En Ikonmålerskas död…

“Animula, vagula, blandula
Hospes comesque corporis
Quae nunc abibis in loca
Pallidula, rigida, nudula,
Nec, ut soles, dabis iocos.”

Kejsar Hadrianus Döds-sång, 10 Juli anno 138

 

Arma själ, lilla pladdrerska, fladdrerska, du ömma..
Trogen gäst och följeslagerska åt min kropp,
till vilka hemska platser ska du nu gå ?
Kala, stela och nakna.
Och inte som förr ska du få skämta och glamma…

(Ur min egen översättning, ganska fritt efter Alf Henriksson och Frans Mikael Franzén)

Oksana Shachko är faktiskt död, död vid 32 års ålder. Hon tog livet av sig, någon gång mellan den 20:e och 23:e denna månad, av allt att döma. Inte ens hennes vänner och närmaste vet när hon dog, och inte hennes kvarvarande familj – broder och mor i just det här fallet – heller.

Vem var hon ? frågar ni, en smula näsvist, enträget.  Självklart kan ni läsa en massa strunt och fake news på nätet om ni vill, och där få se påståendet att hon ensam skulle ha grundat den mycket märkliga FEMEN rörelsen från Ukraina, ett ämne jag skrivit om förr. Det är förstås fel i sak, som så mycket annat, därför att hon var en av dess grundare men långt ifrån dess viktigaste medlem på något sätt – den rollen bars upp av helt andra personligheter på sin tid (2008 – 2013 om någon råkar undra) – Anna Hutsol, numera en skäligen sansad journalist i Moskva – som med tanke på sin geografiska och sociala belägenhet knappast kan unna sig att säga eller skriva för mycket – det kan ju vara ytterst farligt, som alla vet – var den verkliga grunderskan, följd av Inna Chevchenko – dessa aktivisters obestridliga överhuvud sedan minst 8 år, och så arbetshästen Yana Zhdanova, expert på att ta emot rent okristligt mycket stryk och ren misshandel i samband med aktioner, tidigare strippa och mycket van att sitta i Ukrainskt och Ryskt fängelse på ledningens order, samt charmtrollet Alexandra Shevchenko (som inte alls är släkt med Inna) rörelsens retsticka och besvärliga lillasyster – kvinnan som utmanade självaste Vladimir Putin, men fick honom att agera artigt och gentlemannamässigt, som vi ska få se – bara för att hon uppträdde med bar bringa eller rättare sagt bara bröst – vilket Putin själv gjort i media många gånger – som ni vet – ifall ni följt med i denna blogg i dess tidigare inkarnationer (före 2013) så har jag skrivit om dem allihop, därför att de råkat fascinera mig, och därför att vi så småningom haft en hel del kontakt, ehuru flyktig – via sociala media.

Ukrainska media påstår fortfarande papegojmässigt och rent lögnaktigt att det skulle ha hittats en enstaka handgranat och en ensam pistol i FEMENs dåvarande lokaler (2013, under Janukovitj tid vid makten) – detta är fullständigt irrelevant och skitsnack, inte mint därför att det var så att dessa aktivister långtifrån var de enda i Ukraina som beväpnade sig – diverse högerextrema grupper hotade dem då som nu till livet, och hursomhelst har de aldrig utfört några direkt våldsamma eller terror-inriktade aktioner, förutom det faktum att de gång efter annan fått ordentligt på käften själva, inte minst i samband med diverse ordningsmakters försök att arrestera och bura in dem, inbegripet här i Sverige.

Oksana i Paris, skuren i ansiktet, anno 2014 – vid en av sina nakenaktioner. Det krävs ganska mycket mod att slåss naken emot stilettbeväpnade araber, skinheads och katoliker… Feg var hon inte…

Jag kände inte Oksana Shachko i levande livet, även om jag ännu har ett hövligt och snällt brev och ett foto från henne i min ägo, men jag erkänner alltså att jag växlat ord och en hel del tankar med henne, men inte mer än så. Anledningen till att jag inte längre skriver ett enda ord om Femen, min bekantskap med dem (på lång distans, aldrig i verkligheten) och deras för länge sedan avtynade och bortdomnade svenska gren (jag förutspådde redan från början att de inte ens skulle ha skuggan av en chans i ett land som Sverige – och det fick de aldrig någonsin heller, trots tappra försök av Inna Shevchenko att förlägga några av sina aktioner hit, utanför Egyptiska Ambassaden bland annat.)

