”Arab Telegraph” uppmärksammar Asatron i Sverige…

Nätsajten ”Arab telegraph.com” som förefaller vara baserad i Egypten – ett land som åtminstone ibland stått som en symbol för en vänligare och liberalare tolkning av Islam, har uppmärksammat DN:s och andra svenska medias långa reportage om NAS, Nordiska Asa Samfundet, som väl inte undgått någon svensk hedning i veckan. Något mera om denna nyhets-sajt, med reportage från hela Världen, är inte känd för mig, eftersom jag inte kan läsa arabiska, men sajten är påfallande objektiv i sin rapportering om detta ämne, vinklar inte alls som detta falska DN och media i Sverige, men citerar ordagrant. Tidigare – dvs fram till 2017 – var Arab Telegraph tydligen också verksam i Storbritannien, men var redaktionen är belägen just nu, är som sagt inte bekant för mig…

2 righteous brothers ! Arab igen !

Man får komma ihåg att Al-jazeera och många andra arabiska TV-kanaler faktiskt har fått många internationella erkännanden för sin korrekta och sakliga rapportering, där även representanter för helt andra kulturer och religioner fått komma till tals. Kunniga, väl utbildade och mycket bättre arabiska journalister än de svenska, finns inte bara i London, UK, utan också i nästan alla Arabiska Halvöns länder – och några av dem – som Raif Badawi, den kände bloggaren, och många många andra, strävar också som vi för frihetens sak.

Sist men inte minst fanns det en tid för mycket länge sedan, på 700- och 800-talen, när Arabiska krönikörer och geografer var bland de första som alls skrev om de Nordiska länderna överhuvudtaget, och på gott och ont, med fel och förtjänster; har deras berättelser och vittnesbörd levt vidare genom århundraden. Det var en tid för hjältar. Där fanns män som Al-Idrisi, Geografernas Geograf, Ibn Khordadbeh från Persien, Ibn Fadhlan – som helt klart fylldes av sympati för det folk han mötte, men för Kalifatets skull måste lägga in de sedvanliga påklistrade moraliska fördömanden, som hans berömda ”Risala” vimlar av.  Vi kunde också nämna Al-Ghazal, den moriske poeten, som sade sig ha blivit personligen bekant med den danska drottningen i Slesvig – en berättelse som inte många nutida svenskar känner till..

Allt detta var före de kristna korstågen, och islams radikalisering, fram till den farsot hela Världen nu lider av – kristen och muslimsk fundamentalism, den pest och kolera; som plågar en hel Värld. Det var en tid inte bara för handelsfärder, utan för lärda män, början till vetenskap och kunskapsutbyte. Nu är den tiden längesen förbi, men en amerikansk svart muslim från Chicago – som jag en gång talat ganska länge med – menade, att kärnan i islam borde vara ”righteousness” eller rättfärdighet, och inte underkastelse. Den rättfärdige bär som bekant inte sitt svärd förgäves, och det gäller också de islamska sjukvårdssoldater jag sett här hemma.

Handel och hedningar…

Jag har nämligen alltid varit av den synnerligen enkla och lättfattliga åsikten att den som kämpar tillsammans med mig, är värd att hedras, och till på köpet får dricka ur min vattenflaska – säger jag som en annan Lt Kilgore – men att de som på låt oss säga ett mindre rättfärdigt sätt gör själva motsatsen, är värda att bekämpas; oavsett var i Världen de finns, oavsett vilka de är…

”Det är hårda bud – i Mellerud !”

Slutligen – Malcolm X. En av mina största inspirationskällor, och en förebild också inom Islam eller vad gäller ”Motståndets Estetik” – på alla sätt. Men, nog om detta, för som Hávamál så riktigt säger, i sin 34:e strof:

”crooked and long / is the path to a false friend/ though he dwells on the road/ but wide and straight / is the path to a true friend / although he is far gone…”

Afhvarf miki /ter til ills vinar /,þótt á brautu búi,/ en til góðs vinar/ liggja gagnvegir /þótt hann sé firr farinn.

Eller, i min översättning:   ”Krokväg mycken / leder till falsk vän / om än han bor vid vägen / men till god vän / löper snar väg / om än han är fjärran faren…”

Nåväl. ”Arab Telegraph” noterar att Asatron i Sverige växer, och att det är just Asatro, eller Asatru, som är det enda vedertagna namnet på religionen ifråga. Så är det ju överallt i Världen, på Island, i USA och överallt annars, och här använder vi inga lögnaktiga termer från den kristna medeltiden, då vår tro kallades ”forn” – alltså förlegad eller föråldrad – och påstods vara en tom ”sed” alltså en mekanisk, halvt omedveten upprepning, tömd på allt andligt innehåll eller utan ett medvetet val. Man jämför inte med urartad New Age, våldsvänster, miljöpartister eller drogflum. Man tar klart avstånd från all högerextremism, och alla de fördomar och den smutskastning, som drabbar oss Hedningar och asatroende.

