Under Blodsmånens sken… Några läsarreaktioner, det ständiga kristna bönerabblandet och Do-Ut-Des principen.

Månen lär förmörkas över Sverige och Norden nu ikväll, och som vi har sett och fått bevittna, är tänkandet i Absurdistan eller Landet Löfven också mer eller mindre förmörkat ibland vissa kategorier av medborgare, av nog så egendomligt slag.

Hysteriska – eller förlåt – vad säger jag ? Historiska Muséet i Stockholm presenterar idag en ny rad förvanskningar av Asatron, förolämpningar emot Hedendomen och förvridningar av vårt svenska kulturarv, som förvisso inte alls är eller någonsin har varit såpass ”inkluderande” som vissa av våra politiker har för sig.

Diverse propositioner och annat propsande på att ”Kulturarvet skall inkludera alla” riskerar att förvrida fakta till oigenkännlighet, vilket många debattörer påpekat, och att man hamnar långt utanför det som kallas vetenskap. I veckan har jag läst ännu en artikel, som tar upp det ökända exemplet Annika Larsson vid Uppsala Universitet, och hennes förfalskningar av Oseberg-skeppets textilier. Jag har redan berört det ämnet i flera inlägg under rubriken ”arkeologi” ovan.

Denna gång föreläser anus- eller genusteoretiker Felicia Holmgren, som sägs vara Arkeolog på Masternivå om queera och könsöverskridande uttryck, får vi veta, särskilt i religiösa sammanhang. De vanliga flosklerna, inriktat på PK-tänk, med andra ord – men den dag då jag ser några påtagliga bevis ur arkeologiskt källmaterial för sådant här, skall jag låta mig övertygas. Med all respekt för Fel-icias eller andra personers eventuella läggning, så vill jag ändå påpeka att Asatron visst inte förutsätter sådana uttryck alls, och att uttryck som Arghet, Ragr och andra för den nordiska hedendomen centrala begreppvisst inte var och är positiva, Lokes existens till trots.

Om inte annat, tycker jag också att ni skall läsa Stenar Sonnevangs frågor till ett visst annat samfund,  och dess såkallade talespersoner här, apropå vem Torshammaren egentligen tillhör, till exempel. Pinsamma bondförsök beivras, liksom det idiotiska påfundet att likt Trym appropriera den, eller lägga sig till med symboler man inte har någon som helst rätt till, trots en del ”queera” förhoppningar om den saken.

För övrigt – vad skulle någon säga, om någon riktigt ”queer” teoretiker framlade samma ståndpunkter om Rosh Hannash, Channuka, Påsk eller Ramadan ?

Vad skulle dessa tre religioners företrädare säga ?? Vilka sk ”uttryck” skulle då komma till användning, tror ni ?

Nu över till ett uttryck i sk meme-form, hämtad från vår bloggranne Galina Krasskova i USA – hon är för det mesta inte alls lika Krass som jag, men är klar över sin uppfattning i somliga ting:

VEM eller VILKA lade grunden till all nutida Naturvetenskap ? – Just det, EUROPEISKA HEDNINGAR…..

NAVIGATION och ASTRONOMI är också EXAKTA vetenskaper. Liksom SKEPPSBYGGNAD, som förutsätter matematik, och som inte kan genomföras enbart som hantverk, eller på ”trial and error”. Inget HUMANISTISKT FLUM eller vrövel här….

Galina har också en annan hednisk tanke, rörande vissa kristna grupper i USA, som vill maskera sig själva som Hedningar eller Asatroende, trots att de aldrig varit det, aldrig kommer att bli det och heller inte är det – med alla deras fullkomligt halvdebila ”prayers (sic!) to Thor from their pagan (sic!) Altars (give us a break, already!) och all annan amerikansk idioti…

Det heter inte ”prayer” – begreppet ”bön” finns inte inom Asatron, och det har aldrig någonsin funnits där heller – varför skall jag återkomma till.

Vi har inga ”alltars” eller kristna altaren. Sådant förekommer inte här. Möjligen har vi en stallr, för gudabilder och personliga minnessaker, men det är också allt.

