Om Höder – Nattens och Mörkrets Gud i Midvinterns månad…

Träd fram du Nattens Gud, att Solens lågor dämpa,
Bjud Stjärnan på din sky mot aftonrådnan kämpa,
       Gör ljumma böljan kall,
Slut ögats förlåt till, kom lindra kval och krämpa,
       Och blodets heta svall.

  • Carl Michael Bellman,  ur Fredmans sång nr 32

Höder, Balders blinde bror och Baneman, är nog ännu känd för de flesta bildade svenskar, även om det finns lite sagt om honom i Eddan, och ännu mindre i form av såkallade Teofora ortnamn i hela Norden. Snorre skriver i Gylfaginnings 28.e strof att Höder heter en af Asarne: han är blind, men ganska stark och månde Gudarne nog önska, att de icke behöfde minnas honom, ty allt för länge skola hans gerningar bevaras i hogkomst både hot Gudar och menniskor – ifall vi nu ska citera den kristne prästmannen Cnattingius översättning från 1860-talet, och i med den är nog de flesta människors uppfattning av Höder eller Hodr – som han egentligen heter på Norröna – fullt klar.

Höder lät sig lockas och dras med av Loke – liksom vissa människor än idag låter sig lockas av new age och påstådd ”forn sed”….

 

Vi vet att Loke lurade Höder å det grövsta, och fick honom att dräpa sin tvillingbror – varpå Höder själv blev dräpt. Men, enligt Voluspá skall Balder och Höder komma tillbaka hand i hand och i bästa sämja från Hel, efter det att Ragnarök har inträffat och Jorden stiger upp, grön och strålande samt förnyad än en gång, och då ska allt bli mycket annorlunda, än det är nu. Eller, för att citera ett annat klassiskt Edda–citat, denna gång från Nils Fredrik Sanders översättning från 1890-talet:

Där stod Höder ytterst i mannaringen, alldenstund han var blind. Då sade Loke till Höder: »Hvi skjuter du icke på Balder?« Han svarade: »Af den orsak att jag icke ser, hvar Balder är, och för det andra, emedan jag är vapenlös.« Då mälte Loke: »Gör dock du i likhet med andra män och ägna Balder den samma heder som de. Jag skall visa dig, hvar han står: skjut på honom med denna stängel!« Höder tog då misteltenen och sköt på Balder efter Lokes anvisning. Skottet gick igenom honom, så att han föll död till jorden; och är detta den största olycka, som träffat gudar och människor.

En del kristna forskare, som exempelvis den ytterligt partiske norske biskopen Sophus Bugge, har felaktigt påstått att Balder skulle vara någotslags hednisk avbildning av Vite Krist, en teori som sedan mer än 100 år är fullständigt utdömd, och det beror inte minst på Höders roll. Bibelns jesus har ingen bror, och dödas inte heller av misstag. De flesta forskare, inklusive katoliken Rudolf Simek, är numera helt ense om att Balder är en solgud, hans namn betyder båld, skinande – och att han också kan vara en vegetationsgudomlighet som vanerna – keltisk mytologi innehåller alltid en ljus ”årkung” för årets varma halva, samt en annan för årets vinterhalva (ofta ”The Horned God” eller den behornade guden).

 

Höder och Misteltenen (som måste vara en Flogrönn, och ingen liten kvist) enligt Brynjolfssons Edda på 1600-talet

 

Balder och Höder är natt och dag, ljus och mörker, och därmed både bröder och delar i ett motsatspar. För en kristen blir det en helt orimlig tanke, för Jesus kan inte sägas vara du och bror med Satan, och inte heller finns det någon tredje, som spelar Lokes roll. Vi vet alla att Balder dör och är död för evigt – i alla fall så länge vår värld existerar – och det här är början på Ragnaröks-cykeln. Oden får Rind, och ”Rind föder Våle i Västersalar” som blir Balders hämnare, och en dag gammal dödar sin far. Vi känner också alla till historien om Misteltenen, som av naturliga skäl nog inte kan vara den svaga parasitväxten Mistel, utan snarare än Flogrönn – och detta med Misteltenen har jag beskrivit i en av mina tidigare inlägg.

Balders dråp, Baldersbålet och Våle – hämnaren, som en dag gammal dödar Höder. Våle är nymånen, Balder fullmånen och Höder månen i nedan enligt en teori…

Här slutar nog de flesta svenskars kunskap om Höder, och hans gärningar, men helt klart är, att myten om Höder och Balder inte alls är en kristen historia, utan mycket äldre än så. En del forskare har till och med sagt sig se spår av Balder, Höder och Nanna – som mångudinna – i bronsålderns hällristningar, men det låter jag vara osagt.

