Freja och Brisingamen igen…

Idag är det en Frejas fredag, eller alternativt en Friggs fredag, eftersom Fredagarna i Västnorden oftast tillhörde Frigg, men i Östnorden och under ett tidigare historiskt skede Freja. En av de saker som kännetecknar Freja är givetvis hennes sexualitet och hennes kvinnlighet, och detta är något som ledde till att hon blev så förföljd under kristendomens fördärvliga intåg i vår världsdel. Naturligtvis är Freja en mångfacetterad gestalt – hon är också en krigets och stridens gudinna, men minst lika ofta är hon en gudinna för dold eller esoterisk kunskap, som i ”Hyndloljöd” där hon lär Ottar, en av hennes förtrogna, om hans sanna ursprung och hans ätts historia. Od, Frejas försvunne make, är själva kunskapen, och Svipdag, som också kan antas vara den unge Oden i förklädnad – se i Fjölsvinnsmál – och i samma kväde är hon obestridlig ledarinna för en hel skara av mindre kända gudinnor, varav Eir eller läkedomens gudinna bara är en. Och i en mörkare och farligare gestalt antas hon också vara Heid, eller Gullveig, själva guldtörsten eller girigheten personifierad, hon som i Völuspá ger upphov till det allra första kriget i Världen.

Freja är alltså inte alls en såpass enkelspårig eller okomplicerad ”kärleksgudinna” som många okunniga har för sig, eftersom hon på alla livets områden når djupare än så – men en sak går inte att förneka – och det är just detta med Frejas sexualitet, eller den sexuella sidan av henne. Många – till och med de som kallar sig Hedningar – är fortfarande rädda för att höra historierna om Frejas Vrede (se i Thrymskvida, där både Tor – som symboliserar den manliga styrkan och Loke – som är den manliga listen – är fullständigt chanslösa emot henne – i samma berättelse anges också att Brisingamen, som vi snart skall få höra mer om, brister sönder när Freja blir vred) och ännu mer rädda för strofen ur Lokasenna – där Loke utslungar de berömda orden om att ”Av Asar och Alfer härinne, finns inte en enda som ”Thin hór”  icke varit” för att nu ta med två oöversatta ord ur det isländska originalet. Också berättelsen om hur Freja skaffade sig Brisingamén på egen hand, och hur Loke försökte stjäla smycket väcker alltid avsky hos nymoralister, eller de som inte lyckats frigöra sig från den kristna kulturen, kristen kvinnosyn eller andra kristna skuldkomplex. Sådana inskränkta och begränsade människor finns det många, inte minst i England och USA.

Vad en riktig ”Rälling” eller Räl är för något, vet inte amerikanerna. De förstår lika lite Frejs sanna natur som Frejas, eller var ortnamnet ”Rällinge” där denna statyett hittats, kommer ifrån.. (”Där satt en man på Rännefjäll, som brukade sitta och mäta. Så tog han fram sin styva räl, sin styva, långa och räta” – utdrag ur en gammal svensk folkvisa)

Dessa moralister skulle kanske inte förfasa sig så mycket, om de noterar att till och med Loke använder formuleringen ”Thin Hór” i Oegirsdrikkjas eller Lokasennas berömda 30:e strof. Inte ens han vågar kalla Freja vid fula namn, även om han indirekt försöker göra det – istället nämner han faktiskt, att det är de andra, det vill säga Frejas många älskare, som begått ”hor”, men däremot inte gudinnan själv. Freja varnar honom uttryckligen för att gå för långt i nästa strof, därför att hennes vrede kan bli fruktansvärd, även om hon i vanliga fall är ytterst tolerant, även emot en sådan figur som Loke.

 

På 2000-talet hittades denna silverfigurin av den vreda Freja, som sliter sitt hår och bär ett solformat Brisingamen-smycke om halsen. Det kommer från Tissö och 800-talets Danmark. Jämför med Thrymskvida, strof 13, där denna scen mycket exakt beskrivs. Thrymskvida och de övriga myterna som berör Freja är inte alls skrivna i ”sen” hednisk tid, utan var en levande realitet i folkmedvetandet långt tidigare.

Själv anser jag att myterna om Freja är ett slags lackmus-test på verklig hedendom, eller ett slags åsnebrygga, ”pons asinorum” som de pryda och sippa amerikanerna aldrig kommer över, därför att de är fast i sitt kristna tänkande.

