Med Eivor Pàlsdottir och Einar Selvik på Konsert i SLAKTKYRKAN

Jag går inte på konserter och musikarrangemang ofta numera, då jag är något av en John Wesley Harding bland hedningar. ”I’m a man you don’t meet every day” för att tala med The Pouges, om ni nu vet vad ”Pouge Mahone !” betyder. Det har ju nyligen varit St Patrick’s Day nu också, men som hedning undrar jag förstås om den är något att fira, ty jag firar icke några katolska helgon, bara så att ni vet. Hellre går jag då och ser några verkligt bra nordiska artister, av en sort som DN:s, Svenskan och andra gammelmedias representanter aldrig uppmärksammar.

En jäkligt bra venue. En plats, där Särimners Söner verkligen trivs..

Den såkallade Slaktkyrkan, som öppnats i det gamla slakthusområdet söder om söder, är en liten arkitektonisk pärla, samt en av Stockholms nyaste clubscener, eftersom den öppnade först i Februari i år. Där var en gång järnväg, tarmsköljeri och en såkallad dyngbod (där man gott kunde sätta in alla sk ”fornsedare” – dessvärre såg jag tre av dessa äckel i lokalen – hur de alls släppts in är mig en fullständig gåta..) men när nu Stockholm gästades av Einar Selvik, den norske folkmusikern och skalden – som annars bland annat försörjt sig på att göra musiken till den amerikanska TV-serien ”Vikings” – något han mest verkar se som en bra födkrok och något han tar lätt på, för alla ska vi då leva av något; även om det vi lever av till vardags kanske inte är vad vi alltid ville eller ens borde göra; och det gäller inte minst för oss skalder – samt Eivor Pàlsdottir, Färeöarnas kanske bästa sångerska med en av Världens mest omfångsrika röster – åtminstone hörs hon så för mig, och rör därför både Hamn och Hug – så missar jag naturligtvis inte tillfället.

 

Einar Selvik – den visionäre skalden bakom ”Wardruna” med en av sina stråkharpor – ”A man you don’t meet every day”

Jag noterar att lokalen snabbt fylls med extremister och malätna gamla akademiker av alla de slag – snart är jag väl också en av dem, kantänka. Där vimlar av pretentiösa unga damer som alldeles tydligt är intellektuella av sig eller försöker framstå som om de vore det, fastän de egentligen kommer från Gottsunda, eller vilken sunkig förort som helst. Där är unga bögar i någotslags BDSM-harness och lillgammal uppsyn. Där är en skallig negress bakom bardisken. Där är extremister från höger, extremister från vänster och från den nationella sidan – med dem har jag numera inga som helst problem, många av dem läser trots allt denna blogg numera – vilket förvånar mig, då mina åsikter inte alls är deras. Men, jag är en vidsynt man och kan förlåta mina landsmän mycket, så länge de uppför sig som just landsmän, vill säga. Där är en svarthårig ung kvinna jag uppriktigt saknar. Där är en avsigkommen kristen präst, en wiccan från Uppsala vid namn Peter, någotslags småper i ful keps – honom förstår jag mig verkligen inte på – och en god gammal vän som råkar vara grovsmed och tillika spiksmed, han håller på med att smida alla spikarna till ett över tjugo meter långt långskepp som en dag kommer att gå över Atlanten, och så mycket vill jag ändå ha sagt er, att jag uppskattar ett gott hantverk, för som alla musiker måste även en smed ha taktkänsla, ihärdighet och styrka i allt han gör.

Där är en person jag vill ge en ordentlig ”Hjuling” eller ”God Fisk” som det heter på norska, eftersom han ärligen har förtjänat det, flera gånger om vid det här laget; och jag trots min relativt höga ålder ändå är en man som inte lägger fingrarna emellan, när jag bara kan komma undan med det.Tyvärr finns det för många vakter i lokalen, så skitstöveln ifråga får inte vad han så väl förtjänar, just idag. Men det kommer, det kommer. ”Instant karma is gonna get you” sjöng en gång John Lennon.

