Hur du skapar ett Hedniskt ”Vi” – och varför det INTE finns några Asatrogna ”altaren”

Jag vet då inte allt vad skräp och skit man får läsa på nätet. Det finns någotslags ”forskare” vid namn Fredrik Gregorius i Linköping, som själv är kristen och hävdar att Asatron i Sverige ”inte finns” vilket han tycker skall vara att ge ”en nyanserad bild” som han uttrycker det, samtidigt som han hävdar att ingen ”tror på riktigt” av denna rörelses mer än 2-3000 medlemmar i landet – räknar vi ihop alla organiserade och fristående grupper vi känner till, uppskattar man att det faktiskt blir så många, och än fler utövare finns på Island och övriga Norden.

Vem gav honom rätten att avgöra den saken ? Hur kan han ens veta det ?? Och vad har han för BEVIS för att påstå, att tusentals av hans egna landsmän inte skulle vara ”ärliga” i sin tro ? Hur understår han sig ens, att kalla sådana yttranden för ”nyanserade” ?

”Vestigia terrent” – ”Spåren förskräcker”

En liten grupp tokdårar och foliehattar någonstans tycker att det skall heta ”forn sed” – ett uttryck som inte förekom förrän långt in i den kristna medeltiden, och som aldrig någonsin använts av utövarna själva, varken förr i tiden eller nu – utanför denna lilla New Age-grupp det vill säga. Och New Age och modern synkretism i all ära – men det är inte asatro...Inte heller är det ”sed” eller ens ”fornt” att springa omkring och hurtfriskt utbrista saker som ”Nämen fira du Midsommar och Lucia precis som du vill, med sotsvarta Lucior, svamp i håret och  haschplantor under sängen” – för något sådant är mest en förbannad osed och har inget med något ”fornt” samhälle att göra – knappast med någon nuvarande kultur heller.

Det blir som att bjuda Muslimer på Bacon ungefär – visst, det kanske är någotslags satir eller förvriden humor (se föregående inlägg) men egentligen är nog sådan humor inte särskilt rolig, utom som en parodi på den allerstädes närvarande svenska Pk-naivitet, som finns i vissa kretsar. Jag förväntar mig absolut, att de flesta av mina läsare är tillräckligt kloka för att uppfatta en viss ironi här och där i vad jag skriver – om jag nu ens har det – och inte blanda ihop skämt med allvar.

På nätet kan man också få läsa inslag av gamla förvirrade tanter och tonåringar från USA, som skriver att de genomfört ”Prayers to Thor from their Asatru Altars”.

Jag menar – hur djävla obildad får man bli ? Jag tar det igen – ”Prayers to Thor from their Asatru Altars”…

VET dessa människor ens vad Asatro ÄR för något, och FÖRSTÅR de vad de snackar om ?

Vi Asatroende BER aldrig till våra Gudamakter, eftersom det vore fullständigt löjligt och fruktansvärt omoget att ens tänka sig något sådant. Själva ordet ”be”, alltså bidhja på norröna betyder befalla, rent språkhistoriskt, och skall inte förväxlas med det anglosaxiska prijan, som i prayer, alltså de kristnas sätt att be. En konungs bud har vi alla hört talas om, i alla fall om vi talar svenska – och detta ämne har jag skrivit om, flera gånger. Den enda gången ”bön” i kristen mening alls nämns i eddan, är det i ”Busluboen” – en fruktansvärd förbannelse, som en illasinnad och elak trollkona riktar emot en Jarl, och det kvädet slutar med att Jarlen sitter slagrörd i salen. Så – ungefär – såg våra förfäder på fenomenet ”bön”…

Några källor som nämner, att Nordborna skulle ”fallit på knä” eller slängt sig framstupa framför sina gudar på Monoteisternas befängda vis – med röven i vädret (vilken Gudamakt skulle känna sig hedrad av det ?) finns inte, utanför kristen eller muslimsk litteratur – och några arkeologiska bevis för ”böner” och andra klagosånger har inte hittats, de heller.

