På Vårblot vid Anunds Hög med Nordiska Asa Samfundet

Visserligen tycker kanske somliga svenskar att våren ännu känns avlägsen i vårt land, eftersom den enligt Statens Meterologiska och Hydrologiska Institut, SMHI, inte hunnit längre än till Söderslätt och Skånes kuster, samt Ölands Alvar, Sudret på Gotland samt vissa isolerade platser på den svenska västkusten; men vi har i själva verket en högst normal vår. Om vi ser till hur det i genomsnitt varit de sista nittio åren, skall det inte vara en medeltemperatur över noll grader per dygn i Mälardalen förrän efter den 25 Mars, som denna karta tydligt redovisar.

Vårblotet hålls också för att skaffa våren till landet, inte för att fira att den anlänt (det gör man först vid Valborg och Vanadisblotet)  och att vissa andra samfund håller blot som är helt verkningslösa, kunde vi se för någon vecka sedan. Ungefär sju töntar och någon pajas skall ha träffats mitt inne i Tantolunden i centrala Stockholm efter vad jag hört, men de hade verkligen ingen framgång i sina förehavanden, för efteråt blev vädret bara så mycket kallare, och makterna visade tydligt sitt missnöje med vad de gjort.

Gudarna är med OSS – Och VEM kan då vara emot ?

Nordiska Asa Samfundet däremot, ja – de går från klarhet till klarhet just nu, och att deras blot sker med kraft och är mycket verksamma, helt utan något fusk och med stor professionalism i utförandet, därom kan jag likt Fänrik Stål ge besked, ”ty jag var med” som det heter. Över 60 personer deltog i själva ceremonin, som varade i mer än en hel timme, på slät mark framför Anundshögen vid Badelundaåsen nära Västerås.  När vi kom till blotplatsen redan tre timmar innan vi skulle börja var det mulet och dåligt väder. Det är viktigt att ”ta terräng” och etablera sin närvaro på rätt sätt, så man inte stör allmänheten – vilket somliga andra brukar slarva en hel del med – vårt blot däremot skedde med myndigheternas tillstånd, vilket känns viktigt att poängtera.

Men se ! – strax före blotet skulle börja klarnade himlen plötsligt upp, och blev helt molnfri och blå, som under den ljusaste sommar. Det var Ull själv, vinterns Solgud, som sände oss sin hälsning – det är jag helt övertygad om, och så tror även mina glada fränder. Ingenting är omöjligt, för de som verkligen tror, och som tror av själva hjärtat, inte efter någotslags ”sed” eller tom efterapning, helt utan mening. Vi framsade våra eder och löften inför våren starkt och tydligt. Varken tjutande barn eller mobiltelefoner störde arrangemanget, som gick lugnt och värdigt till – som det skall vara, med tydliga rörelser och gester, men utan åthävor. Vår Riksblotsansvarige talade väl över våren, och så tog vi vårt farväl till Skade och vintern på den vackraste och värdigaste av platser…

En helig plats, värd att vörda och vårda…

 

Vårt blot skedde inte inne i någon av de två skeppssättningarna, eller intill den enorma storhög, som än idag är mer än nio meter hög och mer än 63 meter i diameter, trots att dess topp kapats och skändats av kristna plundrare på 1700-talet. Trots att det funnits en levande tradition på platsen sedan åtminstone mitten av 1600-talet, är moderna arkeologer skeptiska emot att Bröt-Anund, Sveakungen från Tiundaland och Upplands centralbygder, någonsin kunnat vila här, eftersom högen är daterad till 210 – 540 enligt vår tideräkning, men Bröt-Anund själv, som bröt bygd och gjorde broar, bör ha levat någon gång strax efter år 600.

Man har påpekat, att en senare runsten från tidigt 1000-tal – helt hednisk och utan alla kristna symboler – omtalar en Folkvid, vars son Heden var bror till Anund, och att namnet skulle komma därifrån. Men då bortser man från en viktig sak, och det är att namnet Anund är ganska vanligt över hela Mälardalen, särskilt i runinskrifter, och att vi vet att vissa förnamn gick i arv inom en och samma släkt eller ätt. Långt fram i tiden, från de äldsta bevarade kyrkböckerna på 1500-talet ända till 1900-talets början, kunde det hända att huvudmannen i en släkt hette Axel Bengtsson, till exempel, och att hans son därför fick heta Bengt Axelsson, innan en ny Axel Bengtsson hade fötts, och på det här sättet bildade man ”namnkedjor” enligt traditionen. I Badelunda-fallet kanske det fanns män vid namn Folkvid Anundsson, samt Anund Folkvidsson – och vi vet att flera Lagmän av östergötland hetat Folkvid – det finns till och med medeltidsballader där namnet nämns – och Anundshög var mycket riktigt tingsplats, långt in på 1700-talet.

Därför är det inte alls omöjligt, att personen som vilar i storhögen vid Badelunda faktiskt kan vara en Kung, som just hetat Anund, även om han säkert inte var identisk med någon sveakung av Ynglingaätten, utan från en helt och hållet lokal stormannasläkt. Den senare Anund från runstenen var en helt annan person, som levde långt senare – men de kan mycket väl ha varit släkt – för Folkvid lät uppställa en hel rad resta stenar som gräns till området med storhögarna, just där Eriksgatan går fram från Uppsala till Västerås, från ett litet vadställe, alldeles nära där vi höll själva blotet på behörigt avstånd från högarna.