Det hedrar ”Arab Telegraph” att man lärt sig bruka urskiljning, omdöme och inte minst att tala sanning om det ämne man behandlar.

Ni kan själva läsa vad de skriver. Jag dömer inte, och jag fördömer inte. Ärlig rapportering ska man vårda, vem den än kommer ifrån. Sedan kanske man inte håller med om allt, som denna källa möjligen skriver – för jag har inte haft tillfälle eller språkkunskaper nog att granska den i alla detaljer, utan välkomnar den i ”god tro” men det kanske någon av mina läsare kan hjälpa mig med.

Med våra egna media, och inte minst Dagens Nyheter är det sämre beställt – för där sviktar verkligen omdömet om vem man bör intervjua, och upplåta spaltutrymme till – eller hur Erik Helmerson ?

 

 

Annonser

Kalevala-dagen firas i Finland

I Finland firas Kalevala-Dagen just idag, vilket en del hedniska bloggare noterat. I Finland är dagen officiell flaggdag, och kallas också ”den finska kulturens dag”. Att dagen alls firas beror nog inte bara på Elias Lönnroths versepos, för man började mycket riktigt fira den redan 1885, medan Finland ännu var ett storfurstendöme i det Tsaristiska Ryssland, med allt vad det innebar av ofrihet. I Sverige av idag verkar dagen pinsamt nog blivit helt bortglömd, men Finlands ambassad i Stockholm vill i alla fall passa på att påminna hela svenska folket om att dagen faktiskt finns…

Själv förstår jag ingenting. Varför vill inte vår Regering eller media i Sverige uppmärksamma också Finlands kultur, den Finländska identiteten ? – för både finnar, finlandssvenskar och alla finländare – här eller på andra sidan Ålands Hav – är ju den här dagen av yttersta vikt, för dessa tre begrepp betyder ju – som ni kanske vet – helt olika saker – inte bara språkligt sett.. Men en sak är man i alla fall ense om, och det är Finlands omistliga rätt att vara ett eget land, och ha just en nationell kultur,  två språk, men en identitet…

Målning av Akseli Gallén-Kallela – ”Försvaret av Sampo

Kalevala berättar om många saker, men till exempel om Sampo, den himlasända kvarnen, som tillsammans med Väinömöinens Kantele – också den en symbol för den egna kulturen, språket, identiteten – kunde ge finnarna lycka och välstånd. Louhi, den finländska mytologins motsvarighet till Hel, försökte förstöra mästersmeden Ilmarinens gåva, och föra bort den till Pohjola, köldens och dödens rike i Nordöst. För artonhundratalets och nittonhundratalets Finländare var det mycket lätt att se var detta rike låg någonstans, och vad detta skulle betyda.

Inte mindre än fyra långa krig utkämpades under 1900-talets första halva, och Finlands folk fick kämpa för sin överlevnad. Inte desdo mindre vann det i alla dessa krig, och fick se sitt land stå ärrat, men obesegrat – och det ger en ganska stor insikt i vad språk, historiemedvetenhet och nationell identitet verkligen betyder till sist. I Sverige har vi hittills förskonats från dessa inre eller yttre strider, men den nuvarande situationen ser inte så hoppfull ut, enligt vissa skribenter. Se i tidigare inlägg från igår.

1911 grundades Kalevala-sällskapet, Kalevalan Serua, som finns kvar än idag och som ursprungligen hade till syfte att stärka inte bara kulturen, utan också konst och vetenskap i Finland. Dess medlemsnål och symbol ser ni här ovan – en stiliserad framställning av två händer, som fattar i varandra till ett ärligt handslag.

Landet var en ung nation, som just hade klivit ut ur Rysslands mörka skugga efter mer än 100 års ockupation, och man var trött på förtrycket. Finland ville växa och leva. Man hade tankarna på att bygga ett särskilt Kalevala-hus eller vad vi skulle kalla ett nationellt Kulturhus, Forskningsbibliotek och Kunskapscenter i Helsingfors, men så långt kom man aldrig. Från 1921 och framåt blev man en Folkminnesförening istället, och så har man fortsatt – fram till idag.

Men de hedniska tankarna lever vidare, både i Finland och på andra håll i Norden. Kanhända möts vi en dag på halva vägen, och inser, att Sampo och Tors Hammare kanske påminner om varandra, att Ilmarinen och sagans Völund är nästan helt samma person, och att Väinömöinen – som är en helt finsk gestalt – av och till påminner om Allfader Odin själv. Vår kultur är särpräglad, rik och har mycket mer gemensamt genom tusen år och mer av gemensam historia än man annars skulle kunna tro – och vi växer fortfarande..

Tanken på ”Kalevala-Huset”, Kunskapsbanken, Gudahovet och Forskningsbiblitoteket lever fortfarande… Vi ger inte upp här heller !

( Hakka Pääle, Suomen Poika !)