 

Jag minns ”Garmarnas” konserter från 1990-talet, då man faktiskt kunde spöa upp fähundar och skitstövlar i vimlet, till takten av skön sång och öronbedövande musik, medan Gotte Ringquist och de andra grabbarna i bandet klädde av sig halvnakna på scenen och gjorde stagediving, spelandes fiol och distad folkmusik, förstärkt med inbyggda mikrofoner – sådant var deras signum i Moondogs efterföljd, och vem Moondog var har jag redan skrivit om i den här bloggen. Jag minns en annan pratstund med Stefan Brisland-Ferner efter en konsert ombord på Gokstad-kopian ”Gaia” i Sandefjords hamn för många år sen, då där plötsligt kom förbi en Danmarksfärja i hög fart och drog upp ett sjujäkla svall, mitt under konserten, så att skeppsdäcket började röra sig i tre riktningar samtidigt, och Stefans bärrem till hans egenhändigt byggda el-förstärkta vevlira brast med en smäll, så att ett dyrbart och sällsynt instrument för sådär 40 000 kronor i dagens penningvärde gick rakt ned i däcket. ”Far out, man ! Psychedelic…” hojtade vissa, men för musikern själv var det så lagom roligt.

 

Bild från anrika ”Schlachthof Fünf” i Dresden.. Minnes i Billy Pilgrim ??

Nu har vi inte längre Emma Härdelin som någotslags ”La Passionaria” eller Dolores Ibarrui för den Hedniska rörelsen i Sverige – ryktet går att hon blivit kristen – vilket svek ! – men jag minns hur hon stod i blodröd coctailklänning på Mosebackes scen en gång, och sjöng en av sina sånger bara just för mig, eftersom hon kände igen mig i vimlet, en sång om stridens skönhet och sorg, om det stora renande kriget som en befrielse, om kamp, lidande, död och seger, precis som i nästan alla hennes sällsport vackra och fullständigt mordiska sånger. Men, nåväl, jag ska inte fördjupa mig i name dropping eller gamla minnen.

Jag har känt dem alla och jag känner dem än, männen och kvinnorna i denna stad – nu har vi Eivor Pàlsdottir här istället, en fantastisk kvinna med en ännu mer fantastisk röst, jag skulle vilja kalla henne Asatrons svar på Emmy Lou Harris – även om det kanske är något jag inte borde skriva…

 

Låt oss inte gå händelserna i förväg. Einar Selvik från ”Wardruna” är först ut, och han är verkligen ingen vän av Frank Zappas gamla uttryck; ”Shut up and play guitar ! det måste jag då säga. Nej, han lägger ut texten för oss, på norska och stundom Bokmål, då han kommer från Vestlandet, och ibland på engelska, för de delar av publiken som är så obildade i våra grannars tungomål, att de inte förstår bättre.  Han börjar med att förklara för oss alla att han inte är någon vän av påstådd ”forn sed” heller, för hans musik är inte alls forn, utan nyskapad, och visst ingen ”sed” eller tom, fullständigt livlös upprepning utan mening, som ju ”fornseden” idag är, och alltid kommer att vara, då den är ett mischmasch av massmedioker new age och slika föreställningar.

Men så börjar han med sina kväden, och sjunger så, som en skald och bard ska göra. Inte oväntat spelar han en sång om rikedomsrunan Fä eller fehu, och guldets förbannelse, en sak som jag nyss skildrat i en av mina många runtexter för Nordiska Asa Samfundet – den största och mest seriösa föreningen för Asatro i Sverige och Norden. Man kan kalla det för synkronicitet, eller två män med en likartad tanke, men jag har hållit på med runor länge och är inte alls förvånad – sådant händer ofta när man väl börjar arbeta seriöst med dem, något som ”fornsedens” alltmer fåtaliga utövare inte kan och inte når upp till, eftersom de själv erkänt, att alltsammans bara är tomma symboler för dem – de förstår helt enkelt inte tecknens nedärvda mening eller innebörd.

