”Mannen som ÄLSKADE själva livet” – Harlan Ellison (1934-2018) – ett försök till eftermäle

For a little time, I was here,
and for a little time, I mattered

Mad dogs have kicked us in the groin !

– Said by Harlan Ellison

”En liten tid fanns jag här,
och för en stund betydde jag något”

”Galna hundar har sparkat oss i skrevet !”

Sagt av Harlan Ellison (han sa det vid olika tillfällen – inte samtidigt)

Den 28 Juni i år – för exakt en månad sedan – dog en av mina största litterära idoler från den tid var jag var ungefär femton till trettio år gammal. Jag måste erkänna att jag inte läst mycket av honom alls sedan dess, och att jag helt och hållet missade hans senare verk, från ”den tredje perioden” som en insatt kritikerkår i USA kallat det, då hans skrivsätt enligt uppgift blivit lugnare och mognare än under de två föregående perioderna, ”Men fan tro’t, sa Relling”.  Emellertid, till och med SVT eller Statstelevisionen i Sverige ägnade honom en dödsruna, när han väl dog. Det gjorde alla möjliga andra media också, världen över – mer saklig information än SVT:s felaktigheter finns här – de påstår till exempel att han skulle ha varit ”science fiction författare”, något som han under 50 år av sitt liv bestämt och ihållande förnekade, och det är mycket mera rätt att betrakta honom som en ”Magisk Realist” i Nobelpristagaren Gabriel Garcia Marquez anda, eller att jämföra honom med andra storheter från Latinamerika, som Jorge Luis Borges, till exempel.

Vad han skrev var visst inte ”science” och – även om det var ”fiction” till största del, ett helt annat slags populärlitteratur och ibland mer minnesvärda, korta noveller; som jag ska få be att återkomma till. Man kan absolut inte kalla dem för fantasy, även om Harlan Ellison också skev essäer, filmmanus, tv-recensioner, allvarligt menade försök till romaner (som han dock ofta misslyckades med) och artiklar om serietidningar och nästan vad slags amerikansk skräp- och populärkultur som helst, men det som stod hans hjärta närmast var de korta novellerna, och antologierna han redigerade, för i de verken – som han tog på största allvar – han var inte alltid 100 % gravallvarlig som person, kan man tänka – utan en stor Hedning och skämtare – lade han ned hela sitt hjärta och själ. Fantay-litteratur däremot, hatade och avskydde han något alldeles intensivt. Idiotiska berättelser med alver, orcher och prinsessor och allt sådant, i förstelnade, förljugna kristna medeltidsvärldar á la Tolkien var det värsta han visste – annars accepterade han alla genres och arbetade också inom dem – han skrev till och med deckarhistorier och självupplevda kåserier – och här måste jag säga att jag håller med honom.

 

”The Beast that shouted Love at the Heart of the World” – 1969 – en novellsamling (oöversatt till svenska) kongenialt illustrerad av Leo och Diane Dillon

Harlan Ellison var en person som ett helt liv igenom dominerades av sina känslor, och sin ”känslokropp” eller ”Hamingja”, alltså ”Hamn” som vi säger på nutida svenska, även om det inte alls var något fel på hans Hugr, eller skarpa och ofta sarkastiskt bitande intellekt.

Man kan säga att han var en ”omedveten” Hedning, eftersom han ett helt liv igenom var Agnostiker av benhård och ohejdad vana, eller en av ”den egna kraftens män” – sådana som Egil Skallagrimsson och de andra på 900-talet, även om han skulle ha vänt sig emot den jämförelsen. Till växten var han kort och liten, ja ”then lillsta man” som Engelbrektskrönikan skriver om Engelbrekt Engelbrektsson, den store frihetshjälten, men trots sina 165 cm var han mycket bra på att slåss, vilket jag själv fått erfara den gång vi gjorde det.

Han var en otroligt flyhänt, produktiv och energisk person, skandalomsusad som få, ja närmast manisk – åtminstone under vissa dagar och perioder av sitt liv. Men mycket av vad som sagts om honom stämmer inte alls, och SVT har fel i sak när de påstår att han skulle ha skickat 213 tegelstenar på posten till en förläggare, som inte betalt honom, (”fourth class mail” – eller särskilt långsamtgående post – ofrankerat, så att förläggaren fick lösa ut allting) och sedan en död kindpåsråtta (en sk ”gopher”) i en låda till en annan. Det stämmer inte. Den informationen är felaktig, och det vet jag därför att jag fått höra denna historia från honom själv – jag träffade honom nämligen fem gånger, medan han fortfarande levde. Det var samme förläggare som drabbades av allt det där.

”Vaa ? Sa ni ”gopher” – alltså en varelse av släktet Geomyideae ?”