Min och Femens agenda sammanföll på några enstaka punkter, eftersom de liksom jag hatar all Monoteism, dessutom envisades med att utföra för allt etablissemang och all svensk Nomenklatura högeligen irriterande aktioner emot både Islam och Katolikerna, på sin tid. Dessutom var några av dem liksom jag verkliga hedningar – Oksana, som jag uppriktigt saknar och nu sörjer över, sörjer så ofattligt – hennes död genom självmord hade ingen större anledning alls, den borde inte ha inträffat, och den uträttade ingenting, rien, rien du rien, pas du tout och Nitchivo, vilket också betyder ingenting – var faktiskt den allra största hedningen och häderskan av dem alla, på sitt eget lilla vis, vilket inte minst framgick ifall man fick tillfälle att inleda en dialog med henne. Hon var nämligen aldrig oförskämd, näsvis eller ful i mun rent privat, vilket en hel del av Femens övriga medlemar var (och fortfarande är). Istället var hon lågmäld, ytterst fåordig och faktiskt mycket underhållande och trevlig på ett mycket tyst vis, full av bildmässiga vitsar och underfundig humor, men så ville hon egentligen innerst inne av allt bli konstnärinna och galleriägerska, inte politisk aktivist. Hennes känsliga inre och hennes synnerligen omfångsrika intellekt passade inte för den saken, nämligen – och ville hon, så kunde hon prata om vadsomhelst – i timmar.

Det var en gång en rysk, en tysk och BELLMAN” – nej förlåt jag menar Gospodin Putin, Frau Merkel och…

Låt oss istället studera Femens berömda aktion emot Vladimir Putin i Davos 2013 till exempel, och kontrastera detta med Fredrik Reinfeldts personliga uppträdande emot Jenny Wenhammar (då riksdagskandidat för Mp) i Almedalen, 2014. Putin drabbades av spänst-fenomenet Alexandra Shevchenko, som på framsidan av sin nakna överkropp skrivit orden ”Putin Dictator” – vilket jag själv anser var överdrivet – en hel del medlemmar i Femen försökte som Yana Zdanova samtidigt knivmörda Putin in effige på ett vaxmuseum – samtidigt som de högt uttalade en önskan om att få döda honom med kniv på riktigt – jag sa omedelbart till Yana att sluta med det där, eftersom mord på statsöverhuvuden är något jag tycker våldsamt illa om, och historien – som i fallen Kennedy, Olof Palme och många andra – klart och tydligt visar oss, att det där inte löser någonting alls, och allra minst sätter igång några revolutioner…

Alexandras inskrift – med stora svarta bokstäver – syntes inte från ryggsidan, men Putin svarade bara: ”Jaså, min unga dam ! Ni har alltså klagomål av något slag att framföra – Nåväl, jag är idel öra och vill gärna lyssna på vad ni har att säga, men då måste vi ha kläder på oss. Jag har alltid hållit på den principen själv, när man talar politik har man kläder på sig,  för mig högst personligen är inget aannat möjligt, då jag är rysk ortdoxt kristen..” Trots personliga förolämpningar, gick Putin sin antagonist till mötes, avstod helt från att kalla på några ”gorillor” eller säkerhetsvakter till exempel, utan försökte inleda en civiliserad dialog – vilket jag själv också hade – ehuru fåordigt – med Oxana.

I ”fallet Wenhammar”, Almedalen 2014 däremot, gick det fullständigt annorlunda. Fredrik Reinfeldt stod hånskrattande, berusad av makt och skadeglädje, medan hans vedersakerska skrikande och vrålande släpades över gräsmattan, bort från talarstolen och in i ett buskage, där man ryckte hennes armar ur led, och slog och sparkade henne om och om och om igen i flera minuter. Man såg tydligt att han njöt av alltsammans, och erfor en närmast sadistisk upphetsning när hans livvakter torterade och plågade sitt offer inför journalisternas kameror, och detta säger mycket om Fredrik Reinfeldt som människa, och hur han fungerar som person innerst inne, i alla fall enligt vad jag tycker. Fråga offret själv, ifall ni inte tror mig. Vem var det nu som visade klara diktatorsfasoner i detta exempel. Svaret är enkelt. Det var Reinfeldt och endast Reinfeldt som var diktatorn. Inte Putin !