 

Medioker är emellertid det sista man kan kalla Einar Selvik, både i allmänhet eller just denna kväll. Han berättar för oss om norska spelemän och finska runosångare med hackbräde, de som kunnat föredra en repetoar på 3-400 sånger med mer än 200 strofer vardera, allt ur minnet och utan uppteckningar, detta jämfört med påstått moderna människor som knappt kan minnas sina mobilnummer. Mitt under konserten går en av strängarna på hans stråkharpa av, med en ljudlig knall – och jag tänker likt kungen i Olafs Saga Tryggva fråga ”Vad var det som brast ?” – svaret torde ni kunna – men förstår att stråkharpan, som hämtats hit per flyg och utstått 15 gradig kyla utanför konsertlokalen, inte tål värmen eller temperaturskiftningarna, den blir lätt ostämd, det är ett känsligt instrument att spela på, där bukkehorn eller bockhorn är så mycket oömmare, och man lär erinra sig de gamla stroferna ur den svenska gamla medeltidsballaden om ”Harpans Kraft” – den med ” Han spelade barken af hårdaste trä Han spelade barnet ur moderens knä. Han spelade vattnet ur bäcken Han spelade ögonen ur näcken.Så kan just Einar Selvik spela, just så och bara så.

Han talar om de gamla skaldernas verk, och den uppriktiga respekt och tillgivenhet han liksom jag hyser för dem. Om inrim, slutrim, alliterationer, allt det som en modern publik aldrig lärt sig att förstå, aldrig lärt sig att uppskatta. Om hur det Norska Undervisningsministeriet vill förstöra och ta bort den sista undervisningen i Norröna språket, dess formlära och grammatik, som ändå är så vacker, och ett fruktansvärt invecklat konstverk i sig. Och han sjunger delar av Voluspá för oss, trogen origianltexten, utan förvanskningar eller förändringar, men ändå på sitt eget sätt.

Han är en stor skald, och en god speleman och underhållare, och därför lyssnar jag gärna till honom, som Asatroende, långt bort från all mindervärdig ”fornsed” och annat fåneri.

 

Så blir det då dags för Eivor Palsdottir, i tonåren uppfostrad och satt i sångskola på Island, under inflytande av Sigur Ros och alla dessa isländska synthmusiker, ja till och med Bjork, fast hennes skrikiga, högljudda vokalisering framstår som renodlat oskön och som en bjäbbig, oborstad chihuahua vid sidan om Eivors skönsång, som faktiskt är hämtad från en geniun folktradition, vilket Bjorks poppiga, massförpackade dumheter inte är, och aldrig har varit. Man märker genast, när det finns äkta tradition och äkta känslor bakom alltsammans. Det är ungefär som att jämföra en fjollig knähund, med en äkta gårdvar, och det är Eivor som är gårdvaren.

Publiken sjunger ofta med i hennes sånger, eftersom det är tydligt att de hört den förr. Vad sägs om den här, till exempel:

 

En del – recensenter i DN eller andra – skulle förmodligen kalla hennes musik för dyster och mörk, men det är den inte alls. På scen är hon dessutom mycket rolig att se, medryckande och underhållande, med en väldigt spontan spelglädje i sin musik, som man inte kan stå likgiltig inför. Hon skämtar och säger att vi borde sjunga med också i hennes sträva”Ähu Ähu eeooweee gaah owee” (hur ska man egentligen kunna bokstavera hennes orgasm-liknande grymtande och frustande, som hämtat från ett tusen brunstiga knubbsälar ?) Denna kvinna ger oss ståpäls, eller än mer och mycket värre. Hon är sierskan och valan. Hon är galdersången, drivans snö i Midvintern evighet, glädjens dagar vid midsommar, allt och intet i ögonblicket, och lever för stunden. Jag mår betydligt bättre efter Eivors konsert och hon får mig på bättre humör än när jag kom, och redan det är ju en vinst i sig för kvällen. Ofta gestikulerar Eivor och slår ut med händerna från scen, pratar om sitt liv, beskriver känslor och ögonblick.

Hon avbryter sig mitt i en av låtarnas täta ljudkulisser och syntarnas tonsjok, och ursäktar sig med att hon sjungit två verser i fel tonart, och börjar så om igen. Och det verkar inte konstlat, eller inrepeterat. Hon föredrar nya sånger, en alldeles nyskriven bara för kvällen, som hon framför för allra sista gången avslutar med ”Famous Blue Raincoat” av Leonard Cohen som extranummer, vilket låter något malplacerat i mina öron, men hennes duetter med Einar Selvik kommer mycket mer till sin rätt. Men – vilken röst hon har, och vilken musikalisk begåvning hon är – varför vill svenska media inte intressera sig för våra grannfolks musik – varför recenserar ingen av dem den här konserten – som enligt kvällens huvudattraktioner till 400 åskådares jubelskrän kommer att följas av många fler.

