tycks mena det, i alla fall.

Visst – jag polemiserar. Jag är också intolerant, fast på mitt eget vis. Jag tycker inte om det som skadar mig, mitt folk och mina traditioner, och det kan kanske vara välgörande med ett starkt motsatt perspektiv, ifall recensenterna nu tror sig vara ”toleranta”

Frejas röst genom Världsalltet och det stora mörkret kommer inte att tystna. Inte de övriga Gudarnas och Gudinnornas röster heller. Acceptera – och hys hopp !

 

 

8 thoughts on “Recesnsioner på ny bok om Lucia urartar alldeles – och fungerar som ett slags test på tolerans…

  1. Hej ”Hedning”. Jag antar att du har ett namn, och det skulle vara klädsamt om du använde det, när du skriver stora ord. Kanske mest fascinerande är att bli anklagad för att vara rättrogen kristen. Du vet att det är jag som har skrivit ”Odens öga” (2002)? Läs den, om du inte redan har gjort det. Sedan är jag beredd att ta emot din ursäkt / Hälsningar Håkan Strömberg

    Gilla

    • Oavsett om man använder stora ord eller små, så har vi alla i kraft av yttrandefriheten rätt att uttrycka oss anonymt i det här landet, och framföra åsikter på samma sätt. Har du problem med det, får du väl göra revolution, kullkasta regeringen och ändra tryckfrihetsförordningen. För övrigt har jag inte anklagat dig för någonting alls överhuvudtaget, och allra minst skrivit att du skulle vara en rättrogen kristen. Dock är du väl som de flesta här i landet starkt påverkad av kristna fördomar, men det kanske du inte kan hjälpa. Jag har blott sagt, att jag har en annan åsikt om Lucia och dess firande än just du, och det är jag också i min fulla rätt till, givet att vi just har åsikts- och yttrandefrihet, till och med i anonym form, eller pseudonym. Följaktligen har jag inget att be just dig om ursäkt för, och jag kommer nog aldrig att göra det heller, men om du har något som du anser att jag förvanskat, missuppfattat eller annars skrivit fel – kanske i sak – är jag fullt beredd att ge dig en rättelse, och även genmälesrätt. Hälsningar, Hedningen

      Gilla

    • Jag skrev redan i inlägget, att jag kanske gör dig orätt, och utgår från recensionerna. Vissa formuleringar har jag redan tagit bort, ifall du nu anser, att dessa ord stöter – och jag kan med skäl anse, att det är rätt, för jag skriver ju oftast inte gröt- och mjölkprosa, utan vill vara tydlig i vad jag menar. Mina omdömen gäller i de flesta fall recensenterna, eller det sätt på vilken boken uppfatatts – redan de är i sig kanske intressant, fastän överdrivet… Och till spelets regler hör, att utger man en bok, så kan man rent av bli kritiserad eller orättvist recenserad – det har nog hänt förr i historien. Dock – rätt ska vara rätt – och nu är ju mitt syfte med recensionen också att FLER ska få läsa boken eller få upp ögonen för den, ty annars hade jag väl inte skrivit något inlägg alls…

      /Hedningen, sans facon, men ex officio

      Gilla

  2. Hej ”Hedning”! Jag talar inte om tryckfrihetsförordningen utan om att stå för sitt ord. Om att ha mod och ryggrad. Du har anklagat mig för rasism och sverigefientlighet, för att hata och vilja utrota vissa människor, för att vara en elits lydiga redskap och intellektuellt ohederlig. Detta utan att ha läst det jag skrivit eller veta vem jag är. Jag blev hedning 1983 på en jämtländsk fjälltopp. 2002 gav jag ut Odens öga, beskriven som ”en kultbok för många hedningar”. Vill du veta något om asatro, så fråga mig. Men jag betackar mig för att få min heder som person, historiker och författare ifrågasatt av en wikipediahedning som inte ens kan stå för det hen säger. Jag väntar fortfarande på din ursäkt.

    Gilla

    • Du ljuger. Jag har inte anklagat dig för något av ovanstående, och din ursäkt och rättelse har du redan fått. För övrigt ska du nog vara väldigt, väldigt försiktig med vem du kallar wikipediahedning och så vidare. Förolämpningar tål jag inte, och när vi en gång möts, kan det hända att du ångrar dig… Det du bör veta om mig, är att jag har långt minne, och tillika ganska kort tålamod. Jag har redan förklarat för dig att jag dömt en smula för hastigt, ändrat vad jag skrivit och för övrigt gått efter dagspressens kommentarer, eller efter hur din bok uppfattats i den. Har du något i övrigt att ifrågasätta, kanske du ska tala med dina övriga recensenter, och inte med mig. De förstod inte din bok, uppenbarligen, och det är synd att du blev missuppfattad, så visst ångrar jag mig. Men i övrigt är jag inte skyldig dig någonting, och fler ursäkter kommer du nog inte att få.

      Gilla

    • Du får ta det som du vill. Nu har jag inte tid med dig längre. Dessutom är du väldigt, väldigt tråkig som människa, ja småaktig rentav. Du borde kanske läsa dagens inlägg om detta med rättelser istället, ifall du alls förstår ironin i det, vilket jag betvivlar…

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s