Man kan tydligt se att hela platsen utgör en mycket målmedvetet utformad anläggning, som måste vara planerad redan från början. Anunds storhög följs av två monumentala skeppssättningar, som liksom leder upp emot den, och bildar en åtta, formad som ett antikt oändlighetstecken. På ömse sidor ligger tre stora högar, men en av dem är numera förstörd, och bortodlad. På 1920-talet låg hela anläggningen mitt inne i tät granskog, vilket man kan se på stora fotografier inne på ett café, som ligger utmed vägen emot norr.

Och Anunds grav är orienterad i väster, så att solen kan gå ned där ungefär vid Vårdagjämningen, för precis så är det på dessa breddgrader. ”Här skall jag ligga”, har den väldige konungen sagt, ensam inför tingsmenigheten, ”och här framför skall mina söner och sonsöner ligga, en på vardera sidan om mig och så vidare utåt, längs med stora Eriksgatan, så att allt folk som kommer förbi här, kan se detta.. intill evig tid

Och så är det ännu. Anund var förvisso en stor Konung, och högt älskad av sitt folk, för de lydde verkligen hans befallning. Väldiga stenblock och ofantliga jordmassor röjde de, och fastän stora allfarvägen västerut flyttats nästan en hel kilometer och blivit motorväg numera, så kan man fortfarande se våra förfäders verk också därifrån. En gång i tiden trodde naiva arkeologer och fornforskare att Egyptens pyramider – som liknar Anunds hög av jord och torv – skulle ha byggts av trälar, fast numera vet alla, att det inte alls är sant. Arbetarna var högt avlönade, och fick gratis mat och öl – och så bör det nog ha varit även på Anunds tid, för med stolthet i rösten kunde alla fria män säga, att de byggde en tingsplats åt sig själva framför Anunds stora grav, och att deras minne därmed skulle leva för evigt. Så blev det också – men av Badelunda-åsens ursprungligen mer än 200 gravar, är många borta idag, då man gjort åsen till ett grustag.

Allt var byggt av HEDNA män !

En detalj, som jag inte förut känt till, är att två kvinnliga arkeologer år 2007 hittade massor av bevis, inte bara för den gamla tingsplatsen, en mycket stor hövdingagård och flera hål med stolprader, troligen av den typ som nyligen hittats också vid Gamla Uppsala. I fjol fortsatte utgrävningarna, enligt Västmanlands Nyheter, men det är oklart vad tidningen menar med att stolpraden gått genom området – menar man att den gick i vinkel, utmed Badelunda-åsen, eller längs Eriksgatan, som korsar denna nästan rätvinkligt, eller vad då ?

Också vid Gamla Uppsala har man hittat röjda processionsvägar, och räta vinklar mellan stolprader, som bestod av minst 50-60 cm stora furupålar, mer än 5 meter höga, som stod i två meterdjupa gropar tillsammans med en stenpackning, som ibland kunde uppgå till tre ton och aldrig mindre än 1000 kg… Hela kungsgården där måste ha varit inhägnad i ett fyrkantigt område på flera kvadratkilometer – också en planmässigt anlagd anläggning, som man förstår. Några klara arkeologiska rapporter om dessa fynd finns inte publicerade ännu – jag har dock skrivit om dem förr – och även om stolpraderna vid Badelunda inte heller är beskrivna i detalj, är det ju inte alls omöjligt, att det skulle kunna röra sig om en anläggning av samma typ..

Länsstyrelsen i Uppsala län har föreställt sig, att vägarna vid Gamla Uppsala bara skulle kantats av en sorts fackelhållare eller ”lyktstolpar” – men det kan inte stämma. Ingen människa i forntiden kan ha varit så dum, att man lägger tre ton sten på botten av en två meters grop, offrar djurben däri och sen reser en mer än sju meter rak och 70 cm vid fura, bara för att hålla en liten fackla eller ett bloss. Självklart måste stolparna ha burit upp en konstruktion av något slag – kanske ett tak eller flera portar i rad – eller också någon snidad utsmyckning, ja skulpturer… Men – det kanske vi aldrig får veta. Arkeologerna har med bestämdhet vänt sig emot tak-teorin, för de menar att man måste hitta spår efter takstolar eller bjälklag om taket ens funnits – men varför det ? Det är en felaktig slutsats. Man vet att stolpraderna bara stod i 200 år, ungefär – men om en buren konstruktion (det kan ju bara ha rört sig om en relativt klen ribba eller en tvärbjälke, som kunnat hålla upp ett tygstycke, liknande de banderoller och flaggor vi hade med oss – sådant är rätt vanligt på sina håll i hedniska kulturer ) ramlat ned på vägbanan, ja då tog man väl bort den direkt, för att ens kunna rida och åka i vagn – och då är det inte alls konstigt, att man inte hittar något spår av vad stolparna hållit upp…

Många hedniska folk har genom tiderna, och i olika miljöer rest portar i trä, till ingången eller som täckta arkader in till sina ”tempel”. Vem säger, att man inte kunnat haft något liknande också här i Norden, även om vi inte kan bevisa det…

1500-tals biskopen Olaus Magnus var fullständigt övertygad om att en jättelik ”guldkedja” hade omgett Uppsala tempel, som hans illustratörer i Tyskland och Italien trodde var en borgliknande byggnad, eftersom de ju visste att det rörde sig om en Kungsgård, men inte visste hur ett hedniskt Gudahov såg ut… Moderna arkeologer har varit blixtsnabba att avliva teorin om ”kedjan” som en myt – men var det verkligen så fel ? De nya fynd av stolprader, som hittats, kan mycket väl tänkas ha burit upp en stor, grov hamptross som målats gul med tjära (alla vet att linoljeblandad trätjära – som man använder till båtar – med tiden får en guldgul färg) eller ett ”Vébönd” som det heter på Isländska.

