UNT skriver om ”Lyckan” – men missar helt poängen med att vara lycklig…

Idag hade UNT, Upsala Nya Tidning; en intressant artikel – som dock inte publiceras på dess nätupplaga än för fasta prenumeranter. Det handlar om en intervju med Professor Folke Tersman vid Uppsala Universitet, som dessutom är filosof och lyckoforskare; får vi veta. Det här med den materialistiska lyckoforskningen i våra dagar har jag varit inne på förr.

Jag har publicerat en artikel om Dagens Nyheters input i debatten, och deras intervjuer med liknande Lyckoforskare, som påstår att man måste ha en viss mängd pengar för att bli lycklig, eller att Afrikaner inte skulle kunna vara lyckliga, eftersom de är alldeles för fattiga och outbildade för att känna så, eller att man inte skulle kunna vara lycklig under krig eller kris, till exempel.

Först som sist måste jag bara säga, att sådär tror inte jag alls, och så tror nog inte Folke Tersman heller – får vi hoppas.

Folke Tersman uttalar sig om dagens besatthet vid Sociala Media, och påstår att orsaken till att svenskarna inte är lyckliga, trots sin höga levnadsstandard och sina inkomster, är att de inte når upp till någotslags självförverkligande, eller acceptans från resten av samhället, får vi veta. Människor skulle alltså jaga ”likes” eller söka bekräftelse på nätet, men denna falska bekräftelse leder dem fel; påstår tidningen.  Själv tror inte jag alls, att de flesta någorlunda vuxna människor fungerar så…

 

Men – är det verkligen allt denne professor har sagt ? Det verkar som om journalisterna förkortat hans uttalanden vid själva intervjutillfället, för även om det kanske ligger något i det där, kan man ju tänka sig att den väl påläst akademisk expert är en smula kunnigare än så. Man låter honom göra tvärsäkra uttalanden, till exempel om att alla människor i Sverige måste vara stöpta i samma form, och reagera så, att de är absolut olyckligast vid exakt 47 års ålder, men däremot oreserverat lyckligast vid 60-70 år (Professorn utelämnar helt den eventuellt lyckliga barndomen – men kanske anser han, att någon lycklig barndom inte finns i dagens samhälle, där unga flickor blir kallade ”hora” av ”ensamkommande” klass”kamrater”) eftersom man – vid 60-70 års ålder, förutsatt alltså att man får leva och ha hälsan, helt enkelt kan unna sig i att strunta i det mesta av vad omvärlden tycker i alla fall, och därför automatiskt anses ha uppnått sann lycka och sinnesfrid.

För professor Tersman är det som om alla svenskar eller invånare i Sverige automatiskt tillhör samma kultur, eller att bara etniska svenskar räknas, men rimligen kunde man nog anta att både faktorer som kön, etnicitet, språk och religion faktiskt har betydelse för hur lycka alls upplevs, eller för den delen vad vi blir lyckliga över..

Sann lycka är förmodligen inte ”att skita i vad alla andra tycker”om så vore fallet, vore jag själv Världens lyckligaste människa – för som Hedning och Asatroende i landet Sverige blir man då inte populär eller omtyckt, det vill jag göra klart för er redan från början.Jag har själv upplevt tre -fyra mordhot tack vare den här bloggen, samt trakasserier från ett par individer med fullt utvecklad stalker-mentalitet, och en hel del annat – men jag bryr mig inte över hövan, som sagt – och detta trots att jag tillhör helt fel åldersgrupp enligt Professor Tersmans uträkningar..

Svenska Dagbladet drog härförleden slutsatsen efter den kände teaterchefen Benny Fredrikssons död genom självmordAlla vet vi redan att han HATADES IHJÄL av ett sk ”media-drev” utlöst av den sk ”me too-rörelsen” och en massa lögnaktiga journalister, skådespelerskor, sk ”kulturarbetare” mm som avundades honom hans ställning – att Sverige håller på att utvecklas till en ”Skam-kultur” där obehagliga media-intressen, ”PK-tänk” och åtskilligt skumma politiska krafter inom en liten, begränsad ”Nomenklatura” av makthavare, ingått en ohelig allians.