En reflektion man kan göra, är att Gudarna och makterna gör ett fel, när de ställer sig att skjuta på Balder. På Friggs inrådan hade man ju tagit en ed av hela skapelsen och alla levande varelser, växter och mineraler att inte skada Balder, men så blev Gudarna uppslukade av möjligheten att testa själva Balders osårbarhet, ungefär som en avdelningschef i ett modernt företag kan bli uppslukad av ett Excel-blad, eller en ny planeringskalender han nyss fått..

Frigg avkräver alla djur en ed om att inte skada Balder – Engelsk sagoillustration från början av 1900-talet.

Gudarna blandade helt enkelt ihop verkan och verkanseld med avsikten eller ändamålet med alltihop. Meningen var ju, att man skulle låta Balder vara oskadd, inte att testa själva osårbarheten. Och så blandade sig – som vi alla vet – Loke i leken, och så gick det alltså som det alltid gick – Loke är ju alla gränsers och systems store ”testare” – som alltid utmanar det fysiskt möjliga – och så gick det alltså som det gick. Hela övningen misslyckades, trots att det såg ut som en bra övningsplan från början, detta med att skjuta på Balder…

Man kunde ju ha nöjt sig med att låta Ull skjuta med båge – eftersom han är den store bågskytten i Asarnas krets – och låta Tor slå med sin hammare, till exempel. Nu skulle istället ALLA gudar och makter skjuta, och även ett blindstyre som Höder skulle upp på banan – men se – det var inte rätt metod att lösa uppgiften på. Och kanhända lade man som sagt vikt vid alldeles fel uppgift – det är detta som myten vill få fram – för allt det här, visste våra förfäder också.. Det finns en mycket lätt urskiljbar ”sensmoral” i hela berättelsen, i alla fall som jag tolkar den, med avseende på mitt eget liv – Sturlasson var en man med avsevärd erfarenhet av vissa verksamheter, han också…

Loke (i bakgrunden) styr Misteltenen åt den välmenande dumskallen Höder…

En annan person, som skrivit mycket om Höder och även Balder är  Saxo Grammaticus, den gamle danske munken från 1100- och 1200-talen. Man vet, att Saxo var bekant med Eddan, Snorre Sturlassons verk, flera skaldedikter och hela Sagalitteraturen från Island, eftersom han faktiskt refererar till den på flera ställen i sin ”Gesta Danorum” eller Danmarkskrönika, egentligen historien om Danernas bedrifter, vilket det latinska namnet betyder. Saxo citerar också svenska lagtexter och annat, och även om man ibland försökt avvisa honom som ”helt och hållet litterär” (som okunniga personer sa i Sverige på 1970-talet) så räknas han som en fullt trovärdig historisk källa i exempelvis Polen eller Baltikum, inte minst därför att han skriver mycket om danskarnas korståg, Arkona-templets förstörelse, och annat som är av vital betydelse för Polska och Baltiska historiker än idag, eftersom Saxos verk är en av de första källorna som behandlar deras länder överhuvudtaget.

Saxo föddes på 1150-talet, troligen på Själland och hette egentligen Saxe. Han blev munk – kanske vid en föregångare till det berömda prästseminariet vid Peblinge sö – och kom att bli privatsekreterare till Mördar-biskopen Absalon, ”Skånes Djävul” kallad, han som lät bygga Köpenhamn, döda tusentals fria bönder i slaget vid Dösje bro – och göra slut på de sista resterna av hedendom också på Rügen, inte bara i Skåne. Ändå andas Saxos verk hela tiden påtaglig sympati för Hedendomen, och även om han var munkvigd, var han dansk patriot i första hand, kristen bara i andra eller tredje hand, vilket man måste ha fullkomligt klart för sig, då man läser den tredje boken av Saxos berättelse, där historien om Höder står skriven.

