Följ Nordiskt Namnskick – den bästa gåva du kan ge till ditt barn….

Vi Asatrogna hedningar ”döper” som bekant inga barn, och tvingar inte på dem någon religion. Inte heller har vi någon rit vid namn ”Namngivning” eller något annat sådant, för vår sedvänja heter Knäsättning och inget annatDet är nämligen inte själva personnamnet som är det viktiga, när ett barn föds in i en ätt och en familj, utan just själva välkomnandet. Att barnet blir erkänt och accepterat av sina föräldrar, och upptaget i släktgemenskapen, den släktgemenskap som utmärker det Nordiska och sträcker sig tusentals år bakåt i tiden. Därför har riten i alla tider gått till så, att modern försiktigt lägger ned barnet på marken framför fadern, och fadern tar upp barnet och placerar det i sitt knä. Därmed erkänner han det som sitt, och tar också på sig faderskapet och lovar i en högtidlig ed att vara dess målsman, ända tills att barnet blir myndigt.

Detta är vad knäsättning innebär, och så går det till. Så och bara så. Jag har skrivit om detta ämne tidigare, och ni kan själva se efter under rubriken ”knäsättning” under ”Högtider och Blot” ovan.  Nät-tidskriften ”Allmogen” – som jag ofta läser – har idag en intressant artikel om Nordiskt Namnskick – också ett ämne jag behandlat tidigare.

Vem barnets mor är, behöver man ju inte fråga – det märker man ändå vid födseln, ifall den varit naturlig; och barnet är ”fött med liv” som det heter i de gamla hedniska lagarna. För att ett barn skulle kunna bli erkänt, krävdes det på den tiden att det själv skulle kunna ”dra andan in och ut” och alltså andas normalt, samt att inälvor och ryggmärg låg inuti kroppen som de skulle, och inte utanför – annars insåg man ju, att barnet omöjligen kunde leva särskilt länge. Idag kan vi visserligen hålla liv i också mycket svårt sjuka barn med konstlade metoder, och även om detta är en kontroversiell fråga finns det ändå länder som Island, där man anser att det är fel att tvinga på sin avkomma den börda, som svåra medfödda missbildningar och handikapp alltid innebär.

I gamla tider, då man levde nära naturen, hade man inget val. Då gällde det att hålla sin avkomma stark och livsduglig, så att den kunde bygga upp det egna landet och samhället, och fylla sin länk i kedjan efter förfäderna. Kanhända är det värt för oss att minnas, för modern medicin och skyhög levnadsstandard, är kanske saker som inte kommer att vara för evigt.

Undersökningar har visat, att så mycket som kanske 40-50 % av de personnamn vi etniska svenskar använder än idag fanns också i det runsvenska språket, som det är uttryckt på runstenarna. Visserligen förekom dagens personnamn såklart ofta i andra – dåtida – stavningsvarianter, eftersom stavningen varierade mycket mer på den tiden, men runstenarnas namnflora är lätt att förstå och mycket användbar.

Enkla, rejäla namn som Gunnar, Sven och Björn eller Gunlög, Ragna och Tora, är lätta att uttala och förstå meningen med. Namn som inga svenskar kan uttala eller förstå är vi ju inte hjälpta med, och namn som Knut och Emma finns också i utlandet och i Engelskan, varför de också är gångbara utanför Sveriges gränser, och lika lätta att uttala i internationella sammanhang. Man ska inte ge sina barn ”hundnamn eller onamn” heter det (så sa alltid min gamla farmor, och hon var mäkta vis) och kristna namn av typen Jonas (Jon efter far, As efter mor ?) eller namn som lockar till förvridningar eller skam är inget barn hjälpt eller bekänt av. Under hednisk tid döpte man aldrig någonsin barn eller vuxna till saker som ”Loke” eller ”Hel” eller namn på andra, starkt negativa väsen. Namnet Hel är än idag fortfarande förbjudet på Island, eftersom det räknas som anstötligt, och det har sina klara orsaker och skäl.

Att direkt uppkalla ett barn efter en Gudamakt var ett tecken på hybris, eller med andra ord grotesk självöverskattning. Gudarna hade ofta en benägenhet att straffa dem, som vågade göra så; och även till detta finns högst rationella förklaringar. Namnet påverkar bäraren mycket mer än vi tror, också från mycket tidig ålder i livet. Ett dåligt namn kan få ett barn att bli utmobbat, vilket kan ge psykiska problem senare i livet, och döper man en person direkt efter en gud, finns det stor risk att barnet medvetet eller omedvetet får ett ”tryck” på sig att efterlikna förlagan... Personer som döps till Loke har ofta ADHD eller andra ”bokstavskombinationer” eller än värre hälsoproblem, det har jag ofta sett olyckliga exempel på, och vill man göra sitt barn helt förvridet invärtes eller ”åt röven vänt”, så kan man ju hålla till godo med sådana onamn eller vedernamn, vilket jag INTE rekommenderar åt någon förälder.. Att döpa en stackars liten flicka till ”Freja” är verkligen inte oskyldigt det heller – för vem vill att ens dotter ska växa upp med en jättestor kvarnsten om halsen, en kvarnsten i form av ett namn som hon aldrig kan efterlikna eller nå upp till – och kanske inte heller vill ha…