”Bianca Muratagic” – 2018-02-21…

Jag såg en liten artikel och ett inlägg i Katerina Magasin häromveckan. För trots att just den nättidningen är en av de mest hatade och utskällda i hela Sverige, och som ett rött skynke för UNT, Göteborgstidningarna och i stort sett hela den svenska dagspressen, vill jag naturligtvis läsa den – om inte annat så för just detta intressanta faktum… och just därför…

Bianca Muratagic, en för mig okänd sångpedagog i Uppsala, sjöng ut om detta som kallas ”Människors Lika Värde” och som blivit något av en dogm i Stefan Löfvéns Sverige, även om det är människors lika fri- och rättigheter man egentligen menar, eftersom detta med det falska och påklistrade ”lika värdet” inte alls stämmer – för alla politiska åsikter, religioner eller de val vi gör här i livet är inte likvärdiga, nämligen.  Och det är valår i år, som ni vet.

Alltnog, denna skribent talar mycket bra för sig själv, och jag ser att mina ord om ”det folkliga motståndets väg” eller ”motståndets estetik” som också är den verkliga Hedendomens, har burit frukt, därute. Fler och fler tänker som jag. Jag är långtifrån ensam längre, och det jag kallat ”det hedniska skiftet” närmar sig, obönhörligen – som ett tyst muller i fjärran…

Alla människor är inte lika mycket värda i ett land där grupper ständigt ställs mot varandra och där vissa särbehandlas och favoriseras när andra förtrycks och diskrimineras.

Alla människor är inte lika mycket värda i ett land där religion ställer sig över demokrati, där människor dör i väntan på vård och sjuka bestraffas med långa kötider, där brottsoffer dubbelbestraffas när gärningsmän belönas med frihet och skadestånd och där vi betalar höga skatter för korrupt rättsväsen, där vården och skolan havererar, och där allt fler poliser, lärare, sjuksköterskor och socionomer säger upp sig från sina jobb.

Alla människor är inte lika mycket värda i ett land där en ensamstående mamma med tre barn inte har råd att laga sina tänder, när våldsutsatta kvinnor och barn saknar boende och skydd, när kvinnor tvingas föda sina barn i bilar samtidigt som vi betalar miljarder till bedragare, illegala migranter, kriminella och extremistiska organisationer i Sverige.

Människor har absolut inget vidare värde i ett land där staten vill kontrollera deras åsikter och där media och statlig television agerar propagandaverktyg.

Människor har inte heller särskilt mycket värde när sjuka, gamla, gravida kvinnor och utsatta barn bestraffas, samtidigt som staten, kyrkan och aktivister skyddar och hyllar dömda sexbrottslingar.

Människor kanske rentav betraktas som värdelösa i ett land med skyhöga skatter som höjer pensionsålder, där pensionärer lever på existensminimum och avskaffar personlig assistans för barn och gamla.

Människors lika värde måste ifrågasättas i ett land där man daltar och visar sympatier för kriminella.

I synnerhet vissa individer i maktposition tycks ha större värde än andra, när man kallblodigt offrar kvinnor, barn och sjuka för att behålla och stärka sin höga status och lön.

Alla kvinnor är inte lika mycket värda i ett land där feministerna blundar för en viss sorts kvinnor, där de relativiserar, normaliserar och förnekar barnäktenskap, religiös fundamentalism och hedersvåld och lierar sig med islamister.

Alla män är inte lika mycket värda när somliga kommer undan med att våldta ett barn medan andra förföljs för att ha skickat ett olämpligt sms för tjugo år sedan.

Människor har inte samma värde i ett land där hudfärg och kön går före kunskap och kompetens.

Människor är rentav värdelösa i ett land där fakta undanhålls, mörkläggs och stämplas som rasism.

Det har nu kommit en tid då folket måste ta tillbaka det som tillhör dem.

Det har kommit en tid då folket måste resa sig och stå enat mot det korrumperade etablissemanget.

Det har kommit en tid när folket ska kräva tillbaka sina rättigheter och behandlas med respekt och värdighet.

Det är hög tid att sätta stopp för alla den indoktrinering, förtryck, övergrepp, orättvisor och hyckleri som ständigt döljs bakom det falska begreppet “alla människors lika värde” -– vår samtids största lögn.

BIANCA MURATAGIC

(musik för de rätta öronen)

MIDVINTERBLOT åter på Nationalmuseum, skriver Nättidningen Svensk Historia

Nättidningen Svensk Historia, en av våra grannar i den hedniska bloggsfären i vårt land – som ständigt växer, dag för dag – rapporterade härförleden om Midvinterblot, Carl Larssons kända Monumentalmålning från 1915, som nu är tillbaka på sin rätta plats i Nationalmuseum, efter att ha konserverats och restaurerats. Midvinterblot har kallats för det mest utskällda konstverket i Sveriges historia, och det stämmer nog också, som vi ska få se.