Lustigt nog VET vi att en guldkedja också omnämns i en gammal folksaga om just Badelunda-åsen, och Anundshögen. Amatörforskaren John Kraft, som annars forskat mycket om labyrinter (det finns en sådan längre bort på åsen också, men den är värd en helt egen artikel) i sin skrift ”Trojeborgen i Badelunda” utgiven år 1994 av den lokala hembygdsföreningen. Ett styggt bergatroll eller en rese skall ha fångat en jungfru med en guldkedja i labyrinten, som ska ha varit en ”trojeborg” med många lås, och på vägen in tappade hon kedjan. John Kraft har hittat namn på Njärd och Ull (alltså Gerd, jordgudinnan och himmelsguden ) överallt i hela Mälardalen, alltid i Par – Närlunda och Ullvi nära Västerås är bara ett par i mängden – och Skevi eller namn på Ske- , Skövde- efter Skade, vintergudinnan – finns också nästan alltid i närheten av dessa två, från Rösa Ring via Enköping ända till Kungsör, och Mälarens slut, där en annan labyrint ligger.

John Kraft tror med bestämdhet, att det går att spåra en hednisk häradsindelning eller vad han kallar ”kultförbund” i detta mönster, och han har utgivit flera böcker om detta – men det är en annan historia, som sagt. Emellertid – Västerås Kommun påstår på sina turist-siddor att det skulle vara ”en romersk portal”, alltså just en port, med pelare och allt, som ska vara avbildad på Runstenen vid Anunds hög – och vad man kallar ”en kvinnlig och manlig figur, som är sammanflätade med varandra” vad det nu ska betyda…

”En portal” säger vissa – den kvinnliga figuren skulle synas uppåt på stenen, den manliga vänd nedåt…

Det må nu vara som det vill och kan med den här saken – men om detaljen med den påstådda ”portalen” är sann – liksom kopplingen – kedja – stolprader – vad tyder detta på ? I Norge har man på platsen för Frostatinget verkligen hittat en gravhög, med stolpliknande resta stenar runt om, precis som den ”stenrad” som möter oss vid Eriksgatan förbi Anundshögen. Och på Island, vid Thingvellir, vet man att ”Vebönd” eller heliga band spärrade av ett inhägnat område – med två portaler – och så såg tingsplatsen där ut långt fram i tiden, till 16-1700 tal ungefär… Skulle verkligen allt detta vara en tillfällighet ?

Vad gäller bröllopet mellan Frej och Gerd (INTE Frej och Freja – ni MÅSTE lära er hur det hänger ihop…) eller Ull och Nerthus, samt riterna inför Moder Jords och Vårens väckande, John Krafts och labyrintens stora gäckande – ber jag att få återkomma.

There are more things in heaven and earth, Horatio,
Than are dreamt of in your philosophy..

Ske VÅRT Folks vilja – Så som i Himmelen, Så ock på Jorden… Och snart blir här VÅR !

Asatron ökar stort i Danmark – men många är solitärer…

Asatron ökar mycket stort i Danmark i år, rapporterar den danska tidskriften NetAvisen – som nog inte är något att bli ”avis” på… Man intervjuar Asmund Madsen, medlemsansvarig i det Danska Ase- och Vanatrosamfundet. Den danska sk ”Folkekirken” tappar mark i en accelererande omfattning, och danskarna går tillbaka till sina fäders Gudar, eftersom de har insett att Polyteism innebär tolerans, och de är trötta på diktatoriska och maktfullkomliga religioner från Mellersta Östern… Hr Madsen säger:

Det kan godt være, at den danske folkekirke har svært ved at holde på de troende. Men det har en anden trosretning til gengæld ikke. For asatroen oplever en større tilslutning..

En naturlig religion. En naturlig syn på kvinnan.  Ett naturligt sätt att hälsa våren på, utan föråldrade Marior och Jungfru-hysteri…

Asmund Madsen säger att det finns 650 organiserade medlemmar i det största danska samfundet just nu. Det har – efter vad jag vet – inte några beröringspunkter med ”forn sed” i Sverige, utan är till just för de Asatroende i Danmark, och ingen där skulle heller komma på tanken att tala om något annat än Asatro som den rätta beteckningen på sin religion. Samtidigt beräknar Madsen att minst 3000 – 4000 ytterligare Asatroende finns i Danmark, utanför alla organisationer, eftersom danskarna är ett mycket individualistiskt och frihets-älskande folk, mycket mer än i det kollektivistiska Sverige, där ”Jantelagen” ännu härskar och det är mycket, mycket lågt i tak och nästan ”förbjudet” att ha någon form av åsikt, utanför den allt smalare och smalare ”åsiktskorridoren”.