De av oss som verkligen har vuxit upp i den nordiska kulturen, känner förstås till att ordet ”skämt” och Skaemtun (Freja gillar ju Mansöngur, alltså sånger som uppmanar till ett och annat samt just ”Skämtan”) kommer från samma ordrot som ”skämmas” och att våra förfäder inte alls drog sig för att skriva runverser som var helt öppet och ohöljt erotiska,  vilket Thor News avslöjat så sent som idag, och även i ett tidigare inlägg, som visar tydliga och klara arkeologiska bevis för den saken – ifall Rällinge-Frej nu inte var bevis nog.

“The blacksmith slept with Vigdis of the Sneldebein people”. The wooden stick is about 24 centimeters long and the use is uncertain. Some believe it may have been used as a hairpin – maybe a secret gift from the blacksmith to Vigdis herself? (Photo: Svein Skare, University Museum of Bergen)

”Sneldebein” betyder en person med smala eller långa ben, och som vi förstår, var den Vigdis, eller strids-dis som nämns på inskriften ovan, inte den som var den, om ni förstår hur jag menar. Allt detta går förlorat för amerikanerna – deras skräck för kvinnlig sexualitet, eller kvinnor som vågar ta för sig, och inte alls tror på den kristna versionen av hur en kvinna ska vara, fjärmar dem också ifrån Freja, eller vissa sidor av hennes sanna väsen, som man inte kan förstå, ifall man inte delar dem själv.

På en del inskrifter från Bergens 800-tal nämns ”futh” eller ”futhorg” vilket visst inte syftar på någon futhark eller själva alfabetet, men som för en nordman (eller dito kvinna !) framstår som lika enkelt som abc… futh rag” eller den sorts rag eller arghet som kommer från en futh, med andra ord.. De som hela tiden talar om ”higher truths” och är vansinnigt rädda för bilden av Freja som en ”wild girl (eller dito woman, för det är inte flickor utan fullvuxna kvinnor det handlar om) glömmer till exempel tantrismen i hinduisk tradition, eller Japanska shintoisters syn på saken, som var lika fördomfri och rättfram som nordbornas var, och till viss del ännu är, allt kristet pryderi och kryperi till trots..

Vart tog alla vilda kvinnor vägen?” frågade en svensk poet. Endast den, som förstår och inser kraften hos Freja, vet svaret – och själv har jag mött många av dem (”Jag till FRÖJAS dyrkan går” skrev en gång Carl Mikael Bellman…)

Men, låt oss nu ge oss ut i gudinnans eget sällskap, och se hur det gick till när hon skapade Brisingagamen som gåva åt sig själv genom ombud, och myten om hur smycket senare stals. En del ser den naturligtvis bara som en berättelse, och förstår inte att den speglar handfasta realiteter och en dagsens sanning, men det skall jag själv göra er uppmärksamma på, under berättelsens gång.

Alla förstår vi att ”Brisinga” har med havets bris eller havet självt att göra, och Freja är inte för inte Menglöd, eller själva Havsglansen, solen själv, som varje afton sjunker i Havet. De som inte kan eller förstår vårt nordiska språk, har ingen chans att förstå detta. De tror på falska grunder, att men ska betyda halsring, när det har samma ursprung som men = skada, på samma sätt som kaun – en av Frejas runor – betyder både båle eller böld, alltså något som lyser och bränner, ja ”glans” eller något lysande rött, inte bara ett sår. En hel del personer har också tänkt sig Brisinga-men som ett halssmycke av bärnsten, som ju mycket riktigt kommer från havet.

Men Brisingar är också en ätt, en stam och ett släkte – vilket vi lätt inser. Alltväl, berättelsen om Brisinga-mens tillkomst, eller hur Freja själv skaffade sig det står att läsa i Flateyarbok, som jag nämnt tidigare – en sen källa från 1300-talet, men berättelsen bygger ändå på traditioner från åtminstone 800-talet och ännu längre tillbaka, för som vi snart ska se är existensen av Brisingamen – eller vad som faktiskt verkligen kunde vara det – ett vetenskapligt faktum, och inte bara en legend..

Freja besökte i hemlighet fyra smideskunniga dvärgar, står det i sagan – Dvalinn, Alfrik, Berling, och Grer – men vad betyder då ordet ”Dvergr” på Norröna ? Jo, ”Dvergr” är en balkvägare eller en ”snälla” i en båt – märk inskriften om ”snälleben” från Bergen i Norge ovan. Tofterna, eller roddarbänkarna för er som inte kan nordisk terminologi, måste ha något som bär upp dem, och detta gör alltså balkvägaren, som i sin tur kan fördela kraften emot skeppets spant.