Det gäller också Asatron, samt vår kultur, vårt språk, våra traditioner – inte deras eller ”någon annans”

 

Evaluate their theology, their politics, their values, their lifestyles, the choices they make large and small. Separate your personal feelings from these things, because a person can be nice and friendly but in the end, poison ideology leads to poisoning of the tradition and our lives. Do the choices they’re making serve the Gods and the tradition or do they seek to elevate the people and ego-stroking, etc. etc. Is it all about the human condition? —

As I learned over the years, the people running and organizing these events and rituals often did not believe in the gods as anything more than thoughtforms or maybe archetypes, or were at the core monotheists or Christians with a thin overlay of pagan dress. Their disrespect spread from their relationship with the gods, to their relationship with the land, to the ancestors, and to other people, and I played along and became complicit. Now that I’ve left and can stand back, I feel heartsick at the compromises I made to please these groups.

Själv skulle jag här vilja tillägga, att man får exakt så mycket respekt man förtjänar, i alla fall av just mig. Jag är öppet respektlös emot många personer och företeelser i livet, javisst – men så har jag också all grund till att vara det – och nej – jag ångrar ingenting…

Angående det nordiska verbet ”bidhjan” har jag redan skrivit flera inlägg. Bidhjan är inte alls samma sak som det kristna sättet att be, utan betyder att befalla, överföra eett budskap eller meddelande, som en konungs bud, till exempel.  ”Bidhja skall” i Havamal, som avser att rista runor och överföra meddelanden i skrift, avser inte alls några böner och klagosånger, vilka är djupt anstötliga både för oss själva, och våra Gudar. Sigdrifumál i Eddan är en välsignelse och en önskan, inte alls något som riktar sig till en allsmäktig Gud. Detta är att missuppfatta, förvrida och göra våld på källmaterialet, för något sådant finns helt enkelt inte i den texten.

”Busluboen” – den enda – skäligen apokryfiska och sent tillkomna norröna text ur de sk ”Eddica Minora” som alls innehåller ordet bön i den kristna betydelsen, är en ryslig förbannelse och handlar om skadlig magi och trolldom. Det var så Nordborna såg på de kristna, och deras böner till JHVH.

Överhuvudtaget finns det inte en enda källa före 1230-talet, minst 200 år in i kristen tid på Island, som alls innehåller ”bidhja Gudhs” eller något liknande, och ingen enda känd hednisk författare och skald har någonsin skrivit något sådant, enligt etymologerna. Har ni motsatt uppfattning, så upp till bevis – men ni kan inte hitta något sådant ens i de bästa källor över det fornisländska eller Norröna språket som alls finns.

Se denna länk, läs därefter denna. Det finns inga användningar av ordet ”bidhja” i kristen mening, utom hos Snorre och andra kristna författare, som skrev för en kristen publik, och yttrade sig ytterst fördomsfullt och nedsablande om hedendomen, långt efter att den på Island var förbjuden i lag, och förstås medförde stränga kroppsstraff, som alltid hos Monoteisterna. Tänk bara på den ständiga sharian, med dess  avhuggande av fötter, fingrar och annat sådant. Detta saknas däremot helt i den germanska rätten, som inte innehåller något sådant. Romersk rätt intar en mellanställning, för där finns kropps-straffen med i vissa, mer sällsynta fall.

Nej, här HJÄLPER INGA BÖNER eller KLAGOSÅNGER…. Sådant finns inte i Hedendomens värld

På engelska fanns och finns ett ord, som heter ”boon” som man spårat tillbaks till det urnordiska bidhja, och ett ännu äldre proto-indoeuropeiskt bʰeh, vilket är en förmodad eller konstruerad ordrot, som ska betyda tala, kommunicera i största allmänhet – men visst inte med någon allsmäktig gud, för något sådant existerade inte i dåtidens föreställningsvärld. Exakt samma betydelse som hos de gamla Nordborna, med andra ord. Engelskans ord för det kristna sättet att be, heter som vi alla (?) vet ”to pray” och är besläktat med det medeltidssvenska präka eller bräka, alltså predika. Observera det här särskilt noga. Varför skulle man först ha ett ord, inlånat från nordbor och vikingar, som inte alls har med kristendom att göra, och sedan ett annat, kristet ord från kontinenten och Europa. Jo, därför att man utsattes för en blandning av kulturer, naturligtvis.

