Med Eivor Pàlsdottir och Einar Selvik på Konsert i SLAKTKYRKAN

Jag går inte på konserter och musikarrangemang ofta numera, då jag är något av en John Wesley Harding bland hedningar. ”I’m a man you don’t meet every day” för att tala med The Pouges, om ni nu vet vad ”Pouge Mahone !” betyder. Det har ju nyligen varit St Patrick’s Day nu också, men som hedning undrar jag förstås om den är något att fira, ty jag firar icke några katolska helgon, bara så att ni vet. Hellre går jag då och ser några verkligt bra nordiska artister, av en sort som DN:s, Svenskan och andra gammelmedias representanter aldrig uppmärksammar.

En jäkligt bra venue. En plats, där Särimners Söner verkligen trivs..

Den såkallade Slaktkyrkan, som öppnats i det gamla slakthusområdet söder om söder, är en liten arkitektonisk pärla, samt en av Stockholms nyaste clubscener, eftersom den öppnade först i Februari i år. Där var en gång järnväg, tarmsköljeri och en såkallad dyngbod (där man gott kunde sätta in alla sk ”fornsedare” – dessvärre såg jag tre av dessa äckel i lokalen – hur de alls släppts in är mig en fullständig gåta..) men när nu Stockholm gästades av Einar Selvik, den norske folkmusikern och skalden – som annars bland annat försörjt sig på att göra musiken till den amerikanska TV-serien ”Vikings” – något han mest verkar se som en bra födkrok och något han tar lätt på, för alla ska vi då leva av något; även om det vi lever av till vardags kanske inte är vad vi alltid ville eller ens borde göra; och det gäller inte minst för oss skalder – samt Eivor Pàlsdottir, Färeöarnas kanske bästa sångerska med en av Världens mest omfångsrika röster – åtminstone hörs hon så för mig, och rör därför både Hamn och Hug – så missar jag naturligtvis inte tillfället.

 

Einar Selvik – den visionäre skalden bakom ”Wardruna” med en av sina stråkharpor – ”A man you don’t meet every day”

Jag noterar att lokalen snabbt fylls med extremister och malätna gamla akademiker av alla de slag – snart är jag väl också en av dem, kantänka. Där vimlar av pretentiösa unga damer som alldeles tydligt är intellektuella av sig eller försöker framstå som om de vore det, fastän de egentligen kommer från Gottsunda, eller vilken sunkig förort som helst. Där är unga bögar i någotslags BDSM-harness och lillgammal uppsyn. Där är en skallig negress bakom bardisken. Där är extremister från höger, extremister från vänster och från den nationella sidan – med dem har jag numera inga som helst problem, många av dem läser trots allt denna blogg numera – vilket förvånar mig, då mina åsikter inte alls är deras. Men, jag är en vidsynt man och kan förlåta mina landsmän mycket, så länge de uppför sig som just landsmän, vill säga. Där är en svarthårig ung kvinna jag uppriktigt saknar. Där är en avsigkommen kristen präst, en wiccan från Uppsala vid namn Peter, någotslags småper i ful keps – honom förstår jag mig verkligen inte på – och en god gammal vän som råkar vara grovsmed och tillika spiksmed, han håller på med att smida alla spikarna till ett över tjugo meter långt långskepp som en dag kommer att gå över Atlanten, och så mycket vill jag ändå ha sagt er, att jag uppskattar ett gott hantverk, för som alla musiker måste även en smed ha taktkänsla, ihärdighet och styrka i allt han gör.

Där är en person jag vill ge en ordentlig ”Hjuling” eller ”God Fisk” som det heter på norska, eftersom han ärligen har förtjänat det, flera gånger om vid det här laget; och jag trots min relativt höga ålder ändå är en man som inte lägger fingrarna emellan, när jag bara kan komma undan med det.Tyvärr finns det för många vakter i lokalen, så skitstöveln ifråga får inte vad han så väl förtjänar, just idag. Men det kommer, det kommer. ”Instant karma is gonna get you” sjöng en gång John Lennon.