Historien finns inspelad på gammaldags LP eller grammofonskiva också, och det är allmänt känt att förläggaren som drabbades av detta och väl mer, efter att försökt lura Harlan på en massa pengar, hette Ezra Eisen, och jobbade för Signet Books i New York, på den tiden (1970-talet) ett välkänt skräpförlag. Mr Eisen drabbades senare – oturligt nog – av en hjärtattack, men det var först sedan Harlan kontaktat sin gamle vän Szandor (som kom from the Bronx och jobbade inte åt den italienska maffian, inte den ryska maffian, men den litauiska maffian, hör och häpna) – Szandor såg ut som en stor, 2 meter hög, koppärrrig kejsarpingvinn i kritstecksrandig kostym ungefär, eller som den läskige ”The Penguin” (spelad av Danny DeVito) i en film från 1992, och det var först efter att denne bizarre man trängt sig in bakom förläggaren i en hiss, och sagt några menande saker om förläggarens barn och Harlan Ellisons obetalda manus, som Ezra Eisen fick en hjärtattack och beslöt sig för att betala sina skulder…

Harlan Ellison var bosatt i Sherman Oaks, California, inte långt från Hollywood (där han hade en stor, lyxigt inredd bungalow med ett omfångsrikt bibliotek, och där han slutligen dog) – och känd för sina många rättstvister, bland annat för att alla hans konkurrenter hela tiden snodde, korpade och stal de idéer och uppslag som han i kraft av en kreativ fantasi hela tiden sprutade ur sig. Bland annat livnärde han sig nästan ett tag på att stämma producenterna till ett antal kända filmer (däribland ”Terminator”) för att de ”lånat” mer eller mindre hela bitar av hans idéer och utkast – i USA kan man göra så, men här i Sverige stjäl, lurar, bedrar människor i de litterära etablissemanget varann helt ohejdat. Tänk bara på Eva Gabrielsson, till exempel, och vad Stig Larssons familj gjorde emot henne efter framgången för ”The girl wih the dragon tatoo” böckerna. Inget av det var särskilt snällt.

Det första twitter-budskapet om Harlan Ellisons död, från morgonen 28 Juli i år.  Han hittades död i sin säng, i sviterna efter en stroke, som han ådrog sig redan hösten 2014. Han ville INTE ha någon begravning alls, men en stor och hjärtlig hyllnings-fest för själva livet…

 

Hans många vänner skrek, bönade och bad honom om att han skulle ”välja sina strider” som det så vackert heter, men det ville han egentligen inte. Men så en dag kom han på något – och det var med frågan ”Where does a writer go to get his ideas?” från en okänd beundrarinna, vilket han själv blixtsnabbt besvarade med ortnamnet ”Schenectaty !”. (Den orten är en liten tråkig förstad till New York, fylld av smutsiga industrier – ungefär som ett amerikanskt ”Älvsjö” – men Harlan tänkte sig alltså att där skulle sitta en liten, liten man på en firma någonstans, occh för en usel lön dela ut bruna kuvert med idéer i) Han insåg nämligen, att han ju kunde sälja själva idéerna och uppslagen till de stora filmbolagen i Hollywood, och sedan låta någon annan skriva alla manus, som en ”creative consultant” under pseudonym ungefär, och sen kamma hem hela vinsten. På så sätt blev han mycket framgångsrik, och lyckades redan under 1980-talets första år komma upp i inkomster på 475 000 USD eller mer, vilket var mycket pengar just då.

 

Harlan Ellison vid sina föräldrars grav i Painesville, Ohio – småstadshålan där han föddes under depressionen på 1930-talet

Hans mor var pianolärarinna, hans far tandläkare. Inte alltför kreativa yrken, kanske. Han var också amerikansk jude under 30-talet, och var 11 år när Andra Världskriget slutade – en period av historien då den internationella judenheten låg mycket pyrt till, för att nu uttrycka sig både milt och en smula rått på samma gång. Som barn var han hackkyckling, vilket han senare skulle återskapa i ett par sentimentala noveller som ”One Life, Furnished in Early Poverty” (”Berättelse om ett liv, inrett i tidig fattigdom”) där en tidsresenär åker tillbaka och möter sig själv som barn, bara för att finna, att det är tidsresenären själv som gör barnet till vad det senare blev, genom att åka tillbaka till framtiden (en senare Hollywood-film) och överge sitt tidigare jag, som blir än mer traumatiserat och övergivet av den upplevelsen. En annan snyftig liten historia på samma tema – lika intensivt självutlämnande (vilket Harlan Ellison alltid var) kallad ”Jefty is Five” handlar om en man, som fått förmågan att stoppa omvärldens tid – alla gamla radioprogram, all musik som fanns på trettiotalet, alla tidningsrubriker som de hade då osv osv ”kommer tillbaka” igen – och de senare födda personer som upplever detta, får helt enkelt ”noja och spader”.

Samma tema återfinns för övrigt i en tecknad film, benämnd ”Cool World” som aldrig gått upp i Sverige – huvudpersonen går till slut in i en imaginär värld som hämtad från tecknade serier typ Will Eisner’s ”Spirit” eller ”The Shadow” för de som nu känner till dem. I den filmen förekommer också minst en referens till Harlan Ellisons Stockholmsbesök under 1980-talet, men jag tänker inte tala om för er var i filmens ”storyboard” den referensen förekommer.

Who knows what evil lurks in the hearts of men” ( filmer som ”Gäckande skuggan” och raddioserier som ”Mannen i svart”, som också fanns i Sverige på 1930-50 talen)

Harlan försörjde sig som lagerarbetare, hamnarbetare, skivkonvolutsförpackare, livvakt åt en rik paranoid galning, nitroglycerin-lastbilsförare, gruvarbetare och fruktplockare (bland annat) enligt hans egna självbiografiska skriverier. Det var innan han slog igenom på allvar, förstås. 1954-1956 återfanns han i New York, där han gick med i ett Puerto Ricanskt gatugäng, bara för att prova på hur det var, och för att skriva någonting socialrealistiskt, självupplevt. På den här tiden var gatugäng i New York – eller dagens Malmö, Göteborg och Stockholm ännu inte så inriktade på skjutvapen, mord och knark som idag – det låg ännu ett slags läderjackornas skimmer över dem, med stiletter, ”West Side Story” och Marlon Brando’s ”The Wild One” i färskt minne.