Och visst – så mycket är sant – vissa människor blir ihjälhatade i dagens Sverige för brott de inte begått, saker de inte sagt eller menat, utan bara för åsikter de haft, eller för att de tillhört ”fel” religion (att vara hedning eller ateist är farligt, men är du muslim, får du massor av statsbidrag) , ”fel” etnicitet (läs: företrädesvis den svenska) eller ”fel” politiskt parti.

Men inte alla svenskar är lika lättkränkta, eller lika lätta att ta kål på. Folkets flertal är hittills ganska ostört, och förskonat från makthavarnas allra värsta excesser, även om det kanske bara är en tidsfråga innan vi alla får travestera Martin Niemöller:

”Först kom de för att hämta de som använt Tyr-runor, men jag protesterade inte – för jag var en dum svensk som inte visste vad detta var…

Sen kom de för att hämta alla som inte åtlytt Miljöpartiet, men jag protesterade inte, för jag hade ingen diesel-bil

Så kom de för att hämta alla som inte följde (S)harian, men jag trodde jag gick säker, gråsosse som jag var…

Vad mig själv angår var jag inte alls olycklig som 47-åring, efter vad jag minns, utan tvärtom mycket lycklig. Mitt livs olyckligaste tid inträffade när jag var omkring 39 år istället, och detta trots att jag nästan förlorat alla nära anhöriga när jag var 33 – då om någonsin borde jag väl ha varit olycklig, men se det var jag inte alls – eftersom jag har en annan syn på livet och döden än de flesta kristna människor och sekulära. Vid 47 års ålder var jag förresten nära att mista min högra fot genom amputation, efter en fordonsolycka med ett bandgående fordon. Enligt min minnesbild blev jag varken lyckligare eller olyckligare för just det – jag hade knappt ens tid att reagera, för det gör man inte i den situationen, utan tänkte bara: ”Åhå – är det så dags nu – då får jag väl vara lycklig över att jag lever alls” – men omvärldens usla beteende, när jag låg sjuk och sårad utan att kunna försvara mig, gjorde mig förbannad och arg, men inte på något sätt olycklig, eftersom jag vet att sann vrede är en stark, skön och befriande känsla.   Således utgör jag kanske ett undantag från Medelsvensson, eller de statistiska modellerna – men detta är också högst förbryllande, tror jag själv…

 

Det finns en enkel lycko-modell som brukar kallas Maslows Behovspyramid, och som hela Yrkeskårer i Sverige fortfarande känner väl till, även om den faktiskt är ganska illa hopkommen, och kanske inte klokare än ”Economic Man” begreppet, eller Utilitarismen, alltså den gamle Liberale Filosofen John Stuart Mills teser om att ”största möjliga lycka åt största möjliga antal” personer obetingat måste vara den bästa modellen för ett samhälle. På Försvarshögskolan, till exempel, lär man fortfarande ut Maslows lära som om denna vore en absolut sanning, en dogm, en trosföreställning man inte får ifrågasätta..

Enligt denna teori strävar människan alltid som individ att tillfredsställa sina basala behov först – hon behöver mat, dryck, sömn och kanhända även sex, transportförmåga, bränsle och hälsa. Samt – i trängda lägen – tillgång till ammunition, eller bra vapen. Får bara individen tag i dessa saker, övergår den gärna till att skapa sig ett tryggt hem, ekonomiska fördelar eller någon form av stabilitet, för att sedan bygga upp en familj och ingå i någotslags socialt mönster. Först senare utvecklas självkänsla, behov av ”social uppskattning” och så till sist ”självförverkligande” vilket då – enligt vissa bedömare – skulle innefatta även tillfredsställandet av religiösa behov, eller politiska idéer…

Jag förväntar mig absolut, att den gode Uppsala-professorn också känner till den här modellen, men som hans egen filosofi innehåller den ett stort fel.

Professor Tersman tänker sig hela tiden, att man aldrig kan bli lycklig tillsammans med andra – eller genom andra…

Han kommer inte längre, än att se varje individ som en helt egen enhet, utanför sin släkt, ätt – eller ens nationen runtomkring honom eller henne. Det är precis själva motsatsen till vad Hedendomen hävdar. En individ skulle faktiskt kunna bli eller vara lycklig, även om han eller hon förlorar sin egen nattsömn, eller inte får ordentligt med mat för dagen – därför att någon annan i den egna familjen – ett barn till exempel – faktiskt får överleva, och får bättre möjligheter. Folk i U-länderna är inte helt främmande för att offra mycket av sin egen framtid och det sk ”självförverkligandet” för sina barns skolgång, eftersom de vet, att barnen med tiden får det bättre än de själva någonsin haft. Maslow-modellen är helt enkelt en svag modell, och förklarar inte så mycket av mänskligt uppförande, särskilt inte i kris, krig eller under en bristsituation…