Gåva kräver att gengåva gives” står det i Hávamál, och det är det första av alla bud. Vi Blotar och förärar våra Gudar gåvor – men inget i Världen är gratis – för så fungerar det också i naturen…

Jag menar – tänk efter ett slag. Hur fungerar det i naturen, och hur fungerar ett naturligt samhälle ? För att få äta, måste du lära dig så och skörda – och därmed odla – annars får du jaga och fiska, eller kanske samla in din föda från marken, men arbeta måste du. Du kan inte bara sätta dig ned på marken eller i ett gathörn, helt passiv som en stackars tiggare, och bara be, be och be andra om mat eller försörjning. Livet eller naturen fungerar inte så. Visserligen kanske du kan bära dig åt på det viset om du är ett litet spädbarn, eller en lallande kristen, som inte riktigt kan ta vara på sig själv. (”Cretien” eller ”Kretin” sa man i Frankerriket, och på Karl den Stores tid)

Men våra Gudamakter tappar ofta tålamodet med det slaget av personer. Tor och Åskan slår till, fortare än kvickt – och tar vi för mycket av naturen eller behandlar den på fel sätt, får vi ofta lära oss en hård läxa – så det tjänar inget till att bara sitta där och be… Vår tro fungerar helt enkelt inte på det viset – här måste du visa din hängivenhet med att ge lite av dig själv, antingen direkt till makterna eller till andra människor. Du är ingen liten treåring, som drägglande och snorande hela tiden kan komma springande med gråten i halsen till någotslags himmelsk ”pappa” eller ”morsa” och tro att de ska lösa allihop…

 

Att vara makterna trogen, innebär också att hedra dem genom sitt arbete – att odla, bygga, och förvalta sitt arv. ”Arla i Urtid, då Ymer byggde” står det i Voluspá. Det är ingen tillfällighet. Också Asarna ”timrade Hov och Hargar” får vi vetanågra kristna altaren byggde de inte alls, och något sådant ingår inte heller i vår tro. Vad Hov och Hargar är för något, vet du kanske om du har följt med i den här bloggen, och alls läst och förstått vad jag skriver.

En Harg är en samling resta eller liggande stenar, en kultplats för utomhus bruk, helt enkelt – och ett Gudahov är och var en inomhus plats för dyrkan (läs här ovan under separat underrubrik, se avsnittet ”Asatro”) eftersom Arkeologin (se avsnittet ”Arkeologi”) bevisar att Asatron ända sedan bronsåldern varit också en inomhusreligion, och inte bara en utomhus- dito, även om Tacitus och flera utomstående författare, som skildrade Germanerna ur ett romerskt, fjärran perspektiv tänkte sig saken så.

Synen på Hov och Salar (som syns i det äldre ortnamnsledet – ”al” för helig plats) som också var hövdingagårdar, gilleshus och naturliga samlingsplatser har ändrats på senare tid, och genom arkeologins vittnesbörd har man förstått, att makterna tillbads minst lika mycket inomhus som ute. Det är föga förvånande med tanke på allt, för försök att hålla ett blot eller ett gille utomhus i pinande snöstorm, åskväder eller slagregn – man behöver inte vara akademiker för att förstå att det inte går så bra – varje bonde och hantverkare förstår inom sig samma sak ändå, särskilt med Tors bistånd och skydd.

Varje svensk av bondestam förstår vad det handlar om… Det är naturligt för oss att blota, odla och arbeta…

Så om du nu beslutat dig för att hedra dina förfäder, Asar och Vaner – Hur gör du ? Reser du ett ”altare” inomhus lite på måfå eller hipp som happ, rubb som stubb, hursomhelst, kanske ? Blandar du ihop olika ”gudabilder” och saker från helt olika kulturer lite som du tycker, helt utan någon ordnad tanke eller något inbördes sammanhang ? Isåfall gör du FEL. Visst – du får ett ”altare” eller en plats för multikulturellt mischmasch utan all ände – men det är INTE Asatro…

Vilken samling bråte… Vad, vem eller vilka är det ens, som ska dyrkas här ?