Hantverkare, Arbetare, Konstvetare och Administratörer – alla går de samman för att rädda vårt kulturarv ! (Foto: Anna Danielsson / Nationalmuseum)

Väggfälten i Nationalmuseum övre trapphall hade stått tomma sedan byggnaden invigdes 1866, men 1883 bestämde de kristna att en konsttävling skulle utlysas. Bara kristna och nationella motiv godkändes, något annat var helt enkelt otänkbart. Vann gjorde målaren Gustaf Cederström (som gjorde Karl XII:s likfärd) som skulle få måla hur ”Ansgarius kristnar Sverige” – alltså en ren historieförfalskning, eftersom en sådan händelse på Birkas borgberg aldrig ägt rum.  Turligt nog fanns det vettiga herrar i priskommittén också, för där hittade man namn som Eddaöversättaren Nils Fredrik Sander (vars Edda på svenska fortfarande hör till de allra bästa versionerna) konstnären August Malmström (som målat ”Aslög” och ”Bråvalla Slag”) samt författaren Viktor Rydberg (som skrev Fädernas Gudasaga och flera undersökningar om Nordisk mytologi).  Också hygienforskaren Carl Curman ville ha ett hedniskt motiv, men de kristna började genast skrika och oja sig..

Under flera hundra år hade Hedendomen levt som en dold underström i Svensk kultur, alltsedan ”Fogelbergs Gudar” (som jag skrev om för ett tag sedan) och Riksantikvarieämbetets grundande på Gustav II Adolfs 1600-tal. Gång på gång hade de kristna försökt utrota den, men alltid kom hedendomen tillbaks – och nu gav Carl Larsson den en alldeles personlig tolkning – och det är tack vare hans innovativa nyskapande – och framsynta människor i hans samtid – som konstverket alls fick lov att skapas. Många var emot det, redan från första början.

De kristna intrigerade, och skrev till Regeringen år 1891. Cederström bara måste vinna, för så hade man bestämt. Ansgar och kristendomen var det som skulle få definiera hela Sveriges historia för all framtid, trots att Sverige som vi nu vet inte alls kristnades på  830-talet…

Men våra ledande kulturpersonligheter slog tillbaka. Nu hade de fått med sig självaste Prins Eugen – målarprinsen. Kända konstnärer som Anders Zorn, Richard Berg, Georg Pauli och många fler. Det är att märka, att flera av tidens ledande judiska kulturpersonligheter, som Ernst Josephsson och Geskel Saloman, också skrev på uppropet för Hedendomens och Asatrons sak. 1894 gav regeringen uppdraget till Carl Larsson, på vägnar av Konstakademin; och så kom det sig att ”Gustav Vasas intåg i Stockholm” och ”Midvinterblot” skulle få sitta mitt emot varann i den väldiga trapphallen…

”Gustav Vasas intåg” symboliserar början på den nya tidens Sverige – den sitter ännu mitt emot ”Midvinterblot” som symboliserar vårt Asatrogna ursprung…

Men Carl Larsson skapade nu något helt nytt.  Han valde motivet med den hedniske Kung Domalde, kungen som offrade sitt eget liv, för att rädda Sverige undan missväxt. Och kungen fick bära Carl Larssons egna anletsdrag… Dessutom var Kungen alldeles naken – ja man kunde se hans kön – precis som i sagan om ”Kejsarens nya kläder”. Nu satte de kristna igång med en hat- och förtalskampanj av sällan skådade mått. De tjöt som galna hundar. De hetsade. De intrigerade, och de hatade, hatade, hatade och buade ut den hedniska tavlan.

Nymoralisterna gottade sig. Carl Larsson angreps personligen, och kallades ”storsvensk”, ”sjuk i huvudet” eller helt enkelt ”galen”.

Först tänkte sig Carl Larsson att Domalde dränktes i en källa, med sin drottning och en kungason med en häst strax bredvid..

Hela tiden arbetade Carl Larsson vidare på sina underbara målningar och teckningar, som idag räknas som det yppersta i svensk konsthistoria. Sundborn – hans konstnärshem – är fortfarande en turistattraktion, som lockar besökare från hela Världen. Överallt är hans verk ännu populära och folkkära – också i utlandet – men ”Midvinterblot” hamnade länge i skymundan, och refuserades faktiskt två gånger, trots att till och med Sveriges Riksdag fattat beslut om att tavlan skulle få sitta där den nu sitter.. I Dagens Nyheter i februari 1911 opponerade sig en anonym insändare, signaturen ”Arkeolog” och menade att de Kinesisk-inspirerade ”Lejonhundarna” på pelare bredvid ingången till vad som skulle vara Uppsala Tempel (nu vet vi att det var en vanlig Kungsgård, och ett Gudahov, visst inte något ”tempel” men det visste man inte 1911..) ”mest liknade en utomhus-restaurang” och att den lapska nåjden i 1800-tals kläder, som syns till vänster i tavlan, omöjligt kunde ha varit närvarande vid Gamla Uppsala under den tidsperiod, som tavlan skulle skildra, alltså 400-talet efter kristus…

Carl Larsson själv var nära att knäckas, och skrev i sin dagbok att: ”Opinionen är tydligen denna gång så starkt emot mig (och kanske med rätta), så att inte behöver varken min vän läsaren eller min ovän arkeologen vara orolig.1913 medgav han i Stockholms dagblad att han faktiskt tänkt måla dit några folkdansare från Skansen istället, och helt enkelt ge upp inför det besinningslösa hatet, men han stod på sig…