”Det finns få dåliga barn”, säger ett svenskt ordspråk ”men tyvärr alldeles för många usla och dåliga föräldrar…”. Gott omdöme och god smak är nödvändigt, nu som förr. Eller, för att citera Allmogen.org:

Namn på Ás-, Guð-(Goð-), þór- o. dyl. uttryckte från början en önskan, att det så benämnda barnet måtte stå under gudomligt beskydd. Man kan tänka sig att man med Ásbjǫrn menat ‘den av gudarna beskyddade Björn’, med þorgeirr ‘den av Tor beskyddade Geirr’ o. dyl. Önskan om framstående egenskaper och en mäktig ställning ligger i Eiríkr ‘den framför andra mäktige’ (eller möjligen ‘den alltid mäktige’), Haraldr (< -valdr) ‘den som har makt över hären, härföraren’ […]. Om åtråvärda kvinnliga egenskaper talar sådana namn som Ragnfríðr ‘skön för eller älskad av gudarna’, Brynhildr ‘den brynjeklädda stridsmön’, Salgerðr ‘den som värnar hemmet’ o. s. v.

 

Sann Hedendom och Asatro hyllar inte Kaos, utan bygger upp. I frid och endräkt skall vi odla det egna landet. ”Land skall med Lag byggas” !

Tre principer utmärker det nordiska namnskicket, konstaterar allmogen.org. För det första principen om variation. Man döper aldrig, aldrig aldrig någonsin en individ till ”Tor”, ”Frej” eller namn som redan används för Gudamakter, eftersom det vore att förväxla guden med personen, och några som helst belägg för att så någonsin skett, finns inte förrän in emot 1700-talets slut, säger etymologerna. Istället kunde man heta Torbjörn, Torborg, Torkel, Torsten eller andra avledda namn av ”Tor” ifall man ville stå under hans beskydd, men sällan eller aldrig hade man samma avledda namn i olika generationer. Först senare i tiden började man med namnkedjor, enligt principen ”Sven Andersson” vars son fick heta ”Anders Svensson”, och vars son i sin tur åter blev ”Sven Andersson” osv (på så sätt säkerställde man att det alltid fanns två huvudmän i släkten, en ”Anders” och en ”Sven”. Jag som skriver detta är en sjätte generationens namnbärare i rakt nedstigande led, så denna sedvana är vanligare än man kan tro)

Protect your kin” säger ett engelskt uttryck – eller ”Skydda dina fränder !” I alla tider har den egna ättens och det egna folkets överlevnad varit det viktiga – inte överlevnad eller kolonisering från andra folkslag… En kultur, som inte bevarar sina medlemmar, går snabbt under…

För det andra allitteration, eller stavrim. En mans söner kunde heta Hallstein, Herstein och Holmstein, till exempel. Namn som dessa bildade också kedjor, och var lätta att komma ihåg, liksom allitererade ordspråk och talesätt, som vårt svenska språk ännu vimlar av. ”Bättre börda bäres ej, än mycket mannavett” står det i Hávamál, och redan här möter oss allitterationer. ”Brynhild, Grimhild och Svanhild” kunde vara ett kvinnligt exempel. Alla visste, att det var en viss mors och fars söner eller döttrar det i så fall handlade om, och det underlättade ju åtskilligt…

För det tredje principen om släktskap, den viktigaste och ädlaste av ättesamhällets principer.

Uppkallelse, det vill säga att ge barnet ett namn från en släkting eller annan ”anförvant”. Janzén säger att barnen vanligen uppkallades efter en far- eller morfaders, ”mycket ofta även en far- eller morbroders, eller ännu äldre släktings namn”. Samma princip gällde för döttrar.

Första sonen kan exempelvis ha fått sin farfars namn, andra sonen fick sin morfars namn, tredje sonen fick sin fars eller någon annan anfaders namn. Samma mönster gällde för namngivning av döttrar, dvs. första dottern fick mormors namn, andra dottern fick farmors namn, osv.

Denna princip är känd sedan åtminstone Vendeltiden, och järnålderns början. Bakom det hela låg inte – som många forskare felaktigt antagit – någon särskild tro om ”själavandring” eller liknande (själ är ett kristet koncept, och fanns inte alls för våra förfäder – man trodde på Hamn och Hug, men inte mer än så) men snarare en önskan om att barnet skulle bli ”Hamnstarkt” som man sa, eller en önskan om starka känslor, stark vilja och en stark och livskraftig individ, som skulle brås på de bästa människorna inom föregående släktled, som på så vis kunde ”komma tillbaka” och inte gå förlorade för den egna ätten. De bästa egenskaperna, skulle man ha kvar – men de dåliga skulle bort, och åt skogen och Hel till, för ”norrut och nedåt, går vägen till Hel (ifall ni vill höra ytterligare en allittteration).

På VILKEN sida står DU och DIN familj ? (Dagsaktuell uppmaning – Idag är det Veterandagen…)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s