Strax före Janukovitj-regimens fall i Ukraina, innan kriget med Ryssland bröt ut på allvar och innan regimen började skjuta emot sina egna medborgare, som för att visa dem hur mycket politikerna hatade och föraktade sitt eget folk (I Sverige har vi ännu inte nått till denna fullständiga botten-nivå, men också här har vi kriminella gäng från utlandet på gatorna) visade Femen att de visste vad klockan var slagen genom den berömda kors-nedsågningen, genomförd av Inna S (med assistans av bland andra Anna Hutsol) – för mig är och var detta rörelsens absoluta höjdpunkt, dess non plus ultra, dess mest lyckade aktion, dess absoluta kulmen..

Därefter följde en hastig flykt av de flesta av Femens ledande taleskvinnor till Paris, eftersom de fått lära sig att alla stora världsrevolutioner börjat där. De vann visserligen Parisbornas hjärtan, särskilt hos vänsterfolk och rödvinskommunister, men där slutade det hela med en nedbränd lokal, några ytterligare barbröstade media-jippon och nakenchocker, och så blev det inte så mycket mer. Jenny Wenhammar gjordes utfattig, arbetslös och fråntogs all värdighet som människa och all politisk status, efter en aktion emot moskén i Björns Trädgård och Reinfeldts fula påhopp – för det var snarare rikspolitikerna och Nomenklaturan som via pressen hoppade och stampade på Femen, och inte det omvända. Aliaah Elmahdy, egyptisk nakenbloggerska och officersdotter var med i Femen Sweden ett tag, men tröttnade, växte upp och gick ur hon också. Många av Femens ledande medlemmar, främst Inna S – är faktiskt officersdöttrar, och har klara organisatoriska talanger – de minns vad deras fäder lärde dem – jag vet det, eftersom jag diskuterat täcktabeller, stabsfyrkanter, bords uppställning och kartrum med dem själv, via nätet – och besökt deras egna stabsutrymmen via ”telepresence” – allt tack vare Oxana också, och jag försäkrar er att det varit mycket roligt och givande, på alla sätt och vis.. för båda parter i dialogen.

Konst, stabsarbete, skapande, fotograferande och vila. Vi hade mycket gemensamt, hon och jag…

Men för Oxana gick det bra. Hon fick gå på Ecole des Beaux Arts i Paris – bara en sådan sak. Enligt uppgift på franska Wikipedia idag var hon den bästa i sin avgångssklass, och 2016 fick hon ställa ut sitt eget ikonmåleri – i traditionell stil – på anrika galleri Mansart i Paris. Strax före sin död var hon faktiskt nära ett genombrott, inte sammanbrott som konstnärinna – och hon var värd det. I de första kommunikéerna och artiklarna från Ukraina hette det förstås, att hon skulle ha varit en varmt troende ortodox kristen.  Och annan bullshit. Visst, hennes bakgrund och familj var kristen, liksom de flesta äldre släktingar – men så är det i hennes hemland, där hedendomen är ganska okänd, och så är det med den saken.

Men kristen var hon inte alls, det kan jag försäkra er. Många gånger betecknade hon sig själv som ”nyhäxa” eller hedning på annat sätt, och hennes ikoner var öppet hädiska, med Jesus och lärjungarna ifärd med att gruppvåldta en blond, ensam flicka, apostlar i bög-gestalt, röda i ansiktet eller med kalashnikovs i händerna, och annat sådant. I andra stunder målade hon vad som nästan var valkyrior till häst, bilder av något som liknar Freja, Idun och de andra gudinnorna – jag tror att bilderna delvis kom från henne själv, delvis från vad Jung kallade det kollektiva undermedvetna, folksjälen, ett folks ethnos…och samtidigt ethos.. Självmörderskor – och självmördare kan som bekant inte heller komma till det Rysk-Ortodoxa paradiset, för därifrån är de alldeles totalt uteslutna, i evigheters evighet. Amen. Vore hon troende, skulle hon nu ha gjort sig själv så illa, tror ni ?