Saxo gör ett slags ”Interpretatio Humana” eller snarare än ”Interpretatio in Absurdum” när han säger, att Gudarna en gång var människor, och i sin version gör om Höder till en vanlig krigare, medan Balder får fortsätta vara en gud – men en ond sådan. På samma sätt gjorde Snorre Sturlasson i företalet till sin poetiska Edda om Asarna till ”Asiamän” och påstod att de kom från Mindre Asien, bara därför att han ville alludera på Trojasagan (som var populär i det tidigmedeltida Europa) och skaffa fram en ”ursäkt” för sin egen Asatro på så sätt. Saxo gör också exakt samma sak, när han låter Höder bli en människa, men märkvärdigt nog behåller han Tor, Balder och Oden som gudar i sin version, fast utelämnar helt Loke, vilket är synnerligen egendomligt för en kristen…

Om det nu verkligen vore så som de kristna trodde på 1800-talet, och att Balder skulle vara en lätt igenkännbar avbild av jesus kristus, undrar man ju varför Saxo – en man nära en ärkebiskop – gör om Balder till en skurk. Och om Loke nu ska vara satan, och Höder ”ond” i de kristnas verson, varför är då Loke helt bortplockad, och Höder plötsligt hjälten ? De kristna teorierna stämmer inte alls, som vi ser. Bara och endast bara i det fall som Saxo verkligen såg brödraparet Balder och Höder som motsatser, dvs exakt som Asatron såg dem, blir hans version av berättelsen förklarlig, och kan ingå i ett hedniskt sammanhang. Trots att Saxo hela tiden tvingas foga in kristna pekpinnar och påpekanden om att Oden minsann påstås vara ”svekfull” råder det inget tvivel om var sympatierna i hans text hela tiden ligger – hans berättarglädje, friska humör och respekt för Asarna tar helt enkelt över – i själ och hjärta är Saxo helt enkelt Dansk och Nordbo, inte alls kristen – och han levde i en tid när minnet av hedendomen fortfarande var starkt – varför man inte helt kan utesluta, att också hans berättelse bygger på autentiska traditioner, och vad folk dåförtiden faktiskt trodde på, eller trodde sig veta om just Höder.

 

Höder eller ”Skulden” enligt tysk 1950-tals illustration.  Saxo är den enda källa som nämner, att den blinde Höder skulle varit stark, ”skicklig i alla idrotter” musikalisk och en lutspelare.

Också i Annales Lundenses från 1200-talet omnämns Höder som en historisk person, och kungason från Saxland eller Tyskland, medan Baldersmyten bevisligen fanns nedtecknad i diktform från Ulf Uggason på 900-talet, vilket gör Höders ursprung betydligt mer komplicerat än vi kunde tro. Bevisligen var det inga islänningar som hittade på honom, och Saxo gör honom till fosterson åt en kung Gevar av Götaland, vars dotter Nanna Nepsdotter är. Höder och Nanna blir förälskade i varann, men Balder råkar få syn på Nanna, den nakna och mjällvita mångudinnan, medan hon badar, och blir då besatt av tanken att få henne till brud. Man ser helt klart, vilken biblisk berättelse Saxo kalkerat detta på, men strax blir det helt hedniskt igen, för Höder möter under en jakt ”tre jungfrur” i en skog – ungefär som de tre häxorna hos Shakespeare’s Macbeth (Shakespeare’s Hamlet är ett lån från Saxos Amled) eller rättare sagt de tre Nornorna, som inte presenterar sig med namn, utan de säger: ”Vi är de makter, som råder över seger i strid, och vi är alltid osynligen närvarande i alla strider, för att ge seger åt våra vänner, när de åstundar den !”

Skulptur av Nornorna från Dagens Ribe i Danmark

Nornorna berättar för Höder att Balder smider ränker för att bortstjäla hans flickvän, alldeles som vissa män ännu gör idag. Drömsynen med Nornorna – ”I Birnams skog” försvinner med ens, och Höder berättar för sin fosterfar Gevar om alltsammans, fosterfadern förklarar att Balder ju är en gud och svår att rå på, varför Höder råds att besöka Minning eller Mimer, som bor i den yttersta lappmarken i ett evigt mörker, där köld och is råder. Där  ska Höder finna ett gudomligt svärd, samt en armring, som ger dess ägare evig rikedom. Vi som kan detta med Asatro igenkänner genast Frejs ”gammanten” eller kanske mistel-tenen, förvarad i Mimers brunn tillsammans med Odens Draupnir, när vi läser om detta. Höder vinner mycket riktigt de två kostbarheterna, och far – nu dubbad till ett slags mörkrets krigare – får man förmoda – tillbaka till Danmark, men den tyske Kungen Geld (vars blotta namn på tyska betyder ”pengar” eller girighet ) vill ha skatterna för sig själv. Gevar råder Höder att ta emot tyskarnas pilsvärmar, och inte skjuta tillbaka förrän de är nära – ett framsynt råd – och efter en artilleriduell till sjöss, vinner Höder – nu framsynt och klok i stridskonst – bara för att finna, att Balder rest till Danmark för att föra bort Nanna istället.

