Plötsligt en Odens-Dag: Fabeln om SÄRIMNER och de sju blinda forskarna

Idag – sannerligen sannerligen säger jag eder – är en Odens dag, liksom alla Onsdagar. Just denna Onsdag hade jag tänkt återberätta den gamla fabeln om Särimner och de sju blinda forskarna för er, ifall ni nu är såpass obildade, att ni inte hört den tidigare. Ty Andrimner kokar Särimner i Eldrimner, så är det sagt och så är det skrivet, ”men få veta, av vad fläsk Einherjarna leva

En gång, täljer fabeln, fanns det sju blinda forskare, alltså sådana, hos vilka både tanke och syn brister, ja nästan som hos svenska journalister…

Den förste var nog anställd av SVT eller DN, för han var så satans dum att han var döv också, till råga på allt, och därför ställde han sig med en väldig hörlur i hand att spana efter Särimner här i Midgårds dalar; för sannerligen sannerligen är det sagt, att enbart Särimner är och förblir det största svinet, och du skall icke söka dig andra grisar till att jämföra med honom !

Mycket riktigt uppenbarade sig Särimner på avstånd, sent omsider och satte igång att frusta och pusta och grymta med en väldig röst. Och forskarfjanten blev som bortblåst och for väck, landade med baken full av träck, medan han skrek: ”Denna varelse är som en stenvägg, och vrålar ideligen- för sanningen att säga har han däckat mig !

Så kom där en glasögonprydd kristen snok – han tänkte mest helt bort i tok – och han ställde sig oförsiktigt nog b-a-k-o-m Särimner själv, och försökte greppa honom vid själva knorren, fast han nästan inte nådde ända upp…utan fick krupp… ty han fick uppleva en kupp – Svinets skinkor sköt salut, och en sannskyldig virvelstorm for ut – och bort for kristen snok, glasögon och allt – kvar på marken låg där bara blodig palt och rester utav pjalt, som på en sekund, återfanns i Lund… men på den varma vinden bars ekot: ”Alltså detta djur, måste vara spiralformat till sin natur, det känner jag med handen, und damit einverstanden !

Knorren förblev intakt, dagspressen fick blott infarkt, sanningen förvisso jag sagt – ve den, som på minnet detta inte lagt, men se – så kom den tredje forskaren:

Han steg fram i en läderkappa, vid och trind (ty vill man lyckas må man vända kappan efter vind !) – men ack o ve – han ställde sig vid trynet på själva grisen – ty han anade vad som hänt vid knorren efter fisen – och knappt fick han vidrört tryne och nos, så bet Särimner till, och karln blev bara mos… Medan han så försvann i svinets gap, såsom i en grop, hördes där ett gräsligt ångest-rop: ”Varelsen måste vara mjuk och gjord av brosk – jag känner liksom två urtag, som väggen på en kiosk !”

SIC SEMPER PORCUS !

Snart därpå kom forskare nummer fyra – han fick också lära sig att goda råd blir dyra. Han blev ställd i skuggan av Särimner, och tyckte sig känna till borsten – medan han rökte som en skorsten. Men oh be bop – be nothing else ! – han fick fastna som en fluga i svinets päls – av den flugan kvävdes han och dog – och betänk vad han sa, precis när han fått nog:  ”Detta var en raggig best – större och högre än den högsta häst

Så kom forskare nummer fem – det var en otäck liten kvinna, som snart fick hälsa hem... Hon ställde sig mellan Särimners bakre ben, och vad tror ni att hon greppa, sen… Det var en lem, så styv och lång – men den slog till, så att det sade tjong – ut i terränglådan detta geni hon for, och glädjen i Uppsala blev stor…

En kastparabel emot katastrof hennes bana beskrev, men på soptippen hittades ett brev, och texten däri faktiskt lydde: ”Jag kände något styvt och långt, det kom i min mun, och jag av äckel stod och spydde..

Så var det dags för forskare nummer sex – och hans händer emot Särimners betar sträcks… Så hördes ljud av ben som knäcks, och av den näst siste blev där heller inget kvar, ty han gick bort, stackars karl…

Han försvann som en minister uti klister, blev av Särimner svald – och konsumerad såsom ister ! Innan sitt frånfälle hann han ropa och gala: ”Jag känner liksom enorma horn, kalla och svala”.  Till sist kom även forskare nummer sju – och vad tror ni hände nu ? – Jo, han ställde sig mellan klövarna på svinet, betänk blott det – och torka väck flinet..

”Vi finns ÖVERALLT – vårt namn är LEGION – Ty vi är MÅNGA !”

Av främre vänster klöv, så stor och stark, rätt i magen fick han sig en spark – och mot sällsamma jaktmarker blev han sänd – dit pepparn växer, så han blev bränd… Innan det hände, så lyckades han tramsa med en ramsa: ”Jag känner blott fyra stora pelarlika ben, likt jättelika träd, eller kanske sten..

Ja – så gick det för de där forskarna, som trodde sig kunna utröna någonting om Särimners sanna natur – men se Särimner, han står bi i stormen. Vad är nu sensmoralen i denna fabel eller historia ?? undrar ni kanske…

  • Den förste trodde att Särimner var som en stenvägg eller en virvelvind, för han blev bortblåst
  • Den andre trodde att Särimner var spiralformad, ty han lyckades känna honom på knorren
  • Den tredje trodde att Särimner var en mjuk skiva, ty han vidrörde trynet
  • Den fjärde trodde att Särimner var svår på borsten, ty han vidrörde endast svinets päls
  • Den femte fick vederfaras något, där ryggen slutar – och jag säger inte mer, ty ni vet; vartåt detta lutar…
  • Den sjätte trodde att Särimner hade skal, ty han kände en bete av elfenben, men hans uppfattning var skral..
  • Den sjunde trodde att Särimner stod på pelare, ty han misstog benen för trädstammar…

Och som det är med Särimner, är det förstås med Gudarna, Gudinnorna och Makterna – ty människorna ser allt eller känner allt utifrån sina egna snäva perspektiv.

I synnerhet när Monoteism, politik och förutfattade meningar skymmer bort det verkliga tänkandet – och det är allt vad som lärs ut av denna lilla fabel…

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s