Tredje skissen – nu med bronsålderslurar, vendeltida hjälmar, Tors bild inne i Gudahovet, en naken kung och en Blotgode i flammande rött…

Richard Berg, och flera av Sveriges allra bästa konstnärer under det tidiga 1900-talet stödde Carl Larsson, och ivrade för att han skulle få måla färdigt sitt mästerverk. Men de tjutande, kristna hatarna gav sig inte. Höga Ministrar och Politiker – som Ecklesiastikminister Walter Murray engagerades ”bakom scenen” för att hindra att tavlan någonsin skulle bli färdig. Murray avgick till sist, och med hjälp av den österrikiske konstvetaren Joseph Strygowski (som intresserade sig för islamsk, ”etnisk” och slavisk konst) och en ny Ecklesiastikminister, fick Midvinterblot slutligen accepteras i alla fall, och det är ironiskt. Först när utlandet intresserade sig för tavlan, och när utländska experter gav den sitt stöd, slutade svenskarna att skrika och protestera… Men på Nationalmuseum fick den INTE hänga. Det förbjöd man…

Den färdiga tavlan – som de kristna kallade hednisk och hädisk, bland annat därför att Domalde liknade Jesus, och att en Torshammare tydligt visas i centrum av bilden.. Ändå gläder den dagens hedningar, och är ännu omtalad internationellt..

”Midvinterblot” förvisades från Stockholm, och Kungliga Huvudstaden, inte minst på grund av den Kungliga Svenska Avundsjukan. Carl Larsson dog bara fyra år senare, som en sjuk och bruten man. Liljewachls konsthall vågade visa tavlan tills Carl Larsson dog, men sedan gömdes den undan på ”Arkivet för Dekorativ Konst” i Lund, och visades inte på 40 år. Där såg jag den själv också för första gången, på 1980 talet, och Carl Larsson skrev:

Midvinterblotets öde knäckte mig! Med dov vrede erkänner jag detta. Och dock var det nog det bästa där skedde, ty nu säger mig min intuition – igen! – att denna målning med alla sina svagheter, skall en gång, sedan jag är borta, hedras med en vida bättre plats”  (Ur Carl Larssons självbiografi)

I mitten på 1980-talet erbjöds Nationalmuseum om att få köpa tavlan, och man tänkte väl att nu till slut – då 75 år hade gått – så skulle de kristna hatarna ha gett med sig. Men icke. I en Magisteruppsats från 2011 från Södertörns Bögskola (nej förlåt – vad skriver jag – Södertörns Högskola skall det naturligtvis vara) skildrar Tintin Hodén med stor humor och värme hur nya, Kulturmarxistiska hatare kastade sig över Carl Larsson i bästa 1970-tals socialdemokratiska DDR-stil, och genast utnämnde honom som rasist och nazist, bara därför att han vågat måla en tavla med fornnordiska motiv år 1915 – då INGEN i Europa knappt visste vad nazism var

Den störste hataren av alla var Per Bjurström, Nationalmuséets politiskt utsedde chef på 1980 talet. Han skrev insändare i DN med titeln ”Därför vill vi inte ha Midvinterblot” och påstod att tavlan skulle vara främlingsfientlig, att ”klottrare i Stockholms tunnelbana” skulle kunna lockas till Nationalmuséet, och att horder av Skinheads skulle bryta sig in där, osv osv… Istället föreslog man att tavlan skulle säljas på den internationella konstmarknaden, så att inga svenskar någonsin mer fick se den eller komma i kontakt med den .

Också idag finns det djärva konstnärer och bildskapare, som VÅGAR gå i Carl Larssons och ”Midvinterblots” fotspår. Här ”en lille en” med JIM LYNGVILD ogsaa Valkyrier fra Danmark, ni vet… (hversgo !)

Köparen – den penningstarke Japanske magnaten Hiroshi Ishizuka var en diskret herre, och han skulle nog gömma undan konstverket för alltid i sitt fina hem i Tokyo. Så hade man räknat ut det – men hej vad man bedrog sig ! – Herr Ishizuka var nämligen Shintoist – en Japansk Hedning – och han förstod målningen, genom den gamla Shinto-dygd som kallas ”Honne” eller hjärtats röst, i motsats till Giri, eller pliktens väg. Så – han lät sig inte köpas av (S) ledda politrucker – och det är tack vare Herr Ishizuka – en stor Sverigevän – och det faktum att han frivilligt, år 1992, lånade ut tavlan till Natonalmuseums 200-års jubileum – samt att han 1996 lät Svenska folket köpa tillbaka den efter en landsomfattande insamling – som vi nu alls har den i vårt land.

Så har den nu hängt på sin rätta plats i över 22 år – och inga svenska kristna har numera problem med den saken.