Den badande Nanna – ur ett av mina tidigare hedniska kalenderprojekt.

Nanna är dock en trogen och godhjärtad kvinna (sådana finns bara i sagorna !) och vägrar låta sig smickras – för hon säger klokt nog att gudar inte ska gifta sig med människor, och att olika sorters folk inte alls ska beblanda sig med varandra – sådana äktenskap slutar oftast inte väl, det vet man av erfarenheten, står det. Höder har under tiden fått en allierad i en viss Helge, kung över ett Nordnorskt rike, och av Nornorna har han fått en osårbarhetsbrynja, som inga vapen biter på (Tvärtom mot Eddan, alltså – Höder är här den osårbare brodern, inte Balder – vilket på sitt sätt är logiskt, eftersom ljus kan släckas, men mörker aldrig helt utplånas). Nu utbryter en väldig strid, som  Saxo har lånat från Olaf Saga Tryggvasonar – det är berättelsen om slaget vid Svolder vi ser, men med både gudar och människor omvarandra i de agerande rollerna.

Tor har en enorm klubba eller ”Malleus” står det i min Saxo-utgåva, ingen hammare alltså, men ordet Malleus kan – som alla medicinare och latinkunniga vet, både betyda klubba och hammare på en och samma gång, och Tor kan ingen rå på, även om Saxo påstår att Höder skulle överlevt, och att Balder fick fly och vika – vilket bara blir begripligt, om vi tror på den teori som säger att Balder var en fullmånens gud, och Höder en gud för nattmörkret – ingen fullmåne varar ju särskilt länge. ”Balder gick för att skaffa vatten” skriver Saxo plötsligt, och ”då fick han se syner av Nanna, som gjorde att hans glans mattades av”. Detta stycke blir heller inte begripligt, om det inte vore så att Balder vore fullmånen (Månen har ju verkligen en dragningskraft på vatten, eller ebb och flod) och Nanna månen i nedan, ”Månhornen” eller en mån-gudinna.  Men – Höder och Nanna gifter sig, mycket riktigt – och lever lyckliga för en tid, vilket kan vara mytens sätt att säga att månen går igenom sin mörka fas.

Nu skriver Saxo ännu märkligare saker, och det var att självaste Balder skulle ha bott som Asarnas ställföreträdare i Uppsala en tid, men att han ersattes av kung Adils av Ynglingaätten, vilka många forskare – inte minst i England – anser vara en helt historisk person – och Adils och Höder skulle dessutom vara bröder.  Adils anses av forskare i England och USA vara en helt och fullt historisk person, medan han i Sverige dömdes ut som ”en legend” under kulturmarxismens 70-tal. Han nämns både i Beowulfsagan, i flera skaldekväden från 800-talet, i danska, tyska och norska historiska källor, och visst inte bara i Ynglingatal eller Ynglingasagan. Adils skall dessutom enligt sagan ha fallit från en häst under Disablotet i Gamla Uppsala, då han red inomhus i Kungahallen, och eftersom vi vet att Disablotets tid var i Februari, gör detta hela Saxos myt om Höder aktuell, särskilt såhär års.

Också en fullt sansad krönikör som Ibn Fadhlan – som ännu påstås vara ”ögonvittne” enligt svenska skolböcker, skriver på slutet i sin berömda ”Risala” att Sveakungen, ”Kungen över alla Ruser” sitter på en stor tron (Sarir på arabiska) som är så stor, att han både kan sova, äta, dricka och tillbringa hela sitt liv på den. Runt honom står också 120 av hans bästa män, och 120 unga kvinnor, som är krigarnas hustrur eller ”bestämda för hans säng” – och eftersom ”Sarir” också betyder kungasäte, kungsgård i överförd bemärkelse, förstår vi att det kan vara Gamla Uppsala det är tal om. Allt detta står att läsa i den norske forskaren Harris Birkelands bok om arabiska källor till Nordens äldre medeltid, och får alltså anses vara en trovärdig källa. Ibn Fadhlan nämner lustigt nog också att då Sveakungen ska ut och rida, stiger han med ena benet direkt från sin Sarir, över i sadeln; under tak och inomhus och kan leda hela sitt rike från hästryggen – hög handlingsberedskap alltså – varefter alla hans män drar i strid på samma sätt.