 

Jag återvänder till natten, staden, mörkret och tystnaden. ”Här är allting, här är jag” skrev en gång Carl Mikael Bellman, en av våra största skalder. Det är sanna ord, det också, tänker jag där jag vandrar över Skanstullsbron i nattmörkret, följd av ingen, saknad av de mina, men de få. ”Vielen gefallen ist schlimm!” sade en gång en viss Schiller. Om det är en riktig slutsats för kvällen eller ej, får ni bäst själva bedöma.. ”Och var är Montana Wildhack nu, när jag behöver henne… ?”

Free Da Slaughterhouse 5 !

Dagens Nyheter och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap gör gemensam sak emot det bidragsindustriella komplexet…

Dagens Nyheters flyhänte ledarskribent Erik Helmerson, en man vars åsikter jag för det mesta brukar dela, trots att han är katolik – men en skäligen ljum sådan – och jag är en liberal Asatroende Hedning – skrev ett mycket bra inlägg angående SST, Regeringen Löfvéns mycket märkliga ”Myndighet för Stöd till Religiösa Samfund” och dess agerande i veckan. Det har visat sig att SST – vars budget nu acceleretat iväg till över 86 miljoner SEK om året – indirekt håller på att dela ut pengar till det Muslimska Brödraskapet, och andra agenter för extrem islam i Sverige.

Det sker bland annat genom det ökända ”Studieförbundet Ibn Rushd”, eller för att direkt citera DN, den 16 mars i år:

Den 13 mars debatterade Amineh Kakabaveh (V) mot kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) i riksdagen. Kakabaveh hade ställt en interpellation om hur i all världen det kunde ha gått till när den statliga Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) överlät uppdraget att skapa en hemsida mot islamofobi till det kontroversiella studieförbundet Ibn Rushd. Förbundet har bland annat bjudit in talare som uttryckt hat mot homosexuella och vill utplåna Israel. Det har försökt stoppa misshagliga forskare från att delta i seminarier. På hemsidan viftas hedersmord bort och moderata muslimer hånas.

Anonyma rapporter, som kommit Hedniska Tankars redaktion till del, säger att diverse organisationer med kopplingar till den extrema vänstern, som ”Samfundet Forn Sed” och andra ytterlighetsorganisationer (med sådär kanske 40-50 betalande medlemmar i verkligheten) nu även försöker skaffa pengar från SST. MSB, den svenska nationella myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, publicerade alldeles nyligen en rapport, där man varnar för Islamisterna och andra virrhjärnor med farliga tankar.

– Vi behöver fortsätta arbetet med att analysera några av rapportens slutsatser. Bland annat om islamistisk informationspåverkan kan bidra till polarisering i samhället, försvåra integration och i förlängningen påverka grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter, säger Anneli Bergholm Söder, chef på MSB:s operativa avdelning.

Rapporten är ett underlag i MSB:s fortsatta arbete och reser viktiga frågor.

– Docent Aje Carlbom har gjort ett grannlaga arbete och rapporten är en viktig del i vårt uppdrag med att öka kunskapen om de metoder och processer som till exempel Muslimska brödraskapet bedriver för att uppnå inflytande i samhället.

Det säger MSB själva, i en offentlig pressrelease på sin egen internet-sida. Tydligt är, att det svenska demokratiska samhället kan hotas av alla dessa extremrörelser, som Regeringen Löfvén tillåter att florera i vårt land. 

Varför göder Regeringen Löfvén hela tiden Daesh, ”Muslimska Brödraskapet”, ”forn sed” och andra sk ”Brödraskapare” ??

Till och med Sveriges Radio har ifrågasatt, om organisationer med sådana tydliga kopplingar skall finansieras med skattemedel. Dagens Nyheter kommer nu via Helmerson till exakt samma slutsats, och även på Svenska Dagbladets debattsidor har man ifrågasatt, om Monoteistiska eller Totalitära, garanterat Odemokratiska organisationer skall ha statsbidrag överhuvudtaget.

Jag själv har också samma åsikt. Varför skall Svenska Staten finansiera alla dessa märkliga ”frikyrkor” och islamska samfund med mera för ? Begriper man inte vilka värderingar de har ?? Ska man använda skattepengar på det viset, när svenska kvinnor i exempelvis Sollefteå inte ens får förlossningsvård, något de kunde ha fått för bara 35 av SST:s nu över 100 miljoner… Vems intressen är det egentligen vårt Kulturdepartement och det Bidragsindustriella komplexet försöker tillgodose ?