Knotet och gnället har tystnat. Inga Hemska Ondingar, för att inte tala om Onda Hemskingar har stormat Nationalmuseums trapphall. Inga attentat. Inga onda, onda grafitti-konstnärer från Stockholms tunnelbana har dykt upp heller – vad det nu kan bero på – den gamle kulturmarxisten Per Bjurström och hans idioti till trots.

Tavlan tillhör numera oss alla, och är en omistlig del av vårt Kulturarv – det accepterar nuförtiden Nationalmuseums experter också…

Vinden blåser friskt kring mitt enkla tjäll, denna Hedniska vinterdag i landet Sverige. Ett land som sett så mycket kulturellt förtryck, så mycket hat och hets – inte minst emot vårt eget svenska folk.

Och Domalde, Konungen vars kärlek till det egna folket var så stor, att han lät sig dras fram på en av Oseberg-skeppets slädar – av en Samisk Nåjd och allt – offrar sig fortfarande – för allas vårt gemensammas bästa.

I Torshammarens tecken. Idag, som alla dagar. De kristna har inte segrat, och inte islamisterna i IS heller. 

Carl Larssons artistiska vision står sig, och är samtidigt en protest emot censur, inskränkningar i den konstnärliga friheten och ett försvar för allt det, som kallas yttrandefrihet och demokratiska värden.

”Kan du inte tilltala alla genom dina handlingar och din konst – tala då till de få ! Att sänka sig till de alltför många är l-å-g-t !” (devis för tavlan ”Nuda Veritas” eller ”Den Nakna Sanningen” av Gustav Klimt – samtida med Carl Larsson och målad 1889 )

Vissa citat varar – och HEDENDOMEN är EVIG…..

På sätt och vis är ”Midvinterblot” av Carl Larsson också en del av den svenska Hedendomens och Asatrons historia. Den är inte bara et betydelsefullt verk i svensk konsthistoria, vad man nu än må tycka om den – uppfattningarna går fortfarande isär om dess konstnärliga värde, och vad som är bra konst eller inte bra konst kan man kanske diskutera.

Men trots allt hat, trots all kristen förföljelse är vi ändå här – vi mer än 3000 eller kanske 5000 i Sverige av idag som kallar oss Asatroende. Fördömarna haglar emot osss, liksom glåporden – liksom på Carl Larssons eller Fogelbergs tid. En del påstår till och med i sin enfald och sin fundamentala okunskap, att vi skulle kunna vara rasister eller något ännu värre.

Men konsten och skönheten segrar ändå till sist – liksom yttrandefriheten. I höst öppnar vårt nya Nationalmuseum, med Fogelbergs Gudar och Carl Larssons målning på sina självklara platser. Vi tänker inte låta oss tystas, vi tänker inte låta oss överröstas. Var så säker !

Var ligger Vanaheim ?

Nu över till en annan fråga, som jag såg en sajt i utlandet behandla härförleden: Vanaheims exakta läge och utbredning. Vi vet att Vanerna eller Alferna – i hela Eddan nämns Alfer och Vaner som närmast utbytbara företeelser, och det ena namnet förekommer ofta på det andras plats – är den andra Gudasläkten förutom Asarna, och att Njord, Njörd, Frej och hans syster Freja – Vanadis eller Vanernas dis – onekligen hör dit. I urtiden stod Vanakriget, då Asarna vann, men förliktes med Vanerna, och Frej nämns även som ”Alfernas Herre” och fick Alfheim i tandgåva, strax efter det att han föddes.

Lika många människor torde ännu veta att ”Alv” är ett jordlager, strax under matjorden men över mineraljordsytan och berggrunden, och de arkeologiskt intresserade känner kanske till hur de ”guldgubbar” eller offer åt Vanerna man hittat på tjogtals platser i Sydsverige grävdes ned i jorden – som ju Frej och Njärd i egenskap av äringens gudomligheter har mycket att göra med. Trots alla osakliga diagram som ritats över ”de nio Världarna” i Yggdrasil – lite hipp som happ, helt på måfå och av sk ”fornsediskt” anstuckna individer – sådana som ingenting kan, och ännu mindre vet – är Vanaheims läge ändå ganska exakt bestämt – och ända sedan Viktor Rydbergs tid och ”Undersökningar i Germanisk mytologi” (1886) har man vetat, att Vanaheim befinner sig alldeles under Midgård eller Människornas Värld.

Redan Rydberg var fullt på det klara med att Urdarbrunnan, där Nornorna sitter, Mimers Brunn och den iskalla Hvergälmer-källan, som ligger norrut i Världen, på väg emot Nifelhel, allesammans befinner sig i Vanernas gröna rike. Också Alfheim, där Frej härskar, får väl tänkas befinna sig där, liksom Folkvang, den folkrika slätten eller vången, där Freja bor i Sessrumnirs på sittplatser rika salar. Först längre ned i underjorden finner man Hel, Svartalfaheim och allt som befinner sig därunder, som Muspelheim, till exempel.