I Adils-högen i Gamla Uppsala hittade man också askan efter en man i 50-60 års åldern, vilande på en björnfäll, med ädelstensbesatta vapen, frankiska svärd och karneol från arabien – allt daterat till ca år 575, då den verklige Adils skall ha dött. Adils-högen kallas också Torshögen, och ligger längst bort från Gamla Uppsala Kyrka, som alla vet. Också Saxo skriver mycket om Svearnas heliga kungaring, hur kung Adils aldrig steg av sin häst – vilket stämmer med både Ynglinga Saga och Ibn Fahlan om Svearna som goda kavallerister (Upplands Ryttare har anor tillbaka till Vendeltiden) och summan av alltsammans, är att Saxos uppgifter mycket väl kan bygga på viss verklighetsbakgrund, fast ihoprörda i ”myternas backspegel” med ett modernt ord.

Saxo berättar nu om hur Höder med sin krigshär drog till den ljuse Balders hem i Svea rike och besegrades där. Ensam och övergiven hamnade sen Höder i vildmarken, på väg hem emot Danmark, och träffade ”de tre jungfrurna” eller rättare sagt Nornorna igen, och han sade dem att han haft föga gagn av deras gåvor och alltihop, och inte ville leva längre.  Nornorna svarade honom, att han ju vållat sina fiender minst lika mycket skada som han själv lidit, och att det därmed kunde vara jämnt – för övrigt kan man ju inte segra i alla slag, men för att vinna i ett krig, räcker blott att man vinner det allra sista slaget – och om vi blott tänker efter litet, inser vi att Nornorna, kloka som de var, därigenom gav oss grunden till vad som än idag är Sveriges och Finlands gemensamma försvarspolitik.

Höder möter så Balder i strid en sista gång, men segrar tack vare att Nornorna enligt Saxo bereder Balders (och – förmodar man – Gudarnas föda – i sin stora kittel) och efter att ha säkrat underhållet (alltid en faktor bakom framgång i strid) avgår Höder med segern, så dansk han är. Saxo sätter här in bitar av en skildring, som verkar inspirerad av det berömda Bråvalla Slag (där Balder likt Harald Hildetand bärs på bår) och kopierar mycket exakt Eddans berättelse om Oden och Rind (”Rind föder Våle i Västersalar”) där vi anar att Rinda, Vrinna (synlig också i ortnamn som Vrinnevi, och faktiskt dyrkad) är Gerd, jordgudinnan, och Baldersbålet den sjunkande solen, medan Våle, Baldrs hämnare, har drag av nymåne eller solen själv.

Så fortlevde sagorna om Höder – återberättade av Saxo – kristen endast till namnet, men Hedning innerst inne – långt in på den kristna tiden. 

Och ännu lyser vinterns klara måne över oss Nordbor. Under vintern, med sin vita snö, syns månskenet starkare än annars, och kampen mellan ljus och mörker, Balder och Höder, är precis lika nära oss som lever just nu som forntidens människor. Studerar vi bara naturen omkring oss, och inser vi vad det kommande Disablotet handlar om, kan vi uppleva allt detta – och i andra land har andra män skrivit andra tankar om Höders vördnadsbjudande gestalt, som också tycks mig värda att komma ihåg.

Hör här bara:

Höðr can be seen as a god of the wrongly accused, of atonement and redemption. — — Honesty has a way of wiping the slate clean. In the end, he rules side-by-side with his twin, redeemed. His role is as his brother’s adviser and he is fated to be his councilor in the world to come.

Work with Höðr for help recovering from a tragic event, or for help with depression. He seems to be the Northern pagan answer to the Catholic-dubbed (but universally-experienced spiritual crisis) “Dark Night of the Soul” (loss of faith). Perhaps Höðr is a steadfast companion, who doesn’t push us to “make it better,” but rather sits with us right where we are, for as long as we need.

Many of Höðr’s associated attributes are in fact wonderful things depending on how you look at them. We need the dark. We sleep better in it, so that we can rise again restored and renewed. Seeds grow in darkness, gestating deep in the earth. Or how about the relief of a wintry, air-conditioned room during a heat wave in Summer? The death of Baldr by Höðr’s hand symbolizes the triumph of dark over light at the apex of the Summer Solstice, as the solar year turns to longer nights and shorter days. Truly, light and dark need each other.

Höðr seems to represent the Shadow – the dark, disowned side of human nature, and together the twins represent duality. Höðr can help you be honest with yourself and others, and I imagine that these brothers can help us to understand and embrace our dark sides, and acknowledge when things are difficult, or painful, rather than stuffing away in uncomfortable feelings or circumstances, and trying to ignore them.

Fullmåne över Sälen, Sverige 2018.

Oh, the wind, the wind is blowing – Through the graves the wind is blowing – Freedom soon will come
Then we’ll come from the shadow….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s