Trenden ligger emellertid fast sen flera år tillbaka, och de Asatroende blir fler och fler. Som vanligt måste dock den danska tidskriften förklara Asatrons grunder för de oinvigda, och alla dessa fientligt inställda kristna, som inte förstår att det inte finns någon ”bön” i vår tro till exempel, och att vi därför varken behöver kyrkklockor eller högljudda ”böneutrop”.

Et blót er en ofrings- og takkeceremoni, hvor asatroende hidkalder og ærer de nordiske guder.

– I asatroen beder man ikke guderne om noget. Man hylder dem og håber på, at man har deres styrker med sig, fortæller Louise Holm Jensen.

Den individuelle tro
I løbet af et år afholder de asatroende fire store blóter i forbindelse med hver årstid. Hver enkelt asatroende kan også blóte på egen hånd, da troen på mange måder giver plads til egen fortolkning.

– Asatroen er en religion, hvor det er meget individuelt, hvad man tror på. Man kan tro på guderne som noget rigtigt, som en forståelse af naturen eller man kan tro på guderne som en del af menneskets sind, forklarer Morten Warmind, religionssociolog ved Københavns Universitet.

DANMARK – DET ER DEJLIGT (Paa Gjensyn !)

Om samma förhållande mellan vad man kallar ”solitärer” eller oorganiserade Asatroende skulle råda även i Sverige, skulle det betyda att det skulle finnas 1130 organiserade Asatroende i Sverige, givet att vi har en befolkning på strax över 10 miljoner. Så är det inte, eftersom de Asatroende här bara har en enda egentlig organisation, förutom några smågrupper med kanske ett femtiotal betalande samfundsmedlemmar. Men även i Sverige är potentialen för tillväxt mycket stor, och Nordiska Asa Samfundet – den enda opolitiska organisationen som tar religionen seriöst – har nu cirka 865 medlemmar.

Fanns det samma antal ”Solitärer” eller ensamma, icke-organiserade utövare här, som i Danmark enligt Asmund Madsens bedömningar, så borde det innebära att det finns minst 7000 icke-organiserade Asatroende i Sverige, förutom det tusental som snart kommer organisera sig i Nordiska Asa Samfundet, eller de drygt 900 som redan är medlemmar där.

Personligen tror jag Asatron har mycket goda förutsättningar för att växa mer än så. Kanske blir vi fler än tiotusen inom bara några år – och det gäller kanske rentav också i Danmark..

Gå med du också ! Jag gjorde det för två år sen, och det är något jag inte ångrar… 239 kr per år till Paypal: info@asa-samfundet.se  Bankgiro: 556-3002 Swish: 123 097 20 91

(glöm inte dina adressuppgifter)

AVSLÖJANDE: Hur du översätter centrala passager i Eddan, enbart med hjälp av en burk Red Bull… (inlägg från 10 Mars 2017)

Forna tiders Norröna, och vår egen tids isländska är och förblir ett underbart språk. Det finns så många bibetydelser, litterära allusioner och kulturella grundbegrepp i det språket som folk helt och hållet missar, även när de med viss rätt utger sig för att vara etymologer och kommer ifrån den akademiska Världen, där de tilldelats eller uppbär en professur med en och annan fin titel, och kanske en ännu finare grundlön – på våra skattebetalares bekostnad, naturligtvis. Eller om inte det, så i alla fall pengar från sagda universitets alltför frikostiga donatorer.

Ta istället det enkla och utmärkta begreppet ”Orkudrykkur” som det heter på Isländska, och som står skrivet på den burk med Red Bull Energidryck som jag håller i handen just nu.

Hedningar dricker inte sådant här, utom i undantagsfall

”Energidryck” som begrepp är egentligen fullständigt missvisande, för energidrycker innehåller ungefär samma mängd socker eller kolhydrater som vanlig läskeblask, och det finns inte alls mer energi i dem, bara för det. Vad de däremot innehåller är ganska stora doser av vanligt koffein – och de är inte alls mer energirikt än en kopp kaffe, som du ändå kan få eller dricka nästan varsomhelst i Världen.

Det finns tydligen svårt Red Bull-beroende amerikaner i vår Värld, som i egenskap av turister besöker Island, och en del av dem har ängsligt frågat på internet om Red Bull eller lokala motsvarigheter alls finns att tillgå på denna ensligt belägna ö i Nordatlanten. Svaret är givetvis ja, eftersom Island inte är något sagoland, fyllt av älvor och troll eller något idiotiskt Game-of-whatever Tolkien-rike, utan helt och hållet beläget i verklighetens värld; och ifall alla någotsånär vuxna människor som läser detta också kunde befinna sig där och inte låter sig själva fördummas så; att de urartar till inbillad ”forn sed eller något annat i den stilen skulle mycket vara vunnet, i alla fall om ni frågar mig.

Orkudrykkur” däremot – säger som ord något helt annat, och förklarar mycket bättre vad det faktiskt handlar om.Orka-dricka” på svenska helt enkelt, eller en dryck som man dricker för att prestera eller orka mer. Så enkelt är det. Det behövs inget djävla halvlatinskt joller eller något engelskt new age-flum om ”energier” (ja, ni vet) för att förklara den saken.

Varje verklig svensk eller Nordbo kan ändå förstå, vad ”orka-dricka” är och innebär.