Den 10 mars anlände en delegation från Svenska kyrkan i Frankfurt för att träffa Centralrådet för muslimer i Tyskland (Zentralrat der Muslime in Deutschland, ZMD), en delegation  direkt utskickad av ärkebiskop Antje Jackelén. ZMD har fått utstå kritik då de vägrar ta avstånd från sharia, och för deras starka kopplingar till terrorstämplade Muslimska Brödraskapet genom sin medlemsförening Islamischen Gemeinschaft in Deutschland (Islamiska gemenskapen i Tyskland). Allt detta är alltså en verksamhet som den sk ”Svenska” Kyrkan och ”Broderskaparna” numera stöder, samarbetar med och regelbundet träffar.

Det finns bara en enda sak vi demokratiskt och frihetligt sinnade svenskar kan göra för att protestera emot allt det här. Att GÅ UR ”Svenska” Kyrkan och aldrig mer ha med den att göra.

Samt – inte minst viktigt – att rösta bort (Mp) och Regeringen Löfvén från Maktens Taburetter, i samband med nästa riksdagsval…

Här kan ni läsa ännu en intressant artikel om hur Monoteisterna i vårt land håller på, och vad som försiggår bakom den politiska scenen…

MOTSTÅND – INTE UNDERKASTELSE…

Bland Gambantenar och Runkavlar (inlägg från 26 Juni 2016)

Såhär års 2015 skrev den Asatrogne Stav-mästaren Angerboda på sin blogg om Tenar, alltså en sorts runkavlar. Hans inlägg var utmärkt, och förtjänar att uppmärksammas återigen. Hans utgångspunkt är tenens användning som vapen, medan jag mest begagnar runkavlarna för rituella ändamål, eller helt enkelt som budkavlar med i runor skriven text på. Exempelvis kan man använda dem vid Midsommarblotet, eller andra årstidsbundna blot, och skriva en enkel önskan på dem, och sedan kasta kaveln i Midsommarbålet, så att röken därifrån söker sig upp till makternas boning…

Här är en enkel kavel, tillverkad i Lindträ, men andra lämpliga träslag är också asp, idegran, en eller till och med ek – ekstickor skall ni dock akta er för att få i fingrarna, eftersom ekträ ruttnar inne i kroppen, vilket dock asp eller speciellt en inte gör – och asp är det träslag som tändstickor är gjorda av, men det visste ni väl redan ?

thumb_DSCF0004_1024

Angerboda behandlar först av allt tenen som vapen, och menar att den kan fälla även en kraftig man, om den träffar på exakt rätt punkt, exempelvis i solar plexus. Det betvivlar jag inte alls, för man har – i Korea, Japan och andra kulturer – sett hur sådant går till. Angerboda drar också paralleller till den lilla – skenbart oskyldiga Misteltenen som Balder dräptes med, och om Balders stora ödesdrama ägde rum nu vid Midsommar, vilket många ännu tror, så finns ju även här en parallell till den årstid vi just nu befinner oss i.

Också i Skirnismal står det om tenar, främst om Gambanteinin eller med andra ord Gamman-tenen, en ten som man kan ha gamman av alltså, eller själva Fröjdepinnen eller en Joy-stick, om vi nu skall klämma i med en mycket modern översättning av Skirnismáls 32:e strof… Alltså just samma pinne, som Skirnir eller den skinande solen hotar att visa för Gerd, om hon inte ger med sig och kommer Frej till mötes i lunden Barre…

=frejGlöm inte Frej och Fröjdens stav i Midsommartid !

Til holts ek gekk
ok til hrás viðar,
gambantein at geta,
gambantein ek gat.

Nils Fredrik Sanders översättning kommer närmast:

Till skogs jag for,
till fuktigt videsnår,
gammantenen att taga,
gammantenen jag tog.

Hras är samma ord som hrä, dvs något fuktigt, i överförd bemärkelse också en kropp på marken, och -vid eller ved är mycket riktigt en vidjeskog. Gammantenes förmåga att göra folk från vettet – kanske inte bara kvinnor – kommer också fram i Hárbardsljod, där Hárbad, färjkarlen som utger sig för att vara Oden, men kanske i själva verket är Loke, själv säger:

harðan jötun
ek hugða Hlébarð vera,
gaf hann mér gambantein,
en ek vélta hann ór viti.”