Du skulle inte vilja hedra din egen släkt genom att plocka fram helt andra foton än de på dina verkliga släktingar, exempelvis genom att leta upp andra fotografier som du funnit i en sopcontainer någonstans, eller hur – särskilt inte om de fotona föreställer människor eller makter från en helt annan Världsdel, som du inte ens är släkt med… Nej – såklart inte, eller hur ? Det vore ju fullständigt befängt, och du kan inte dyrka Krishna ena dagen, Jesus nästa, kasta in Frigg och Dionysus lite hipp som happ bara för att du råkat dricka dig asfull, eller för att det skulle roa dig och dina vänner. Det finns ändå något som heter ”hybris” och som finns i alla hedniska mytologier, och med makterna leker man inte ostraffat – för de är inga ”leksaker”

Katolska helgon och Indiska ”gudar” i jakaranda kanske kan vara pikanta som inredningsdetaljer, men har inget med Asatro eller respekt för makterna att göra.. Inte med respekt för andra kulturer och respekt för andra troende heller…

Tänk på hur forntidens människor gjorde. De gjorde det enkelt för sig, behöll alltihop stilrent och avskalat, och tog oftast till inte mer utsmyckningar än de behövde. Nästan alla de gudabilder för personligt bruk man hittat är mycket små, och påfallande enkelt utformade. Rällinge-Frej är bara några centimeter hög. Den isländska bilden av Thor från Eyraland är inte mer än sådär 6-7 cm stor den heller. Inte heller Torsbilden från Lund – felaktigt rubricerad som en spelpjäs på 1950-talet – eller de små bilder av solguden Ull som hittats i Södermanland under 2000-talet är särskilt stora de med. Tror du att det är någon slump, kanske ?

När du KAN göra det ENKELT, STILRENT och UTAN en massa konstigheter, som inte har med saken att göra..

Svårare än såhär, behöver det inte vara. Bara några enkla och stilrena handgjorda föremål, som laddats med kraft och innebörd av sin ägare. Inget onödigt bjäfs.

Den Odens-staty man funnit vid Lejre (ja, det är otvivelaktigt Oden och inte Freja, därför att han avbildas med skägg, Hugin och Munin samt Gere och Freke bakom Hlidskjalf, och visst ingen kvinnofigur som diverse genus- eller rättare sagt anusforskare påstått) är 2009 är mindre än 2 cm hög, och även Romarnas ”lares et penates” var små, privata bilder som man kunde föra med sig överallt, exempelvis i en penningpung, utan större svårighet. Allt detta gjordes förstås med mening och med en bestämd avsikt – av forntidens människor – och det var just det att det skulle vara enkelt – och att makterna inte skulle blandas samman. Man skulle lätt kunna känna igen dem på deras attribut. När man sa att Solen var ”Ullar Gulli” eller Ulls gyllene huvud, eller att Oden var en ”spjutgud” var det för att göra enkla sammanfattningar, som också kunde gestaltas i bildform…

 

Bilderna av solguden Ull från Lunda i Södermanland var påfallande enkla till utförandet…

Men det betydde inte att man inte KUNDE göra fantastiskt invecklade ornament, som på Västergötlands och Ölands guldhalskragar, till exempel

Restaureringar av Urnes-dörrarna – som kan ha kommit från ett Gudahov och visst ingen kristen kyrka – visar hur kreativ djurornamentiken var. Den följde fasta regler, och en strängt logisk form, som man måste haft noggranna förlagor till. Ingen slinga är felplacerad, eller slutar i intet. Under-över-under – varje slinga sitter som den skall – allt logiskt och väl utformat.. Man skapar inte saker som dessa på måfå, eller slump..

 

Också den kända Torshammaren från Skåne – funnen redan på 1800-talet, förd till Lund och med okänd fyndort, men daterad till 700-talet om jag inte minns fel (alltså långt tidigare än skåningarna någonsin kommit i kontakt med några kristna) bygger på samma princip. Många som ser den på bild, förstår inte ens vad hammaren betyder. De ser inte Korpguden Odens ansikte överst, eller Frejs två galtar på sidorna av hammarens skaft. De förstår inte, att detta är en bild av Oden, Vile och Ve eller Oden, Tor och Frej i ett, praktisk och enkel att bära med sig, och i sitt kristna tänkande är de för evigt utestängda från dessa enkla föremål, eller vad de innebär.

”Ni MÅSTE lära er att se, inse och förstå – annars är ni inte Hedningar !”