En verklig Asatroende slutar inte hedna sitt folk och land därför att han är trött, han slutar när han är färdig…

Språket styr tanken och tanken styr språket – det är just därför det är så viktigt att finna rätt ord – och så är det också inom det här, som kallas Asatro.

”Drekkist i hofi” står det också på min isländska Red Bull burk, som jag alltså håller i handen just nu. Det är burkens varningstext, som på dålig och modern svenska har översatts till ”Konsumeras i måttliga mängder” vilket förstås är en mycket fri och oprecis, slarvigt kommersiell översättning, helt utan poesi eller känsla för sakers innehåll. Den isländska varningstexten är mycket mer kärnfull, för den säger att ”Ekki aeskilegt fyrir börn edha barnshafandi konur” – och så fungerar också Asatron – den är ingenting för barn eller barnrumpor, skulle man kunna säga – och missfoster eller ”gatukorsningar”, exempelvis, kan antagligen inte förstå den alls.

”Drekkist i hofi” betyder alltså att dricka med måtta, enkelt uttryckt – och är alltså en ren varningstext -men frasen betyder också mycket mer än så.

Den texten relaterar direkt till en central passage i Eddan, och en av de inledande stroferna i Hávamál, närmare bestämt. Vad frasen exakt betyder skall jag lära dig och visa dig, ifall du inte förstår den genast, och intiutivt gissar helt rätt – vilket ganska så många svenskar och nordbor fortfarande kan göra – om de har rätt anlag, rätt kulturell förståelse, rätt attityd och rätt förmåga.

Herne the Huntsman :”And now, thou shallst learn to cut down the mightiest tree in these Woods, with the single use of a HERRING !”

King Arthur: ”But that can’t be done – we shall do no such thing…”

Herne: ”Then, w-o-r-d-s shalt be spoken, because thou knoweth not what thy speakest…”

 

 

Såhär lyder Hávamáls nittonde strof, i Finnur Jonssons klassiska transkribering:

19.

Haldi-t maðr á keri,

drekki þó at hófi mjöð,

mæli þarft eða þegi,

ókynnis þess

vár þik engi maðr,

at þú gangir snemma at sofa.

 

Observera nu, att det står ”at hofi” här, och inte ”i hofi” vilket är ett modernt uttryck med en modern preposition. ”At” betyder förstås åt, för, till eller i riktning emot. Exakt samma fras ”at hofi” förekommer också i Vopnafjordssagan, där en av de kvinnliga huvudpersonerna berättar om en underlig dröm, som hon nyss haft:

Mik dreymði þat, segir hon, at veksá hér upp rísa at Hofi uxa bleikan, mikinn ok skrautligan

Kort sagt, Hon sa att hon drömde det, att det mitt ute på gårdsplanen växte upp en stor och ståtlig blek oxe – och det är på själva gården Hov eller Hof denna berättelse tilldrar sig. Det finns fortfarande många byar och gårdar som heter just ”Hov” i vårt land också – Hov i Hackås uppe i Jämtland är bara ett exempel – och Hov kan också betyda en konungs hov, till exempel, eller ett Gudahov, alltså en byggnad, där man inomhus ärar Gudarna, eftersom Asatron inte alls är och heller aldrig varit enbart en utomhus religon, eftersom man har vad arkeologerna kallar ”kulthus” bevarade i vårt land ända sedan bronsåldern, och för övrigt många ställen från äldre järnålder också – Rösa Ring vid Upplands Bro är ett annat exempel.

Däremot betyder ”Hof” på isländska aldrig aldrig någonsin ”hästhov” eller något ditåt, även om det är en ny homonym på svenska, eller ett likljudande ord – för på norröna och isländska (som alltså inte är samma sak – hoppas ni hänger med ?) heter hästhov hofr med ett tydligt r på slutet – dessa och andra saker kan man mycket lätt övertyga sig om i Zoegas klassiska lexikon över norröna, även om man nu inte dricker Zoegas kaffe..

 

Madr däremot betyder man, i överförd bemärkelse också flera män eller alltså manskap, eftersom det kan användas som plural. Det finns för övrigt en Madr eller Man-runa också, vilket alla runkunniga eller runska redan vet.

Mjöð betyder förstås mjöd, som alltså ska drickas ”efter hov” eller rättare sagt ” vid behov” på ren svenska, alltså när man verkligen behöver det, men aldrig någonsin annars. Också här infogar Hávamál en varningstext, som är på sin plats – för den texten – i flera föregående strofer, talar om alla slags osunda beroendeförhållanden, och inte enbart om överdrivet mjödrus, vilket de flesta översättare har missat.

 

Glömskans Häger svävar över rusets boning” – Hávamál strof 13

 

Nog om detta – men mæli þarft eða þegi, det vill säga ”tala vad tarvas eller tig!” står det också i Hávamáls 19 strof, och nog är det goda råd för en man, liksom en kvinna. Att ” Haldi-t maðr á keri,”

Det vill säga ”hålla män (pluralis) vid karet” (mjödkaret med andra ord, tänk på kung Fjolner som drunknade i ett mjödkar måste också läsas i sitt sammanhang, och här måste man begripa för vem eller till vem Hávamáls text är avsedd, man måste förstå textens sociala kontext, om man så vill.

