Tydor i Midsommarnatten

Midsommar natt är inte lång,
men sätter många vaggor igång...”

– Folkligt svenskt talesätt

Flickan knyter i Johanne-natten
kring den gröna broddens späda stänglar
silkestrådar utav skilda färger,
men på morgonstunden går hon sedan
dit att leta ut sin framtids öden.

Nu, så hör, hur flickan där beter sig.
Har den svarta, sorgens stängel, vuxit,
talar hon och sörjer med de andra.
Har den röda, glädjens stängel, vuxit,
talar hon och fröjdas med de andra.
Har den gröna, kärleksstängeln, vuxit,
tiger hon och fröjdas i sitt hjärta.

– Johan Ludvig Runeberg, ur ”Idyll och epigram”

 

Midsommaren, den mest hedniska av årets fester; närmar sig mer och mer. Kyrkan har aldrig någonsin lyckats utrota den ur folkmedvetandet, och till skillnad från Danmark och Norge, där Midsommar kallas Sankt Hans, och Finland, där den har blivit till ”Juhannus” eller Johannenatten, så har endast vi och Islänningarna alltid talat om Midsommar. På 1400 talet ville biskoparna av Lund med våld förbjuda Skåningarna att fira Midsommarvakor, och ta tydor inför framtiden i sitt vackra landskap. Förbudet och förföljelserna länade sig som vi vet inte alls, för alltjämt firar vi Midsommar som den är och skall vara, och lockas inte av någon falsk och påstådd ”Multikulturalism”.

Midsommarnatten har alltid inneburit vakor inför det kommande året, och varit en tid för spådomar och magi. Den enkla spådomen med sju örter under huvudkudden – som ursprungligen var nio – så var det i Dalarna, därifrån spådomsmetoden kommer – känner nog alla svenskar fortfarande till, men få förstår varför örterna skall vara just nio, eller sedermera just sju. Nio är Naud-runans, ödets tal och även det stora Odenstalet, på grekiska Ananke, eller det obevekliga.

Frigg, den stora spinnerskan i himlen, tog upp drag från den grekiska Ananke och föreställningen om Nornorna, som också fanns hos antikens folk

Sjutalet, som används långt senare; står för Wynjo eller glädjerunan, en av Frejas stora runor – den andra är den sjätte, Gifu eller Gåva – och betecknande nog har det förekommit mycket trolleri och lövjande med knytande av trådar, knutar, spinnande och så vidare just kring Midsommar, och utan att förstå och veta allt detta, kan vi aldrig någonsin sätta in den enkla spådomen med de sju blommorna under huvudkudden i sitt riktiga, hedniska sammanhang. Att samla in dagg under Midsommarnatten – eller att rulla sig naken i daggen, till och med – att ”kullra” – varifrån ett idag ännu ofta använt svenskt slangord kommer – ansågs stärkande och nyttigt, och helst skulle man försöka samla in så mycket dagg som möjligt från grannens åker, och bära över den till sin. Kunde man samla Midsommarens dagg eller regn i ett vått lakan, och sedan använda det i ett brödbak, där man gjorde små kakor, ett för varje kommande bak under hösten – och använde dessa som ett slags jäst, var det ännu bättre, skriver bohuslänningen Ebbe Schön i sin bok ”Folktrons år” – och en hel del andra har också noterat daggens, regnets och grödans magi – ursprungligen helgat till Tor eller Frej alltsammans.

 

Sättet att sitta ute, vakande, på en jordfast sten, efter att ha ätit en salt sill – sill sägs i Harbadsljod vara Tors enda frukost – och sen få se sin tillkommande – i drömmen eller i verkligheten – i och med att dennes ”Hamn” tycks komma gående och bjuder kvinnan vin att dricka, om äktenskapet ska bli rikt, öl om det ska bli ordinärt och vatten om det skall bli utfattigt; har kanske äldre anor än vi tror. Hur det blir, om kvinnan ifråga – för detta var mest en kvinnospådom – Tor är ju kvinnornas manlige beskyddare, och ”Mannar Allherliga Mannast” – ja den mest manbare av män – istället får flädersaft eller brännvin, ger jag mig inte in på. Det kunde också hända, att hon som genomförde spådomen fick se ett lik, och i så fall skulle hon själv vara död innan året var slut, för den här sortens spådomar har folktron alltid framhållit som medförande vissa risker, och det bör man kanske komma ihåg.

Att ställa i ordning Midsommarkällor, dricka ur en kallkälla och offra mynt i den har också varit vanligt i hela landet, men det är mest i de gamla Götalandskapen man hade ”Midsommarbrud” och verkligen klädde ut byns vackraste flicka till brud, en rest av det gamla Frejsbröllopet, där Nerthus eller Gerd, jordgudinnan, gifte sig med himlens gud. På 1990-talet, när Asatron i Sverige var ganska ny, firade vi regelbundet Midsommar på detta sätt, och jag själv förrättade också en serie verkliga bröllop såsom varande Gode just vid Sommarsolståndet.  I andra länder – Danmark, Norge och Tyskland – firas ännu Midsommar och sommarsolståndet med stora bål, som man dansar runt. Endast här i Sverige och angränsande delar av Norden har majstängerna flyttats till just Midsommar, liksom ”Majbrudarna” i Götaland råkat bli Midsommarbrudar.

Ni kan söka era hedniska rötter genom att gräva djupt, och verkligen forska. Ni kan söka dem i er själva, och i det folk ni tillhör. Förr eller senare kommer ni hitta hedendomen och Asatron och finna en förlorad del av er själva, som ni länge sökt. Långt bortom all sunkig kristendom och primitiv islam, långt bortom alla dessa och många andra totalitära läror och samhällssystem, väntar Hedendomen – det enda sant mänskliga trossystemet – fortfarande på er…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s