 

Jag minns ”Garmarnas” konserter från 1990-talet, då man faktiskt kunde spöa upp fähundar och skitstövlar i vimlet, till takten av skön sång och öronbedövande musik, medan Gotte Ringquist och de andra grabbarna i bandet klädde av sig halvnakna på scenen och gjorde stagediving, spelandes fiol och distad folkmusik, förstärkt med inbyggda mikrofoner – sådant var deras signum i Moondogs efterföljd, och vem Moondog var har jag redan skrivit om i den här bloggen. Jag minns en annan pratstund med Stefan Brisland-Ferner efter en konsert ombord på Gokstad-kopian ”Gaia” i Sandefjords hamn för många år sen, då där plötsligt kom förbi en Danmarksfärja i hög fart och drog upp ett sjujäkla svall, mitt under konserten, så att skeppsdäcket började röra sig i tre riktningar samtidigt, och Stefans bärrem till hans egenhändigt byggda el-förstärkta vevlira brast med en smäll, så att ett dyrbart och sällsynt instrument för sådär 40 000 kronor i dagens penningvärde gick rakt ned i däcket. ”Far out, man ! Psychedelic…” hojtade vissa, men för musikern själv var det så lagom roligt.

 

Bild från anrika ”Schlachthof Fünf” i Dresden.. Minnes i Billy Pilgrim ??

Nu har vi inte längre Emma Härdelin som någotslags ”La Passionaria” eller Dolores Ibarrui för den Hedniska rörelsen i Sverige – ryktet går att hon blivit kristen – vilket svek ! – men jag minns hur hon stod i blodröd coctailklänning på Mosebackes scen en gång, och sjöng en av sina sånger bara just för mig, eftersom hon kände igen mig i vimlet, en sång om stridens skönhet och sorg, om det stora renande kriget som en befrielse, om kamp, lidande, död och seger, precis som i nästan alla hennes sällsport vackra och fullständigt mordiska sånger. Men, nåväl, jag ska inte fördjupa mig i name dropping eller gamla minnen.

Jag har känt dem alla och jag känner dem än, männen och kvinnorna i denna stad – nu har vi Eivor Pàlsdottir här istället, en fantastisk kvinna med en ännu mer fantastisk röst, jag skulle vilja kalla henne Asatrons svar på Emmy Lou Harris – även om det kanske är något jag inte borde skriva…

 

Låt oss inte gå händelserna i förväg. Einar Selvik från ”Wardruna” är först ut, och han är verkligen ingen vän av Frank Zappas gamla uttryck; ”Shut up and play guitar ! det måste jag då säga. Nej, han lägger ut texten för oss, på norska och stundom Bokmål, då han kommer från Vestlandet, och ibland på engelska, för de delar av publiken som är så obildade i våra grannars tungomål, att de inte förstår bättre.  Han börjar med att förklara för oss alla att han inte är någon vän av påstådd ”forn sed” heller, för hans musik är inte alls forn, utan nyskapad, och visst ingen ”sed” eller tom, fullständigt livlös upprepning utan mening, som ju ”fornseden” idag är, och alltid kommer att vara, då den är ett mischmasch av massmedioker new age och slika föreställningar.

Men så börjar han med sina kväden, och sjunger så, som en skald och bard ska göra. Inte oväntat spelar han en sång om rikedomsrunan Fä eller fehu, och guldets förbannelse, en sak som jag nyss skildrat i en av mina många runtexter för Nordiska Asa Samfundet – den största och mest seriösa föreningen för Asatro i Sverige och Norden. Man kan kalla det för synkronicitet, eller två män med en likartad tanke, men jag har hållit på med runor länge och är inte alls förvånad – sådant händer ofta när man väl börjar arbeta seriöst med dem, något som ”fornsedens” alltmer fåtaliga utövare inte kan och inte når upp till, eftersom de själv erkänt, att alltsammans bara är tomma symboler för dem – de förstår helt enkelt inte tecknens nedärvda mening eller innebörd.

 

Medioker är emellertid det sista man kan kalla Einar Selvik, både i allmänhet eller just denna kväll. Han berättar för oss om norska spelemän och finska runosångare med hackbräde, de som kunnat föredra en repetoar på 3-400 sånger med mer än 200 strofer vardera, allt ur minnet och utan uppteckningar, detta jämfört med påstått moderna människor som knappt kan minnas sina mobilnummer. Mitt under konserten går en av strängarna på hans stråkharpa av, med en ljudlig knall – och jag tänker likt kungen i Olafs Saga Tryggva fråga ”Vad var det som brast ?” – svaret torde ni kunna – men förstår att stråkharpan, som hämtats hit per flyg och utstått 15 gradig kyla utanför konsertlokalen, inte tål värmen eller temperaturskiftningarna, den blir lätt ostämd, det är ett känsligt instrument att spela på, där bukkehorn eller bockhorn är så mycket oömmare, och man lär erinra sig de gamla stroferna ur den svenska gamla medeltidsballaden om ”Harpans Kraft” – den med ” Han spelade barken af hårdaste trä Han spelade barnet ur moderens knä. Han spelade vattnet ur bäcken Han spelade ögonen ur näcken.Så kan just Einar Selvik spela, just så och bara så.