I min översättning: ”Hårdaste Jötun höll jag Hlebard för att vara. Han gav mig en gamman-ten, men jag villade honom från vettet”. Den rättframme och ärlige Tor svarar: ”Med ond hug lönade du då god gåva” i en del översättningar, men som sagt – Hárbad kan kanske vara Loke… Viktigare är då kanske Angerbodas konstaterande om att Sejd sällan eller aldrig utövades av män, däremot använde män Galder – och det är faktiskt skillnad ! Tors och Harbads dialog äger för övrigt rum på en alldeles speciell plats i Midgård – dikten nämner Järavallen i Skåne, och Tor vill över sundet till Danmark – Odense och många andra platser är mycket riktigt i odens händer, och Odens-dyrkan har varit vanligare än Torsdyrkan i just Götaland och det danska riket – så Harbads råd till TorDu kan ju gå runt sundet !” blir bara riktigt roligt om man betänker, att Tor heter Horagalles i Lappland, Perkele bland finnarna, Perun hos Ryssarna, Perkunas hos Litauerna, Perkuno hos Polackerna och slutligen Thunar eller Donar hos tyskarna, innan han mycket riktigt ”gått runt sundet” genom alla dessa länder och blir Thor igen.. Utan kunskap om dessa geografiska förhållanden, skulle Hárbads skämtan inte fungera. (om ”skämtan” som begrepp, se förra inlägget)

thor-harbard-odin-stassen-harbardsljod-poetic-edda-1920Harbad och Tor vid Öresund, enligt Franz Stassen, 1920

 Ordet handtein eller spinn-ten är också bekant från sagorna, och att runkavlar verkligen användes, vet vi från den berömda episoden i Egils Saga, där Egil Skallagrimsson själv hjälper en okunnig värmländsk bonddräng (kanske ett tidigt exempel på en sådan där ”fornsedare” ni vet) att karva bort en felaktigt ristad runformel från en kavel, som drängen gömde i en ungmös säng… Och flera runkavlar med just kärleksmagi, har hittats i stort antal i Bergen – ända långt in på 1300-talet, när Norge officiellt skulle vara kristet för länge sen

folktro_2

Olaus Magnus, på 1500-talet, relaterar sagan om Kettil Runske, som levde i trakten runt Omberg, byn Rök och Visingsö, även om han kom från Västergötland, och på andra runkavlar – kanske använda som skridskor – for över Vättern.. Också Kettil använde sig ofta av just Runkavlar, som till exempel när han fängslade sin vanartige och okunnige adept Gilbert eller Gilbertil, som troligen var en kristen, och därmed en konkurrerande runomästare. På Visingsö lär det än idag finnas spår efter grottan, där Gilbert skall ha fängslats – och för varje slag av magi eller trollkonst, finns som bekant ett verksamt motmedel. Kettil Runske kastade till Gilbert en kavel, som han skrivit ”bindrunor” på – en medeltida missuppfattning av ordets innebörd, men vad bindrunor i själva verket är, kan nog alla runkunniga – och kaveln fastnade vid Gilberts hand. Så försökte Gilbert dra loss kaveln med andra handen, men då fastnade också den, och därefter försökte han göra sig fri med högra foten, och så den vänstra, men alla fyra lemmarna fastnade då, och i den ställningen fjättrade Kettil honom, och satte honom på lindkol och en björnfäll med orden – ”sitt ett år för varje hår, och tills all kolen ruttnar !” men lindkol ruttnar som bekant aldrig någonsin.

440px-Olaus_Magnus_-_On_the_Fettered_Wizard_on_the_Island_of_Visingsö

Därför använder man än idag lind till detta slag av kavlar, precis som jag ännu gör själv, då jag galdrar frihet från sjukdom och gott välstånd åt dem som förtjänat det.