Men dessa två kulturer var på intet sätt ”inkluderande”, inte heller identiska eller likvärdiga – och språkhistoriskt sett kan man inte ha två ord för samma begrepp – det finns alltid betydelseskillnader, det är en nog så viktig grundregel. Se vidare nedan.

På engelska finns också braying, om fårens och kossornas sätt att ge ljud ifrån sig, vilket liknar den kristna fårahjordens ömkliga bräkande..

Men att tjata som ett litet barn, eller en smutsig tiggare, som sitter och ber och lallar i gathörnen, kommer du inte så långt med. Inte inför Tor och Oden, eller någon annan av våra Asagudar, och Vanerna med för den delen. Här finns ingen ”gratis lunch” – för det är alltid någon som måste betala. Att be den ”himmelske fadern” om glass eller godis, bara för att du tycker att du ska ha det, hjälper inte ett enda djävla dugg, så det är lika bra med att du lägger av med dessa fasoner, fortare än kvickt. Du kan inte springa till någon Moder Maria heller, och säga ”nämen pappa sa att..” och spela ut de två emot varandra, för det hjälper inte heller, ens om du vore polyteist.

Det ständiga tjafset om ”jamen käärlek” osv gäller inte, för inget kärleksfull och moget förhållande mellan två parter fungerar så. Oavsett om det är man eller kvinna, kvinna och kvinna och man och man vi talar om, så bygger inte sk ”kärlek” på att den ena parten ska få allt gratis, och precis allt den ber om, och inte heller förhållandet mellan vuxna och barn, eller rättare sagt föräldrar och barn fungerar på det viset, så fort barnen är över koltåldern.

Jag har kallat kristendomen för en religion för spädbarn, men inte för vuxna människor, och det stämmer, för det är inte värdigt en vuxen människa att bära sig åt på det fullständigt befängda vis, som dessa infantiliserade individer med sin ”himmelske fader” gör. Oden är en Allfader, javisst, men i meningen stamfader till allt bättre folk, men inte mer än så.

Nu finns det en del kristna, som föreställer sig att deras egen konstlade filosofi ska gälla överallt, och ”driften att be till ett högsta väsen skulle vara en allmänmänsklig drift”  osv osv osv… bara därför att en del Monoteistiska religioner uttrycker sig på det viset…

Ändan i vädret och fullständig underkastelse (sk islam) = helt Ragr, präglat av Ergi….

Studera nu Buddhismens bönekvarnar, till exempel. Innehåller de några kristna böner, kanske – enbart därför att västerlänningar använder detta ord om dessa ting. Nej, så är det inte. Mantror, som det berömda Om mani padme hum är inga kristna böner, för deras kulturella och religiösa betydelse är helt annorlunda. Detta är en symbol eller minnesramsa, säger Dalai Lama. Buddhismen är vidare en filosofi, inte alls en religion i västerländsk mening, för Buddhan är ingen gud, som du kan rikta böner till, utan ett högst upplyst väsen, som bara av rent medlidande visar oss kunskapens väg, och vägleder oss – men böner hjälper inte – däremot betonar man vikten av rätt tänkande, rätt handlingar

Eller ta Shinto, Japans gamla religion, som påminner mycket om Asatron. Vi har minst 475 gudamakter, tror jag min vän Henrik Andersson kom fram till, tack vare ett av hans bokprojekt, men Japanerna har flera tusentals… De tillber Kami, som kan vara vad Samerna kallar Sejtar och Gotlänningarna Raukar, ja stora träd och tallar, floders och bergs andar och inneboende väsen, men ber de till dem ? – Nej, inte alls. Inte egentligen, men trots att det missvisande ordet ”prayer” trängt sig på hos Japanerna också, tack vare den för dem rätt obehagliga närvaron av Gaijins, eller västerlänningar – så är deras – skenbart så lika – beteende inte alls någon kristen ”bön”.