De som verkligen kan något om asatro vet också att Nordri, Austri, Sudri och Östri var namnet på de fyra ”dvärgar” som bar upp himmelskupan, och att talet fyra inte är ett sammanträffande. Dvalinn, eller Dvalan, förekommer också i det sk ”Dvergatal Volsupás” brevid Daudinn eller döden om jag inte minns fel, och Alfrik – den rike Alfen eller han från alvernas rike, tillsammans med Berling eller ”den som bor i berget” och Grer – den ”grådige” eller girige – är också ett typiskt dvärganamn. Naturligtvis blev det tidigt så i historien att man tänkte sig dessa varelser som faktiska dvärgar, eller småväxta, smideskunniga män, och så har det varit för konstnärer, skalder och diktare alltsedan dess, lika väl som vi vet att ”alfer” är de underjordiska, vanerna, världsupprätthållarna, eller naturens krafter, och det var alltså till dessa, som den sant kosmiska Freja i överförd bemärkelse sökte sig till. För den som inte trängt in på djupet i det Norröna språket eller den Nordiska kulturen, är allt detta oförståeligt, men den som har öron till att höra, han höre, och den som har ögon till att se med, ja han kan se Frejas sköna gestalt..

Freja och Dvalinn, Alfrik, Berling och Grer enligt en engelsk sagoillustration från början av 1900-talet (delvis beskuren)

Nu låg Freja en natt hos dem var, säger sagan – och det är berättarens sätt att säga att Frejas kärlek är så allomfattande, att den når rent kosmiska dimensioner. I gengäld gav de henne allt sitt guld, som de hade samlat ihop under långliga tider, och de skapade därav det skönaste smycke man kunde tänka sig. Detta liknar nu moderna amerikaner vid ”hor” eller ”prostitution” på sitt simpla, kristna vis – därför att de inte kan tänka längre. En bildad man, däremot, kan se likheter redan med Egyptiernas himmelsgudinna Nut, eller natthimlen, som omfamnade Geb, eller jordguden, i det första, kosmiska samlaget – och därav föddes solen. En del forskare har faktiskt på fullt allvar hävdat, att det fanns ett spår mellan bronsålderns solkult i Norden och det gamla Egypten, men utan att gå alltför långt, är det tydligt, att berättelsen om kärleksgudinnan, som befriade de i berget instängda och till materia och pengar begränsade dvärgarna, är en myt med mycket större innebörd än det först vill synas.

Freja och dvärgarna i något slipprigare version, som en amerikan tänkt sig det hela anno 2008 – men Freja låter sig sällan bindas…

Dvärgarna – de i de fyra värdestrecken till materien begränsade – hade låtit sig bli fångar av sitt eget guld. Innan Freja genom sin kärlek förmådde sänka sig ned till deras låga nivå, och genom sitt eget kön förmådde frälsa dem, var de i sanning beklagansvärda varelser. Men hon befriade dem, och lät dem skapa om guldet till något betydelsefullt och vackert. Inte heller skämdes Freja på något sätt av vad hon gjort, och i hennes handlande fanns inte den minsta falskhet. Nej, hon bar minnet av dessa fyra heta nätter helt öppet, runt sin egen hals så att alla kunde se det, och alla gav de sig helt frivilligt in på denna kärlekshandel, som gav smederna nya möjligheter, och lät guldet omskapas till något sant, riktigt och gott. Allt, tack vare Frejas oerhörda kraft !

Brisingamen har också den egenskapen att varje varelse – man eller kvinna, hane eller hona – som ser detta smycke, ja till och med träd, gräs och stenar ögonblickligen faller för Frejas kärlek, och vill följa henne. Den kvinna som bär Brisingamen är helt enkelt oemotståndlig – men nu frågar vi – har den sortens smycken verkligen funnits på riktigt ? Svaret på den frågan är ja. I de öländska guldhalskragarna – och de från Västergötland – hittar vi redan på 300-talet Brisingamens direkta motsvarigheter i verkligheten, smycken av oskattbart värde, gjorda i romersk guld, som ingen nu levande guldsmed inte ens med den modernaste teknik lyckats göra efter…

Detaljer av hästar, galtar och män, bara en tiondels millimeter tjocka – guldhalskragarna troddes gjorda av dvärgar, men tillkom med hjälp av bearbetade linser och optik av kvarts

Slipad bergkristall kunde användas som förstoringsglas och ”solarstein” – inte bara smycke…