Hon skickade bilder av sig själv på sociala media tillsammans med sina verkliga vänner, där de lekte 1800-tals konstnärer, eller något som påminde om Strindberg och Carl Larsson, plus de andra svenska konstnärerna (bla Hannah Pauli, Richard Berg) i Grez. Hon var långt ifrån obegåvad – och det här med Femen låg till synes bakom henne. I hennes lägenhet – som bröts upp av Ukrainska vänner med våld igår, 24 Juli 2018 hittade man ett långt självmordsbrev, skrivet till resten av mänskligheten, och enligt vad Anna Hutsol – fortfarande seriös, sansad och utan åthävor – med Femen vet man aldrig, det är sant – en hel del av deras aktioner har varit väldigt publikfriande, minst sagt – berättat för The Independent, som jag anser är en fullt vederhäftig källa, till skillnad från ”Dagens Nyheter” och andra rena smuts-tidningar vi har i Sverige, så skall självmordet alltså verkligen ha ägt rum – på allvar.

Orsaken är däremot än så länge fullständigt okänd, och det är kanske bäst, om det får förbli så.

Också The Guardian och flera andra media, som är överlägsna allt vi har i Sverige, och mycket sakligare – bekräftar samma sak.

Hennes död har verkligen inträffat, och hon är borta nu. Borta för alltid.

You’re too old to lose it, too young to choose it…

And the flock waits so patiently on your song..

You’re so natural, religiously unkind
Oh no, love, you’re not alone
You’re watching yourself, but you’re too unfair…  (D Bowie, ”Rock N Roll Suicide)

Femen gör som bäst hennes död till en martyrhistoria, och sprutar ut fraser, tomma ord som ingenting ingenting nitchivo betyder. Och självmordet, eller driften till självmord, ett tydligt självdestruktivt drag, har funnits hos dem redan från början, inte bara i Sverige, där en av deras medlemmar också tagit livet av sig, efter att ha fått schavottera i pressen – vilket den personen var alldeles för vek, ung och dum i huvudet för – ifall vi nu ska vara helt, oreserverat ärliga, vilket jag faktiskt är emot er just nu; då detta med Oksanas död faktiskt berör mig, och jag sitter med detta fullkomligt onödiga och svårförklarliga dödsfall i tankarna. Händelser av detta slag framstår alltid som väldigt grymma, men varför en ung människa, som vaar i full färd med att nå sina drömmars mål och lyckas här i livet, skulle sluta såhär, det förstår jag bara inte.

You are fake” lär hon ha skrivit på sin instagram-sida – jag själv har inte det mediet, och vill inte ha det heller – men vem hon riktat det till, förblir en gåta. Så mycket vet jag just nu i kväll, i alla fall. Hon var knappast känd för några vilda vanor – inte med Ukrainska mått mätt, och kom ifrån Khmelnytskyi, en liten stad inte alltför långt från Lemberg, i det västra Ukraina, där hon växte upp, delvis under hugg och slag, både hemifrån och i skolan – staden är annars känd för sina pogromer, diverse einsatzgruppens härjningar under det senaste (men långtifrån sista !) kriget och sina hängivna sovjetkommunister, som ännu går och spökar där på trakten, som är mycket mycket fattig – med alla mått mätt, inte bara Ukrainska.

Värst av allt är intellektuell fattigdom. Tro mig, för jag har själv växt upp i det socialdemokratiska Sverige, på 1980 och 70-talen, och ni kan inte tro vilken torftig, efterbliven och närmast förståndshandikappad, trångsynt, inskränkt värld det var – ungefär som Oksanas Sovjet, vilket Sverige också kom mycket nära att förvandlas till – hur nära det var den gången lär vi nog aldrig få veta, men låt oss rådfråga vår käre vän och nära granne Vladimir Vladimirovitj, som ännu sitter på arkiven, kartorna, ja alltihop faktiskt.

Hur träffades vi, undrar ni kanske – även om ni förmodligen ska ge alldeles tusan i det, därför att det nitchivo och ingenting ingenting betyder. Inte nu längre, och inte i det stora hela. Oksana lever ju inte längre, hursomhelst, och därför är frågor skäligen meningslösa.