Man ska minnas, att Hunter S Thomson – en annan av mina litterära idoler, mannen som grundade ”Gonzo Journalism” som begrepp, långt innan Günter Wallraff nere i Västtyskland ( ett land som inte längre finns) ens gick ur blöjstadiet – faktiskt skaffade sig en motorcykel, och gick med i Hells Angels, California (the original, and only) på den tiden då dessa helskäggiga herrar faktiskt var riktiga hojåkare som kunde fixa med motorer, och inga sjabbiga knarklangare. Harlans erfarenheter av den här epoken samlade han i böcker som ”Web of the City” (”stadens snaror” i mitt utkast till översättning, aldrig utgiven) och novellsamlingar av typen ”The deadly streets”, innan han en kort tid fick sitta i fängelse för illegalt vapeninnehav, en episod i hans liv som blott upptog några enstaka veckor, men som ändå resulterade i boken härovan.

En av hans senare novellsamlingar (från 2014) skulle komma att hetaAgain, Honorable Whoredom at a Penny a Word”  (Återigen: Ärligt Horande för ett öre per ord !” ) och under de första 35 åren eller så av sitt liv, tjänade han aldrig någonsin mer pengar än så på sitt skrivande. Att jobba för ”the pulps” eller magasin i USA av typen Astounding, som bara gav ut dålig science fiction och ännu sämre horror- och detektivhistorier, måste ha varit oändligt påfrestande, särskilt som Harlan Ellison aldrig någonsin ville hålla sig inom dessa begränsade genrer. Han var helt enkelt för bra för sådant, men man ska betänka, att om en riktig ”Schlockmeister” eller paperback-författare då kunde sälja två-tre noveller i månaden (som allra bäst) på vardera 2-3000 ord, så blir det bara 40-50 dollar i månadslön – och det var inte mycket, inget man försörjer en familj på – ens på det nu fjärran 1960-talet.

Förf. i 30-års åldern, på den tiden han satt och skrev som ”levande skyltning” i bokhandelsfönster

Precis som arbetarförfattaren Sven Wernström i Sverige (som han absolut inte kände till) med sin bok ”skrivandets hantverk” hävdade Harlan alltid, att skrivande är ett hantverk, inget annat. (”I’m a craftsperson and I work at my craft – that’s all I can do” – det sa han själv – till mig också !) Han gjorde mycket för att de-mystifiera författaryrket och sig själv, men blev ironiskt nog föremål för desdå fler falska rykten och myter.  Författare är inga gudalika vitskäggiga gamla profeter som skriver i elfenbenstorn, eller på höga bergstoppar bortom molnen, utan de är alla medlemmar i en yrkeskår, som inte är ett djävla dugg bättre än horans, eller för den delen snickarens, och rörmockarens.. ”Och ingen Gud ska komma ner från bergen och rädda era svarta själar och liljevita arslen – det ska ni inte tro !” (det är ett citat av honom själv, från ett förord betitlat ”the waves in rio” översatt av mig själv)

 

Ur kortnovellen ”From A to Z in the chocolate alphabeth” som han skrev på tid, sittande i ett bokhandelsfönster, och med temat ”A-Z” i korta stycken under tiden han skrev autografer, lät sig simultanintervjuas osv

 

Han kunde gång efter annan vara väldigt snäll, ödmjuk och hjälpsam emot nybörjare och amatörer som han ofta bjöd in till sitt hem och lät dem bo där gratis i flera veckor, men lika skoningslös var han emot sk ”fans” eller efterhängsna beundrare, till vilkas skara jag dock aldrig blev räknad.

Folk – fruntimmer då mest – brukade fråga honom om han läst alla de tusentals böcker, som fanns i hans hem. Då blev han snäsig emot dem och ropade högt: ”Nämen så tusan heller ! Tror ni att jag är så djäkla dum att jag skulle spara på sådant, som jag redan läst eller kan !” och naturligtvis samlade han på olästa böcker, aldrig lästa. ”För att bli bra på att själv skriva, måste man framförallt kunna läsa – oavbrutet, oavbrutet – inte bara texter man själv tycker om och gärna läser för nöjes skull, utan sånt man intensivt ogillar, som tidningsartiklar” – detta var ett annat av hans ”goda råd”.

Det var om sina tidiga kritiker han redan som ung formulerade frasen ”Mad dogs have kicked us in the groin” vilken framkallade mest skratt bland kritikerkåren, för hur ser det ut, när en galen hund verkligen sparkar en människa i skrevet ? Hur går det till, rent fysiskt ?? Hundar kan inte hopp-sparka, eller lära sig karate, vilket människor kan. Lyfter de på ett ben, som man får förutsätta, gäller det ju oftast något annat än att sparka…och den, som drabbas av sparken, måste i så fall vara en väldigt kortväxt person, ja närmast dvärglik – vilket Harlan Ellison också var.

 

Nej, ALLA har INTE ALLS ”rätt till en åsikt” i kraft av YTTRANDEFRIHET eller något sådant. Man måste skilja på åsikter och fakta. Man har ALDRIG rätt att yttra sig, om man tror på det som är FELAKTIGT eller FEL I SAK.