Loke försökte senare stjäla smycket, genom att förvandla sig till en loppa (inte en lus, som det felaktigt står på Wikipedia, ty hos Freja finns inga löss !) och bringade smycket till Oden, som dock gav det tillbaka till henne ifall hon fick de två kungarna Högni och Heidinn att strida emot varann på en klippa i yttersta skärgården, säger Flateyarbok. Det här slaget, Hjaddingakampen, är bekant även från Prosa-Eddan minst 160 år tidigare, och flera skaldedikter från 900-talet, så man vet att också det varit en reell tro, och en symbol för solen, som sjunker i havet varje afton – och Brisingar var kanske namnet på de två följen, som slogs i solnedgången, eller den eviga kampen mellan ljus och mörker…

Loke stjäl Brisingamen i dansken Peter Madsens serie-version från 1990-talet – bilder som ingen pryd kristen vågar se

Enligt Eddan kämpar Loke – eldens gud emot Heimdall – den goda elden eller en solgestalt – för evigt om Brisingamen, och en av de platser där detta tänktes äga rum var på Singasten eller Singö i Roslagen, har vissa forskare sagt. Singö är också en ö i yttersta havsbandet, och både Heimdall och Loke hade förvandlat sig till sälar, när denna kamp skedde. Mycket riktigt har man skådat präster i Säl-gestalt eller sälhamnar, dragna över huvudet i Kiviksgravens figurer från bronsåldern också, så kopplingen sälar-solnedgång eller soluppgång och solsmycket är mycket äldre än vi kan tro – och avbildar en kosmisk verklighet med gudinnan Freja som huvudperson, snarare än de två männen, som kämpar om hennes gunst, just i denna Hjaddingakamp, som pågår för evigt. Heimdall är ju född av mödrar nio, eller av havets vågor, som vi vet, och han är den segrande solen, som går upp varje morgon.

Heimdall, ”son av mödrar nio” vann Hjaddingakampen om Brisingamen emot Loke själv, när de slogs i sälars gestalt – säger Eddan – och på en av Kiviksgravens hällar syns nio figurer, varav en kan vara en dansande man…

Sälar sjunger också i soluppgången, som bekant, och kopplingen mellan dessa djur och Freja är kanske föga känd idag, men redan Viktor Rydberg tog upp den i sina ”studier i Germanisk mytologi” och senare i ”Fädernas Gudasaga”. Viktigare är att komma ihåg vem Freja Freyja Freya verkligen är, och vad hon representerar, samt de oerhörda krafter hon har och besitter. Freja är havet och dess sälta, den segrande solen, kärleken och livet. Freja är kosmos, universum självt och ingen kan få del av hennes krafter, som inte har förstått hennes sanna mysterium. De som kallar Freja vid fula namn, eller förolämpar henne, kommer aldrig att se Folkvangs slätter efter döden, och de kan inte inse Sessrumnirs storhet. För evigt blir de utestängda, och kommer aldrig att få del av vad Freja värderar högst eller mest, men de som tagit Ottars och Svipdags plats, känner henne bättre än någonsin, och har fått kunskap och vetskap om hennes sanna natur – vilket ingen kristen, inga amerikaner eller någon inskräknkt, slö Monoteist någonsin kommer att förstå…

Populära sökord under 2017

Såhär års är årskrönikorna legio. Jag ahr roat mig lite med att ta reda på vad de populäraste sökorden var under 2017, och vad som egentligen ledde den googlande allmänheten hit. Förutom sidans titel, ”Hedniska Tankar” som blev sökt 168 gånger, gissar jag att en hel del av mina läsare löser korsord, eftersom termen ”Lokes Söner” ledde dem hit. Om nu inte Midgårdsormen och Fenris, respektive Narve och Våle lockade folk hit, så var också begrepp som ”Segerblot” och ”Hammartecken” populära.

Att lära sig göra Hammartecken över mat, dryck och människor går fort och enkelt

Andra sökord som skymtat förbi under året är ”annika larsson arkeolog falsk” samt ”att inte vara kristen kronoberg och – förvånande nog – ”en resa med en dvärg” vilket verkar vara ett ganska bisarrt predikament… Lika bisarra är nog kombinationerna ”Frej med ståpitt” (Ja, Rällinge-Frej är alldeles äkta !) ”att maja”, ”hängrännors funktion” och den i sammanhanget något underliga frågan ”hur lång är e-type” ? som också skaffat mig fler läsare…

Man kan bara lyckönska er fantasi – och hoppas att ni fortsätter vara Hedna, samt Asarna trogna.. Lämna  New Age, kristendom och ”fornsederi” bakom er, och fortsätt i de rätta banorna… det tänker jag själv göra.