 

Också på hällristningarna – och något så sentida som lapska trolltrummor – ser vi samma enkla symbolik. Namnet ”Asar” och namnet ”Vaner” på den andra gudasläkten kommer enligt vissa etymologer från gudabildernas enkla – och ibland grovt tillyxade utseende. ”Habands Asans” på gotiska betydde ”med åsar” eller med liggande tvärbjälkar, för att vara ordagrann. ”Vans visan” betydde ”alldeles utan” (tvärbjälkar) och som vi ser, är exempelvis bilderna från Lunda – som antagligen föreställer Ull – just sådana till utförandet, även om man senare inte räknade Ull till Vanernas ätt, utan till Asarna själva. istället blev det Frej, som i Sveariket fick överta vissa drag av solgud – mot järnålderns slut. Tor bar en hammare, Oden spjutet. Tyr kändes igen på sin enda hand. Allt detta visste man – och kunde hugfästa i enkla bilder eller föremål.

 

Att det är den hammarlyftande Tor, på samiska Horagalles eller Tiermes, som vi ser i dessa och hällristningarnas bilder är självklart..

Att denna bild från Broddenbjerg, och dansk sen bronsålder – 500 år och mer före vår tideräknings början föreställer FREJ är heller inte att ta miste på… (inte ens ”genusforskarna” kan tro, att detta ska vara en kvinna…)

Men bara för att man vanligen – och i vardagen – gjorde gudarna enkla och grovt tillyxade, betyder detta inte att de stora Gudahovens bilder såg ut så. Vi vet från berättelsen om Tröndernas gudahov vid Ranheim utanför Trondheim – förstört och utplånat för alltid av modern byggnation på 2000-talet – att det där stod en människostor Torsbild av renaste guld, med Bockar, Vagn och allt i naturlig storlek, så fint gjord att den såg alldeles levande ut. Också många andra källor – inte bara sentida typ Orkneyingasagan – berättar liknande saker. Om man gjorde sina gudar påfallande enkla och utan utsmyckningar, var det inte alls för att man var ”primitiv” och inte kunde skapa något mera verklighetstroget eller detaljrikt – för det kunde man visst ! Ölands guldhalskragar och djurornamentiken bevisar detta bortom allt rimligt tvivel – men man ville ha enkla och portabla gudabilder, som sagt.

Kanhända var det – som en del antagit – för att Makterna skulle kunna uppfattas som var och en tänkte sig dem – ingen hade ju i verkligheten sett Asarnas ansikten, och kommit undan med livet i behåll – men – mera beroende på estetik. All konst förr var inte ”föreställande” konst, utan bruks-konst. Vill man alls tala om en verklig ”sed” och ingen osed, måste man hålla detta i minnet, och inte halka in på alltför massmediokra, populärkulturella framställningar – även om det är sant, att vi alltid skapar och återskapar makterna på nytt..

 

Enkel exteriör – men slagkraftig och funktionell…

Här finns också ett klart och tydligt budskap till oss, som lever idag. Tänk på forna tiders lantbrukarhem, eller hur ett hem såg ut på landsbygden i början av 1900-talet. Där fanns inte mycket av extra föremål eller så särskilt många tillhörigheter – det man hade var hemgjort, slöjdat, framsprunget ur folkligt hantverk och påfallande enkelt. Inga konstigheter. Inget från andra kulturer, som inte hörde dit, eller ens från storstädernas jämrande maskineri.

Bara bondens värd i Falurött, naturträ och blod, lika enkel och naturlig som världen och tiden själv.

Enkla sköna ting, rena i linjerna och formen. Så såg också det beygynnande Folkhemmets och Funktionalismens möbler ut (foto från Carl Larssons Sundborn)

Sådana ”Vin” ska du resa dig- ty vet att den enklaste formen av helgedom, heter ”vi” – av gotiskans ”weíhs” eller något invigt, en helig plats. Ordet ”vigsel” och ”viga” – kanske har du också hört talas om ”Vighammare” om du är hemma i Asatrons värld – kommer av samma ursprung.

Inte bara Lundar är heliga, liksom Hult och Hargar. Viet – det hem du byger åt dig och de dina – är heligt det också, och där – i ditt eget hem – skall du prisa och ära dina makter.

Du skall blota åt dem, och du skall ge dem goda gåvor, som du gör till en kär vän, för att gälda och återgälda. Det är att vara hedning och Asatroende på riktigt – men ”altare” ? Nej, det har du icke – det får du icke, och det kommer icke över din dörr och din tröskel, det säger jag dig !

Och Tor är en rödskäggig, ätande Gud – Medelålders och fullvuxen – ingen fånig yngling i Marvels stil med långt hår som en liten flicka..

Take that – American mutts !

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s