Lycka är att vara en del av en ätt, ett folk, ett sammanhang. Lycka är inte alls något vi bara känner för oss själva. Vi kan vara lyckliga FÖR eller GENOM andra människors vänskap, solidaritet och sammanhållning, till exempel…

En som kanske kan få oss att förstå detta – och hur det känns – är ingen mindre än den gamle ungraren Francesco Kovacs – som också intervjuas i dagens UNT. Som en av 300 000 ungrare deporterades han av Stalin efter Andra Världskriget – för inget brott alls, bara därför att han var patriot, och älskade sitt land – därefter tillbringade han många år som ”fånge 794 i Gulag” får vi läsa. Han hade tur som överlevde – 200 000 personer hade inte alls samma tur, utan dog allihop – och Herr Kovacs drabbas fortfarande av hemska mardrömmar från lägervistelsen, och har under långa perioder av sitt liv inte trott, att han någonsin skulle kunna bli lycklig igen, men det kan han faktiskt – har han funnit som pensionär – och han har till och med utgett en bok om sina upplevelser..

”En överlevares Dagbok” (Minnet dör aldrig, efter väl utfört värv – Hávamál)

Jag själv har aldrig suttit i fängelse eller någotslags läger, men jag har kamrater som gjort det. En av dem har också offentligt berättat hur man känner och reagerar under skenavrättningar, till exempel – en annan sak Francesco Kovacs också berör i sin bok – eller hur det känns att sitta i isoleringscell med diabetes, slut på insulin, och veta att man bara har timmar kvar att leva. I den situationen, ter sig Herr Professor Tersmans och de andra ”lyckoforskarnas” påståenden ganska bisarra och meningslösa, vill jag mena.

Den som själv upplevt regelrätt strid, till exempel; eller strapatser av annat slag – med sömnbrist, en viss grad av högst reell fara, påfrestningar likaväl som vänskap ihop med andra, vet vad lycka verkligen är.

Lyckan finns inte bara i överlevandet, eller det lilla faktum – som i och för sig kan göra en hemskt lycklig eller till och med utlösa högljudda skratt av idel glädje – att man faktiskt har mat, att solen skiner igen, och att ett väsentligt antal av kamrater och vänner ändå lever, och är oskadda.  Lyckan finns i allt det man lärt och sett – efteråt ! -vad man fått vara med om, och det man övervann, tillsammans med andra. Det är inte den enskildes lycka, men släktens, ättens – skeppets eller det militära förbandets lycka…

Lyckan finns också i att lära ut, att dela; i kunskapen och i minnet om vad som skett, och ännu sker. Herr Kovacs, till exempel – är – hur underligt det än kan låta – ändå en lyckligare människa än de flesta av sina generationskamrater, just därför att han kom hem igen, just därför att han genom en slump lyckades överleva och kan skriva om det som skett, än de flesta andra. Kanhända tänker han ”varför just jag ?” – varför överlevde jag – när så många inte gjorde det, när värdigare personer stupade eller gick omkull, av skilda, till syneshelt slumpartade anledningar – men till sist behöver man inte fråga så. Man njuter av de få ögonblick som finns kvar, av solen, våren, hedendomen – Asatron, friheten och allt det andra.

Ett annat citat tränger sig på, sakta men oemotståndligt. Jag har använt det förr, och det har tillskrivits olika personer under årens lopp, men det säger också en hel del om vad jag själv anser vara verklig lycka, och precis varför:

Das Wertvollste was Der Mensch besitzt, ist Das Leben. Es wird ihm nur ein einziges mal gegeben, und benutzen soll er es so, das er auch sterbend sagen kann: Mein ganzes Leben, mein ganzes Kraft habe ich den herrlichsten auf der Welt – den Kampf für der Befreiung der Menschheit gewidmet…

”Det värdefullaste människan besitter, är själva Livet. Det ges bara till henne en enda gång, och det måste utnyttjas så, att man också döende kan säga: Hela mitt liv, och alla mina krafter har jag ägnat det vackraste och härligaste på Jorden – Kampen för människornas befrielse….”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s