I Hávamál är det ändå Oden själv som talar, det vet vi allihop. Han talar inte till fattiga vägfarande eller menlösa tiggare, som den svenske poeten Nils Ferlin skriver, utan till krigare, ledare och hövdingar. Det är just dem och inga andra, som skall hålla sina män vid mjödkaret, och endast med detta i åtanke, blir den fortsatta texten begriplig.

” drekki þó at hófi mjöð” – Drick du vid hovet ditt mjöd – det är jarlen eller Kungen, som ensam ska dricka vid Gudahovet tillsammans med Oden och Asarna, inga andra. Manskapet dricker och festar för sig själva, men chefen deltar inte i deras glada fest, han håller sig avskild, nykter och betraktar det hela på avstånd, just därför att det är han som får bära det fulla ansvaret ifall det händer något, och det är just han som ska vara deras chef.

ókynnis þess

vár þik engi maðr,

at þú gangir snemma at sofa.

Okynnig emot dig blir ingen man, om du tidigt går att sova,” ifall vi översätter det ordagrant, men ogrammatiskt. Observera att det står okynnis thess, det vill säga det är någon annan som är okynnig, om han tadlar egen chef för att denne går och lägger sig tidigt, det är alltså inte chefen som visar prov på okynne, därför att han har särskilda behov eller vanor, som han behöver för att alls kunna fungera i sin roll.

Tänk er situationen ombord på ett stort långskepp i en tillfällig naturhamn. Chefen ombord deltar inte i manskapets drickande av öl, mjöd eller mölska – som är en blandning av billigt öl och det betydligt dyrare mjödet – borta på fördäck. Han vet, att ”vädret kan ändras mycket på en vecka,än mer på en månad” vilket också står i Hávamál, och skall han kunna ha ett segelklart skepp nästa dag, så måste manskapet få ”festa av sig” medan de är i hamn, men det behöver inte chefen. Hans uppgift är att få igång dem, få upp dem på däck när det behövs, och utbilda dem så att det blir helt klara för strid – i alla lägen och i alla situationer. Därför inlåter han sig inte på onödigt småprat, utan talar vad som tarvas, men inte mer än så.

Har du inte upplevt de här situationerna – eller något som liknar dem –  så kan du aldrig förstå till vem och för vem Hávamál är skriven, och vad det är för slags kunnande, som lärs ut just här. Du måste ha seglat ”för om masten” eller ha älskat en vacker, men ack så komplicerad kvinna för att ens förstå det. En kvinna som likt ett stort och fint skepp ofta behöver ”riggas om” eller till och med spacklas, och som när som helst och vid minsta oförsiktiga vändning kan dra med sig en man i djupet. ”Du skall ha svärdet till att slåss med, skölden framför dig, skeppet till att segla och kvinnan till att kyssa” – det står också i Hávamál, och det är inte utan en viss poesi – av en enkel, rättfram och naturlig sort, som inkrökta akademiker aldrig någonsin i helvete kan förstå, därför att de aldrig har seglat ett sådant skepp och aldrig har kysst just en sådan kvinna.

Läs inte onödigt skräp – köp inte den här boken !

Låt oss nu se efter, hur ett antal kända översättare har närmat sig den här

Eddastrofen, och hur lite de förstått av dess verkliga innebörd. Lasse Lönnroth vill jag inte ens ta upp i sammanhanget, för som jag förklarat anser jag hans Eddatolkningar för helt undermånliga – jag har inte ens brytt mig om att se efter hur han tolkar just Hávamál 19, och jag kommer inte bry mig om just honom i framtiden heller.

Erik Brate tyckte år 1909 att det skulle stå såhär:

 

  1. Håll ej på hornet, drick dock hovsamt själv, tala, vad som höves, eller tig! För det okynnet ingen dig tadlar, att du tidigt sängen söker.

Det här är fel, för det står inte ett enda ord om någon ”säng” i originalet. Det står bara ”att sova” för här är det inte tal om den sortens personer, som lever till lands och alls sover i några ”sängar” – för en bonde låter mest Hávamál-citat som ”vädret kan växla mycket på en vecka, än mer på en månad” som något oerhört prosaiskt, eller ett färglöst och mycket allmänt konstaterande, men för sjöfarande män, som ska vara ute i hårt väder, är detta en helt annan sak. De inser verkligen, vad som finns bakom det uttalandet. Hur tror du ens att en storm i September eller på hösten – som också nämns i Hávamál – ens mainfesterar sig ?

Hur gick ”Estonia” under ?

Hur sjönk den polska lastfärjan ”Jan Hewelius” ??

Ordet ”hovsamt” är onödigt blygsamt, och har numera helt annorlunda konnotationer, men redan vid 1800-talets första hälft tycke Afzelius att det skulle låta såhär:

Fatta bägarn, men drick till hof; tala hvad höfs, eller tig: För osed ingen dig viter, om tidigt du går att sofva.

Något ”vite” eller böter finns heller inte i originaltexten, men hövs som i behövs, och inte ett artigt höves, kommer sanningen betydligt närmare. Osed för okynne är heller inte exakt – osed och okynne är inte alls samma sak, därför att ordet okynne från början kommer av okunnighet, och därför att okynne då som nu betydde något skämtsamt, glatt (uttrycket ”okynnes fä” och ”okynnes hund” finns också i de gamla landskapslagarna) men osed är något som görs av ren illvilja, vilket det inte alls är fråga om här.