Vem det är, behöver ni inte veta – men Angerboda har efterlyst, om det än idag finns dem, som använder runkavlar – och ja, säger jag – jag har så gjort i tio år, och funnit bruket varit gott, och synnerligen verksamt... Så mycket säger jag er…

Omberg 26 augVid Omberg – Drottning Ommas borg – och Omma är femininum av Omi, Ume, den rytande – ett av Odens namn – finns flera grottor i strandkanten…

Undersökning: 55 procent av Svenskarna säger NEJ till Kristendomen… (inlägg från 14 Juni 2016)

Svenska Dagbladet refererar idag kort – och förhållandevis non-informativt – till en kommande avhandling, som skall publiceras av Göteborgs Universitet, vilket annars är känt för sin mycket pro-kristna och föga objektiva hållning i religionsvetenskapliga frågor.  55 % av Svenska folket tar nu avstånd från kristendomen, medan endast 45 % är positiva till den, får vi veta, och 23 % är ateister, som helt förnekar den kristne Guden.

Eller rättare sagt – det är vad de tillfrågade svarade i Universitets attitydundersökning. En hel del svenskar vill inte utåt erkänna att de är Asatroende och Hedningar, men vårt antal växer, dag för dag…

Vid slutet står segern. Vår tid ska komma. Vårt folk ska vakna.

12314065_766700603473307_1202995256780247878_n 13151400_866160246845054_6364309605403953988_n

Nej just det – Asatro har inget alls med Rasism att göra – men hör däremot ihop med andlig frigörelse och mental utveckling…

Bertrand Russel – den store HEDNINGEN – ger oss tio budord…

Och när jag ändå håller på och lånar, eller ”re-bloggar” som det lär heta på det nya PK-språket, vilket för det mesta är rena grekiskan eller rotvälskan… En liten påminnelse från Humanisterna om ingen mindre än Bertrand Russel, liberalen och filosofen som skrev ”Why I am not a Christian” och som därmed faktiskt blev Hedning...

10301433_817015418372945_5957152672670328188_n

Kanhända har Patrik Lindenfors och gänget lyssnat lite för mycket på mina egna ”sköna regler för Husfrejor” men i alla fall…

  1. Do not feel absolutely certain of anything.
  2. Do not think it worth while to proceed by concealing evidence, for the evidence is sure to come to light.
  3. Never try to discourage thinking for you are sure to succeed.
  4. When you meet with opposition, even if it should be from your husband or your children, endeavor to overcome it by argument and not by authority, for a victory dependent upon authority is unreal and illusory.
  5. Have no respect for the authority of others, for there are always contrary authorities to be found.
  6. Do not use power to suppress opinions you think pernicious, for if you do the opinions will suppress you.
  7. Do not fear to be eccentric in opinion, for every opinion now accepted was once eccentric.
  8. Find more pleasure in intelligent dissent than in passive agreement, for, if you value intelligence as you should, the former implies a deeper agreement than the latter.
  9. Be scrupulously truthful, even if the truth is inconvenient, for it is more inconvenient when you try to conceal it.
  10. Do not feel envious of the happiness of those who live in a fool’s paradise, for only a fool will think that it is happiness.

eller – på svenska:

  1. Känn dig aldrig absolut säker på någonting.
  2. Slösa inte tid på att dölja bevis, eftersom de säkert kommer fram ändå.
  3. Försök aldrig motarbeta tänkande, eftersom du säkert kommer att lyckas med det.
  4. När du stöter på motstånd, även när det kommer från din make eller dina barn, försök övervinna det genom diskussion och inte med auktoritet, för en seger som bygger på auktoritet är falsk och en illusion.
  5. Hys inte respekt för andras auktoritet, eftersom det alltid finns andra auktoriteter som står för motsatsen.
  6. Använd inte makt för att tysta åsikter du anser vara skadliga, för om du gör det kommer åsikterna att tysta dig.
  7. Var inte rädd för att ha udda åsikter, för alla åsikter som anses normala idag sågs en gång som udda.
  8. Hitta större nöje i intelligent oliktänkande än i passivt medhållande, för om du värderar intelligens som du borde, medför det förra en djupare enighet än det senare.
  9. Var samvetsgrant sanningsenlig, även om sanningen är obekväm, för den är ännu obekvämare när du försöker dölja den.
  10. Avundas inte lyckan hos dem som lever i ett dårarnas paradis, för bara en dåre kan tycka det är lycka.

220px-Del_av_hjälm_vendel_vendeltid_möjligen_odenStändigt vidare ! – Immer weiter !