Också Hilda Ellis Davidson och flera engelskspråkiga forskare har på 1900-talet noterat, att det finns ett klart samband mellan Vaner, Alfer och Landvättar, och att man också i keltisk mytologi talat om ett grönt underjordsrike, beläget alldeles under jordytan, dit det skulle gå att ta sig genom grottor eller hål i jorden, och de dödas andar på något sätt levde vidare där. Också i myten om Olaf Geirstadalf, kungen som begravdes i Gokstad-skeppet, och blev ”alfen på Geirstad” eller en av förfäderna i jorden, märker vi samma tradition – så Vanaheim finns inte alls uppe i himlen, som man tänkte sig under det tidiga 1800-talet.

Föråldrad tysk skiss över de nio Världarna från 1820-talet

Snorre Sturlasson försökte på 1230-talet förklara Vanaheim som en plats på Världskartan, enbart för att göra Eddan mera lättsmält och acceptabel för sina kristna läsare, ungefär som han hittade på taffliga lögner om att Asarna säkert var ”Asiamän” eller från Mindre Asien, enbart för att Trojasagan, och andra berättelser från antikens värld var kända och accepterade i Medeltidens Europa. Detta har långt senare gett upphov till de allra mest groteska missuppfattningar, som att runorna ”egentligen” skulle vara en turkisk skrift, och vulgärhistoriker typ Herman Lindquist, som mot bättre vetande påstått saker som att ”Oden” skulle varit en turkisk invandrare och därmed en historisk person, och så vidare, vilket han som bekant gör i första bandet av sin mycket dåliga ”svenska historia”.

Vanaheim har också blivit föremål för liknande förvrängningarSturlasson själv tolkade ”Van-” som floden ”Don” i Ryssland, och trodde på fullt allvar att Tanakvisl skulle va varit det antika namnet på Donkröken i Ukraina. På sitt sätt hade han rätt, när han anade att Indoeuropéerna och bronsålderns stridsyxefolk hade passerat just de trakterna på väg upp emot Skandinavien, men på Snorres tid fanns ingen exakt vetenskap, och folk kunde inte alltid skilja på historia, antropologi och ren mytologi, eller religiösa föreställningar.

I Ynglinga sagas 15:e kapitel står det också talat om en svensk kung vid namn Svegder, som skulle ha gift sig med en kvinna vid namn Vana, som skulle komma från ”Vanaland” som då skulle ha varit en del av Sverige. Svegders far var i sin tur Fjölner som var en son av Frej och Gerd, men dessa forntidskungars historiska existens, trodde nog ingen på, och forskningen har olikt Egil, Adils, Erik och alla de andra – även om ”Erik – den ensamt mäktige” ursprungligen var en titel, och inget personnamn, så får man nog se paret Svegder / Vana som en klar parallell till Frej och Gerd, på samma sätt som Saxos Gefjon – som skulle ha plöjt upp Mälaren och därigenom skapat Själland – bara minner om Vanernas roll som jordbruksgudomligheter. Svegders son skulle i sin tur ha hetat Vanlade, eller Vanernas ättelägg, eftersom kvinnan Vana – som kanske var densamma som Gerd – ju var hans mor. ”Vanaland” har aldrig identifierats som ett svenskt landskap, om det nu inte ska vara ”Värmland” eller kanske en dunkel förvrängning av ”Vendland” (Svea- Göta och Vendes konung hter det ju ännu) som man här menar – men hursomhelst, nästan alla forskare är helt överens om att ”Vanaheim” är en mytologisk plats, som inte finns i den verkliga Världen.

Hollywoods och Marvels föreställning om ”Vanaheim” ur en av de löjeväckande filmfiaskona i deras ”Thor” serie…

En gång såg jag själv under sejd Vanaheim, och fördes själv dit av mina fylgior. Vanaheim är en mycket vacker och grön plats, med en intensiv grönska påminnande om en ljusgrön bokskog eller nytt gräs i Maj månad, tro det den som vill.. Soljuset är avsevärt starkare och varmare där än i Midgård, men förbränner ingenting av denna nästan tropiska grönska, som råder i alfers och vaners underjordsrike, där himlen kallas ”Fagertak”, alldeles som Allvismal i Eddan förtäljer oss. Och när jag vaknade, var jag alltjämnt varm och torr, trots att det hade regnat i en timme eller mer uppe på Midgård och den gravhög där jag befann mig, när jag utförde sejden – vilket är märkligt att veta.

I Eddan står det, att Alfheim ligger ”bortom” Asgård, men letar ni efter vägen dit, lär ni inte behöva vandra uppför Bifrosts krön, ty den vägen bör ni söka inom er själva, ack ni hedna och annars så ludna !

De flesta moderna illustratörer sätter ut de nio Världarnas olika läge i förhållande till varandra utan att tänka till alls. Jotunheim ligger österut från Midgård, står det i Eddan, och inte västerut. Midgård gränsar inte alls till Svartalfaheim, som ligger under Hel, liksom Nifelhel, och Muspelheim gränsar inte till jorden heller, andra rena felaktigheter vad gäller Alfheim och Vanaheim inte att förglömma..Ingenstans står det heller, att Bifrost skulle leda över Vanernas land, eller att detta skulle ligga under Asgård..