 

1957 – 1959 gav sig Harlan Ellison in i USA.s Armé, där han tillhörde pansartrupperna i Georgia. I stridsvagnar och stridsfordon av alla slag har man nytta av kortväxta och små personer, och tjänsten där passade hans temperament. ”Fort och Fel” brukar man säga är pansartruppernas valspråk i Konungariket Sveriges Armé, som jag väl känner till efter mer än tjugo års samlad tjänstgöring. I själva verket är det ”Eld och Rörelse” – den moderna stridens två grundelement, giltiga i alla tider – som är deras valspråk.

Han utgav några artiklar för garnisonstidskriften ”Inside the Turret” men annars gjorde han knappast någon karriär, blev aldrig mer än private eller menig, och inte ens 1st Sgt eller plutonchef, som vissa andra snillen någonstans, var det nu kan vara… Episoden med Armén var något Harlan Ellison aldrig skrev om, aldrig talade om, aldrig beskrev – men så var han nog också lojal emot sitt land, trots ibland mycket vildsint liberala åsikter på 60-70 talen. Han gisslade Nixon och Reagan mycket hårt, men vad han tyckte om Donald Trump har aldrig förmälts mig. Antagligen tyckte väl Harlan Ellison att Trump var under hans värdighet som författare och människa att alls kommentera, och det är förmodligen lika bra.

 

Åldrad, gammal, slagrörd och sjuk, paralyserad i ena kroppshalvan, men fortfarande lika produktiv. Han fortsatte skriva, ända till det bittra slutet.

 

I yngre år hade han dock för vana att direkt ta namn och identitet från personliga fiender i levande livet, och väva in dem i sina noveller, bara för att hämnas på dem, och för att göra ett praktfullt ”Nid” enligt Asatrogen sed – ty som jag sa, han levde i enlighet med Havámáls ord, och var lite av en hedning, fast han aldrig ville erkänna det. Särskilt en av hans utbildare och instruktörer i pansartrupperna – en viss Sgt Bedzyk, polskättad och därför fullfjädrad anti-semit – förekommer faktiskt som figur i flera noveller. Men även från honom, lärde sig Ellison ett och annat. Hur man ska umgås med eleverna på författarkurser och skrivarkurser, till exempel. Skrivarkurser för SFWA – Science Fiction Writers of America – vars möten jag också plankat in på efter att ha angett falska uppgifter, som min aldrig skrivna romanserie ”Vad katten gör i lådan – del 1, 2 och 3”   – var faktiskt något Harlan Ellison höll i ganska ofta, och han var mycket bra som instruktör – på armévis, då – det får jag verkligen säga.

Han bildade en hel författarskola på 1970 talet, med sina – delvis politiska – antologier ”Dangerous Visions” och ”Again, Dangerous Visions” där han fick sina elever att ta upp ämnen, som ingen annan velat ta i och skriva fritt och ohämmat, genom vad som liknar ”method acting” inom skådespeleriet – en teknik för att forma om folks sinnen, som användes redan på 1950-talet. Men först kom ett slags ”hell week” där Harlan, ex cathedra, ägnade sig åt att systematiskt skälla ut folk efter noter, inför hela auditoriet, intill nedbrytningens gräns. Speciellt en av hans kvinnliga elever, en viss miss Evelyn Lief, höll på att bli halvt vansinnig, och idag efter alla #metoo #boohoohoo #jagärhärnu och ”det är såå synd om lättkränkta mig”  kampanjer, skulle metoder som dessa inte gå att tillämpa år 2018, men 1970-1990 ungefär, gick det här jättebra.

Hollywood är trots allt Hollywood, och vad som förekommer i branschen där, är ganska tufft, ska ni veta. Jag känner en märklig man vid namn Carl – en riktig bastard eller ”a real bastard” på flera sätt än ett – som varit på ort och ställe, och berättat, men utomäktenskaplig avkomma av en adelsman, det är han – och därmed alltså ”a bastard” på allvar…

”Sömnlösa nätter i Prokrustes säng” – en av Ellisons essäsamlingar

Överhuvudtaget var Harlan en sannskyldig mästare på tillkrånglade, men fantasieggande och säljande titlar och rubriker, som inbjuder läsaren att tänka efter själv. Det är också något jag låtit mig influeras av i den här bloggen, som ni kanske har märkt.

Han kunde få till sådana lekfulla titlar som ”I Have no mouth and I must scream” (översatt till ”Det tysta ropet” på svenska, vilket helt skiljer sig från originalets känsla) eller ”Repent, Harlequin; the ticktockman said” (på svenska bara ”Ångra dig, Harlequin” om jag minns rätt) eller ”Shattered like a glass goblin” vilket blev ”Krossad som en gnom av glas” på svenska, eller för den delen ”Pretty Maggie Moneyeyes” översatt som ”Vackra Maggie Penningblick” av Gunnar Gällmo. Eller – min favorit i titelväg – ”The executioner of the malaformed children  – (”avrättaren för de missbildade barnen” alltså, viilken alltjämnt är oöversatt) För de som vill läsa Harlan Ellison på svenska och inte i original – vilket man borde göra – många fina små språkliga nyanser i hans verk går inte att översätta alls, utan är ”lost in translation” – rekommenderas samlingen ”Ensamvärk” från 1992 – en förkortad upplaga av ”The Essential Ellison” (1987) som är en samling av det bästa från hans första och andra period (före genombrottet på 1970-talet, och fram till 1990 ). Enbart den svenske humoristen David Nessle, numera anställd av DN i egenskap av ”Muralgranskare” kunde väl komma upp i ännu mer häpnadsväckande och orimligt lustifierande titlar som ” Geggamoja Übermensch och Det Heterosexuella Närstridskommandot” (detta var namnet på ett rockband) eller för den delen ”Ivar Lo Johanssons dödsdömda UFO-brigad

Man har sagt, att ”I Have no mouth and…” (1967) skulle vara hans mest berömda novell, eftersom den ”förutspådde internet” men det är en dålig lögn. Den utgår från det faktum att USA i Kalla Krigets skugga börjat koppla ihop sina militära stordatorer – det var så Internet föddes – och den innehåller också illustrationer i form av inklippta hålkortsremsor, som fortfarande var vanliga på den tiden – ungefär som de bilder jag lagt in i den här bloggtexten – Harlan Ellison skrev långt senare bloggar själv, och var visst inte främmande för sådana grepp. Men någon vidare ”science” förekommer inte alls – allt vi får är en berättelse om en ond dator som utlöser atomkrig, förstås, och sedan – långt originellare – en berättelse om det helvete som fem-sex överlevande genomgår, när datorn likt de kristnas galna och ”Allsmäktiga” gud försöker plåga, förnedra och tortera dem – bara just därför att den vill spara några exemplar ur mänskligheten, så att den alls har någon att just plåga, förnedra och tortera i evigheters evighet, amen. Huvudpersonen sätter sig dock upp emot Datorn-Gudens allmakt, och trotsar hela systemet genom att ta livet av dem – så att de slipper lida och plågas mer – men då kommer han att själv få lida femdubbelt och sexdubbelt istället, för datorn omformar honom till ett slags formlös protoplasma eller slemklump, och därför har han alltså ingen mun – men måste skrika – eftersom han förvisso har anledning till att göra just så. Inte trevligt, precis – och ingen vetenskap heller – bara ett stort känsloflöde.

Originalupplagan, från tiden det begav sig (1968)

Repent, Harlequin” är i så fall spexigare. Den handlar om en man med extremt dålig förmåga att passa tider, en viss Everett C Marm; som alltid kommer fyra-fem minuter försent, vad han än gör. I framtiden har detta blivit ett lagbrott, och sådana brott bestraffas mycket strängt, eftersom de tär på hela samhällets resurser, och dessutom sätter andra händelser och skeenden i svang. Ett enda försenat tunnelbanetåg, som står still därför att någon genomsnittsmedborgare fastnar i dörrarna, kan ju faktiskt lamslå en hel storstad, med i sin tur helt oanade konsekvenser för hela Världen. Marm blir här en upprorsman, en pajas, en upptågsmakare med drag av Ellison själv, och lyckas ”välta” hela systemet, med påföljd att tidens tyranni upphör. Eller åtminstone nästan. Läs själva, får ni se – men denna lilla novell lär vara den mest återtryckta på hela engelska språket.

En annan ”klassiker” från hans andra period, ”The Discarded” bygger på det lustiga infallet – från författaren själv – att ”Om människors yttre faktiskt såg ut som deras inre, vilka fruktansvärda missbildningar och ofattbara monster skulle vi inte då se vandra runt på gatorna i våra städer”. Det är här Harlans gamle plågoande, Pansarsergeant Bedzyk, förekommer som litterär figur för allra första gången – för han hämnas rejält på just honom. Bedzyks flickvän, till exempel, är en fjolla av den sorten som alltid ropar ”äähu bäähu – jag gråter ögonen ur mig om du lämnar mig !” och detta händer henne verkligen också. Hennes ögon förvandlas till vatten, och rinner bokstavligt talat ur skallen på henne…

Härmed är vi inne på ett annat stort kapitel i Harlan Ellisons liv, nämligen hans förhållande till kvinnor – vilket man kan skriva mycket om. Han gifte sig inte mindre än fem gånger i sitt liv, men enbart hans femte (och sista) äktenskap blev lyckligt och lugnt, förskonat från livets stormar och mycket kärleksfullt. Detta vet jag själv, för ”I was there when it happened” kan jag stolt för er alla bedyra, ungefär som Johnny Cash på sin tid, en person som Harlan delvis liknade.

 

Susan, som han mötte på en science-fictionkongress i Glasgow 1986, där jag själv också var närvarande, hade visserligen läst några av hans noveller, men var långt ifrån någon hängiven ”fan” vilket jag inte heller var. Men, lugn och praktisk som hon är (och var) har hon genom 32 års äktenskap spelat rollen av fru Lovisa Bellman, i jämförelse med Harlans ganska stökige Carl Michael, om ni förstår hur jag menar. Harlan Ellison var skådespelare till sin natur.  Han var en man som talade oupphörligen, fort och inlevelsefullt; och som gillade att ”hålla hov” på en reneässans-furstes vis, särskilt på bättre restauranger i exempelvis Stockholm, men också Los Angeles med omnejd. Det var som en italiensk familjemiddag i en film av Fellini ungefär – Harlan gillade Fellinis och Bergmans filmer – för honom var de både ”Européer” och därmed sak samma – och en sittning med förrätt kunde inledas klockan 1630, men middagen – med allt ni kan tänka er av mat och dryck – avslutades kanske först klockan halv ett på natten, då taffeln äntligen bröts. Jag har också fått uppleva minst två längre ”bokhandelsvernissager” med tillhörande autografsignering – och enligt en god vän var Harlan – som stundtals försörjt sig som uppläsare av Lewis Caroll, till exempel – ungefär om ”Groucho Marx på speed”.

 

Love ain’t nothing but sex mis-spelled” sa han också – och använde som boktitel. ”Kärlek är ingenting annat än en felstavning för Sex” med andra ord. Han trodde inte på platoniska förhållanden, förhållanden på långdistans eller via nätet – något snusk måste människorna alltid ha för sig – så var det bara. Hans första äktenskap ingicks när han var 22 och varade i 4 år. När han var 41, gifte han sig med en 19-åring, något han ursäktade med att han faktiskt blivit blixtförälskad – vilket alla människor kan bli – men att detta var ett nattsvart misstag, ett misstag av den sort som ingendera parten kunde hjälpa – och som alltid var han mycket självutlämnande – men inte självbefläckande (sex i alla former är inget att vara rädd för) i sina egna verk.

”Pretty Maggie Moneyeyes” eller ”Vackra Maggie Penningblick” handlar om en ung långbent skönhet som faktiskt stal Harlan Ellisons kreditkort; rakt av bara, och åkte till Las Vegas med alla pengarna. Där blir hon bokstavligt fängslad av en spelautomat, visar det sig (på det sättet att hon får hjärtattack till följd av en elektrisk felkoppling och får sitt psyke för evigt fångat inuti maskinen – ”be careful what you wish for – you might eventually get it” ) – men av viss, gentlemannamässig hänsyn, använde Harlan inte hennes riktiga namn och identitet i denna novell. Han gjorde bara en perfekt beskrivning och ett porträtt av henne. Han själv hade också begynnande hjärtproblem när han skrev just den berättelsen. De skulle komma att förvärras under den senare delen av hans liv. ”Jag skriver alltid naken var ett annat av hans uttalanden, men detta syftade inte på något Freudianskt sublimerat, eller ens sex som sådant.

Att skriva är en psykiskt ansträngande verksamhet, och att leta efter rätt ord medan man smider ihop en sats, för att använda Herman Hesses uttryck blir till sist rena kroppsarbetet, om man bara håller på tillräckligt länge med tillräcklig ihärdighet, vilket Harlan hade – intill självförbrännande. Därför svettades han, svettades kopiöst – han bodde i Californien, känt för sina skogsbränder och värmeböljor, som sagt – och när jag skriver den här texten arbetar jag som Vladimir Putin – med bar överkropp…

Något liknande ”Maggie Moneyeys” hände också mig själv en gång – då var jag i trettioårsåldern. Cathrine – som kom från Norge – ni får varken efternamn eller telefonnummer här – jag har mina gränser, jag också – var bokhandelsbiträde, nyligen bliven ensam, och mycket mycket vacker. Hennes kropp… på den tiden… – nu är hon lyckligen gift och har flera vuxna barn också, har det sagts mig. Hon bestal mig aldrig på mycket pengar, och skickade tillbaka det där kreditkortet sönderklippt, vilket var reko gjort av henne. Allt hon egentligen ville ha, var en biljett hem efter en sommarvecka eller två, och hon gav mig det bästa ”Dear John Letter” eller avskedsbrev som jag någonsin fått, i hela mitt liv.

Hon köpte helt enkelt en literflaska Absolut Renat Brännvin – med pepparsmak – och ställde denna på mitt nattduksbord, bredvid sängen, tillsammans med det där brevet: ”Blir saknaden för stark, drick det här och tänk på mig… vänligen din Cathrine, men varför hoppade du inte i säng med mig när du hade chansen ?” (Fast, på Norska då förstås. Hon var trots allt Oslojente – som i ”Jenta och gentagelse” eller med andra ord dejlig deja vue…)

 

De har något visst, bokhandelsbiträdena… (personen på bilden har inget samband med vad som skildras i denna text)

Man bör alltid vara en gentleman, men även gentlemän har sina fasta gränser, som ingen kvinna kan kliva över. Otrohet tar jag lätt på (en gång är ingen gång, två gånger är också ingen gång, men tredje gången ringer fanimig en gong-gong – ”three strikes and you are out!” ), men lägger man sig med en annan man och försöker knulla i min egen ägandes säng, till exempel (också detta har hänt mig, och hände Harlan en gång) så blir man struken ur min bekantskapskrets, och får sina skitiga trosor utkastade på gatan, tillsammans med vad som nu finns av kläder och övriga tillhörigheter. Så är det, bara – och anklagelser i efterhand, kommer man ingenstans med.

Till sist – innan jag avslutar detta långa försök till nekrolog, på gott och på ont – över en man som älskade livet och var levande, verkligen levande – på alla sätt och vis – borde jag kanske ägna mig åt några försök att beskriva Mr Ellisons andliga sidor också – han hade sådana med – och hur han utvecklades som debattör och författare, med tonvikt på vad jag själv upplevt av den saken.