Han talar om de gamla skaldernas verk, och den uppriktiga respekt och tillgivenhet han liksom jag hyser för dem. Om inrim, slutrim, alliterationer, allt det som en modern publik aldrig lärt sig att förstå, aldrig lärt sig att uppskatta. Om hur det Norska Undervisningsministeriet vill förstöra och ta bort den sista undervisningen i Norröna språket, dess formlära och grammatik, som ändå är så vacker, och ett fruktansvärt invecklat konstverk i sig. Och han sjunger delar av Voluspá för oss, trogen origianltexten, utan förvanskningar eller förändringar, men ändå på sitt eget sätt.

Han är en stor skald, och en god speleman och underhållare, och därför lyssnar jag gärna till honom, som Asatroende, långt bort från all mindervärdig ”fornsed” och annat fåneri.

 

Så blir det då dags för Eivor Palsdottir, i tonåren uppfostrad och satt i sångskola på Island, under inflytande av Sigur Ros och alla dessa isländska synthmusiker, ja till och med Bjork, fast hennes skrikiga, högljudda vokalisering framstår som renodlat oskön och som en bjäbbig, oborstad chihuahua vid sidan om Eivors skönsång, som faktiskt är hämtad från en geniun folktradition, vilket Bjorks poppiga, massförpackade dumheter inte är, och aldrig har varit. Man märker genast, när det finns äkta tradition och äkta känslor bakom alltsammans. Det är ungefär som att jämföra en fjollig knähund, med en äkta gårdvar, och det är Eivor som är gårdvaren.

Publiken sjunger ofta med i hennes sånger, eftersom det är tydligt att de hört den förr. Vad sägs om den här, till exempel:

 

En del – recensenter i DN eller andra – skulle förmodligen kalla hennes musik för dyster och mörk, men det är den inte alls. På scen är hon dessutom mycket rolig att se, medryckande och underhållande, med en väldigt spontan spelglädje i sin musik, som man inte kan stå likgiltig inför. Hon skämtar och säger att vi borde sjunga med också i hennes sträva”Ähu Ähu eeooweee gaah owee” (hur ska man egentligen kunna bokstavera hennes orgasm-liknande grymtande och frustande, som hämtat från ett tusen brunstiga knubbsälar ?) Denna kvinna ger oss ståpäls, eller än mer och mycket värre. Hon är sierskan och valan. Hon är galdersången, drivans snö i Midvintern evighet, glädjens dagar vid midsommar, allt och intet i ögonblicket, och lever för stunden. Jag mår betydligt bättre efter Eivors konsert och hon får mig på bättre humör än när jag kom, och redan det är ju en vinst i sig för kvällen. Ofta gestikulerar Eivor och slår ut med händerna från scen, pratar om sitt liv, beskriver känslor och ögonblick.

Hon avbryter sig mitt i en av låtarnas täta ljudkulisser och syntarnas tonsjok, och ursäktar sig med att hon sjungit två verser i fel tonart, och börjar så om igen. Och det verkar inte konstlat, eller inrepeterat. Hon föredrar nya sånger, en alldeles nyskriven bara för kvällen, som hon framför för allra sista gången avslutar med ”Famous Blue Raincoat” av Leonard Cohen som extranummer, vilket låter något malplacerat i mina öron, men hennes duetter med Einar Selvik kommer mycket mer till sin rätt. Men – vilken röst hon har, och vilken musikalisk begåvning hon är – varför vill svenska media inte intressera sig för våra grannfolks musik – varför recenserar ingen av dem den här konserten – som enligt kvällens huvudattraktioner till 400 åskådares jubelskrän kommer att följas av många fler.

 

Jag återvänder till natten, staden, mörkret och tystnaden. ”Här är allting, här är jag” skrev en gång Carl Mikael Bellman, en av våra största skalder. Det är sanna ord, det också, tänker jag där jag vandrar över Skanstullsbron i nattmörkret, följd av ingen, saknad av de mina, men de få. ”Vielen gefallen ist schlimm!” sade en gång en viss Schiller. Om det är en riktig slutsats för kvällen eller ej, får ni bäst själva bedöma.. ”Och var är Montana Wildhack nu, när jag behöver henne… ?”

Free Da Slaughterhouse 5 !

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s