Man kan knäppa sina händer eller klappa i dem, eller ringa i en liten klocka vid ingången till varje Shinto ”tempel” eller helgedom, i klar motsats till ”a buddhist shrine” som visst i-n-t-e är något tempel, om nu någon trodde det. Men detta görs för att påkalla Kamis uppmärksamhet, och som för att säga ”Hajime!” eller ”börja !” på Japanska. Nu är vi klara för att inleda riten, och önska oss något – javisst – man kan till och med skriva ned önskningen och hänga upp den på en träplatta, fullristad med deras runor och skrivtecken – men dessa önskningar kommer aldrig att slå in, om det inte också sker ett matsuri, eller offer – och jag tror alla mina Japanska läsare håller med mig om den saken..

Kami eller naturens krafter ger aldrig något tillbaka, om du inte också ger något av dig själv, om så bara i symbolisk form, genom tankar, kraft och arbete, till exempel, eller mer konkreta gåvor som mynt eller rökelse.Detta är inte samma sak som det eviga kristna tjatet om en gratis lunch, helt utan motprestationer, hos dessa ”godhets- och trygghetsnarkomaner” hos herran, med snutte-filten Jesus i högsta hugg

Också svenska folktroväsen, som exempelvis sjörået, kräver något i utbyte. Hon kan nöja sig med något så litet som en enda vante, eller en enkel smörgås, men en enda symbolisk gåva, ger dig tur och god fiskelycka för resten av livet. Men hotar du henne, eller drar fram en fiskekniv, kommer hon att förbanna dig för alltid; och du kommer att mötas och stormar och oväder, så snart du ens närmar dig sjön.

Kappa, Japanernas vattenande med drag av japansk jättesalamander eller en människostor vattensköldpadda, fungerar på precis samma sätt. Ge den en enkel gåva, som en enda gurka, till exempel – och du kommer få tusenfallt igen. En enda förolämpning, eller något den inte tycker om, och du har en evig ovän. Vi hedningar fungerar också på exakt samma sätt. Vi kan vara förlåtande, men vi kan filosofera över vad begreppet ”Fulltrui” i Hrafnkel Frejsgodes saga betyder, till exempel.

Frejs godar var inga sötslippriga, pingel- och bjällerförsedda små fjollor till bög-vrak. Alla sådana moderna och felaktiga föreställningar om Vanerna och Äringens gudar kan vi lämna därhän, för då har ni aldrig någonsin läst sagan om Hrafnkel. Denne Frejsgode var i högsta grad präglad av sant Japanska begrepp som trohet in i döden, (det är vad begreppet ”Fulltrui” verkligen innebär – fråga närmaste Japan om ”Honne” kontra ”Giri” och deras sammansmältning till ett )och representanter för en krigarkultur, lika vildsint och brutal som någonsin samurajernas, för den delen.

 

I och med det här är vi inne på något väldigt viktigt, ja centralt för all Hedendoms innersta väsen, och kärna. ”Do-ut-des” principen, som den kallas i romersk rätt. Jag citerar:

The formula do ut des (”I give that you might give”) expresses the reciprocity of exchange between human being and deity, reflecting the importance of gift-giving as a mutual obligation in ancient society and the contractual nature of Roman religion. The gifts offered by the human being take the form of sacrifice, with the expectation that the god will return something of value, prompting gratitude and further sacrifices in a perpetuating cycle.[179] The do ut des principle is particularly active in magic and private ritual.[180] Do ut des was also a judicial concept of contract law.[181] — — In The Elementary Forms of Religious Life, however, Émile Durkheim regarded the concept as not merely utilitarian, but an expression of ”the mechanism of the sacrificial system itself” as ”an exchange of mutually invigorating good deeds between the divinity and his faithful.”[184]

Jag ger något av mig själv som skribent just nu, i hopp och mening om att kunna väcka dina tankar som läsare; och ge dig något nytt, som du aldrig förr har skådat eller upplevt. Om inte annat, kanske jag rentav kan roa dig en smula. Men så fungerar också den hedniska naturen, kosmos, hela det hedniska systemet och Världsbilden. Vi påkallar gudarnas uppmärksamhet genom blot och offer, men vi ber inte om hjälp, ty som man sår, får man skörda.

Så ett tankefrö, och dess frukter mognar. Vetekorn gror på åkern, och växer i jorden – om de får rätt näring och det kommer regn. ”Somt föll på hälleberget,” står det i den kristna Bibeln, men det kan vi hedningar inte göra något åt, tyvärr. ”Shi na ka gai” på japanska. Man kan ingenting göra åt det, ty emot den mänskliga dumheten, kämpar ibland också själva gudarna förgäves, har vi hört.