Dessutom står det inte alls något om ”bägare” i originalet – det är bara missledande trams, och det står inte ”fatta” utan just något som man verkligen får hålla i, som i hållas, uppehålla sig, finnas till på en bestämd plats och inget annat, och det ska vara vid ett kar dessutom, och ett stort kar, gemensamt och för alla är inte någon ”bägare” eller futtig liten kaffekopp, det här är mycket mer än så.

Engelskspråkiga översättare översätter precis lika djävla illa, och helt utan respekt för originalet även de:

Benjamin Thorpe i England tyckte under tidigt 1900-tal att det skulle heta:

  1. Let a man hold the cup, yet of the mead drink moderately, speak sensibly or be silent. As of a fault no man will admonish thee, if thou goest betimes to sleep.

Det här är fortfarande helt fel. Återigen, det handlar inte alls om någon kopp, utan ett helt kar, för många personer – en het källa heter på norröna ”Kerlaug”, alltså som ett kar där man tvättar sig eller lögar sig om lördagarna eller lögardagarna, det är därför det heter så, ifall ni inte tror på de nya teorierna om några Lodursdagar.

Dessutom står det inte ”yet” eller fastän, vilket är en helt felaktig konstruktion, eftersom den inte finns med i originalet, och ”moderately” låter som en trist instruktion för hotellgäster. Tarv, eller vad som tarvas är inte alls samma sak som ”sensibly” eller förnuftigt, för i snabba lägen är det bäst att chefen a-g-e-r-a-r – förnuft i sig har inget med ledarskap att göra, tror man det så tror man fel.

Thorpes försök att använda ”admonish” är också ovanligt tungrott, helt utan rätt anda, och ”thou goest” är hämtat från den kristna bibelns värld, eller någotslags Shakespeare-text, helt utan fart, fläkt och färg – tänk bara på ”Orkudrykkur” – det ordet är inte bara avsett att framsägas, det ska skrikas eller vrålas, man måste ta i – ända ifrån fötterna – ”ORKUDRYKKUR !” som när man lyfter loss ett ankare från en havsbotten…

Förutom WH Auden – vars 1940-tals översättning visserligen var poetisk, men mycket fri och oprecis, så anser vissa (speciellt i amerikansk asatro) att Samuel Bellows översättning från 1923 är den bästa, som har gjorts. Det anser inte jag, men Bellows översatte såhär:

(19) Shun not the mead,             but drink in measure; Speak to the point or be still; For rudeness none             shall rightly blame thee If soon thy bed thou seekest.

“In measure” sager fortfarande inte vad det är fråga om, som vi snart skall se, även om det kommer rätt nära. Det är inte helt ”to the point” utan bara nästan, men längre når Bellows aldrig, för han är ingen äkta Nordbo, och förstår heller inte nordiskt kynne eller nordisk kultur. ”Rudeness” och okynne är två vitt skilda begrepp – okynne är något som görs med glimten i ögat och närmast på skoj, ungefär som ”skaemtun” eller ursprunget till vårt moderna ord ”skämmas” – ett skämt kan vara något man också närapå skäms över, ungefär som en ung kvinna, som tycker om och njuter av att bli lite ”uppsmiskad” på skoj bara, men nog knappast kan tänkas gå längre än just så.. ”Rudeness” däremot är en ren satans förolämpning eller en allvarlig kränkning, något som definitivt går över gränsen, ungefär som Loke – jag är övertygad om att åtminstone mina kvinnliga läsare inser just den här skillnaden.

Om blame, synd, skam, skuld och straff står heller inte ett enda dugg i Eddans originaltext, för begrepp som dessa är egentligen helt främmande för oss hedningar. Det är bara det att samhället pådyvlar oss dessa saker, ungefär som fårskallen Bellows också envisas med att skriva ”säng” – det står inget om sängar i originalet, det står sova – och det kan man göra utan dessa i och för sig praktiska sovrumsmöbler. ”Be still” som han också talar om, finns där inte heller.

 

Mitt eget förslag till översättning slutligen, som är just ett förslag och inget annat, lyder såhär:

 

”Håll dina män vid karet

Men drick du vid Hovet

själv ditt mjöd.

Tala vad tarvas, eller tig !

Okynnig blir dig ingen man

Om du går tidigt att sova”

 

Tolkningen är här fortfarande öppen för alla betydelser av Hov-Gudahov-Kungens Hov eller ”vid hov av, dvs vid behov” som jag redan varit inne på. Så kan man översätta, för då är man trogen emot originaltexten, fuskar inte med orden och är samtidigt någorlunda betydelsemässigt exakt, utan att råka på avvägar.

Det är i Gudahovet, inför Kungen eller den högste befälhavaren, som den sanne hövdingen dricker sitt mjöd, som är gudamjödet, det som ger poesins ingivelse, ifall vi nu ska tala vad som tarvas, och säga vad som behövs, och det är icke av okynne, som detta nu framförs eller sägs.

Svenska språket lär ha ett enda ord, ett underbart ord och mycket starkt, som alla andra språk helt saknar.