Svenskt projekt visar Ösysslans hemortsrätt

Hufvudstadsbladet, Vasa-bladet och andra svenskspråkiga tidningar i Finland skrev för några dagar sedan om Öselfyndet, det sensationella gravfynd från 700-talet som är lokaliserat till Svorbe-halvön vid Ösels eller Ösysslans sydspets. Man har hittat rester efter minst två båtlag i en organiserad armé eller ledungsflotta, och funnit spår efter hård strid. Fyndet gjordes redan för tio år sedan, men svenska media har knappast skrivit någonting om det, på grund av den fientliga inställning till svensk kultur och svensk historia som rått under våra två senaste regeringar. Nu har estniska arkeologer avslöjat sanningen.

Jüri Peets, doktor i arkeologi vid Tallinns universitet kan nu bekräfta att de 41 stupade krigarna vars kvarlevor hittats på Ösel, verkligen kom från Mälardalen samt Öland, som tillhörde Sveariket redan på 500-talet. Vem de slagits mot eller varför de stupat i strid är tillsvidare okänt, och det behöver inte alls vara så att det var någon skattläggning av Ösel eller lokalt motstånd som låg bakom, vilket man skall ha fullständigt klart för sig.

Anledningen att dokumentationen av öselfynden går så trögt, beror också på penningbrist hos Universitetet i Tallinn, skriver Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Till all lycka kom Uppsala universitet och det svenska Vetenskapsrådet till undsättning i våras med ett forskningsanslag på sammanlagt 5,3 miljoner euro som möjliggör en fördjupning och förlängning av projektet. Forskningen kring vikingagraven på Ösel utgör nu en del av den svenska storsatsningen The viking phenomenon, vilket innebär att en internationell publikation och en utställning är att vänta inom en snar framtid.

Vetenskapsrådet och Uppsala Universitet har också all anledning att reparera sitt internationellt sett skamfilade rykte, särskilt efter upptäckterna kring den svenska textilkonservatorn Annika Larssons falsarier i höstas, för uppenbarligen borde ju hon inte fått det minsta stöd utav dem. Nu går kanske forskningspengarna till ett bättre och vettigare ändamål istället, och det får vi ändå vara tacksamma för i tider som dessa.

Jüri Peets kan berätta om utsökt tillverkade vapen med minst fem sorters olika stål, och hur fynden med säkerhet daterats till 750-talet. Här finns spelpjäser i valben, fynd av segel och utrustning.  Den kalkrika jordmånen på Ösel har konserverat och bevarat föremålen väl för eftervärlden. Bland annat därför är de arkeologiska fynden unika också då vi jämför med motsvarande föremål från övriga länder, säger Peets. Spelpjäserna är helt intakta och de fibulor av brons som har använts för att binda draperade klädesplagg är i ypperligt skick. Tidens tand har smulat sönder stora delar av svärdens klingor men svärdens fästen med de sirliga ornamenten har bevarats väl.

Så sent som 1855 var nästan Estlands samtliga kusttrakter koloniserade och bebodda av svenskar. De sista svensktalande försvann vid Stalins utrensningar på 1930-talet

De har högst troligt färdats från Mälardalen via Åland till den finska kusten och sedan tagit sig söderut via Odensholm och den estniska västkusten till Ösel. Det kan hända att de var på väg till floden Daugava, förklarar den estniske professorn. Enligt Ynglingasagan dog Ingvar, en svensk kung av Ynglingaätten på Estland år 683 och höglades där, och fynden ger större tyngd åt det faktum att Ösel, Dagö, Odensholm, Ormsö och hela det senare svenska Estland var koloniserat av svear redan på 600-talet, och en del av det svenska riket från denna tid och framåt.

Förhållandena mellan svenskar och Ester var för det mesta vänskapliga, och i den vikingatida kulturen ingick folkgrupper av blandad etnicitet redan från början. Det svenska Östersjöväldet var ett Svenskt, finskt, götiskt och estniskt rike, där olika folkgrupper smält samman till ett starkt och utvecklat helt. Arkeologerna har hittills inte skrivit något om det, men kanske dräptes Svearna på Ösels sydligaste halvö av Kurer och Letter, eller Slaviska stammar från Daugava- eller Dünaområdet. Forskningen går vidare, och vi hyllar de fallna med en sång: