Alla Hjärtans, Vales dag och Lupercalia…

I morgon är det som bekant Alla Hjärtans Dag i Sverige, eftersom vi inte firar någon Amerikansk ”St Valentine” här. Vår nordiska fest borde vara förbehållen vänskapen i alla dess former, snarare än Tvåsamheten och den Romantiska Kärleken, som man ju kan fira under alla dagar på året. Vänskap är något vi har nytta av i alla relationer och oavsett vilka vi är, och är hursomhelst en mycket mer förbehållslös och inkluderande känsla än den romantiska kärleken, som vi vanligen reserverar endast för vår partner…

Sin väns vän ska man vara” står det i Hávamál – ”Men med sin fiendes vän, må ingen man vara vän…” står där också. Det är VÄRT ATT MINNAS…

Inom Amerikansk Asatro har man ibland firat Vales Dag den 14 februari, efter Balders Hämnare Vale eller Våle, han som nämns i strofen om att ”Rind föder Våle i Västersalar” vilket står att läsa i Eddadikten ”Baldrs Draumar”. Rind eller Rinda syns också i ortnamnet Vrinnevi och andra ortnamn, och många antar att hon varit ett binamn för solgudinnan Sunna, även om det är obevisat. Hursomhelst söker Oden upp henne – även sena källor som Saxo Gramatticus har omtalat den myten – och Balder blir mycket riktigt väl hämnad av Våle, som kanske symboliserar nymånens skära – det finns ju de som påstår att Balder kan vara en mångud, ja rent av fullmånen, där hans bror Höder är månen i yttersta nedan, och Nanna, Balders hustru, den avtagande månen.

Den dygnsgamle Vale, sträcker sig efter hämnarsvärdet med Balders död för Höders hand och Baldersbålet eller solnedgången i Bakgrunden. Frimärke från Färeöarna av Anker Eli Pedersen år 2003.

Vales Dag kanske är en symbol för nödvändigheten, och att hedendomens ljus en dag ska besegra kristendomens mörker, samt löftet om en ny vår, något vi kanske alla behöver fira såhär emot slutet på en lång vinter. En del har velat förlägga den till den föregående helgen istället, och har då kopplat den till datumet den 12:e februari, men eftersom ”Vales Dag” är en helt nyuppfunnen hednisk tradition och ingenting som finns i Asatron, tycker jag det spelar mindre roll vilken dag man firar den på.

En del mera sinnesrubbade hedningar i Sverige, av det slag som påstår sig syssla med ”Forn Sed”, har under tidigare år tänkt sig, att man skulle ”blota rosa gele-hjärtan till Tor” på den 14 februari, vilket verkar fullständigt meningslöst, och absolut inte ingår i någon Asatro som någon av oss känner den.  Till och med de utflippade New Age-människor som kom på det där, för fem-sex år sedan, iakttar inte sitt eget småperversa bruk längre, och det är väl likaså gott, antar jag…

I det gamla Rom firade man emellertid Lupercalia, eller det Romerska nyåret såhär års, ”Ad Calendam Februa” eller på den 15:e dagen i Februari månad, för att vara exakt. Detta har också av många oberoende forskare ansetts vara den påstått kristna ”St Valentin” festens ursprung, och man är ense om att även om Lupercalia kom från Sabinerna och andra Latinska folk, långt före Rom ens hade grundats som stad, så fortsatte man med Lupercalia-festen hela antiken igenom, ja ända in på fyrahundratalets slut firades den – även om man påstod sig vara kristna då..

I det gamla Rom ansåg man – under mer än åttahundra år av historia – att lite PISK och SMISK bara var BRA FÖR FRUKTSAMHETEN – Är ni medvetna om det ?

Ett antal unga män klädde av sig nakna, så när som ett getskinn framför de ädlare delarna, och samlades i Lupercal-grottan på Palatinska kullen, samma grotta där Roms påstådda grundare Romulus och Remus skulle ha närts av en varginna. Så tog de långa remsor av gethud (såkallade Februa – därav har månaden Februari fått sitt namn) i händerna, och efter ett offer av Jupiters högste präst, Flamen Dialis, på statens altare, så gav de sig springande runt hela forum iväg för att piska på alla ogifta damer de mötte, under mängdens jubel, får man förmoda.

Som såhär gick det till – och det var ursprunget till ”St Valentin” – det visste ni inte, va ?

Plutarkos, den grekiske historieskrivaren, beskrev det hela i detalj, och 1969 strök katolska Kyrkan officiellt den påhittade ”St Valentin” ur helgonkalendern, eftersom man nu är helt på det klara med att han aldrig funnits. Det var först på 500-talet, som man på Påven Gelasius rekommendationer försökte avskaffa det hedniska Lupercalia-firandet, och tona ned de gladda och uppsluppna fruktbarhetsceremnierna. I det gamla Rom lär det också ha funnits ett statligt lotteri, där ogifta personer av motsatta kön kunde paras ihop på den stora Lupercalia-dagen, för att stadens befolkning skulle öka – något som man lär ha haft problem med på Augustus tid och längre framåt – Rom var ju länge en trångbodd miljonstad..

Tänk nu på allt detta, och ta lärdom därav; hedningar små – Men överdriv inte firandet i morgon !

För egen del ämnar jag påpiska någon först i helgen – ni kan aldrig ana vem det blir, men det rör sig om en och annan kvinna, förstås, ty jag har varken hut eller skam, och så icke kvinnorna heller – hedningar som vi är – och delad glädje är som bekant dubbel glädje… Hell Freyja Freja Freya !

Inga ”fornsedare” göre sig besvär ! Och hör sen !!

(Gratulationer sändes även till en av våra väninnor i Finland, som numera åter är fruktsam – helt utan varesig pisk eller smisk !)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s