Det är ordet ”lagom” och i det har många män sett svenskhetens kärna och rätta väsen. Inget annat språk – förutom några andra i den nordiska språkfamiljen har en exakt motsvarighet. Tyskarna försöker med ”ziemlich” eller ”tämligen” vilket också kan tydas eller förstås som någorlunda, med sans och måtta, eller utan övermått, och engelskans har ”seemly” vilket kommer från samma germanska ursprung, men sällan används nuförtiden. Engelskans raka motsats är ”unseemly” vilket betyder illavarslande eller olycksbådande, men ”seemly” är också vad som verkar någorlunda bra, passande eller utmärkt.

Inget av dessa ord uttrycker exakt det svenska ordet lagom, som är och förblir ett vikingatida ord, och som helt och hållet kommer från Asatrons egen värld.

Att ”dricka lag om” eller dricka laget runt enligt landets egna lagar är en Nordisk sed, som innebär att man låter ett stort dryckeshorn eller kanske ett helt mjödkar vandra runt i en cirkel. Där sitter trötta, hålögda och genomfrusna män, som kanske kämpat av alla sina krafter, och som gett sitt yttersta för vad de faktiskt tror på. Där sitter kvinnor och barn, där sitter unga som gamla. Där sitter du och jag, käre läsare – där sitter våra förfäder och förmödrar, ja där sitter hela vårt folk, och i detta finns ingen nedlåtenhet, i detta finns ingen rasism, i detta finns inget ”unseemly” för alla sitter vi där som likar, och ingen kan någonsin hålla sig för mer än någon annan, om inte därför att han fått till uppgift att dricka först, och därför sitter främst, och det är det första vi minns – ”Tha er fraemst um man” som det står i Voluspa – ett helt annat Eddakväde.

Ingen dricker nu mer av mjödet än någon annan, för det som finns i hornet ska räcka åt alla, det är en knapphetens resurs som delas, något som det inte finns nog eller övernog av. ”Med lag ska land byggas” heter det. Lag är både arbetslaget, lagen som styr landet och människorna, statens lagar och folket, ja till och med i ord som fotbollslag och ättikslag ser vi samma lagar och principer, detta eviga ”lagom” som till sist omfattar också själva naturen, vädret, årstiderna, makterna och allting.

Detta kan inga utlänningar någonsin begripa om de inte får lära sig det av oss, och engelsmän och amerikaner förstår det heller aldrig, lika lite som sydeuropéerna – om de inte – återigen – får lära sig det av oss, och förstå vad ordet verkligen betyder, och eftersinnande lär sig det.

 

Själv skrev jag exempelvis den här texten inom loppet av två timmar, inte mer. Det var all tid jag hade på mig, men mer behövdes inte, eftersom jag kan Eddans ord nästan utantill vid det här laget, och bär med mig dem i sinnet, varje vaken timme, varje dag. Allt som behövdes var en burk Red Bull, och en liten, liten varningstext på Isländska. Resten kunde jag skapa helt själv, bara genom att tänka efter – och det är jag fullständigt övertygad om att du som läser det här också kan göra, bara du har rätt attityd, rätt anlag, rätt kulturell förståelse och rätt förmåga.

 

Tror du fortfarande på översittare och inte översättare som den här professor Lönnroth i Göteborg däremot, eller de som säger sig utöva något som de lögnaktigt kallar ”forn sed” eftersom de insisterar på att detta kan förändras av vem som helst, närsomhelst, hursomhelst och att det helt saknar både riktning och Nordiskt innehåll, så tror jag däremot, att tyvärr inte kommer att lära dig något av detta alls, eftersom du inte har den rätta attityden, men det är förstås en annan historia.

 

Vet du egentligen hur Red Bull skapades ?

 

Var kommer denna ”Orkudrykkur” ifrån ?

 

Red Bull kommer inte alls från Island, utan från Österrike. Företaget med samma namn – Red Bull GmbH i Fuschl am See  kallade ursprungligen sin produkt för ”Blau Sau” eller ”Blå Suggan” på tyska, vilket var ett mycket suggestivt namn, som dessutom är tysk slang, eller ett modernt idiomatiskt uttryck, för att nu vara språkligt exakt. ”Blau sau” betyder att göra något extremt snabbt, i ultrahög fart och implicerar också hårt arbete under avsevärd tidspress, eller till och med stress. Sånt är jag själv van vid – jag vet inte hur det är med dig, men om du inte har vant dig vid det, så borde du verkligen träna både din kropp och ditt sinne – annars är du ingen bra medborgare, och därmed ganska så ”unseemly” ifall du frågar mig.

Välkommen till Eddan och verkligheten !

”Blau Sau” var en dryck, med härligt klarblå och himmelsfärgad färg. Eftersom de höga herrarna i Fuschl am See ville sälja sin produkt också i muslimska länder, bytte de ut både namnet och färgen på den, och numera är den som bekant urinfärgad, och ser ut som uttömningarna från en medelhavsbo som druckit för lite av både mjöd eller vatten, utom i specialvarianterna – företaget håller ju sig också med ett sådant.

Sådana anpassningar eller eftergifter gör emellertid inte jag, aldrig i Hels vite och aldrig någonsin, och det får du nog också vänja dig vid. Kanhända är det inte tillräcklig lagom för vissa, inte på långa vägar nära lagom, men här görs som sagt inga översättningar av just det begreppet, eftersom det inte går att översätta till något annat språk. Det är viktigt att inte slarva med orden som sagt, inte ljuga, inte välja fel begrepp, eller tänka fel.

 

”Tala vad tarvas, eller tig !”