Efter Harlan Ellisons första besök i Sverige på 1980-talet fick jag ett stort och okristligt skällebrev (för att nu tala med Karl XI, som på sin tid brevväxlade med Tsar Ivan den Förskräcklige av Ryssland) på ungefär en sida, utmynnande i ”You Sir, are a – ist… -ist” (efter det stod där ungefär 15 invektiv som slutar på – ist, ni kan själv tänka er vilka och i gengäld gav jag honom ett tre sidor långt brev tillbaks, som syftar på den keltiska dikten ”The Child Taliesin” om en ung bards födelse – Harlan Ellison var otroligt beläst, och kunde nog förstå de mytologiska referenserna, så antog jag i alla fall… med utrop som ”I am a word in a book, I am the gopher on your hillside, I am every person you ever hated, I am all that which you would wish unwell” bara för att visa att jag genomskådat honom fullständigt och dessa ord skulle senare leda till en del saker, för oss båda två.

Men, låt oss inte gå händelserna i förväg. En av Harlan Ellisons stora knep, var vad man kallar ”The formula story” – en ofta använd sanning, som kan uttryckas såhär:

Redan Homeros kände till det här, och knepet förekommer ofta flitigt i amerikanska filmer och TV-serier. ”Sjung om den vrede, som besatt Peliden Akilles” är de ord, som inleder Iliaden, till exempel. Vi får alltså se en person i en spännande situation, eller vad som kan kallas en ”cliffhanger” och sedan kommer naturligtvis en tillbakablick eller fortsättning: Hur har den personens liv varit, hur uppkom den situation vi sett framför oss – och så katharsis, som grekerna sa – eller avslutningen – som naturligtvis kan vara lycklig eller olycklig, beroende på omständigheterna. Nästan alla noveller, filmer osv är uppbyggda så, som små ”storyboards” om man tänker efter, och Harlan behärskade denna teknik – med tusentals varianter – till fulländning…

Den eller de som kan debattera och skriva det, bör absolut göra det – hela tiden. Ingen strid är för liten – ingen konflikt ovärdig att utkämpas – för den som har styrkan, måste använda denna styrka för att lätta omvärldens kval och problem, och hjälpa de medmänniskor man möter på livets väg, om så bara genom att hötta och skrika åt dem, eller väcka dem ur deras sömn en smula, kanske roa dem eller åtminstone väcka en enda tanke hos dem. Och det där är författarens och debattörens jobb – ibland högst påtagligt, ja fysiskt – även om det tröttar…

Harlan använde – som jag har antytt – denna förmåga att ”ruska om” människor i levande livet också. Skandalerna omkring honom var många, även på slutet, i lättkränkthetens tidevarv, då så många människor ägnar sig åt rent skitsnack, särskilt om berömdheter. Han avbröt under början av 2000-talet ett av sina sista offentliga framträdanden på en paneldebatt med att bara resa sig upp och gå ifrån den, med orden ”Jag är dödende…döende. Vilken bokstav i ordet ”döende” är det som ni journalister och intervjuare inte kan förstå” eller – i ett företal till en bok – ”Tänk på alla miljoners miljarders sandkorn i Gobi-öknen. Dela sedan vart och ett av dessa sandkorn i lika många delar som det totala antalet sandkorn i Gobi-öknen, och skriv på vart och ett av dessa billioner trillioner fragment av sandkorn ordet ”Shitty” eller skitighet. Ändå motsvarar det inte ens en tiondels miljarddel av den fundamentala skitighet jag känner precis just nu, i det här ögonblicket.

Trätgirigheten själv i unga år…

Ett ofta spritt rykte är att han skulle ha kastat ned en efterhängsen beundrare i ett hiss-schakt, vilket skulle ha skett på 1980-talet, men det hände aldrig. Ett annat är att han skulle ha sågat ned en gigantisk kristallkrona i en eller annan föredragslokal, likt fantomen på Stora Operan, ungefär. Det ryktet fanns verkligen också, och här får vi svara som Hunter S Thomson gjorde när han tillfrågades om det var sant, att det fanns rykten om att Ed Muskie, republikanernas presidentkandidat, hade tagit Ibogain. ”Jodå, svarade Hunter glatt. Det f-a-n-n-s ett sådant rykte – det vet jag med bestämdhet, för det var ju jag själv som lät sprida ut det !”

Nåja.

Det finns ett berömt foto av mig där jag vilt grimaserande står med armen om Mr Ellison  – Glasgow 1986 – vi hade båda två en förmåga att grimasera vilt inför kameror – som är oklanderligt klädd i Vit Stetson-hatt av Cowboy-model och Läderjacka (med texten ”Eddie Burma” på ryggen, efter en av hans figurer i en novell som börjar med en tidningsrubrik: ”Eddie Burma funnen mördad” – och huvudpersonen tänker ”Men – det är ju j-a-g som är Eddie Burma !” ) vilket är taget 5 minuter efter vårt stora slagsmål – som mycket riktigt skedde i en hiss.

Sensibel scen ur ”The Misfit Brigade” – Men man uppför sig INTE såhär på litterära kongresser – om man inte är Harlan Ellison, förstås…

Harlan hade ett sinne för psykologiska ögonblick, och gillade nog aldrig själv riktigt hissar, eftersom han hade lätt klaustrofobi. En gång lär han ha plattat till Charles Platt,en berömd kritiker, just inne i en hiss – Mr Platt (nu 73 år gammal) nämnde aldrig någonsin den incidenten i hela sitt liv, eftersom han faktiskt är en brittisk adelsman, och inte någon ”american bastard” om nu någon tror det. Jag har inte nämnt den incident, som nu skildras heller – förrän nu, vill säga – en månad efter Harlans död – men det gick inte till som i det stora bondslagsmålet mellan ”Lilleman och Legionären” i ”Döden på Larvfötter” ifall ni minns den filmen (eller har Tjänstgjort i Treköping, den vackra garnissonsstaden ) men jodå – Harlan Ellison var med på ett hörn som creative consultant där också, i alla fall efter vad jag gissar.