Olympiska Vinterspelen slut – Med Norge som klar vinnare !

De Olympiska Vinterspelen för 2018 i Pyeongchang är nu slut, men det skulle aldrig någonsin ha varit möjligt att hålla varken sommar-OS eller några Vinterspel om det inte vore för garanterat, 100 % hedniska civilisationer som Grekland eller Rom.  Det var Hedendom, ren Hedendom och inte Kristendom eller Islam som födde den Olympiska tanken och andan.

Tanken på att folken skulle kunna möta varandra i fred, för att tävla sinsemellan och så kora de sanna mästarna; och att kunna skapa något vackert, harmoniskt, skönt och starkt. Så var en gång grundfilosofin. Under antiken fanns bara sommarolympiader, men sedan 1924 har man inkluderat de gamla Nordbornas idrotter. Skridskoåkning, skidor, ”knattleikr” på is eller det som så småningom skulle utveckla sig till Ishockey och Bandy – liksom skidskytte – förste med pilbåge, men numera med gevär – alltsammans är det idrotter, som kommer från de Nordiska länderna liksom slalom, denna uråldriga norska folksport.

Redan själva ordet ”idrott” är nordiskt, för såsom vardagen hade sin id och ävlan; alltså arbete för er som inte förstår bättre, så fanns också drottarnas id, den främsta sysselsättningen av alla, eller idrotten. I år vann vårt broderland Norge överlägset över alla andra länder i hela Världen, och tog hem 39 medaljer, vilket kan jämföras med tvåan Tyskland, som tog 31 stycken.  Vårt eget Sverige kom bara sexa, och sltuade med 14 medaljer i prissäcken, men vi kan alla se hur mycket det betyder för små länder som Sverige och Norge att för en gångs skull kunna hävda sig på den internationella arenan, och ha något att var stolta över – för så mycket stolthet har inte vi svenskar längre kvar, inte efter Regeringar som Reinfeldt eller Löfvén, och vad de gjort emot vårt folk och land.

Ryssland fick inte ens vara med, och Rysslands närvaro med likaberättigande på den internationella scenen är något som jag för min del uppriktigt saknar. Om man tillåter, att Nordkorea får delta, så visst kunde väl också Rysslands närvaro accepteras och godkännas av alla, nu när spelens syfte ändå är folkens förbrödring och fred ? Dessutom är Ryssland en stor idrottsnation, inte minst i vintersammanhang, som kunnat bjuda oss ett gott och rättvist motstånd, och vara en förebild för oss alla. Tyvärr tillät inte IOK i sin trångsynthet den saken, och även om det är sant att det finns ryska idrottsmän som dopat sig och som därför är skyldiga till fusk, är det fel att skuldbelägga ett helt folk och en stor Europeisk nation för den sakens skull. Ryssland vill vara en del av Europa, och det borde det landet få vara, åtminstone så länge spelen varar.

 

Olympiska spel vore överhuvudtaget inte möjliga, om vi inte hyllade våra förfäder eller antikens hedniska civilisationer…

Men Norge har vunnit, och det är vackert så. Tänk så mycket vackert, sant och gott vi Nordbor skulle kunna ha skapat och gjort tillsammans, om vi fick vara ett land och en nation – Sverige och Norge var i union för ett ynka sekel sedan, och Finland var liksom Baltikum en gång en del av Sverige. Då behövdes ingen invandring, ingen islam eller underkastelse, inga Menaländer och ingen hänsynslös förnegring, som nu. Vi skulle kunna vara starka i oss själva, och det skulle alla andra länder och stater också – utan krav på Allsmäktiga gudar som alla skulle dyrka, men som bara skadar och bryter ned. Monoteismen är alla folks största elände, källan till ändlösa krig och konflikter – och den Hedniska Olympiadrömmens  raka motsats – det borde vi också komma ihåg, denna dag.

Nu är vinterspelen slut, och kommer inte tillbaka förrän om fyra år. Sverige sägs ha gjort sina bästa spel någonsin i vintersammanhang detta år, men det kan till stor del förklaras med Rysslands frånvaro inom främst skidsporten. Vi får väl se hur det går nästa gång – om vi ens har något fritt Sverige kvar då. Får vi ingen kompetent Regering i höstens val, kan det ändå gå mycket snabbt utför med oss. Olympiadrömmen kommer i alla fall att finnas kvar, liksom den Olympiska tanken.

Symmetri, skönhet och en civilisation, som de kristna ersatte med mörker, häxjakt, inkvisition, djävlar och mental fattigdom – i nära tusen år…

 

Tanken på att alla människor kunde bli klokare, friskare, starkare och vackrare än vad de förut var. Tanken på att mänskligheten kunde höja sig, långt över vardagen och långt bortom alla dessa orättfärdiga långskägg och befallande gudar, och istället själva bli gudarnas och gudinnornas like. För det vackra, starka och sannas skull – som det är och bör vara. Att utvecklas framåt och uppåt – inte nedåt och bakåt.