Det var under det förra fotbolls-EM (men inte VM), det ukrainska som gick av stapeln 2014 – det var då de svenska fansen uppmärksammade Oksana för första gången – hon utförde någotslags vild och konstig protest-dans för FEMENS skull, ramlade ned från ett träbord (ok, hon var inte helt nykter – men än sen ?) och slog i huvudet ganska hårt -e fter det att ukrainska vakter knuffat ned henne – vilket flera på plats närvarande svenskar – som jag kände då – också lade märke till.

Därefter tog jag själv de kontakter i sociala media som behövdes – enligt vad jag kände – många av oss oroade oss redan då för hennes mentala hälsa, då hon faktiskt skadade sig rätt illa. Ett sådant begåvat huvud som hon hade är alldeles för vackert för att krossas emot gatans stenar, och till alla er som säger ”Ja – hon var ju aktivist, hon får skylla sig själv, så går det här i världen” vill jag bara säga en sak.

Hon förtjänade inte att dö. Inte på långa vägar. Hennes död kom alldeles för tidigt, för man vet inte vilka verk hon ännu bar inom sig, allt det som hon inte fick tid till att uttrycka.

Självmord är en stackares utväg, sägs det. Min far – en högt uppburen jurist och tjänsteman med (S)märkt partibok och alls (man skulle ha rätt partibok i Sverige på den tiden , så var det bara – så var det i Sovjet också) sa en gång de orden, den enda gång han själv funderade på att beröva sig tillvaron och livet. Sedan insåg han klokt nog – efter att en kollega på ett visst departement skjutit sig genom huvudet – de var mest bekanta, och inte så nära vänner – att man inte ska unna sina fiender det stora nöjet att se ens död. Fiender har man alltid, och om Oksana, som inom sig var en snäll, ja hjärtegod, omtänksam och medlidsam människa – så framstod hon i alla fall för mig – nu verkligen hade det, så var de trots allt få till antalet. Hon var trots allt ganska lågmäld, trots allt, även för att vara aktivist. Den enda person som inte har några fiender, sa Winston Churchill på sin tid, är en djävla latmask, en odugling, en parasit, en sådan som inte företagit sig någonting alls – för fiender får man, varesig man vill eller inte. I Oksanas fall befarar jag att de kunde ha utgjorts av någon man, som stod henne bra mycket närmare än vad jag någonsin gjort, men jag vill inte fara med osanning, eller kalla detta för ett ”crime passionel” – som fransmännen säger – bara för det.

Kasernen och gatan har varit mina främsta universitet. Jag har aldrig gått något Sorbonne, något Karlberg, något Oxford, och i den fina världen blir sådana som jag aldrig insläppt. Oksanas fall var likadant, och därför tycktes hon tres sympathique, i alla fall i mina ögon. Hon förstod sig på turberkulos, till exempel – jag har haft det i första stadiet, och kanske i ett andra stadium nu i år, om jag inte dör av något annat – diagnosen är osäker, som sagt – men hon hade förmåga till medlidande, igenkännande och ärlighet.

Kanske ska jag få se henne på Folkvagns slätter, och i Sessrumnirs sal någon gång – kanske ses vi aldrig mer.

Det spelar ingen roll. Jag ångrar ingenting. Ingenting. Nitichivo, eller för att tala med en fransk sångerska – som Legionens  alla soldater och meniga i Frankrikes tjänst älskade, för det var dem och bara dem hon sjöng sina mest kända sånger för – ”Je regrette rien”.

Att leva, skapa och älska. Vad finns det mer – i kejsar Hadrianus tid, som i vår ? Vad skulle livet annars gå ut på ?? För oss hedningar, vilka vi än är och än må vara finns i alla fall inget högre, ingenting bättre än detta.

På väg till min tjänstgöringsort, där jag idag inställde mig, såg jag en falk – en mycket liten fågel, men ändå – ni vet att falkar tillhör Freja – sitta på en högspänningskabel och titta på mig, direkt utanför bussfönstret. Jag såg rakt in i djurets klara ögon, som på något sätt var Oksanas, och insåg att det var samma slags skygga varelse, samma slags väsen – kanhända idealiserar jag, kanhända är jag inte realist, men sak samma.. Rien du rien, som sagt.
Glömskans frid över mitt eget enkla stoft, men måtte du vila i ro, Oksana min vän. Du fick det aldrig på jorden.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s