Utan att förstå detta, kan man inte genomföra några blot. Utan att förstå att Tokonoma, den lilla hylla som du ser i många Japanska hem, inte alls är något kristet altare där de ägnar sig åt påstådd, såkallad ”förfädersdyrkan” – så kan du inte förstå den japanska kulturen heller, är jag rädd. Det är en väldig skillnad på att vörda sina förfäder, förresten, för det är inte alls samma sak som att faktiskt dyrka dem, vilket är något helt annat, som alla människor förstår.

Och ”bidhja” är ingen kristen bön, inget rabblande och mässande. Någonsin.

2 thoughts on “Under Blodsmånens sken… Några läsarreaktioner, det ständiga kristna bönerabblandet och Do-Ut-Des principen.

  1. Sitter på shinkansen på väg till Hiroshima och läser din artikel, mycket insiktsfull och trevlig läsning. Jag gillar hur du för samman vårt hedniska ursprung med den japanska shintoismen, som jag tidigt känt stor samhörighet med utan att nånsin varit japan..
    Min fru kommer från Japan och vi reser just nu runt i detta fantastiska land med så mycket att se och uppleva.
    Tack för din artikel! Läser gärna fler..
    Med vänlig hälsning
    Hans

    Gilla

    • Jo, så är det. Och man häpnar som västerlänning över hur oerhört rik den Japanska kulturen är, inte bara vad gäller Shinto, utan i stort sett precis allt. Tonåringar tjusas av manga serier, och japansk nutida media. Men bara Japanerna skulle kunna komma på att göra stor konst av saker som att vika ett papper (origami) eller sätta blommor i en vas (ikebana) eller att dricka en kopp te, vilket långtifrån är bara en kopp te, för dem… Nu har de varit så många fler än oss och har också haft lång tid på sig, först i mer än 3000 år av civilisation, och sedan en fredsperiod inuti landet ända sedan slaget vid Sekigahara år 1600 ungefär.
      Å andra sidan har de gång på gång fått utstå katastrofer, både i form av jordbävningar, kristendomens ankomst, vilket gav dem inbördeskrig (”kirisutan” på Kyushu och upproren där) återkommande svält, och på senare tid två kärnvapenanfall, nya jordbävningar, ett världskrigs ödeläggelse, miljökatastrofer med kvicksilver (på 1960-talet) och sedan Fukushima. Men varje gång något sådant hänt, har Japanerna – som inga andra människor på hela Jorden – inte låtit sig nedslås. Vilket annat folkslag som helst skulle ha hamnat i djup depression, men varje gång har de snabbt och raskt, med okuvlig energi, byggt upp sina städer och sitt samhälle igen, bara som för att visa oss andra, att livet alltid segrar över döden; och att det goda överväger. Hiroshima är en stad, som på sätt och vis ger det yttersta beviset. Också förintelsen och ondskan själv, som västerlandet släppt lös över dem, har de uthärdat – och fått en levande stad tillbaks. Om USA i slutet av 1945 istället släppt sina bomber i Tokyo Wan eller Tokyobukten, hade det kunnat ses av tiotals miljoner människor över hela Kanto-slätten, Tokyo och Yokohama. Kejsaren själv och hans regering kunde ha sett alltihop från sina fönster, men för Hiroshima finns ingen ursäkt, ingen ursäkt alls – och inte heller för Nagasaki, vilket var en än onödigare händelse; och måste läggas till det kristna USA:s många brott emot mänskligheten – det är i alla fall så jag ser det.
      Vad kan förklaringen till något sådant vara ? Vad har de, som inte vi i väst har ? Själv tror jag att svaret redan givits – deras rika kultur har hjälpt dem, också i de stunder då de haft det som värst. Samt shinto, och budddhismens godare sidor. Någon gång i mitt liv – om jag får råd – skulle jag även vilja åka till just Japan av Jordens alla länder – andligt sett är det ett land, som har mest att ge.

      Tänk, om vi svenskar kunde vara likadana som japanerna, och slå vakt om vår egen kultur, vår egen identitet och vårt eget land precis som de ? Vilken framgång och vinst för hela Världen hade inte det varit ?

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s