Sven Hassel, som författare, har aldrig hört till mina favoriter, så där jag kom från baren med en påse potatischips i näven, blev jag mycket förvånad – vid 22 års ålder – att se min store litteräre idol dåförtiden med en Sven Hassel-bok i sin näve, särskilt när han var jude till råga på allt. Följande dialog utspann sig: ”Do you like Sven Hassel ?” – och så svaret, lika blixtsnabbt ”Do you like potato crisps ?”.

Därpå slog Mr Ellison till mig i maggropen, med full kraft, och började skrika invektiv och förolämpningar åt mig, bland annat ”Swede, Squarehead och Rutabaga”, ibland stavat Rootabagga, vilket ursprungligen är ett Västgötskt uttryck för kålrot, för övrigt ett av de mycket få svenska dialektord som inlånats i amerikansk engelska. Det var ett bra slag, men jag fick in en fullträff på hans haka – eller en ”volltreff!” som tysken säger. ”Shattered like a glass goblin” gör sig onekligen påmint i sammanhanget, för Mr Ellison hade verkligen ”a glass jaw” som det heter, och jag golvade faktiskt honom – men på det sättet blev vi alltså goda vänner. Inte alltid man får tillfälle att bokstavligen golva en litterär idol, när man är 22 år gammal… Men jag gjorde det faktiskt.

Angående sådant som är vackert, poetiskt och sensibelt – allt sådant låg ibland Harlan väldigt fjärran, fängslad till händer och fötter av den kulturella omgivning han föddes in i, eller med andra ord Amerikas populärkultur under senare delen av 1900-talet, så hade han kanske ibland inte så väldigt mycket att erbjuda. Det var först under hans sista, tredje och ganska korta period som författare – från år 2000 till år 2007 då hans hälsa verkligen började svikta – som han ägnade sig åt sådant – men citatet här nedan, hämtat från novellen ”Paladin of the Lost Hour”  – vad den handlar om skall jag inte beskriva – men bland annat handlar den om Jordens allra sista timma, samt om två ganska udda karaktärers bekantskap (man bör dock inte dra alltför höga växlar på det här – jag varnar er för allt sådant) är ett bra exempel på hur han kunde skriva – i sina bästa ögonblick…

Sov i ro, min mästare och sanne vän. Arvet efter dig skall jag försöka att förvalta väl. I det led, där du ställt dig själv, finns också jag, och jag tar vid efter dig när din tid i Midgårds dalar är ute, och har avslutats. Så skall andra skalder, skribenter, bråkmakare och pugilister, skapare och skrivare följa i våra fotspår en vacker dag, och ta vid efter oss, ända intill Ragnarök, ända intill den bleka döden. ”Ej med klagan skall ditt minne firas, ej likt den som går, och snart skall glömmas ” – för dina ord och ditt rykte lever, som Havámál självt har sagt oss i en berömd strof.

”Dey call me Cuba Pete – and I’m not discreet…”

I sina sämre ögonblick däremot, var Harlan Ellison en helt annan karaktär – mitt svar på hans skällebrev, där jag skrev en hel del om Loke, samt om dennes förvandlingar, vill jag minnas, liksom om Tyrs (i min ursprungliga långa kria om hans Stockholmsbesök) nämnde jag också detta med masker – och maskering – och det tog Harlan fasta på, för han medverkade också – återigen som creative consultant – till filmen ”The Mask” med Jim Carrey i huvudrollen från 1994 – filmen handlar om den annars så stillsamme och skötsamme banktjänstemannen Walter Ipkiss eller Lipschitz (lip – shits – get it ?) som av någon anledning hittar en trämask, vilken ursprungligen tillhört Loke själv, och den förvandlar honom verkligen. Endast sonen till en känd undergroudntecknare i USA torde känna till bakgrunden till det där och annat, som är svårt att intyga eller leda i bevis, men jag ser så att säga en ond, karikerad och helt utflippad beskrivning och sammansmältning av våra respektive karaktärer där – eller vad som skulle resultera i en kombination av våra krafter, så att säga – hur det nu kan komma sig…

Och visst – Harlan hade humor. Humor är något som bara varar för stunden, och som aldrig någonsin bär eftervärldens prägel, för den föds i ögonblicket och dör på samma gång. Sådant är livet, bara. Och en vacker dag är det över, som bekant.

Måtte jorden vila lätt på dig. Du lärde mig mycket, inte bara om hur man ska skriva, utan om hur man bör leva sitt liv – och hur man inte bör göra just det. Dig vill jag kalla min andlige fader, om någon – och oss emellan, Harlan – din lille skit – jag kan ändå inte tro att du är död på riktigt.

Jag har ändå på känn, liksom, att du plötsligt – förr eller senare – som ”The Mask” kommer att hoppa fram bakom ett hörn, med en vattenpistol fylld med outplånligt bläck; en flagga som det står ”BANG !” på, eller något annat lika fånigt, veva och fäkta med armarna i tunna luften, och ropa: ”Swede – Squarehead – Rootabagga ! Kom an nu din fattige djävel, så ska du och jag slåss – på allvar !

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s